En förfinad erotisk mystik, långt från trettiotalsmodernisternas primitivistiska sexualromantik, kännetecknar Rut Hillarps (1914-2003) författarskap. Tre diktsamlingar utgivna under 1940-talets sista år markerar den första fasen, fyra prosaböcker 1951–63 den andra. Därefter följer nitton års “tystnad” och en återkomst med hittills tre samlingar där dikt och bild – fotografiska bilder i dubbelkopiering – utgör en enhet.
Rut Hillarp var gymnasist i Lund i början på 1930-talet. “Gymnasiststad”, den dikt i debutsamlingen som traditionalisterna bland kritikerna kunde fästa sig vid, knyter an till sekelskiftet och till tio- och tjugotalets svenska lyrik, Bo Bergman, Vilhelm Ekelund, Erik Lindorm, Dan Andersson.
Rut Hillarp växte upp i Hässleholm, en småstad starkt präglad av väckelsekristendom. Bio och dans var synd, Jesu återkomst i skyn och helvetet var skrämmande realiteter. Hennes mor hade varit kringvandrande evangelist, och fadern, järnhandlare Nils Bengtsson från Hillarp, grundade Svenska Missionsförbundets församling i staden.
Artonårig och nygift kom Rut Hillarp till Stockholm 1932. Hon läste litteraturhistoria och språk och blev fil lic på en avhandling om Heidenstams roman Hans Alienus, 1892. Debuten med Solens brunn skedde under det första året som gymnasielärare. Tiden var 1946, det stormiga genombrottsåret för fyrtitalsmodernismen i Sverige. Avgörande, förlösande, för Rut Hillarps del, var Erik Lindegrens Mannen utan väg, 1942, med dess explosiva känslotryck och mättade bildspråk. Slående är ändå det egna anslaget, det erotisk-mystiska temat och det “dubbelkopierade” bildspråket, sinnligt/sakralt, kropp/kosmos i Solens brunn:
O vandrande pelare
virvel av smärta och lust
låt dina rytmers bågar brista mot mina ådrors genomlysta hud!
Skall man tala om erotisk självtillbedjan eller erotisk mystik? Jagets fångenskap eller jagets död? “Varje natt väntar jag honom fjättrad vid klippan.” Rut Hillarps diktning har varit djupt oroande – och djupt berörande. Kvinnan är Prometeus, Alkestis, kvinnorna vid Jesu grav, Isolde … Den mytiska metoden hör till tiden, en fyrtiotalets fortsättning på Joyce och Eliot. Men tillämpningen är Rut Hillarps. Åtråns och självutgivelsens eld, att tömma solens brunn, att söka mannen och famna ekot, en båge hårt spänd av väntan.
Är det dikterna eller kvinnorna som skall recenseras? I en stor artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 3.6.1948 skriver poeten och kritikern Ebbe Linde om vårens nio kvinnliga poeter, däribland Rut Hillarp med Dina händers ekon: “Man böjer sig i beundran för Eva Wichman, man begår självmord med Solveig Johs, men man gifter sig med Martha Larsson. Alla de tre skildrade poetiska temperamenten har det gemensamt att de är utpräglat virila … Rut Hillarp är däremot kvinna ut i fingerspetsarna … Det finns nog sensualitet hos Martha Larsson också, men det är sensualismen hos en crawlsimmande brun sommarflicka, medan Rut Hillarps är en direkt avglans av kropparnas spel i kärleksbädden, med stänk i högsta förandligande”.
Släktskapen med poeten och erotikern Erik Johan Stagnelius (1793–1823) har påpekats av Gunnar Ekelöf, samma vacklan “från förandligad sinnlighet till försinnligad andlighet”. En genomerotiserad livskänsla. Men mer än något annat är det kanske “ögonblicket” som binder samman detta författarskap. Från bönen i Dina händers ekon, 1948, om en sekund av kärlek, även om den är omedelbart dödande, till “Eurydike” i Spegel under jorden, 1982, den samling som blev Rut Hillarps återkomst som lyriker och författare:
Instängd instängd
jag hör hur mitt blod bultar i väggarna
ropar efter en dörr
men här finns inga dörrar inga fönster inget tak
bara väggar väggar
krympande hårdnande
Var finns jag
i vilket rum
Är detta hans hjärta?
Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.
Bara ett ögonblick var jag verklig.
Mitt liv varade ett ögonblick.
Mellan tomhet och vanmakt.
Ändå är denna kärlek inte dödslängtan, livsförnekelse, snarare ett rituellt överskridande.
Den första gång Isolde, kärleksdödens representant, framträder i Rut Hillarps författarskap är i ett synnerligen nyktert sammanhang, “Råd till Isolde” i Solens brunn. Någon förening i en gemensam död är det inte tal om, den romantiska drömmen är ett sabotage mot verkligheten. Men helt förvisas ändå inte drömmen ur denna dikt. Drömmens överskridande kraft är det som föder konsten. Dikt och dröm har uppgiften, som Rut Hillarp senare formulerar det i en intervju, att göra livet märkligt.
