Det var en roman skriven av en kvinna, Mathilde Fibigers Clara Raphael. Tolv Breve (1851) som fick striden om äktenskapet och förhållandet mellan könen att blossa upp som svenskerne havde haft ett tiotal år tidligere med C.J.L. Almqvists Det går an i 1839.Romanen väckte irritation i alla politiska läger. Under ett års tid publicerades närmare 25 inlägg i tidningar och tidskrifter samt tio pamfletter. Framför allt upprördes man av jämlikhetskravet.Hon skrev personligen två flygblad som inlägg i fejden där det än tydligare framgår att hennes hjärtesak just var att stärka kvinnornas självmedvetande. Clara Raphael. Tolv Breve har betraktats som kvinnorörelsens första manifest i Danmark. Romanens politiska budskap är visserligen tvetydigt, men försöket att uttrycka en hel kvinnlig subjektivitet talar till oss genom de genomgripande historiska omvälvningar som skett i kvinnornas liv.
Tag: 1850-1860
“En man skrifver när han vill och känner sig stämd derför, en qvinna åtminstone den som äger barn och hushåll när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje”, skrev den finska författaren Fredrika Runeberg i sitt memoarverk Min pennas saga, som kom ut först år 1942.Då Fredrikas alla tre verk – de historiska romanerna Fru Catharina Boije och hennes döttrar (1858) och Sigrid Liljeholm (1862) samt hennes samling berättelser Teckningar och drömmar (1861) – utkom, var Runebergs ställning som Finlands nationalpoet redan säkrad. Hans inställning till litteratur, skriven av kvinnor, var välvillig men nedlåtande. Samma inställning delade två andra opinionsbildare vid mitten av 1800-talet, Z. Topelius och J.V. Snellman. Båda stödde Fredrika Runeberg i hennes skrivande, eftersom hon inte framförde några emancipatoriska tankar.Hon drömde å ena sidan om att skriva kvinnornas historia, men å andra sidan underkastade hon sig de tongivande manliga opinionsbildarnas förväntningar. Sina skrivelser i kvinnosaken lät hon bli att publicera och väntade 15 år innan hon lät publicera sin debutroman. I sina köksbordslådealster och dagböcker jämförde hon kvinnans läge med slaveri.
Fredrika Bremer har vunnit respekt som personlighet, som brevskrivare och reseskildrare. Men när det kommer till romanerna brukar reservationerna inställa sig. De enda undantag som görs brukar vara för Grannarne (1837) och Hemmet (1839). Med disse romaner blev hon en av världens mest lästa romanförfattare. Ingen svensk författare, inte ens Selma Lagerlöf, har haft samma framgång i den engelsktalande världen. Få har varit översatta till så många språk. Hela Fredrika Bremers produktion kan ses i tecknet av en realistisk och en romantisk kod. Å ena sidan sysslar hon, med kvinnans ställning i samhället, hennes rätt till utbildning och utveckling. Å andra sidan är hon upptagen av det inre livets rätt gentemot det yttre, av passionens, det kvinnliga hjärtats och den kvinnliga eldens möjligheter att störta det bestående. Det är inte balans, som är Fredrika Bremers originalitet. Snarare är det själva oron i böckerna, som fängslar. Hon var en passionerad varelse – både som intellektuell och frihetssökare.
Camilla Colletts främsta verk Amtmandens Døttre är den första realistiska tendensromanen inom norsk litteratur och den första norska roman, som kritiskt och på bredden utforskar kvinnornas livsvillkor inom de bättre ställda befolkningsskikten. Romanen var ingen dussinvara när den kom ut 1854–55. Många greps av bokens tendens: Angreppet på förnufts- och försörjningsäktenskapet, klagomålen över kvinnolivets trånga ramar. Till och med de manliga kritikerna gladde sig över det nya i hennes stil.Efter Amtmandens Døttre och en samling Fortællinger (1861), skrev hon inte fler berättelser. I stället använde hon 1860-talet till att utforska gråzonen mellan självbiografi, memoarlitteratur och reseskildring. Därefter tar hon på allvar steget in i essäistiken, utger två nya band Sidste Blade (1872, 1873) och ger 1877 ut sin genombrottssamling som feministisk kulturkritiker, Fra de Stummes Leir.Författarskapet avslutas med två nya essäsamlingar och en rad enskilda artiklar. Hon har stor del av äran i att det norska moderna genombrottet blev så starkt präglat av kvinnosaken, och hon medverkade till att man i Norge kunde undvika den skarpa klyfta mellan kvinnor och män i synen på könsmoral, som präglade det danska kulturlivet på 1880-talet.
Huvuddelen av Aurora Ljungstedts populära författarskap, som utkom i nio band 1872–82, består av kortare historier, ibland sammanförda till en större helhet genom ett återkommande persongalleri. Hennes vanligaste pseudonym, Claude Gerard, är hämtad från en av Eugène Sues parisromaner och hon kan sägas vidareutveckla 1840-talets spänningsskapande följetonger med borttappade brev, hittebarn, intriganta skurkar och mystiska skeenden i psykologisk riktning. Aurora Ljungstedts intriger är alltid välkomponerade och hon tillmötesgår publikens krav på att lasten skall bestraffas och dygden belönas. I hennes rika novellproduktion finns renodlade exempel på skräckromantik, men också skickligt utarbetade kriminalnoveller. Hennes ofta färgstarka kvinnliga brottslingar och intetsägande manliga brottsbekämpare återspeglar allmänna tendenser i tidens kriminallitteratur.
