Print artikeln

Med ansvar för hela mänskligheten

Skriven av: Birgitta Svanberg |

Sandels, Karl (sv.): Bågskytte. 1934. Fotografi s/h

Hagar Olsson (1893–1978), kallad “den nya livskänslans apostel”, debuterade faktiskt med en roman med ordet “döden” i sin titel. Lars Thorman och döden kom ut 1916, samma år som Edith Södergrans första diktsamling. Litteraturhistorieskrivningen brukar ange denna dubbeldebut som den finlandssvenska modernismens födelse – “en märklig företeelse” som kom att “utgöra drivkraft också i den svenska modernismens utveckling”, enligt litteraturforskaren Gunnar Brandell. De båda unga författarinnorna – Hagar var 23 år och Edith 24 – kände ännu inte varandra. Deras vänskap inleddes först 1918, efter utgivandet av Edith Södergrans Septemberlyran.

1916 är de båda delvis riktade bakåt: deras verk avtecknar sig mot en fond av sekelskiftespessimism, första världskrigets livsåskådningskriser och den skeptiskt illusionsfria flanör- och dagdrivarlitteratur som dominerade den litterära marknaden.

I Södergrans första diktsamling förekommer påfallande ofta en man “med kalla ögon”. Förutom i den kända dikten “Dagen svalnar” uppträder han bl a i “Oroliga drömmar”: “Det är något tungt i hans inre som icke kan röra sig, … vingar bära honom in i det land, där allt vad han gör är förgäves, / i de tomma och fåfänga dagarnas land långt borta från ödet …”

Hagar Olssons debutroman kan läsas som berättelsen om en sådan man, som har förlorat känslan av meningen med livet. Men Hagar Olsson överskrider i sin roman en viktig gräns genom att visa att denna uppgivna livströtthet inte är någon hållbar grund för en konstnär. I konsten vill hon se eld och flamma, kraft och mening – den skall sätta människan i förbindelse med “det absoluta”. Med utgångspunkt i en rejält elak granskning av det dekadenta sekelslutets överlägset kringirrande skepticism och självupptagna förintelsestämningar skriver hon fram förhoppningen om en ny kultur av befruktande mänsklig gemenskap i en förvandlad värld. Här ligger den modernistiska utmaningen i Lars Thorman och döden.

Det är delvis egna upplevelser som författarinnan har tilldelat sin trötte och desillusionerade romanhjälte. Hon skrev ur en känsla av rotlöshet som grundlades i barndomen. Det borgerliga och kristna fädernehemmet dolde konflikter, oenigheter och disharmonier, som framkallade depressioner och livsgrubblerier hos den uppväxande flickan. Då hon efter en uppgörelse med fadern – som också hade tre söner att försörja – till slut lyckades få ekonomiskt stöd för att studera humaniora vid universitetet i Helsingfors, upplevde hon studierna till språklärare som meningslösa.

Det tändande mötet

Södergran, Edith (1892-1923) (sv.): Edith Södergran (möjligen) med katt. Fotografi s/h. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors

1918 anställdes Hagar Olsson som litteraturkritiker på Dagens press. Därmed börjar hennes ryktbara kampanj för “det moderna” i konst och dikt. Hennes viktigaste insats blev lanserandet av Edith Södergran.

Ofta har påpekats hur livsavgörande vänskapen med Hagar Olsson blev för den isolerade Edith Södergran. Men troligen var kontakten med Edith minst lika viktig för Hagars utveckling. Skaparen av den dödsfixerade och ångestfyllde Lars Thorman mötte i Edith Södergran en människa som själv levde mycket nära döden, men som ändå övertygande kunde utbrista: “Vad fruktar jag? Jag är en del av oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft …”

I denna trollkrets dras nu Hagar in – och strax blir subjektet “jag” till ett “vi”, ett “oss”:
“Det var en rent magisk förtrollning som fick makt över oss och skapade en stämning av att allt var möjligt och vad som helst kunde ske. Framtiden brände inom oss och gjorde oss otåliga, dess lockande och förfärande krona skulle en dag bli vår. Vi var okända och fattiga och levde i en avkrok av världen och ändå kände vi oss som furstar. Vår rikedom låg förborgad i hoppet, i dess förhoppningar som likt änglahänder svävade över en krossad värld och pekade på en ny mänsklighet.” (Ediths brev, 1955.) Här finns hela Hagar Olssons litterära program utstakat, med dess tillit till livsmakterna, till människoandens kraft att förvandla världen och till konstnärens heliga kall “med ansvar för hela mänskligheten”.