När Rut Hillarp hade tryckt 500 ex av Blodförmörkelse, 1951 gick hon runt i Stockholms boklådor och gjorde av med de flesta. I Bonniers stipendienämnd utverkade Artur Lundkvist och Eyvind Johnson ett stipendium åt den refuserade boken. För pengarna kunde Rut Hillarp trycka en ny upplaga på 400 ex. Ändå nappade inte Bonniers på nästa bok, Sindhia, 1954, som i stället blev en stor framgång på Norstedts.
Främmandegöringens blodförmörkelse
1951 gav Rut Hillarp ut sin första roman, Blodförmörkelse. Romanen, kallad en “Lyrisk historia”, skildrar på en förtätad prosa ett kärleksförhållande. Hur extremt förhållandet än kan te sig handlar boken om just det som baksidestexten säger: “Vad är egentligen kärlek?” Är den en väg ut ur oss själva? Eller är det så att vi alltid är fångna i våra egna fantasmer?
Mannen i denna berättelse står utanför den romantiska kärleksmyten. För honom är kärleken en konst, ett skapande, ett yrke: “Jag är ingen egoist, jag lär inte upp kvinnor för mig själv.” För kvinnan hör kärleken hemma i två sfärer. Rött för det mänskliga, för “lyckan”. Svart för det som ligger utanför människan, det icke-subjektiva, “njutningen”: “Underkastelsens svarta ljuvhet som drar samman min hud, fäller mina ögonlock.” Svart och rött betingar varandra – liksom de förutsätter vissa “illusioner”. Illusionen om mannens vilja att behärska, hans släktskap med Gud. Och illusionen om hans förmåga till kärlek: “att han på något sätt, i alla fall, och så vidare, älskade mig, ville mig väl. Att han var en människa”.
Kvinnan är subjektet i ordets båda bemärkelser: undersåte och självständigt handlande. Underkastad, dominerad, ja visst! Men det är hon som skapar det begär som kuvar henne, skapar kravet på underkastelse. Den tolkande, meningsskapande aktiviteten är hennes. Underkastad, ofri i egentlig mening, är hon bara i förhållande till sitt eget illusionsskapande. Det är här som det djupaste problemet finns i romanen.
I sin tillspetsade, avskalade form kommer Blodförmörkelse åt grundvalarna för kärleken. Begärets fångenskap i fantasmen. I den lyriska ekvation som ställs upp är kvinnan för mannen fantasmen om den Andra, det bristfulla, annorlunda, objekt för begär och förakt: “Du är den sjukdom som heter kvinna.” Kvinnan låter sig inta denna plats, men på sina egna villkor. Objektiveringen, underkastelsen blir hennes eget projekt, det passiva förbyts i aktivt. Kvinnan blir till, förverkligar sig, genom mannens begär. Här är villkoret blott att han älskar henne – eller att hon kan upprätthålla illusionen om att han gör det. Men samtidigt lyfter detta begär, denna blick, henne utöver sig själv. Samlaget, som exponering, självutlämnande, blir ett möte med detta överpersonliga, icke-subjektiva. Här är villkoret i stället det att mannen låter sig placeras som ett otillgängligt subjekt: den obegriplige, den otolkbare Andre.
Blodförmörkelse återger både förförelsen och främmandegöringen i detta erotiska projekt. Samlagets njutning, bortanför allt mänskligt, kan fångas i den lyriska prosan.
Men alienationen är starkare, blodförmörkelse inträffar. Boken kulminerar i en förtätad mardröm i “laboratoriet”. Experimentet har havererat. Mannens, experimentatorns, projekt leder till en i det oändliga mångfaldigad kvinna, den stereotypa massupplagan av den Andra. Kvinnans projekt placerar henne i isolering. Hon är snärjd, fångad i den imaginära blicken – den som visar sig bara vara en spegel: “Och jag skulle se i hans ansikte allt det som jag vet inte finns där. Och hans ögon skulle följa mitt ansiktes spegling av en spegelbild.” Det verkliga ansiktet går inte att nå. Kvinnan stängs in i sin väntan och spegling. I telefonen, när den äntligen ringer, hör hon sin egen röst.
I vilken grad Blodförmörkelse är oroande och artskild från samtidens litteratur visar sig bl a i att Rut Hillarp fick ge ut den på eget förlag. Bonniers, som dittills hade varit hennes förläggare, backade, och så gjorde andra förlag. Den modernistiska prosaformen i sig är inte skäl nog, perioden innebar faktiskt en högkonjunktur för experimentell prosa. Snarare är det “experimentet” i erotik, den tillspetsade framställningen av våra erotiska fantasmer. Begäret blottlagt av en som tillhör den “underlägsna hälften”.