Svenska Emilie Flygare-Carléns debutroman Waldemar Klein (1838) är i mycket ett plagiat av Sophie von Knorrings välkända romanstil. Men i fortsättningen utvecklade hon en alldeles egen profil. Den diskussion kring erotiken, mannen och kvinnan som von Knorring introducerade, kom Flygare-Carlén att vidareutveckla i modern riktning. Hon väjer inte för att kalla mannens egoism i förhållande till det andra könet vid dess rätta namn eller för att avslöja kvinnans strategiska dubbelspel i förlovning och äktenskap.När Sophie von Knorring beskriver erotiken, som på en och samma gång passionerad och oförlöst, så skildrar Emilie Flygare-Carlén den mer explicit som en nödvändig men ödesdiger fysisk drift. Flygare-Carlén visar också, ju mer författarskapet fortskrider, hur en handlingskraftig kvinna kan, om inte alltid förändra sin situation, så i alla fall påverka den. Det är säkerligen modet att positivt skildra även aktiva kvinnor som är hemligheten bakom hennes stora ekonomiska framgångar som bestsellerförfattarinna. År 1862 mottog Emilie Flygare-Carlén Svenska Akademiens stora guldmedalj, och 1865 kom hennes sista betydande verk, den självbiografiska trilogin Skuggspel.
Under sitt långa liv skrev den norska författaren och prästfrun Hanna Winsnes, såväl i underhållande syfte som för praktiskt bruk, dikter, religiösa texter på vers, romaner, noveller och barnberättelser. Hon hade inga uttalat konstnärliga ambitioner, men hon fann glädje i att berätta inom familjekretsen och hade ett starkt meddelelsebehov. Hon var beläst och väl orienterad både i äldre och nyare litteratur. Hennes poetiska värld är helt igenom harmonisk och överskådlig, och hon uttrycker aldrig några tvivel på fundamentet för vad som är rätt och orätt. Hon återvänder gång på gång i sin diktning till att kärleken – såväl mellan mor och barn som mellan man och kvinna – jämte gudstron och ödmjukheten har högsta prioritet i tillvaron. Hon är framför allt berömd, älskad och kritiserad – som hela Norges kokboksförfattarinna. Redan den första utgåvan av Lærebog i de forskjellige Grene af Huusholdningen (1845) blev mycket populär.
Romantikens författarinnor var inte som flertalet av sina manliga kolleger akademiskt och litterärt skolade, men detta betydde inte att deras inträde i litteraturen saknade förutsättningar. Snarare kan man påstå att de manliga författarnas beskrivningar av världen och sig själva stod kvinnorna upp i halsen. De längtade intensivt efter att komplettera och korrigera männens kvinno- och världsbild utifrån sina egna erfarenheter.Författarinnorna upplevde starkt att de hade något nytt att berätta. Givetvis var de medvetna om att de skrev in sig i en litterär institution som varken önskade dem välkomna till professionen eller tillmätte deras texter någon auktoritet. Det var inte lätt att vinna läsare till den kvinno- och världsbild som de kvinnliga författarna försökte skriva fram. Samtidigt betydde tidens könsdualism och intimsfärskultur att författarinnorna kämpade med att integrera sitt diktarjag i sin kvinnliga självförståelse.
Om 1800-talets kvinnor inte kunde bli präster och inte heller utan konflikter ägna sig åt intellektuellt arbete, så var psalmdiktningen det närmaste predikstolen de kunde komma. Lina Sandell kallade sig “en god skrifvares penna”, ett uttryck som förenar anspråkslöshet med hög självuppskattning. I de fria samfundens psalmböcker kom Lina Sandell att dominera totalt från och med den första upplagan av Pilgrimsharpan (1861). Fortfarande dominerar hon de fria samfundens psalmböcker.Bland Bibelns gestalter sökte de kristna författarinnorna förebilder för att kunna upprätta en kvinnlig tradition. Tillsammans med Charlotte af Tibell skrev Lina Sandell boken Bibelns qvinnor, och Betty Ehrenborg-Posse valde som förebilder Bibelns Debora, Mirjam och evangelisten Philippis fyra döttrar. Dessa vittra och poetiska kvinnor, menade hon, hade Guds bemyndigande att få dikta andliga sånger, även om en och annan kunde tycka att uppgiften endast hörde till prästämbetet. Men den position hon uppnådde gav hennes förkunnelse ett större rum än den någonsin hade kunnat få genom en prästtjänst.
Svenska Sophie Sagers produktion är liten. Hon blev känd genom sina inlagor i ett misshandelsmål, där hon varit offret. Dessa inlagor publicerades i Stockholms Dagblad som en följetong 1848 och samma år utgavs de med förord och kommentarer av Sophie Sager under titeln Sagerska målet. Sophie Sagers inlagor präglas av en stark ambition, av viljan att få upprättelse från den kränkning hon utsatts för. Kränkningen gäller primärt hennes rätt att som kvinna avvisa sexuella inviter. Det är det sätt på vilket hon avviker från tidens passiva, goda kvinnlighet och väcker anstöt, som gör henne intressant för oss i dag. Genom hennes liv och texter kan vi studera framväxten av kvinnlig medvetenhet – hur hon först drivs att kämpa för sin egen sak och hur hon sedan väcks att utvidga kampen till att gälla kvinnans sak generellt.