År 1898 utkom romanen I blinde (Ni blinda), skildringen av den unga Ragna Stenersen som inte bara förälskar sig i en bohemförfattare, utan också i hans konst. För henne är “det vidunderliga – att dela livet med en man, som lever av sin egen skaparkraft”. Men Ragna blir besviken på äktenskapet. Jo Nein hette romanens författare. Bakom denna talande pseudonym dolde sig Nini Roll Anker (1873–1942), ämbetsmannadotter från Västnorge, som två gånger gifte in sig i en rik godsägarmiljö, och därifrån engagerat skrev om makt och motsättningar i det borgerliga samhället. Ett socialt engagemang som sträcker sig över ett halvt sekel och som uttrycktes både i ett stort skönlitterärt författarskap och i många inlägg i pressen. Som kulturpersonlighet fick Nini Roll Anker avgörande betydelse för den norska debatten om konst och samhälle. I många år var hon vice ordförande i Den norske forfatterforening, hon stödde kvinnosaken och den framväxande arbetarrörelsen, men fann sin egen plats i rollen som kritisk intellektuell.
Konstnärstematiken, som författarskapet med I blinde börjar i, förs sällan vidare. Men i en liten bok om väninnan Sigrid Undset – Min venn Sigrid Undset, 1946, – återvänder Nini Roll Anker till det konfliktfält kring den kvinnliga konstnären som blev avgörande för dem båda. “Det är alltid lika överväldigande för en kvinnlig skribent, som är hustru och husmor, att konstatera vad de flesta manliga kolleger kräver av sin omgivning när det gäller arbetsro och aktning för ‘kallet’.
En kvinna som har hus, man och barn kan aldrig kräva samma hänsyn för sitt författarskap, om det inte ska bli konflikter. Hon kan offra sina förpliktelser mot man och barn till fördel för sin konst … Men inom hemmets ramar bryter man inte ostraffat mot naturlagarna.” Både hos Sigrid Undset och hos Nini Roll Anker blir konstnärskonflikten en drivkraft i författarskapet. Hos Sigrid Undset direkt beskriven i de konstnärsromaner som inleder hennes författarskap, hos Nini Roll Anker bearbetad genom förhållandet till kvinnors drömmar och verklighet.
Både pseudonymen och debutromanens tema om blind förälskelse blir centrala för författarskapet. “Förälskelsen”, säger huvudpersonen i Nini Roll Ankers sista roman Kvinnen og den svarte fuglen (Kvinnan och den svarta fågeln), 1945, “är en fakir, den får oss att se det som inte existerar”. Den får kvinnor att uppoffra sig utöver de personliga gränserna och glömma att det också bör sägas nej! Hela författarskapet kretsar kring kvinnors förpliktelse att förverkliga egna kvinnliga värden och ta ansvar för dem – också utåt.
Drömmen som förpliktelse
I Nini Roll Ankers litterära universum står natur och lek, dröm och passion som kvalitetstecken på ett meningsfullt liv. Dessa livsnödvändiga “imaginära” värden, som hon kallade dem, kommer ofta i konflikt med personernas, särskilt kvinnornas, plikttrogenhet och släktlojalitet. Marthina Stampe i Huset i Søgaten, 1923, är den estetiskt sett viktigaste representanten för Nini Roll Ankers känsliga och sinnliga kvinnor.
1920-talet var de stora romancyklernas tid, och även Nini Roll Anker skrev en släktroman i tre band, om ämbetsmannafamiljen Stampes liv från 1840-talet till första världskriget: Huset i Søgaten, 1923, I amtmandsgaarden, 1925, och Under skraataket, 1927. Särskilt det första bandet blev en stor framgång. Verket är kanske det estetiskt sett mest lyckade i hela författarskapet. Här finns en elegans och nyansrikedom i kvinnoskildringen som kan påminna om Virginia Woolf. I motsats till många andra historiska romaner och släktromaner skildrar Roll Anker släktens liv och historia i fragment, och det är långa tidsintervaller mellan handlingen i de olika banden. En sammanbindande faktor är namnet Marthina som går i arv och ges åt mycket olika kvinnor. Genom dem bärs och bryts släktens värderingar. De kännetecknas alla av en viss ömtålighet och ett både allvarsamt och lekande förhållande till livet, där det insisteras på skönhetens och drömmens nödvändighet.