Det finns ingen bok som berättar mer om Hagar Olsson personligen än Ediths brev, som hon efter starkt inre motstånd förmådde sig att ge ut 1955. Själva hennes ömtåliga tvekan, dokumenterad i förordet, att röra dessa sedan mer än trettio år gömda brev, visar vilken djupt ingripande makt förhållandet till Edith Södergran varit i hennes liv, trots att det i sinnevärlden bara omfattade fyra och ett halvt år, från och med 1919 till Ediths död midsommardagen 1923.

Ediths brev med sina utförliga bakgrundskommentarer av Hagar Olsson, kan läsas som en tragisk roman om hur två kvinnors djupa och kärleksfulla gemenskap gradvis upplöses. För Hagars del uppstod snart starka skuldkänslor. På hennes ansvar låg de många uteblivna besöken, de fördröjda brevsvaren som kom med allt längre mellanrum, trots Ediths ständiga klagan: “Har du glömt mig?” Hagar framhåller i kommentaren sitt arbetstyngda liv, sina många sjukdomar och familjens krav på henne under ferierna.

“Något sådant hade man aldrig hört förr. Det var en modern människas medvetenhet, som med explosionsartad plötslighet manifesterade sig i vår provinsiella kulturmiljö, där man trots världskrig och inbördeskrig levde helt i det förflutna och trodde sig sitta i orubbat bo. Det är både tragiskt och komiskt att tänka på hur ofattbart ett sådant språk var för läsekretsen.”
Hagar Olsson om Septemberlyran i Ediths brev, 1955.

En engagerad litteraturkritik

Hagar Olsson har i sina tre första prosaverk (Lars Thorman och döden, 1916, Själarnas ansikten, 1917, Kvinnan och nåden, 1919) knappast funnit sin stil. Tonfall och ordval tycks inte sällan hämtade från den litteratur hon själv ville angripa: den svulstiga nittiotalsefterklangen. När hon skriver om andra författare uttrycker hon sig däremot mästerligt från första början. Hon finner ord också för det mest subtila, det analyserade verkets hjärtpunkt, ett författarskaps vibrerande egenart. Hagar Olsson kräver engagemang av sina diktare; hon kräver engagemang av kritikern. Möte med kära gestalter, 1963, har hon kallat en av sina essäsamlingar. Det är själva mötet hon vill fånga i sina diktarporträtt, mötet mellan läsare och text, en process lika ömtålig och lika livsavgörande som ett möte mellan levande själar.

Det har sagts mycket om vilken avgörande litteraturhistorisk betydelse Hagar Olssons kritikergärning har haft. Som ledande kritiker i en stor Helsingforstidning hade hon möjlighet att sprida modernismens idéer. Hon var också, tillsammans med Elmer Diktonius, den drivande kraften bakom de kulturradikala tidskrifterna Ultra, 1922, och Quosego, 1928–29, vilka blev forum för den nya, unga diktningen, såväl svenskspråkig som finsk och internationell.

I Ny generation, 1925, samlade Hagar Olsson några av sina tidiga litteraturessäer. När man i dag fördjupar sig i den lilla, lätt gulnade volymen med det tidstypiska omslaget av Wäinö Aaltonen – den man hon levde ihop med vid denna tid – slås man av hur levande, hur angelägen texten ännu känns. Hon ger utomordentliga introduktioner till svåra författarskap som Joyce och Apollinaire. Hos varje författare uppmärksammas det nydanande, det djupt personliga, det omvälvande i form och livssyn.

Hagar Olsson för in känsloengagemang, inlevelse och intuition som redskap i den litterära analysen och har hårda ord att säga om det överintellektualiserade sönderplockandet av diktverk som hon ansåg utmärkte mycket av den akademiska, manligt dominerade litteraturkritiken. I en stort uppslagen artikel i Stockholms Dagblad 1928 angrep hon professor Fredrik Böök, under den ironiska rubriken “Den ofelbare svenske kritikern”. Detta angrepp av en ung kvinna på den främste auktoriteten i svenskt kulturliv väckte våldsam debatt och hjälpte till att klarlägga motsättningarna mellan traditionalism och modernism, också i Sverige.

Upprorets teater

Den största formella förnyelsen åstadkom Hagar Olsson inom dramatiken. I snabb följd skrev hon tre skådespel som bröt med den naturalistiska teatertraditionen: Hjärtats pantomim, 1927, S.O.S., 1928, och Det blåa undret, 1931. De olika rollerna i Hagar Olssons dramer förkroppsligar makter i tiden. Gestalterna framstår som bärare av idéer snarare än som realistiskt tecknade människor. Samtidigt har hennes dramatik, på samma sätt som prosan, sin inriktning på de själsliga förloppen, på det som sker bakom det som synes ske.

