Print artikeln

Det frossas i ägg, socker och smör

Skriven av: Anne-Marie Mai |

En av de dikter som Hanna Winsnes (1789–1872) tog med i sin enda diktsamling, Smaa-Digte (1848), är i sitt kärleksfulla och uppfostrande syfte karakteristisk för den norska prästhustruns författarskap.

Skyddsängel och pojke vid en avgrund, 1920, ur ”Olietryk – en folkelig billedform”, 1990 Odder Museum och Danmarks Grafiske Museum/Dansk Pressemuseum

I denna dikt får läsaren möta pojken Fritz, vars mor berättar för honom om den skyddsängel som alla människor har. Men pojken vill helst av allt ha en lekkamrat och letar därför efter en ängel i mer konkret form: “… Jag skulle gärna vilja se hur stor han är … kanske han liten är som jag?” Som en liten Narcissus kikar han förhoppningsfullt ner i vattnet och tror sig i sin egen spegelbild se en ängel: “… hans skjorta randig är som min, o! så bra vi passar för varann!” När Fritz sträcker sig ner för att ta tag i ängelns händer, faller han på huvudet i vattnet. Den dramatiska händelsen utlöser en häftig diskussion i familjen om vad pojken egentligen såg i dammen och vilka farliga krafter som hade dragit honom till sig. Modern leder då Fritz fram till spegeln och förklarar för honom att det nog bara var sin egen spegelbild han såg, och att han ska vara glad över att den inte var förmörkad av “lastens uttryck”. Han är ingen ängel. Den riktiga ängeln kommer att visa sig först när han är död.

Da skal du vist din Engel see,
men ei før dette Liv har Ende;
gid da sit eget Billede
i de forklarte Træk han kiende!

Moderns tro och kärlek är det allt överskuggande för barnet, och Hanna Winsnes återvänder gång på gång i sin diktning till att kärleken – såväl mellan mor och barn som mellan man och kvinna – jämte gudstron och ödmjukheten har högsta prioritet i tillvaron. Själviska behov måste alltid sättas i andra rummet.

Tukt och text

Hanna Winsnes poetiska värld är helt igenom harmonisk och överskådlig, och hon uttrycker aldrig några tvivel på fundamentet för vad som är rätt och orätt. Varje individ har sin bestämmelse och bör handla i överensstämmelse med den. Således måste exempelvis hjälten Alexander i romanen Det første Skridt (1844) trots sina goda kvaliteter avstå från en stor del av sitt “fädernesarv”, då det visar sig att han blivit bortbytt och att han egentligen är skollärarinnan Elise Reins son. Trots sin materiella fattigdom är han ändå rik på grund av vetskapen om sin härkomst och den djupa kärlek och trofasthet som hans ledstjärna, den tålmodigt väntande Stella, visar honom. Varje människa bör ha vad som tillkommer henne allt efter arv och förtjänst. Men kärleken övergår allt. Detta hävdade Hanna Winsnes hela sitt liv.

Uppväxt och miljö förstärker och utvecklar egenskaper som är givna från födseln, ingen undkommer sitt ursprung. Det första steget mot fördärvet, som hjältens “bror” och motpart tar i och med att han olovligen tar pengar ur faderns sekretär, hade kanske kunnat undvikas. Men Hanna Winsnes låter aldrig den late och fege undslippa sitt öde. Den onde dukar under för sina dåliga egenskaper och dör, den gode sonen finner sin riktiga mor eller dottern sin biologiske far och de trofast och osjälviskt älskande får varandra till slut. Den väl utrustade tillgodogör sig en god uppfostran, “förloraren” tillvaratar däremot inte möjligheten till ett rättskaffens liv. Eller också utsätts han för dålig påverkan, vilket hans eller hennes natur inbjuder till.

Texternas jagberättare sorterar hela tiden med all önskvärd tydlighet det moraliska innehållet åt läsaren. Således befinner vi oss, liksom när vi läser sagor, aldrig i tvivelsmål om vem som är vän och vem som är fiende, vad som är goda eller dåliga egenskaper osv. På ena sidan står tron på Gud och en viss rationalitet, på andra sidan arvets och biologins avgörande betydelse. “Vem kan avgöra i hur hög grad en människas karaktär har sin grund i hennes kroppsliga beskaffenhet, hennes medfödda själsförmögenheter, eller hennes uppfostran?” frågar den tydligt framträdande berättaren i den tidiga romanen Grevens Datter (1841).