Men en rad andra porträtt framstår som variationer över denna “romantiska” kvinnotyp: Benedicte och modern Mia Stendal (Benedicte Stendal, 1909), Anine Haukeberg (Per Haukeberg, 1910), Veronica Maiman (Det svake kjøn (Det svaga könet), 1915 och 1924) och Bett Helle (Kvinnen og den svarte fuglen, 1945). Kreativiteten uttrycks i kvinnornas speciella förmåga att skapa atmosfär omkring sig med växter, heminredning, musik, litteratur och inte minst med förtroliga samtal. Även om de utsätts för depressioner och besvikelser ger de inte upp drömmen som inre källa. Skenbart naiva och drömska äger de ändå en styrka och en autonomi som kan leda till uppbrott. När Mia Stendal och Veronica Maiman inser det förnedrande i sina äktenskap, bryter de sig ut. Men självinsikten kommer för sent för att kunna förverkligas. De dör medan de i feberfantasier talar ut om sin längtan och ställer sina äkta män ansikte mot ansikte med en innerlighet som de har förtigit under hela sitt samliv. De dör – men med en ny självaktning.
Kampen för livsbejakelse och livskvalitet är nära förbunden med de känsliga kvinnornas bilder av sig själva. I Nini Roll Ankers litterära normsystem är man förpliktigad att förverkliga sitt innersta på ett sådant sätt att följderna inte blir förödande för de kommande generationerna. Här framstår både äktenskap och generationsmotsättningar som hinder. Särskilt äktenskapet är ett slagfält. Huvudpersonen Bett i Kvinnen og den svarte fuglen och pacifisten Cornelia i dramat Kirken (Kyrkan), 1922, inser båda att kvinnor måste gå igenom en könskamp för att bevara drömmen och den identitet som blir grundvalen för hela den humanistiska kulturen. I dessa verk skriver Nini Roll Anker sig fram mot en civilisationskritik, där det – liksom hos Elin Wägner – blir kvinnornas antimilitaristiska uppgift att hejda storkapitalet och förhindra att våldsamma och chauvinistiska tendenser utvecklas. Bett och Cornelia förlorar kampen mot männen och mister sina söner. Ändå framstår de som den strukturella mansmaktens motståndare och huvudanklagare – trofasta mot sin egen innersta övertygelse.
Med romanerna Per Haukeberg, 1910, och Fru Castrups datter, 1919, ställer Nini Roll Anker en diametralt motsatt kvinnotyp i centrum. Både Anine Haukeberg och Matti Kjeller ljuger, bedrar och slingrar sig genom mansvärlden, men de gör det med en charm, intelligens och sensualitet som beskrivs med både full förståelse och fin ironi.
Anine Haukeberg följer sin varmblodiga natur för att inte duka under i livskampen. Men hämmad av arv och miljö använder hon sin fantasi och kroppsliga glädje bara på beundrare och nödlögner. På en maskerad låter Nini Roll Anker henne symboliskt skifta hamn två gånger – först till huldredräkt, sedan till dockkläder, och visar oss därmed hur förklädnaden både kan vara ett värn och en lust. Anines medvetna rollspel rymmer såväl distansen till som kritiken av den traditionella kvinnorollen och understryker hennes eget identitetssökande.
Matti Kjellers längtan och livsleda påminner om en modern Hedda Gabler-situation. Hon är en resonerande, desillusionerad kvinna. Både äktenskapet, kärleken och självförverkligandet misslyckas. Matti tror inte på försoning, varken inåt i familjen eller utåt mellan klasserna, hon tar konsekvenserna och kastar sig i forsen.
Den existentiella ångest som Nini Roll Ankers huvudpersoner genomlider leder varken till likgiltighet, cynism eller religiös tro. Med växande styrka innehåller texterna ett framtidshopp och en trosbekännelse till “livet, livet självt”. Naturen, barnen och erotiken ses som “jordens högsta glädje”.
Livsdyrkan och pacifism
År 1922 fick Nini Roll Ankers pacifistiska pjäs Kirken överväldigande framgång på Nationaltheatret i Oslo. Bara tre år efter “the war to end all wars” grep det pacifistiska budskapet publiken lika mycket som det hade inspirerat och engagerat författaren själv.
Nini Roll Anker följde upp sin litterärt fredspolitiska verksamhet med ännu ett drama, Ærens mark (Ärans fält), 1934.
I ett inte närmare angivet land manar man till krig mot grannlandet, och prästfrun Cornelia är övertygad om att hennes man tillsammans med resten av kyrkans män skall avvärja konflikten och fördöma kriget, eftersom de påstådda fienderna också är kristna. Hennes förväntningar kommer på skam.
Vid krigsutbrottet skiljs prästens och hustruns vägar, han drar till fronten för att stärka soldaternas stridsmoral och välsigna dem som skall ut och strida och dö, medan hon flackar omkring inne i landet och ger tröst och mat åt soldater och krigsfångar, allt medan hon förkunnar ett fredens budskap. Med sig har hon sin niece Magdalena som är förlovad med en av hennes tre söner.