Aaltonen, Wäinö (1894-1966) (fi.): Bokomslag till Ny generation av Hagar Olsson, 1925. Foto: Geert Nicolai Vestergaard-Hansen

Hagar Olssons skådespel är i hög grad politisk teater, förkunnelse och agitation. De vill aktualisera angelägna frågor – om krig och fred, diktatur och demokrati, förtryck och uppror. Hjärtats pantomim behandlar kapitalismens lockelse och inneboende destruktivitet. “Alla vill ha pengar. De tänker inte på annat, de lever inte för annat. Pengar! Mer pengar!” Mot rikedomen ställs kärleken som dynamisk och livsomskapande makt.

S.O.S. tar upp kapprustningen och den kemiska krigföringen. Om man läser dramat med dagens kärnvapenhot och vapenexport i tankarna, känns det slående aktuellt. Huvudpersonen är vapenfabrikant som blir pacifist när han inser konsekvenserna av sin verksamhet.

Det blåa undret utspelas mot den aktuella politiska situationen i Europa, med dess spänningar mellan kommunism och fascism. Det uruppfördes i mars 1932 i Helsingfors, mindre än ett år före Hitlers Machtübernahme. Två unga människor, bror och syster, står på var sin sida: Hon är socialist, han är fascist. I slutet av pjäsen drabbar de samman vid en gatudemonstration. Det är en kvinna som får bära fram pjäsens budskap. Ett självmedvetet kvinnligt subjekt stiger fram på scenen och tar ordet. Bakom detta kvinnorevolutionära drama ligger Hagar Olssons kontakter med den feministiska svenska kvinnogruppen kring Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad.

Den nya kvinnan

“Den nya kvinnan” och hennes problematik blir ett allt tydligare tema i Hagar Olssons romaner från slutet av 1920- och början av 1930-talet. I Mr Jeremias söker en illusion, 1926, handlar det visserligen om den livströtte nutidsmannen som söker mening i livet. Men i den expressionistiska På Kanaanexpressen, 1929, förändras en resignerad manlig författare redan i första kapitlet genom mötet med en ung kvinna kallad “Örnungen”: “Hon tycktes skapad för vingar – för hög luft – för ensamhet.”

Porträttet av “Örnungen” i På Kanaanexpressen var inspirerat av en ung flicka, Toya Dahlgren, som var Hagar Olssons livskamrat 1928–32. Liksom Edith Södergran var hon sjuk i tuberkulos och hon dog 1932, endast 22 år gammal.

I Hagar Olssons nästa roman, Det blåser upp till storm, 1930, tar den nya, självständiga kvinnan över scenen totalt i gestalt av den unga, upproriska gymnasisten Sara. Med henne framträder för första gången i Hagar Olssons prosa ett kvinnligt berättarjag. Det blåser upp till storm vann andra pris i Natur och Kulturs pristävling om en svensk tidsroman 1930. Den väckte stort intresse i Sverige och Hagar Olsson inbjöds till en föredragsturné. Rubriken på föredraget var “Förräderiet mot ungdomen”. I Sverige kom hon i kontakt med den feministiska kvinnogruppen kring tidskriften Tidevarvet och Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. “Förräderiet mot ungdomen” trycktes i Tidevarvet – det blev hennes första bidrag till den radikala kvinnotidskriften, som under hela 1930-talet skulle komma att publicera artiklar av henne.

Derkert, Siri (1888-1973) (sv.): Hyllning til Fogelstadkretsen. 1943. Teckning s/h

Genom kontakten med Fogelstadsgruppen skärptes Hagar Olssons intresse för kvinnofrågor. Sommaren 1931 inbjöds hon till Fogelstads årliga sommarkurs och höll en föredragsserie kallad “Kämpande Kvinnlighet”. Hela samhället borde förändras från grunden, menade Hagar Olsson: “Kvinnans frigörelse kan icke ske inom det gamla samhällets former, som helt och hållet vilar på dogmen om det manliga herraväldet.” Hon slutade med appellen: “En kvinna som inte är upprorisk är ingen kvinna – bara ett manligt bihang!” Troligen var Hagar Olssons teser i radikalaste laget för många av Fogelstadskvinnorna. Men skolans rektor Honorine Hermelin och Tidevarvets ansvariga utgivare Ada Nilsson blev förtjusta, och med dem inledde Hagar en vänskap som kom att vara livet ut. Hagar och Honorine förde en intensiv korrespondens, som påminner om tankeutbytet mellan Edith Södergran och Hagar Olsson ett decennium tidigare. Breven handlar i hög grad om Hagars författarskap. Honorine läser manus, föreslår ändringar, kritiserar och berömmer. Hon deltar också i Hagars sorg när dennas unga livskamrat Toya Dahlgren avlider i lungtuberkulos – en händelse som hos Hagar Olsson återuppväckte traumat vid Edith Södergrans död tio år tidigare.

