För den framgångsrika författarinnan Emilie Flygare-Carlén (1807–1892) var den som författare mer etablerade Sophie von Knorring tidigt ett ideal, och hon berättar i sina Minnen (1878) om deras första möte: “Maria Röhl hemtade mig, och nu var det stora ögonblicket inne då jag skulle framträda för Sveriges mest qvicka, mest talangfulla, mest satiriska och mest högmodiga författarinna, att säga sanningen, kände jag mig långt mera berörd af oro, än då jag första gången kallades till drottning Josefina. – Den senare skulle visst icke önskat sätta mig i ringaste bryderi, men jag var fullt förvissad att den celebra litterära damen icke skulle skona mig, som tidningspressen så ofta skonat.”
Sophie von Knorring berättar i ett brev till Malla Silfverstolpe 28 januari 1847 om hur hon fått besök på Skålltorp av Emilie Flygare-Carlén. “… men nu! – nu tog hon bladet från mund, och for ut i den allra förfärligaste otidighet mot mig, för att jag icke besvarat visiten i Stockholm, och sade sig endast och allenast rest hit, för att säga mig “sanning” efter ingen annan gör det, och vet du – käraste Malla – den var horibel! – Hon sade mig ohöfligare saker än jag i hela min lefnad förut hört, sade mig att jag var genomdum, inbillsk, högfärdig till galenskap, okunnig, föråldrad i förtid – etc. etc… Hennes stackars – verkl. hyggliga man – var alldeles utom sig af ängslan. Han bad henne, han knäppte ihop händerna, han tog henne i axlarna, och sade gång på gång: ‘Kära Emilie! – För Guds skuld sansa dig! – Tänk på hvad du säger etc.'”
Hon hade anledning att känna sig hotad. Hennes debutroman Waldemar Klein (1838) är i mycket ett plagiat av Knorrings välkända romanstil. Men i fortsättningen utvecklade Flygare-Carlén, särskilt på moralplanet, en alldeles egen profil. Den diskussion kring erotiken, mannen och kvinnan som Sophie von Knorring introducerade, kom Emilie Flygare-Carlén att vidareutveckla i modern riktning.
Hon var av bohuslänsk köpmanssläkt, tillhörde den lägre borgarklassen och stod främmande för den adliga världens mer komplexa pliktmoral som Knorring skildrar. Flygare-Carlén väjer inte för att kalla mannens egoism i förhållande till det andra könet vid dess rätta namn eller för att avslöja kvinnans strategiska dubbelspel i förlovning och äktenskap. När Sophie von Knorring beskriver erotiken, som på en och samma gång passionerad och oförlöst, så skildrar Emilie Flygare-Carlén den mer explicit som en nödvändig men ödesdiger fysisk drift. Hon delar inte föregångarens ogillande attityd till åtrå utan kärlek. När exempelvis den liknöjda Lavinia i Ett år (1846) känner de “stormande slagen” av sin mans hjärta, går något så uppfriskande positivt som “en hel revolution genom hennes själ!”, och detta trots att hon inte älskar honom än.
Flygare-Carlén visar också, ju mer författarskapet fortskrider, hur en handlingskraftig kvinna kan, om inte alltid förändra sin situation, så i alla fall påverka den. Det är säkerligen modet att positivt skildra även aktiva kvinnor som är hemligheten bakom hennes stora ekonomiska framgångar som bestsellerförfattarinna.
Till skillnad från “Författaren till Cousinerna” framträdde Emilie Flygare-Carlén huvudsakligen under eget namn. Författare blev hon, har det sagts, för att som änka kunna försörja sina barn. När hon skulle välja förläggare, tvekade hon mellan Lars Johan Hierta och Niclas Thomson, men valde slutligen Thomsons Kabinettsbibliotek, eftersom hon här sett originalverk, som hon tyckte sig “kunna täfla med”. Debutverket blev välvilligt mottaget av kritikerna, och hon tycktes bli en så värdefull tillgång för Thomson, att han formligen lade beslag på henne. Ett år efter debuten installerades hon i en våning i hans hus i Stockholm för att underlätta samarbetet. Kanske också för att Thomson ville försäkra sig om, att hans farlige konkurrent Hierta inte skulle kunna lägga under sig en så produktiv inkomstkälla.
I Stockholm blev den framgångsrika författarinnan snart den kvinnliga medelpunkten i tidens liberala manliga författarkretsar, och det var här hon fann sin andre man, Johan Gabriel Carlén, vars hjälp med renskrivning och korrekturläsning nogsamt noterats av litteraturhistorien.