Trots sin skenbara enkelhet är Hanna Winsnes författarskap djupare och mer mångfacetterat än vad en läsare i dag upptäcker vid första ögonkastet. Tolkningen och uppfattningen om omvärlden och medmänniskorna är viktiga teman, som då och då för in överraskningar i den annars så förnuftiga, pedagogiska och förutsägbara berättelsen.

Prästfruns hemlighet

Under sitt långa liv skrev Hanna Winsnes, såväl i underhållande syfte som för praktiskt bruk, dikter, religiösa texter på vers, romaner, noveller och barnberättelser. Hon hade inga uttalat konstnärliga ambitioner, men hon fann glädje i att berätta inom familjekretsen och hade ett starkt meddelelsebehov. Både Hanna själv och hennes make Paul Winsnes var under en lång period starkt påverkade av grundtvigianismens idéer.

Hanna Winsnes var beläst och väl orienterad både i äldre och nyare litteratur. Hon framhåller ofta Goethe och Walter Scott som inspirationskällor. Man kan finna paralleller till hennes författarskap i 1700-talets moraliska prosa med dess kritiska inställning till känslosvärmeri; men författarskapet rymmer även känslosamhet och underfundig satir. Inte minst “Præstedatteren i Elverum. En Idyl i fire Sange. Skrevet 1830”, som ingår i Smaa-Digte, har med sina fina situationsskildringar likheter med den svenska 1700-talsförfattarinnan Anna Maria Lenngrens idyller.

I Grevens Datter (1841) läser två tvillingsystrar i smyg de romaner vars sidor deras far specerihandlaren använder till att limma påsar. Fadern anser att läsningen leder till “barnens fördärv” och river ut boksidorna huller om buller. Det ger flickorna ett nytt nöje. “Man kom snart på idén, att den som var hemma på söndagen genom egna utfyllnader skulle sätta samman en historia av de många brottstyckena, eller också gav man varandra i uppgift att sluta ett halvt brev osv.”

Dansk Album for Litteratur og Kunst, 1845. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn

Hanna Winsnes intresserade sig även för de samtida danska författarna. Som mycket ung hade hon under en period vistats som gäst i Bakkehuset i Köpenhamn. En senare novell, “Tyrolersangerne” (1842), hämtar sitt stoff därifrån. Hon använder till och med i flera fall autentiska namn. Hanna, under köpenhamnstiden fortfarande med efternamnet Strøm, hade även ett stort teaterintresse. I både noveller och romaner märks tydliga spår av komedins persongalleri och intrigmönster, t.ex. alla bortbytta barn.

Hanna Winsnes pseudonym, Hugo Schwartz, tillkom av den enkla anledningen att det behövdes pengar till det stora prästhushållet. Denna pseudonym – tiden krävde manliga diktarnamn – var länge en av de allra bäst bevarade hemligheterna i norsk litteratur. Hon valde namnet efter hjälten i sin första novell, med den betecknande titeln “De to Anonymer” (1841). Handlingen är förlagd till Köpenhamn. Hugo Schwartz är student och representerar en spännande och tilltalande miljö, som Hanna Winsnes hade fått beskriven för sig av sina manliga släktingar.

Den rena uppbyggelselitteraturen kunde Hanna Winsnes utan problem kännas vid, men det passade sig inte för en prästfru att skriva populärlitteratur. Bara den allra närmaste familjen kände till hennes “andra liv”, och de hade fått stränga order att inte röja hemligheten. Av hänsyn till sin anonymitet avböjde Hanna Winsnes erbjudandet att skriva fler berättelser för månadsmagasinet Nat og Dag, då hon på 1850-talet ombads att följa upp sina framgångar från 1841–46. Däremot ansåg den anspråkslösa berättaren det passande att framträda som de norska husmödrarnas moder …

Man tager …

Hanna Winsnes är framför allt berömd, älskad och kritiserad – som hela Norges kokboksförfattarinna. Redan den första utgåvan av Lærebog i de forskjellige Grene af Huusholdningen (1845) blev tillsammans med en senare utgåva, som vände sig till en mindre välbärgad publik, mycket populär. Intäkterna gick till åtskilliga kurortsvistelser, där författarinnan samlade krafter för att orka med den stränga, norska vintern.