Inför kyrkans män kommer detta kvinnokärlekens budskap till korta. När kriget är slut ställs Cornelia till svars och tas i upptuktelse av sin man, därför att hon har “förilat sig”. Kriget har behandlat henne hårt: en son är dödad, en blir skjuten under segerruset därför att han inte vill förneka sin mors kristna kärleksbudskap, medan den tredje väljer att följa faderns linje. Magdalena har blivit sinnesförvirrad; hon våldtogs av fienden, och när hennes fästman dog följde hon med armén som soldathora.
Kirken är ett ambitiöst drama med stort persongalleri och långa tidsintervaller mellan de tre akterna – vid krigets utbrott, under kriget och när segern är ett faktum. Cornelia är under hela pjäsen den samlande gestalten, och hon förekommer hela tiden med ungdomen, sönerna och deras vänner, som åhörare. Därmed blir hennes nederlag tragiskt, och kritiken av kyrkan, som inte tar sitt eget kärleksbudskap på allvar, är både sönderslitande och ironisk.
Nini Roll Ankers böcker vädjar till kvinnors ansvar för uppfostran och samhälle. Hon ser kvinnors delaktighet i krig, men uppfattar det som mäns verk. Hennes sista roman, Kvinnen og den svarte fuglen, närmar sig en idealisering av kvinnor och en tro på deras “kall” att “flytta gränser”. Kampen mot kriget, här symboliserat av den svarta fågeln, är också en strid mellan mäns och kvinnors livssyn.
Äktenskap och generationsmotsättningar är allestädes närvarande teman i Nini Roll Ankers texter. I synnerhet äktenskapet är ett slagfält. Den eftertänksamma officersdottern Benedicte Stendal är kuvad av sina föräldrars disharmoniska äktenskap och har lidit av moderns distanserade natur. Romanen Benedicte Stendal, 1909, slutar med att hon skall förverkliga sin hårt tillkämpade äktenskapslycka. Delar av texten är skrivna i dagboksform i en dämpad och självbekännande, men också ironisk ton. En liknande inträngande, men stillsam berättarröst finner vi i Nini Roll Ankers sista bok, Kvinnen og den svarte fuglen, 1945.
Manlig pseudonym, manlig blick
Nini Roll Anker skrev till en början under pseudonym för att dölja sin identitet. När hon mitt i författarskapet återupptar pseudonymen sker det som ett led i en lek med synvinklar och skrivsätt. Samma år som hon beger sig ned i historien och fullbordar ett av sina viktigaste verk, trilogin om släkten Stampe, lyckas hon så bra med att förvandla sin stil att kritikerna ansåg att ungdomsromanen Liv, livet og jeg (Liv, livet och jag), 1927, publicerad under pseudonymen “Kåre R”, var skriven av en ung och kvick, manlig författare. Fortsättningen Vi skriver en roman, 1930, håller fast vid jagformen och den unge Kåres synvinkel. På avspänd ungdomsjargong tar Nini Roll Anker itu med ett samhällsproblem: skilsmässorna, deras följder och deras skador på barn och ungdomar. Ett tema som hon tidigare hade behandlat i Prisopgaven (Prisuppgiften), 1928, och senare tog upp igen i På egen grunn (På egen grund), 1936. Den tredje Kåre P.-boken To ungdomsår (Två ungdomsår), 1930, har fortfarande en manlig synvinkel, men rör sig från det lätta in i det realistiskt allvarliga tonläge som präglade det tidiga författarskapet. Den skildrar den unge Daniels sökande utveckling. Daniel blir mycket fäst vid en arbetskamrat, en vek, ung pojke. Han skräms av sina känslor och blir lättad när pojken visar sig vara en förklädd kvinna! To ungdomsår beskriver primärt en dragning till det egna könet och en upplevelse av splittring. I en fartfylld skildring speglas mellankrigstidens kriser. Sökljuset på det norska samhället kommer utifrån: det ofruktbara, ogästvänliga Norge med sin arbetslöshet ställs emot polartraktens gruvsamhälle.
I To ungdomsår skildras Daniels dragning till en ung man som visar sig vara en kvinna. Så vidrör, men också undviker, romanen problemet homosexualitet. I romanen Enken (Änkan), 1932, är detta ett direkt tema, men här skildras den unge homosexuelle mannen genom klichéer och fördomar som låg i tiden.
Kvinnovänskap som utopi
Varken statskyrkan eller de religiösa sekternas mansvärld slapp undan. I två viktiga verk, Det svake kjøn (Det svaga könet), 1915 och 1924, och Den som henger i en tråd, 1935, avslöjar Nini Roll Anker präster och predikantmiljöer som maktlystna, kärlekslösa och sexuellt förtryckande. Hon koncentrerar sig särskilt på hur patriarkaliska härskartekniker kopplar samman det religiösa och det erotiska. Den norska samhällsdebatten från 1880-talet respektive 1930-talet placeras in i ett komplext litterärt universum genom dessa två stora kollektiva samhällsromaner. Nini Roll Anker följer ett förgrenat nät av miljöer, generationer och konflikter. Handlingen drivs framåt genom en växling mellan levande dialog och episka scener, där personerna inte framför utan berättar om händelserna. Sömmerskornas folkliga språk är återgivet med lyhördhet i Den som henger i en tråd.
