Ur litterär synpunkt är det lätt att avfärda Sophie Sager (1825– 1902) som marginell och obetydlig. Hennes svenska produktion är liten och tillkom under några få år runt 1850: småskrifter och den lilla romanen Bilder ur lifvet eller Fosterbarnets avslöjade genealogi, Novell (1852), alla utgivna på eget förlag. Sedan emigrerade hon till USA, där hon fortsatte att agitera och även gav ut skriften Woman’s Destiny and Man’s Duty (1861).
“Nästan allt hon skrivit präglas av stillöshet och bombasm, vilket skadade hennes förkunnelse” är omdömet om Sophie Sager i Svenska män och kvinnor (1949).
Sophie Sager blev känd genom sina inlagor i ett misshandelsmål, där hon varit offret. Dessa inlagor liksom andra inlagor i målet publicerades först i Stockholms Dagblad som en följetong 1848 och samma år utgavs de med förord och kommentarer av Sophie Sager under titeln Sagerska målet.
Det är det sätt på vilket hon avviker från tidens passiva, goda kvinnlighet och väcker anstöt genom sina aktiviteter, som gör henne intressant för oss i dag. Genom hennes liv och texter kan vi studera framväxten av kvinnlig medvetenhet – hur hon först drivs att kämpa för sin egen sak och hur hon sedan väcks att utvidga kampen till att gälla kvinnans sak generellt. Vi får även en inblick i den sociala situationen för många kvinnor i samtidens Stockholm, så som den speglas i Sagerska målet. Vi kan också se, att den tämligen oskolade författaren Sophie Sager använder sig av litterära konventioner, som hon främst hämtar från den populära översättningsromanen. Hon inleder sina romankapitel med deviser på franska, hon ger miljöbeskrivningar i sentimentala schabloner och hon låter romanen utgå från det gamla beprövade temat, kärleken mellan kvinnan av börd och mannen av folket.
De materiella förutsättningarna för Sophie Sagers liv var de ganska instabila förhållanden som kännetecknade medelklassen runt mitten av 1800-talet i ett samhälle i omvandling, mellan feodalism och kapitalism. Fadern som var bruksförvaltare dog tidigt, familjen kom på obestånd och Sophie Sagers uppfostran och utbildning kom att bero av släktingars välvilja. 1848 bekostade en släkting en resa med ångbåt till Stockholm och hennes uppehälle där, för att hon skulle få lära sig finare sömnad.
Upplevelserna i Stockholm vände upp och ner på Sophie Sagers tillvaro, drev ut henne i offentligheten och blev upptakten till hennes skrivande. Först kom hon att bo på ett värdshus, som visade sig vara en lönnkrog med koppleriverksamhet.
“Denna riksbekanta quinna springer ordentligt gatlopp i skånska tidningarne.” Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning kommenterar den 11 oktober 1852 i ett ironiskt referat från de sagerska föreläsningarna.
Efter bråk och gräl med värdinnan blev hon tvungen att flytta och lyckades få en bostad genom en stallmästare Möller hos hans hushållerska. Sophie Sager upptäckte snart att denna var Möllers älskarinna och att hon dessutom bedrev prostitution under täckmanteln “mottagande av sömnad”. Snart blev också Sophie Sager föremål för en nattlig visit, vilken förmedlats utan hennes vetskap. Visiten avvisades energiskt. Stallmästaren påbörjade då en erotisk belägring av den avvisande Sophie Sager, vilket slutade med våldtäktsförsök och misshandel. Hon lyckades fly och blev omhändertagen av en läkare, som sedan hjälpte henne att lämna in en polisanmälan mot Möller jämte läkarattester på hennes skador. De långa och detaljerade inlagorna till domstolen var egenhändigt författade och hon företrädde själv sin sak inför rätten. Inlagorna var alltså det första av Sophie Sager som publicerades. De avslöjar en verklighet som de samtida kvinnliga författarna sannolikt aldrig kom i personlig kontakt med eller skrev om; Stockholms nattliga värld med värdshus, prostitution och allmän osedlighet.
“… en sådan otäcka har jag bott hos en hel vecka; hade jag vetat hennes laster, då så hade jag ej varit der en minut; … der brukade hon att låsa in sig med en herre i sender då gick jag ut”, heter det i Sagerska målet.
Sophie Sagers inlagor präglas av en stark ambition, av viljan att få upprättelse från den kränkning hon utsatts för. Kränkningen gäller primärt hennes rätt att som kvinna avvisa sexuella inviter. Att värna om sin oskuld sågs främst som en borgerlig dygd. Att denna rätt kunnat ifrågasättas hängde ihop med att hennes klasstillhörighet var otydlig och därför kunnat felbedömas. Denna deklassering var för henne en betydande social kränkning. Dessutom försökte man förolämpa henne på annat sätt genom att ifrågasätta hennes trovärdighet – hennes motståndare utpekade henne som sinnesförvirrad och lögnaktig.