Emilie Flygare-Carlén var en av de bäst betalda yrkesförfattarna i Norden. Hennes honorar höjdes med varje bok – hon skrev 25 romaner – och efter det stora genombrottet med Rosen på Tistelön (1842), omnämndes hon som “Sveriges mest lästa författarinna”. Vid sidan av Esaias Tegnér och Fredrika Bremer representerade hon Sverige utomlands, och hennes romaner översattes inte bara till norska, danska, franska, tyska och engelska utan även till polska, italienska, spanska, ungerska, holländska och ryska.
I likhet med flertalet av sina samtida kolleger – män såväl som kvinnor – utnyttjade Flygare-Carlén som litterära förebilder tidens översatta romaner. Hennes författarbegåvning var av receptiv art och hennes följsamhet i förhållande till rådande litterära konventioner bidrog till hennes publika framgångar. Genom författarskapets utveckling kan man alltså även följa smakskiftningarna på den litterära parnassen.
Utformningen av den första delen av hennes författarskap, som kröntes med Rosen på Tistelön, sker inte utan en ängslig sidoblick på tidens kritikerreaktioner mot den franska och tyska romanens omoraliska inflytande i allmänhet och Knorrings smittsamma romanerotik i synnerhet. Kritiken ställde upp den engelska romanen, främst Walter Scott, som ett motgift. Flygare-Carlén var inte sen att hörsamma påbudet, även om hon i smyg också läste den, som man tyckte, depraverade George Sand, vilket skulle ge utslag i hennes senare författarskap.
Emilie Flygare-Carléns första romanhjältinnor är inte särskilt passionerade, de tycks omedvetna om driftslivets makt och drivs därför genom den passionerade mannen mot sitt – ofta tragiska – öde. I Kyrkoinvigningen i Hammarby (1840–41) förför den demoniske Leiler av personliga hämndmotiv som ligger tre generationer bak i tiden, en renhjärtad flicka, om vilken författarinnan suckande skriver: “hon, den omisstänksamma, som ej anade hur fjäderlätt hennes hjerta vägde på den manliga egoismens nyckfulla våg”. Driften är männens gebit; en del blir deformerade och tokiga av den, som den vanföre greven Albano i samma roman. Hans väna fästmö svimmar bara han tar i henne: “Hans sjukliga, vanlottade kropp, hans häftiga, af vrede glödande väsende uppfyller mig med medlidande, men när hans blick lågar af en eld, för hvilken ett annat namn finnes – då känner jag en afsmak, en bäfvan, en rysning att blifva hans.”
Flygare-Carléns hjältinnor under författarskapets första period är sålunda ganska bleka, med vissa undantag såsom Maria, den frånskilda hustrun i Kyrkoinvigningen i Hammarby. Men författarinnan signalerar genom sina bitska kommentarer om den manliga egoismen att den moderna tiden är här. Det är dags också för romanhjältinnorna att förändras: “Min öfvertygelse är, att jag har förtjenst af att ha skrifvit ett arbete, der jag har börjat en ny väg inom litteraturen. Jag har skilldrat menniskor i ställningar och förhållanden mindre romantiska än sanna.”
Rosen på Tistelön placerar sig i tidens populära genre av utilistiskt pedagogisk och liberalt färgad folklivsskildring som hos Bremer, Runeberg, Almqvist m.fl., men bryter också mot genren. Med sin breda episka framställning, liksom bristen på idealisering av folket, var den en nyhet. Kritikerna var först misstrogna inför den till naturalism gränsande skräckromantiska infärgningen av västkustens skärgård och till att det brott som styr handlingen skildras som ett plötsligt, driftsmässigt grundat beslut. Var detta verkligen ett ämne för en kvinna? I Svenska Biet 1842, undrar man: “men har då författarinnan ej äfven en smula af mensklig, af qvinlig känsla?”
Den svenska västkusten visade sig vara en tacksam romantisk miljö. Vid denna tid började den bohuslänska skärgården intressera konstnärer och en kurortsresande över- och medelklass. Flygare-Carléns skärgårdsromaner är också unika, eftersom de handlar om en för svensk litteratur helt ny del av befolkningen, som hon under sin barndom kommit i kontakt med: tulltjänstemän, köpmannafamiljer, sjöfolk och fiskare.
Att Rosen på Tistelön räknas som Sveriges första västkustskildring kan dock knappast förklara dess enorma popularitet ända in i vår tid. Snarare beror framgången på den skickliga kombinationen av familjeroman och skräckromantik. De realistiska inslagen i miljöskildringen är så få att man kan tala om en kulissartad ram till intrigen. De makter som driver sitt spel med människan och styr händelserna i romanen är mystiska och ödesbestämda, och på skräckromantiskt vis byggs spänningen i Rosen på Tistelön upp med onda varsel och dystra naturstämningar, som föregriper eller ackompanjerar handlingen.