Kritikerna vände sig mot det (skenbara) överdådet i fråga om matval och kvantiteter: “Det levs nämligen gott hemma hos herrskapet. Det frossas i ägg, socker och smör; skafferier och källare är fulla; man tager … tager … och besväras inte av frågan var man skall taga det ifrån. Ty allt är ordnat till det bästa”, ironiserar den ledande naturalistiske diktaren Arne Garborg inte utan en viss godmodighet i tidskriften Samtiden (1890), och han är inte ensam om att kritisera. Han jämför dessutom, intressant nog, hushållsboken med en roman: “En skildring från de gamla präst- och ämbetsmannagårdarna, omfattande väsentliga sidor av det liv som fördes där, och äkta i tonen.” “Kokboken” visar även sidor av Hanna Winsnes “realism” och noggrannhet, som tillsammans med de mer romantiska och fantasifulla effekterna i det skönlitterära författarskapet ligger till grund för hennes uppfattning om ett lyckosamt liv: Visa omtanke och ta alltid tillvara vad som står dig till buds.

Själv var den starka, intelligenta och omtyckta prästhustrun ingen glupskt “tagande” utan en anspråkslös person. Hon framhåller i “kokbokens” förord att det inte är av inbilskhet som hon ger recept på allt från rengöring, tvåltillverkning och husdjursskötsel till användandet av konjak i finare desserter: “Samtidigt som jag överbringar förhandenvarande lilla bok åt den kvinnliga läsekretsen, måste jag på förhand försäkra, att jag ingalunda hyser den fåfänga tron att jag skulle äga större insikt i hushållet än så många andra dugliga husmödrar. Nej! det är tvärtom den okunnighet, vari jag framlevde min första ungdom som en älskad moders vårdarinna, som har varit det främsta skälet härtill, ty den lärde mig hur obehagligt ett sådant tillstånd är, och ingav mig en ivrig åstundan att samla kunskap.”

Hanna Winsnes bevarar sin ödmjukhet som självlärd men är mycket bestämd i fråga om den unga husmoderns behov av vägledning och hushållsutbildning.

Den styrande handen

Hanna Winsnes skönlitterära berättare intar stundom en liknande hovsamhet. Exempelvis varnar berättaren i Grevens Datter, en åldrande skollärare som skriver på grund av sin olyckliga kärlek till en grevedotter, mot en blind förälskelse i sin egen “avkomma”: “Till slut fick jag den lyckliga idén att lägga min älskades historia till grund för en roman … Verkligheten övergår då mer i det ideala, och liksom en trogen äkta makes oförminskade kärlek förlorar sin glöd genom denna nya kärlek till barnen, förmedlas även diktarens lidelse genom kärleken till de egna barnen – hans andes produkter, och alltsammans kanske slutligen förlorar sig i – egenkärlek.”

Hanna Winsnes diktsamling Smaa-Digte (1848) var den första boken av en kvinnlig författare som utförligt presenterades och bedömdes i Norges mest erkända litteraturtidskrift Norsk Tidsskrift for Videnskab og Litteratur.

En risk med konstnärligt arbete är att konstnären lätt blir alltför självupptagen. Detta kan förhindras genom träget arbete: “Och härmed tar jag även avsked av läsaren av detta mitt första arbete”, låter Hanna Winsnes avslutningsvis den ensamme läraren yttra, “med det löfte som en värdinna ofta ger sina gäster, men som hon ofta ser sig nödsakad att bryta: Det blir bättre nästa gång.”

Här är avståndet inte stort mellan manlig berättare och kvinnlig blick! Liksom Thomasine Gyllembourg låter Hanna Winsnes ofta en manlig berättare föra ordet, och ett genomgående tema är författarens makt och maktlöshet i förhållande till sin egen berättelse. Informatorn måste avstå från att försöka beskriva det förtroliga förhållandet mellan väninnor. I stället löser han problemet genom att återge ett brev. Men när han senare försöker avlocka den gamla jungfru Nørager ett brev, “det skulle förbättra min roman högst väsentligt”, protesterar hon. Hon vet minsann hur det brukar gycklas med gamla jungfrur i äldre romaner och vill själv inte bli föremål för satir. Först när berättaren försäkrar henne att hon skall bli en av romanens huvudpersoner går hon med på saken. Hanna Winsnes framställning saknar inte humor! Men originellt är det inte. I den tyska romantiska litteraturen förekommer många exempel på en liknande retorisk teknik.