“… han slog mig mer … och ryckte i hufvudet, och slog mig mot golfvet, m. m. då tänkte han att han skulle kunna öfvervinna mig, men jag spjernade mig från honom och ref sönder hans rock ett stycke från fickan; men han tryckte mig med händerna på bröstet och munnen att jag ej kunde andas; … ” skriver Sophie Sager i Sagerska målet.
Sagerska målet är en spännande och dramatisk skrift, som är fullt läsbar som fiktion utan någon förhandspresentation. Den ger intryck av att vara skriven i ett enda associativt flöde och författarinnans personliga stämma, en kränkt röst som talar i egen sak och som inte hämmas av estetiska eller taktiska överväganden kommer till sin rätt. Det är avslöjande texter som övertygar effektivt, inte minst för att avsändaren inte framstår som alltigenom sympatisk. De formella svagheterna och frånvaron av en estetisk hållning får en nutida läsare att känna avsändarens närvaro i texten: “… jag sade att han kan slå ihjäl mig; då sa han, att det får han ej plikta för. Det var ej förr än sent på natten striden tog slut; men Gud skyddade mig så att finnen blef den öfvervunne, ty jag vann; jag får lida för min dygd sade jag honom, att jag heldre dör, än att vara brottslig, ty Gud vet att jag är oskyldig, och han hörer de värnlösas bön; men jag sade honom att jag går till Doktorn, som skall bevisa så att jag ej är det, ni nu kallar mig, för ni ej kunde öfvervinna mig.”
Citatet är hämtat från beskrivningen av våldtäktsförsökets slutfas. Viljan att bevara dygden intakt manifesteras, och genom den slutliga skymfen att oskulden ifrågasätts väcks beslutet att söka upprättelse. En ton av triumf lyser igenom kommentaren “ty jag vann” och visar på den ambivalens som ligger i att jaget beskriver sig som ett närmast svagt och värnlöst offer men framstår som en aktiv och påverkande person. Läsaren börjar fundera över jagets del i händelseförloppet. Striden har inte enbart varit fysisk utan även verbal. Den verbala striden fortsätter sedan vidare i inlagorna.
Sophie Sager övertygade rätten. Möller dömdes för misshandel och hans överklagande till Svea hovrätt avslogs. Båda parter insände nya inlagor med giftiga utläggningar om motståndaren. För detta fick såväl Sophie Sager som Möller bota.
“… de angrepp mot vår heder, dem Kongl. Poliskammaren tillåtit en till sitt förstånd rubbad ung flicka, Sophie Sager, i rättegångsväg anhängig göra, utan att någon skymt af bevisning derföre kunnat uppletas”, heter det i Joh. Gust. Dillströms inlaga i Sagerska målet.
Så hade Sophie Sager inträtt i offentligheten, och hon fortsatte att hålla sig kvar där. Ryktbarheten kunde hon utnyttja till sin försörjning bland annat genom att föreläsa för en betalande publik. Hos henne hade övertygelsen väckts om nödvändigheten av en kvinnlig emancipation.
Sophie Sager i en inlaga till Svea Hofrätt: “Jag har sedan erfarit att Herr Stallmästaren, trogen sin benämning, håller ett slags publikt Ridhus vid Svenska Prestgatan, och kan nu deraf förklara hans våldsama försök att tämja äfven mig för denna sin manege.”
I romanen Bilder ur lifvet eller Fosterbarnets afslöjade genealogi försöker Sophie Sager att meddela emancipationsbudskapet i en fiktiv förklädnad, men det blir ingen lyckad integration. Upprättelsebehovet driver också denna text, främst upprättelse från den sociala deklasseringen.
Romanen beskriver bakgrunden till att en ung fransk adelsflicka föder ett barn som sedan blir fosterbarn i Sverige, och den handlar sedan om fosterbarnets liv som vuxen.
Romanen ger intryck av att vara ett hastverk, den är ojämn och svänger mellan olika stilar. Den börjar som en sentimental historia med parodiskt romantiska inslag men uttunnas snart och blandas upp med realistiska episoder, satiriska poänger, emancipationspredikningar och reserapporter från Köpenhamn och Göteborg. Vissa inslag från Sagerska målet omgestaltas och kommer nu att gälla romanens hjältinna, fosterbarnet med en tragisk adlig fransk börd, som blir omhändertaget av brukspatronsparet Saché (franskt uttal av Sager!) och som efter hand blir förvillande lik Sophie Sager själv.