Rosen på Tistelön bygger på en brottmålshistoria, som författarinnans bror, Strömstadsjuristen Edvard Smith, funnit i gamla rättegångshandlingar. Enligt dessa hade två smugglare, far och son, vid en expedition vid Paternosterskären mördat en tullöjtnant och hans män och sänkt deras tulljakt. Enda vittnet till dådet var den äldre gärningsmannens yngste son, en sinnessvag yngling, som många år efteråt angav fadern och brodern. I romanen väver Flygare-Carlén samman brottmålsintrigen med en romantisk kärlekshistoria, där den framväxande kärleken mellan den äldre smugglarens dotter, Gabriella, och den mördade tullöjtnantens son, Arvid, skildras.
Emilie Flygare-Carlén hyllades som “Sveriges mest lästa författarinna “. Fritz von Dardel skildrar här hur Jenny Lind, en annan av tidens primadonnor; hyllas av operapubliken.
Fritz von Dardel: Operapubliken hyllar Jenny Lind. Litografi, ur: Gösta Selling et al: Stockholm i Närbild, Stockholm, 1943
Romanen markerar klart uppdelningen mellan kvinnornas och männens sfär. Medan kvinnorna är styrande i de realistiska vardagsscenerna i hemmet, handlar männen i de sensationsmättade scenerna till sjöss. Männens agerande är avgörande, men det är i de scener som domineras av kvinnorna, som den psykologiska skräckstämningen infinner sig. Vid skildringen av romanpersonernas inre konflikter och spelet mellan personerna förs intrigen fram på ett underliggande plan. Rosen på Tistelön blir på så sätt en roman om ett antal kvinnor och om hur dessa drabbas av två mäns brott.
Medan männen i Rosen på Tistelön är tecknade enligt gängse kontrasterande rollgalleri, är kvinnoporträtten mer individualiserade. Framförallt är Gabriella en hjältinna som på en och samma gång motsvarar och överskrider populärromanens schablon. Gabriella är en typisk romanhjältinna såtillvida som hon är en strålande skönhet på tröskeln till äktenskapet. Men hon är varken ljuv eller självuppoffrande. Istället karakteriseras hon av egenskaper som normalt utmärker den onda kvinnan, dvs. viljestyrka och handlingskraft. I ett par av romanens mest spännande scener är det hon som räddar de sina genom ett modigt ingripande, medan männen tilldelas mer passiva roller. Hon går också ett annat öde till mötes än det brukliga i tidens romaner, som var att lyckligt förenas med den älskade eller att tyna bort av tragisk kärlek. Här kan man fråga sig om inte Emilie Flygare-Carlén parodierar den romantiska kärleksuppfattningen; Gabriella avstår självmant från sina friare, och i epilogen får vi möta den sköna på ålderdomen som ett sinnesslött nådehjon. Det är en bild av kvinnan som patriarkatets offer, en inspärrad relik från anno dazumal som etsar sig fast.
“Rörelsen på det lilla värdshuset var god; och Lindgren förtjente sig mången extra penning blott genom att för enträgna resande försigtigt lyfta på gardinen öfver en glasruta. Rutan satt i en afskiljd dörr; och den, som blickade ditin, såg endast en dyster kammare, med en säng, ett bord och ett par stolar. Vid bordet satt en liten skrynklig, hopskrumpen gumma i hvitstärkt mössa; hennes vissnande händer lekte mekaniskt med tvenne små snäckor. Intet spår af skönhet fanns i det gulbleka, af sorgen utmerglade ansigtet; ‘och likväl’, sade traktörskan, som vanligen smög sig bakom sin man, ‘kallades hon fordom – Tistelöns ros!’.”
Runt 1840-talets mitt kräver den litterära marknaden, under ökat inflytande från den sensationspräglade franska följetongsromanen à la Eugène Sue, mer tendens i kombination med en komplicerad romanesk handling. En natt vid Bullarsjön (1847) angriper läseriet och är ett försök att skriva en stor samhällsroman.
Under denna period förändras fokus i Emilie Flygare-Carléns romaner från familjebanden till äktenskapet. Hennes intresse för själslivets fysiska yttringar i förhållandet mellan könen, liksom hennes förkärlek för mer demoniska kvinnotyper, såsom den förslagna kokotten Lilia i Ett Rykte (1850), ökar i takt med att hennes produktionshastighet drivs upp. Följden blir att den litterärt oprövade typen av lidelser kläs i överspända poetiska bilder. Stilförsämringen är så mycket märkbarare eftersom hon rör sig på det outforskade område som könens fysiska samliv var vid denna tid. Tiden var uppenbarligen inte inne för en mer komplicerad kvinnopsykologi.