“‘Gud bevare mig! Det gör mig ordentligt rädd’, sa prästhustrun. ‘Men vet ni vad! Det privilegiet vill jag verkligen förbehålla mig då jag visat er sådan gästfrihet att ni aldrig beskriver mig i någon roman. ‘
‘Ja!’ fortsatte hon ännu ivrigare, ‘om jag ser den minsta hänsyftning på mig eller på någon av min familj’, här kastade hon en hastig blick på sin bror, ‘så får Ni aldrig mer en stump ullgarn av mig’, säger prästhustrun till den fattige idylldiktaren i Det første Skridt (1844).

Den gammaldags styrande berättaren var säkert en av anledningarna till att den en gång så populäre Hugo Schwartz författarskap efter relativt få år ansågs vara passé.

Erik Werenskiold, i: P. Chr. Asbjørnsen, Jørgen Moe och Moltke Moe, Werenskiold. Samtlige Tegninger og Studier til Norske Eventyr, Nordisk Forlag, Kristiania och Kjøbenhavn, 1910

Anspråklösheten blir tvetydig på grund av författarens ständiga iscensättning av berättarjaget. Trots detaljerade miljöskildringar och noggranna beskrivningar av människors livsvillkor innehöll texterna, enligt genombrottstidens smak, för lite av den tilltagande realismens tendens och kritik, så som den efterhand kom till uttryck genom en mer tillbakadragen och neutral berättarinstans. Samma kritik drabbade även barnboken Aftenerne paa Egelund (1852). Här låter Hanna Winsnes några småflickor samlas för att förena nytta med nöje hos fru Lind, som bor ensam på Egelund med sin dotter Mariane: “Hon (fru Lind) håller mycket av barn, och vill så gärna att de ska bli fromma och dugliga, och därför vill hon rätta till deras fel, men hon roas också av deras skämt och vill gärna skänka dem nöje.”

I fru Linds uppfostran ingår dagliga kvällsstunder, då hon berättar sagor och låter småflickorna gissa svåra gåtor. Hanna Winsnes var själv en mästare på att hitta på gåtor, och särskilt under de perioder då hon inte kunde sova på grund av värk, tänkte hon ut de mest intrikata rebusar som hon senare roade sin omgivning med.

De sagor fru Lind berättar för barnen väljs ofta utifrån en händelse som har inträffat under dagen, där något av barnen har spelat huvudrollen. Så får sagan mitt i fabulerandet även tjäna som ett moraliskt exempel för det enskilda barnet. Barnen beskrivs som helt olika karaktärer som ibland kräver olika behandling och olika reaktioner från de vuxna. Eftervärlden har menat att tendensen var för tydlig och att Hanna Winsnes pedagogik var föråldrad. Trots att Aftenerne paa Egelund måste räknas som ett av pionjärverken i den norska barnlitteraturen – liksom Hugo Schwartz är det inom den framväxande romangenren – trycktes den senaste upplagan 1923.

“Nu kunde Åse se hur farlig den väg var som hon hade beträtt under natten, och vilka branta och otillgängliga klippor som låg framför dem. Hon utbrast därför lite missmodigt: ‘Vi ska väl ändå inte uppför de här branta åsarna? Jag tycker inte det ser ut som om människor skulle kunna gå där.’ ‘Jo’, svarade fru Stoltsire, ‘min regel är alltid: högre upp.'”
(Aftenerne paa Egelund, 1852.)

Det är dock värt att notera att många av sagorna är spännande på flera sätt. De innehåller en bildrikedom och en symbolik som delvis går utöver ramarna för de traditionella norska folksagorna – de flesta är av allt att döma importerade. Flera av texterna handlar om flickor på ensamma vandringar i vildmarken. De lockas upp på fjället men grips av svindel när de närmar sig toppen. Höjder kontrasteras ofta mot sumpmarker med dyiga diken, där de i en elak dvärgs åsyn riskerar att sjunka ner och drunkna. Vad det ofta gäller för flickorna är att hitta hem, dvs. att se framåt mot en ny mognad: När lilla Bertha upptäcker att hon vågar följa ängeln högre och högre upp mot toppen ser hon plötsligt att hon är tillbaka i föräldrarnas trädgård. I många av sagorna uppträder magiska varelser, i de flesta fall förbundna med den onde. Men nästan alltid befinner sig en ängel i en eller annan skepnad i närheten, såvida barnet förmår överskrida sin egen loja självupptagenhet. Den svindlande toppen är insiktens och trons hemort och samtidigt de flitiga flickornas och kvinnornas värld.