Hur svårt det i realiteten kan vara för en kvinna att skaka av sig rollen som “manligt bihang” och bli en känslomässigt och intellektuellt självständig individ, beskriver Hagar Olsson i Chitambo, 1933. Denna kvinnliga utvecklingsroman handlar inte om reformer eller kamp för lika rättigheter. Den handlar om makt och maktlöshet, om en kvinnas smärtsamma inre frigörelse, om själens upproriskhet och en hårt kuvad människovarelses integritetskamp.

Vega Maria Eleonora med efternamnet Dyster föds, som sin upphovskvinna, 1893. Redan i vaggan blir hon offer för en namnstrid som länge kommer att prägla hennes sökande efter en hållbar kvinnoidentitet. “Min själ oroas av motstridiga namn” heter ett av kapitlen. Fadern låter döpa henne till Vega efter A. E. Nordenskiölds berömda fartyg. “Han tog utan vidare för givet att jag var född till stora ting och förstod även skickligt att uppamma samma dåraktiga inbillning hos mig själv.” Modern, som är en underkuvad och besviken kvinna, vill kalla sin dotter Maria, ett namn som leder in i den självuppoffrande kvinnorollen. Men Vega Maria har i dopet fått också ett tredje namn – Eleonora. Med Nora – den djärva och egensinniga utbryterskan – identifierar hon sig när hon en kväll ser Ibsens Dockhemspjäs på teatern: “Det var då jag beslöt att bli den stolta fria kvinnan. Aldrig i livet skulle jag gifta mig, aldrig falla till föga för en mans lockelser.” Till ironin i romanen hör det faktum att Vega, just när hon avlagt sitt Noralöfte, råkar ut för sitt livs stora förälskelse. Inte förrän mannen övergivit henne och hon i sin förtvivlan gjort ett självmordförsök, kan hon börja bygga upp en egen identitet. Förutsättningen för detta är ett eget språk. Hon har upplevt utplåningens fasa – när hon vaknar till liv igen lyssnar hon för första gången bara till sig själv.

Revolterande tonårsflickor som på olika sätt vill bryta med sina anhörigas förstelnade livsmönster förekommer också påfallande ofta i de novellsamlingar som utgör Hagar Olssons sista skörd: Hemkomst, 1961, Drömmar, 1966, och Ridturen, 1968.

Främlingskap i nuet

Andra världskriget blev en fruktansvärd utmaning för Hagar Olssons framtidstro. Hon som kämpat så passionerat för fred och humanitet kände efter kriget “en tomhet i bröstet som ingenting i världen kunde fylla”. I bekännelseboken Jag lever!, 1948, har hon biktat sin fasa inför nazismen, våldet, dödandet, förintelselägren. Hennes essä formar sig till en smärtsam civilisationskritik.

Jag lever! innehåller i originalutgåvan från 1949 två tidigare skrivna, omfattande och inträngande essäer om ett par kvinnliga författare som Hagar Olsson kände en djup, inre samhörighet med: Agnes von Krusenstjerna och Cora Sandel.

Om människor med detta slags främlingskap i nuet handlar mycket av Hagar Olssons sena diktning. I verken från 1940-talet – romanen Träsnidaren och döden, 1940, skådespelet Rövaren och jungfrun, 1944, och minnesboken Kinesisk utflykt, 1949, – finns en aningsfylld livs- och dödsmystik som kastar ett sällsamt skimmer över texten.

I den djupt personliga och originella Kinesisk utflykt blandas minnen från det förflutna med aktuella tankar och reflexioner. Ett subjektivt uppfattat dödsrike bildar ramen kring ett återkallande av barndomstiden, där faderns och modems gestalter skymtar i försonande och förklarande ljus. Till sist finner hon också den mest älskade, den för så länge sedan förlorade vännen:
“O, denna rygg, dessa smala, liksom till skydd uppkurade axlar, de var i evig tid inbrända i mitt medvetande, de kunde tillhöra endast en människa i hela världen! Något djupt begravet ville tränga sig fram, en smärta så stor att den skulle slitit mig i stycken om jag inte gömt den i jorden, djupt under mullen i en grav utan blommor.”

Uttrycket “dessa smala, liksom till skydd hopkurade axlar” associerar osökt till den kända raden i Södergrandikten “Dagen svalnar”: “… tag mina smala axlars längtan”. I Hagar Olssons fantasivärld får den återfunna diktarsystern skänka berättarjaget en målning, föreställande “ett månlandskap badande i ett ofattbart ljus”. Det är som en påminnelse om “Landet som icke är”, Edith Södergrans magiska dödsdikt, där “månen berättar i silverne runor” om en död som inte längre skrämmer, utan öppnar portarna till “landet där all vår önskan blir underbart uppfylld”.