Det är typiskt att Alf Kjellén i sin i övrigt utmärkta och grundliga studie Emilie Flygare-Carlén (1932), står handfallen inför författarskapets utveckling vid denna period. Här går Flygare-Carlén in på ett psykologiskt och litterärt outforskat område som Kjellén inte behärskar. Han väljer att tolka det för honom mänskligt obegripliga i dessa romaner som i första hand ett formmässigt misslyckande, en avsaknad av “fasta konturer och klara linjer”.
De tongivande liberala kritikernas angrepp lät inte heller vänta på sig. I början av 1850-talet fördömdes romanläsande å det skarpaste – det undergrävde nervsystemet, menade man. Tidskrift för Litteratur och Aftonbladet gick till storms mot den franska följetongsromanens vulgärromantik och efterlyste den engelska romanens realism och borgerliga moral. Emilie Flygare-Carlén, som tidigare stämt in i klagokören mot “Cousinmoral”, drabbas nu av samma beskyllning för omoraliskt passionsmättade skildringar. Den nedgörande kritiken i förening med hennes ende sons plötsliga död fick henne att dra sig tillbaka. Först i slutet av 1850-talet återupptog hon på uppmaning sitt avbrutna författarskap. Ett köpmanshus i skärgården (1860–61) gick som följetong i Aftonbladet 1859 och blev genast en enorm framgång.
Vindskuporna (1845), har karakteriserats som ett slags 1880-talsroman i 40-talsstil om en lidande kvinna och en brutal make. Ett år (1846), ansågs i samtiden vara “en ny utveckling af Det-går-an-idén” genom sin skildring av den erotiska attraktionen mellan två makar som inte älskar varandra. Romanen Ett rykte (1850), är erotiskt mycket djärv, och blev våldsamt kritiserad.
Romanen kan ses som Emilie Flygare-Carléns svar på kritiken. Förordet skildrar henne som ett värnlöst offer för de instabila litterära konjunkturerna. Nu har hon förstått bättre och vill ge “några stunders uppmuntran åt dem, som, trötta af dagens tunga och bråk, söka en annan vederqvickelse än blott förströelsens”. Genom att låta det självdanande arbetet snarare än den moralupplösande kärleken stå i centrum i denna roman, hoppas hon uppfylla de liberala kritikernas krav på ädel realism och sedlighet. Hjältinnan Emilia utvecklas enligt detta ideal. Efter sitt giftermål med Åke Hjelm rycks hon ur sin överklassmässiga salongstillvaro för att med maken driva ett handelshus ute i skärgården. Under sin makes vardagsnära uppfostran utvecklas Emilia från en svärmisk, pjoskig överklassfröken till en duglig, förnuftig och handlingskraftig köpmanshustru. Prövningarna är många.
Inte bara i Emilias utveckling utan också i kompositionen av Ett köpmanshus i skärgården märks en strävan till ökad realism och fördjupad personskildring. Även om intrigen är uppbyggd kring en mörk hemlighet, så är brottsmålshistorien av mer underordnad betydelse än i Rosen på Tistelön. Man märker att Ett köpmanshus i skärgården är skriven efter Fredrika Bremers stora emancipationsroman Hertha (1856) och tillkommen under riksdagsdebatten om kvinnans myndighetsålder under slutet av 1850-talet. Både Emilia och hennes väninna, skärgårdsflickan Majken, är feministiskt tecknade. Det är kvinnorna som står för många av de avgörande handlingarna i romanen, medan männen framstår som svaga och mindre dugliga. Det är en tendens som skärpts under författarskapets gång, för att mynna ut i denna exemplariska skildring av hur kvinnan, så snart hon emanciperats från sin borgerliga, passiviserande flickuppfostran, kan utvecklas till en duglig och handlingskraftig individ väl i klass med mannen.
Trots att Emilie Flygare-Carlén levde ända till 1892, hade hon inga direkta kontakter med de många skrivande kvinnorna under 1880-talet. Men det är svårt att tänka sig det moderna kvinnliga genombrottet i Sverige utan denna litterära förmoder. Ett direkt exempel på påverkan är Victoria Benedictssons roman Fru Marianne (1887), som i likhet med Ett köpmanshus i skärgården skildrar en bortskämd borgardotters utveckling till klok maka och mor på ett lantgods.
År 1862 mottog Emilie Flygare-Carlén Svenska Akademiens stora guldmedalj, och 1865 kom hennes sista betydande verk, den självbiografiska trilogin Skuggspel.