“… en diktare måste uppleva allting själv, först då kan han skildra med liv och sanning; han måste besöka säterhyttorna på fjällets topp och låta stormen omsusa sin hjässa i dessa höga regioner; han måste vila sig vid älvens skuggiga brädd, medan han betraktar lantarbetarna; han måste leva med bonden i hans hus och syssla vid hans härd.”
(Det første Skridt, 1844.)

Nyanser och melodrama

Hanna Winsnes två stora romaner, Grevens Datter och Det første Skridt, var med sina dramatiska berättelser om bortbytta barn, hittebarn och arvslotter, sina skildringar av landskap och stadsmiljöer, gamla prästgårdar och rika herresäten, tjuvaktiga tattare och vackra hjältar och hjältinnor, storartad underhållning för sin tids läsare. Samtidigt ger de en god inblick i kvinnliga verksamhetsområden och förpliktelser under denna tid. Ekonomin går över styr om inte en duktig kvinna håller i rodret! Det läses också mycket, och Hanna Winsnes ger många exempel på tidens litterära smak:

“De fördrev emellertid tiden så gott de kunde med musik och broderi, och så turades de om att läsa högt för varandra. Greven var själv en älskare av underhållningslitteratur, och det var aldrig någon brist på nyare litteratur på Hermansdorf” (Grevens Datter).

Även om Hanna Winsnes texter ligger trivialromanen nära och använder sig av dess välkända, melodramatiska effekter, skildras ibland spännande kvinnogestalter och situationer på ett nyanserat sätt. Berättelserna innehåller alltid en gåta som ska lösas, nya sanningar som ska avslöjas. Den vackra lilla syflickan, som räddar en pojke från att bli överkörd, är givetvis grevens riktiga dotter och hon är handlingskraftig och rådig men anspråkslös för egen del. Den tjuvaktige sprätten som slutar som mördare, är givetvis inte hjältens riktige bror. Dessa är dock enkla personer.

Catharine Hermine Kølle, Urna på sockel, odaterad, Bergen Museum, Universitetet i Bergen

Mer komplicerad är den vackra Helga, i Det første Skridt, som måste dö på grund av sin kärlek till och lojalitet mot rivalen. Helga tillskrivs en rad goda egenskaper. Beskrivningen av henne bryter på många sätt mot den svart/vita personteckningen. Hennes död förefaller orättvis om än nödvändig för berättelsens logik. Helga tycks vara en modern och sammansatt kvinnogestalt, vars trofasthet leder till olycka.

“Bertha tittade i höjden och se! – det vackra huset visade sig åter inför hennes ögon, och det strålade i en högre glans! Men avståndet tycktes henne lika långt, som då hon stod på den låga marken, och hon upptäckte djupa avgrunder och branta klippspetsar däremellan. Månljuset sken över klipporna, och de mörka skuggorna gjorde avgrunden ännu förskräckligare.
Bertha sade missmodigt: ‘Dit är det ju omöjligt att komma.’ Men den vita flickan svarade: ‘När jag för ett år sedan stod hos dig på myren, tycktes den väg vi nu har vandrat lika otillgänglig som den du nu ser framför dig.'”
(Aftenerne paa Egelund, 1852.)


Även porträttet av den falska dottern i Grevens Datter är psykologiskt nyanserat. Dessutom ingår i det brokiga persongalleriet en godmodig och pratsjuk prästmor, en prästhustru, koketterande stadskvinnor och tyranniska småflickor. Den mest helgjutna av Hanna Winsnes kvinnogestalter, jungfru Nørager, lider på ålderdomen fortfarande av sin ungdoms misstag: Att ha kränkt en friare. Men hennes misstag har samtidigt givit henne en väl fungerande handlingskraft och värdighet, vilket slutligen bidrar till att mysteriet med grevedottern klaras upp.