Det svake kjøn är släkt med Camilla Colletts Amtmandens Døttre (Amtmannens döttrar), 185–55. Den kan läsas som en kvinnlig uppfostrings- eller idéroman med två unga kvinnor i centrum Veronica och Fanny Delmar. Med Fanny träder en modern, resolut, levnadsglad och socialt engagerad kvinna fram i författarskapet, en kontrast till den ömtåliga Veronica, en typ som så ofta förr hade belysts. Fanny vill ut och erövra världen som “diktarinna, kejsarinna, profetissa, härskarinna, kvinna”. Fanny tvingas resignera när det gäller arbetsplaner och kärlekshopp, men står ändå på tröskeln till en mogen livssyn när Veronica dör.
Det svake kjøn är en bok om djup kvinnlig vänskap. Kärleksförväntningarna och uppfostran talar mot vänskapen som avgörande faktor i kvinnors liv. Könets svaghet ligger bl a i att väninnorna inte inser hur essentiell denna gemenskap är. Trots stora olikheter i läggning och livssyn är förhållandet mellan de två öppet och finkänsligt, en fristad av närhet, delade hemligheter och livssammanhang och intuitiv sympati.
I mötet med Fanny blir Veronica medveten om kvinnosak och religionskritik. Tack vare Fanny väcks Veronicas kärlek till naturen. Fanny är den enda som talar med henne om drift och kön på ett positivt, varmt sätt. Ju mer Veronica avlägsnar sig från Fanny, desto sämre får hon det. Väninnan ser bekymrat Veronicas blinda hängivenhet för den äkta mannen och jämför Veronicas äktenskap med flickan och Hvidbjørn i sagan Kvitebjørn kong Valemon. När Fanny reser känns det nästan som en identitetsförlust för Veronica. Det är “som om hon alltid hade gått hand i hand med Fanny”.
Samtidskritiken berömde Det svake kjøn för skicklig psykologisk framställning, men fann verket för långt, för debatterande och polemiskt. Första utgåvan från 1915 är tyvärr nästan okänd. År 1924 förkortades romanen en del. Det bidrog till en koncentration kring Veronica Maiman, men försvagade romanens rika mångstämmighet.
Vänskapstanken blir en naturlig konsekvens av Nini Roll Ankers personliga patriarkatskritik och livstro. Den som henger i en tråd slutar med att två väninnor bryter upp för att starta en arbetsgemenskap: “En bit längre ner på gatan går de hand i hand.” Tjugo år har gått sedan Det svake kjøn, och tanken på kvinnlig solidaritet har styrkts under Nini Roll Ankers arbete med arbetarkvinnors miljöer. Redan i novellsamlingen Lil-Anna og andre, 1906, hade hon tagit upp ämnet, nu avslutas kompositionen med ett vänskapsperspektiv med långt större symbolkraft, där debatter och stridsfrågor kring våld, abort, facklig organisation och solidaritet är infogade i en estetiskt sammanhängande helhet.
Väninneparen i Det svake kjøn och Den som henger i en tråd är unga kvinnor i tjugofemårsåldern. Den destruktive mannen mellan dem heter Vargen i den första, Vold i den andra. På natten virila älskare, på dagen kvinnoföraktare. Männen tränger sig in mellan väninnorna, men mot slutet letar väninnan efter sin försvunna kamrat och finner henne i ett nytt förtroendefullt förhållande. Kvinnovänskaperna ersätter inte förhållanden till män. De representerar en medmänsklighetens kontinent som kvinnorna förlorar och därefter innerligt söker efter.
Veronicas barndomsmiljö i Det svake kjøn är inskränkt pietistisk, genom sitt äktenskap kommer hon att leva i högkyrkliga kretsar. Skikt för skikt blottar romanen miljöernas sexualfientlighet och visar hur Veronicas kärleksförmåga också blir hennes möjlighet till vrede och uppror. Hon vill ha sin man, prästen Vargen, att förstå att “kärleken inte känner det fula”. Men Vargen vill inte ha själsfrändskap. Han behöver henne för sina husliga och sexuella behov och gör henne gravid tre gånger, trots att han vet att hennes hälsa inte är tillräckligt stark för barnafödande. Fanny blir vuxen genom motgångar, Veronica förblir ett kvinnobarn.