Historien presenteras av en allvetande berättare, som avbryter och kommenterar i förtroligt samspråk med den “emanciperade läsarinnan”, den mottagare som författaren vänder sig till i förordet. Det perspektivet överges till stor del i romanens senare hälft då berättandet sker genom brev från hjältinnan till en god vän.
Romanen uppvisar tre kvinnliga huvudpersoner: fosterbarnets unga mor Victoire, fosterbarnets vän, den något äldre Fanny, och fosterbarnet självt Victoire/Selie Saché. Dessa tre kvinnor är alla moderlösa vilket ger möjlighet att renodla olika patriarkala hållningar till kvinnor.
” ‘Hon är djerf!’ – sade Leo. – ‘Den som författar, huru litet det än är, sätter sig öfver opinionens dom … ‘” – “Victoire trotsar den – och det må hon göra; ty opinionen är oftast falsk. Man bör ej fästa sig vid allas tankar, ty då blir man utan egna.” (Bilder ur lifvet)
Den första Victoire slits mellan en älskad, despotisk far och en pockande älskare, som hotar med självmord, om hon inte förenar sig med honom trots faderns förbud. Ställd inför detta dilemma är hon nära att dö i feber. Hon tillfrisknar och löser sitt problem genom en kompromiss. Hon vigs i hemlighet med sin älskade och kan därmed förena sig med honom och samtidigt förbli sin ovetande fars lilla flicka. Älskaren sänds bort till fronten genom faderns försorg, Victoire föder ett barn och dör.
Fanny lever i ett idealförhållande till en generös far och en älskad man. Det är Sagers modelläktenskap; samlivet präglas av humor och uppskattning och Fanny predikar emancipation uppmuntrad av sin man. Det är en måttlig och ofarlig form av emancipation inom familjens ramar.
Den tredje kvinnan är Victoires dotter och namne, som fosterbarn kallad Selie Saché. Hon är helt obunden, också fosterföräldrarna är borta. Hon är självständig, rör sig fritt ensam, reser på egen hand, föreläser, skriver, låter sig uppvaktas men håller hårt på sin dygd. Romanens undermening tycks vara att ett raserat familjepatriarkat är en förutsättning för kvinnans frigörelse.
I Privata föreläsningar öfver den sanna emancipationen (1852) preciserar Sophie Sager vad hon menar med emancipation: “En rätt emanciperad qvinna … anser att hon, som, af en allvis skapare, erhållit lika mycket förstånd som mannen, ej behöver underkasta sig annat tvång än denne.”
Föreläsningarna är på många sätt förvånansvärt moderna, framför allt vad gäller uppfattningen att barnuppfostran och skola skall frambringa självständigt tänkande individer. Det bränner till, när hon anklagar de politiska makthavarna för att medvetet medverka till att hålla folket oupplyst. Hon är oerhört kritisk till hur kvinnorna tränas till anpasslighet och behagfullhet och kräver mer substans i utbildningen: “Flickan lär sig att förställa sig och att iakttaga det som verlden säger passar, men lär sig inte tänka förnuftigt, ärligt, och att lyssna till ett rent och fläckfritt samvetes röst. Föräldrarne befalla barnet att lyda blindt, således ofta göra hvad som borde – uraktlåtas. En qvinna som blifvit uppfostrad så, måste vara fördomsfull. Också ser man att fördomar råda i Sverige mera än annorstädes. Fördomar äro sådane, utan undersökning af okunnighet fattade begrepp om saker, som man lägger till grund för sina slutsatser och antager till orsaker för sina gerningar.”
Det är en idealistisk syn på kvinnoemancipation som Sophie Sager företräder, trots hennes egen erfarenhet av bristande materiella förutsättningar för kvinnlig frigörelse. Hon vill att kvinnorna av egen kraft och vilja skall emancipera sig, dvs. de skall läsa, tänka och tala fritt och självständigt. De skall följa lagen och religiösa bud men strunta i ytliga konventioner. Några ändringar i lagen till kvinnans förmån förespråkar hon inte. Hon har en traditionell syn på äktenskapet och hon värnar energiskt om den kvinnliga dygden. Det hon sett av sexuell exploatering bidrar säkert till att hon så kraftigt tar avstånd från det hon kallar “går an-förhållanden”.
“Går-an-förhållande”, här liktydigt med fri kärlek mellan könen, är ett begrepp som uppstod i debatten efter C. J. L. Almqvists roman Det går an (1839).
Man kan säga att Sophie Sager är bäst, när hon talar direkt i egen sak, för sin egen upprättelse som i Sagerska målet och i sina föreläsningar för kvinnans frigörelse. Hon skulle säkert haft mycket att vinna på om hon i sin litterära verksamhet mer odlat sin talang för satir och realism. Det är en märklig kontrast mellan hennes tafatta försök att anpassa sig till mönster från tidens sentimentala populärroman och hennes i övrigt djärva, okonventionella liv.