Konst och bedrägeri?

Hanna Winsnes romangestalter tycks ständigt befinna sig i en värld som är full av bedrägerier men sanningen kommer alltid fram.
“Men fru Orsängius hade rätt, sanningen kommer oftast i dagen förr eller senare, och efter 23 år ledde det lilla svartsjukedramat i handelsboden till en upptäckt som pastor Orsängius nästan hade upphört att tro var möjlig.”
Så heter det i novellen “Præsten i Särne” (1843). Som i flera andra av berättelserna handlar det här om en ung präst som inte vetat om att han är hittebarn men som slutligen får reda på sitt rätta ursprung och träffar sin mor i sista ögonblicket – när hon ligger för döden.

Denna historia, som förbjöds i Danmark på grund av sina kritiska uttalanden om den danska författningen, är i högre grad än något annat Winsnes skrev, en meningsyttring om de politiska förhållandena i Skandinavien. Med naturbeskrivningarna från Trysilområdet, som gränsar till Sverige, visar Hanna Winsnes hur naturlig unionen mellan Sverige och Norge 1814 kan tyckas vara. I novellen återvänder den förlorade sonen till Norge efter sin uppväxt i Sverige. I berättelsen dokumenteras även det starka svenskhatet i Norge under denna tid.

Frispråkiga uttalanden om samtidens diktning och politik förekommer även i Grevens Datter. Handlingen utspelas till största delen i närheten av Nyborg på Fyn hos en grevefamilj med tysk bakgrund, men under sökandet efter hjältens identitet infogas en resa till Norge. I berättelsen ingår samtal och kommentarer om den pågående striden mellan diktarna Henrik Wergeland och J.S. Welhaven och deras respektive grupperingar, som på 1830- och 40-talen blev en lång och bitter kamp. Wergeland kritiserades hårt av den danskorienterade och mer klassiskt inriktade Welhaven för sina folkbildningsidéer, sin förkärlek för och experimenterande med det norska språket och sin metaforrika och svulstiga lyrik. Ett lika tydligt exempel som detta på dikt som används i politiskt och språkpolitiskt syfte förekommer knappast under denna tid. Hanna Winsnes hyste aldrig några tvivel om att det var på Wergelands sida hon befann sig.

Desto större var Hanna Winsnes tvivel på sin egen diktargärning. Egenkärlek och självframställning var en sida av saken, en annan var förhållandet mellan konsten och naturen. För en kvinna med mor Hannas tro på duglighet var det viktigt att kunna se konsten i dess naturliga omgivningar. I “Mit Theater” (som ingår i Smaa-Digte) skildrar hon hur teatern efterliknar naturen, men hon vänder på förhållandet och betraktar naturen och allmogen som en konstvärld skildrad under en dag.

Ingen Kunstner nogensinde
– mest berømt, og bedst betalt –
saa Couliserne har malt,
som vi her dem prydet finde;
heri selv de største Stæder
mit Theater Prisen gi’r.
Her er Himlen ei Papiir…

I dikten skildras naturen som en växlingsrik scen som i sig själv är oöverträffad konst. Som författare och skribent utgick Hanna Winsnes just från naturen och vardagen. Såväl noveller som romaner innehåller detaljerade naturbeskrivningar, som vittnar om både inlevelse och glädje, och hennes beskrivningar av personer från de flesta sociala skikt är utförda med omsorg och välvilja. För Hanna Winsnes måste idealet att konsten bör efterlikna naturen ha tett sig besynnerligt, ja närmast falskt. Att få naturen att likna konst, att göra stoffet igenkännligt för läsaren som konst, blev för Hanna Winsnes främst en fråga om att skapa ordning och att vägleda i det vardagens kaos som alla människor måste finna sin plats i. Att berätta, med kärleken som drivkraft som den gamle informatorn, eller i uppfostringssyfte som fru Lind, var därför att skapa sammanhang, att finna tillvarons logik och lagar.

Men också en duglig kvinna är tvungen att stiga fram med sin berättelse. Hanna Winsnes valde att lägga fiktionens gåspenna ifrån sig och begrava Hugo Schwartz, drygt 20 år innan hon själv dog. Många är de som sedan dess har följt hennes “recept”…