I likhet med andra fyrtitalister blev den debuterande Rut Hillarp beskylld för att ha “ett förvirrat själsliv”. Det kostade henne uttryckligen ett högsta betyg under lärarprovåret. Hennes kamrater på Martin Lamms licentiatseminarier i Stockholm hade heller inget sinne för “obegriplig” poesi. När hon fått in ett par dikter i tidskriften 40-tal 1945 var de mycket roade. En dikt börjar med raden: “På den svarta och hisnande färden kysste han artigt mitt öra.” Karlarna klappade henne på axeln och sa: “När en man kysser en kvinnas öra är han i ett tillstånd av högsta upphetsning, då är han knappast artig.”
Mottagandet av romanen var dock klart positivt, tydligt berört. Nästa roman, Sindhia, 1954, är mer verklighetsförankrad, mer “lättillgänglig”, för många en höjdpunkt i Rut Hillarps prosakonst. Känsloanalysen drivs här längre, spelet mellan könen blir mer konkret. Konflikten mellan erotik som rit och kärlekens medmänskligare sidor kommer på så sätt att framstå skarpare.
Sindhia, modern yrkeskvinna och uråldrig prästinna i någon hednisk kärlekskult, har utkorat konstnären Reger till Mannen, den absolut Andre. Hennes ena sida är en suverän iscensättning av åtråvärd femininitet: “En sensualism som var så medveten att den blev ironisk: Var så goda mina herrar och titta, men kom inte närmare! Har ni någon aning om vad man ska ta sig till med en sådan omättlighet?” Hennes andra sida, omättligheten själv, den som kan ta henne över alla gränser, framkallas bara av Reger.
Utvändigt är könen jämställda eller bör sträva dit, som en “självklarhet”. I sexualiteten råder andra lagar. “Att behärskas. Erotiskt, inte på andra områden.” En kamp, en offerreligion, med given utgång: “… maktlös – ja jag älskar att se dig maktlös som en kvinna, för att sen stå upp till din rätta gestalt och vrida leendet ur händerna på mig”. Inte förnedring, men självuppgivelse. Ett begär efter det absoluta som söker sin tillfredsställelse i sexualiteten.
I Blodförmörkelse var älskaren jaglös, ett redskap, en närvaro ställd till kvinnans förfogande. I all sin underlighet var kärleksförhållandet ändå en sann pakt, ett partnerskap. I Sindhia är mannen en mer normal karl, som skapar andra svårigheter.
Speglingarna blir mer snärjande och svårare att genomskåda. “Du diktar om!” säger mannen. Och tacka för det. Mannen skall vara härskare och världsordning, redskapet för att kvinnan skall försättas i extas. Samtidigt är han den som skall se och ta emot. Normalt har det varit mannens privilegium att “dikta om”, kvinnan som blivit symbol, behållare, metafysisk representant. Såtillvida är det en befrielse att få önsketänkandet omvänt. Ändå är det inte utan att man känner medlidande med mannen: “Se inte på mig som om du väntade ett sakrament!”
Den hedniska mystikens idéroman
En eld är havet, 1956, delar upp den hillarpska kvinnan på tre. Rakel representerar driften mot självuppgivelse och det absoluta, Charlotte blir den som, åtminstone till synes och på sikt, väljer närheten, det “röda”. Cynthia är språkrör, uttolkare av sexualiteten som myt och rit. Bedömd som roman, med krav på gestaltskapande och inlevelse, kan boken te sig som en flykt från den lyriska uttrycks- och upplevelseform som är Rut Hillarps egenart. Rimligare är att se boken som idéroman, gestaltad tankevärld.
Tankevärlden är den erotiska mystiken, erotik som offerreligion – en “hednisk mystik” som teologen Olof Hartman karakteriserade den. Underkastelsedriften inringas från alla håll. Ett arv från kristendomens och Gamla testamentets nyckfulle despot. En produkt av kvinnornas mångtusenåriga förtryck. Tidigt inplanterade skuldkänslor. Fadersbindning. En nödvändig meningsskapande aktivitet. Men romanen ger sig i kast även med den andra frågan, förhållandet mellan allvar och lek, verklighet och rit.
Rut Hillarp har jämförts med både Edith Södergran och Karin Boye, den förra som erotisk lyriker, den senare i den erotiskt färgade andligheten. Ytterst handlar det om att öppna sig. Smärtan och extasen är en väg till mottaglighet: “När du är öppen kommer Gud.” Det mystiska draget i denna dikt handlar om att förbinda människan med kosmos.
Starkast, mest absolut, sker detta i de sena dikt-bild-samlingarna, Spegel under jorden, 1982, Penelopes väv, 1985, och Strand för Isolde, 1991. I förtätade kortdikter möter vi här den erotiska livskänslan, avklarnad och naken. Antikens och medeltidens myter är klangbotten för skildringen av begäret och dess vindlingar. Åtråns ögonblick är upphöjda till evighet. Grundtonen är melankoli.