Det sagomaterial som kallas “Narrationes Lubricae”, slippriga historier, berättades förr i tiden av vuxna informanter runtom på den norska landsbygden. Många kvinnor har registrerats bland de vuxna källorna, de grova historierna var/är ingalunda förbehållna herrsällskap.Man känner till namngivna personer bakom ca två tredjedelar av det erotiska skämtmaterialet, och av dessa är exakt hälften kvinnor. Detta är kanske överraskande. Många räknar sagan, och man skulle då förvänta sig speciellt av det grövre slaget, som en mer manligt präglad form. Kvinnliga informanter knyts i folks medvetande i första hand till folkvisorna, där musiken och det estetiskt bundna står i förgrunden.
Artiklar
Christiane Korens resedagbok från sin tid i Köpenhamn innehåller personliga och intressanta glimtar från det nya århundradets inträdande i Danmark. På en elegant, livlig och uttrycksfull prosa berättar hon om sina upplevelser. 1700-talet var oåterkalleligen förbi, och i Korens skildring av livet på Madam Møllers pensionat och på Bakkehuset framträder en bild av kvinnan i hennes nya roll som musa och biktmor i en intim krets av unga manliga författare och blivande genier.
Även om en stor del av den drygt 400-åriga nordiska vistraditionen har gått förlorad återstår ett överväldigande rikt källmaterial. Genom de senaste 150 årens intensiva registrerings- och utgivningsarbete, har vi nu ett antal källkritiska utgåvor som gör det möjligt att överblicka den nordiska traditionen.Det stora källmaterialat innehåller många sånger, sjungna om och av kvinnor. Vi skall koncentrera oss på visor där händelser skildras som haft personlig och livsavgörande betydelse för kvinnorna själva men också för familj och släkt.
För norska Magdalene Sophie Buchholm måste längtan efter att skriva ha varit lika stark som konfliktfylld. Hon producerade trots allt en mängd dikter, varav många blev tryckta i tidskrifter och poesisamlingar under 1780-talet. De flesta av hennes dikter samlades emellertid i hennes Poesier och gavs ut i Köpenhamn 1793. Denna samling publicerade hon under eget namn. Författaren fann det alltså inte nödvändigt att dölja sin identitet som kvinna.Både med hänsyn till innehåll och genreval var hon en tidstypisk författare. Hennes produktion omfattar elegier, tillfällesdikter, en heroid, ett ode och en romans, samt en del visor. Men det är känsliga och elegiska dikter som dominerar hennes författarskap.
Insamlingen av muntlig diktning i Finland på 1800-talet fick ekonomiskt stöd av staten och resulterade i en av världens största samlingar. Minst hälften av de upptecknade texterna härstammar från kvinnor, kvinnliga sångare och berättare.Vid insamlandet koncentrerade man sig på innehållet. Få upptecknare tog någon notis om traditionsbärarna, de som sjöng sångerna eller berättade sagorna. Man vet att många av dem var kvinnor, men så gott som alla förblev anonyma.I denna artikel behandlas endast en del av denna omfattande tradition: de på kalevalameter upptecknade gamla runorna (lyrik- och balladdiktning) samt gråtkvädena, vilka har sjungits uteslutande av kvinnor. Till den första gruppen hör allt som allt ca 145 000 texter och till den andra ca 3 000.
Christiane Birgitte Koren är primärt känd för sina dagböcker. De skrevs under åren 1808-1815 men utgavs först 1915, under titeln “Moer Korens” Dagbøger. Författaren vänder sig för det mesta till den närmaste familjen, men texterna riktar sig också till vänner och umgängeskrets i både Danmark och Norge.Hennes dagböcker är ett känslomässigt och intellektuellt uttrycksmedel. Moderns roll i familjen innebar en förmedling av humanitet och kultur i hemmet. Inom den ramen kunde Christiane Koren utveckla sig som teaterkritiker, recensent, sago- och anekdotberättare, och inte minst som en förmedlare av människokunskap och livserfarenhet.1803 publicerade hon Dramatiske Forsøg, som aldrig blev uppförda och inte har varit föremål för någon senare uppmärksamhet.
De kvinnliga danska 1700-talsdramatikerna skiljer sig betydligt från varandra. Både Anna Catharina von Passow och Birgitte Catharine Boye odlade herdespelet som genre, men de sökte sig snabbt olika vägar. Boye tog upp det heroiska skådespelet, och Passow började experimentera med den nya komedin, som även blev den genre som Charlotta Dorothea Biehl i huvudsak kom att ägna sig åt.Medan Boyes skådespel utgör en patetisk avslutning på 1700-talets heroiska dramatik, tillhör von Passow och Biehl en tidigare generation; de tänker i nya banor och har stor del i att den danska borgerliga dramatiken förs vidare efter Holbergs död 1754.
De danska författarna Charlotta Dorotea Biehl och Sophia Lovisa Charlotte Baden odlade liksom ett flertal anonyma kvinnliga skribenter en moralisk och känslosam prosa. Biehl i sina moraliska berättelser. Baden i sina moraliska brevberättelser.Den centrala tematiken är familjeliv och kärleksintriger, och den utdragna handlingen har som drivfjäder ofta en konflikt i samband med ingåendet av äktenskap. De främsta förebilderna var Richardson, hans franske efterföljare J.F. Marmontel och tysken C.F. Gellert.
Om danska 1700-talstidskrifter och läsebibliotek
Under 1700-talet har dagboken, precis som breven, en eller flera tilltänkta läsare. Det kan vara barnen, familjen eller släkten, läsare som ibland tilltalas direkt i texten. 1700-talsdagboken har inte den privata eller rentav hemliga karaktär som dagboken får under 1800-talet, då den ofta ges formen av journal intime, dvs. skribenten blir mer självanalyserande och själviakttagande.I drottning Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok finner man under 1800-talet mera inträngande analyser av de egna känslorna. Hon var en beläst och bildad person med god kunskap om fransk brevkonst, och hon hade sannolikt lärt sig att analysera känslor hos både Richardson och Rousseau. Hennes dagböcker bildar därigenom en naturlig övergång till romantikens journal intime och den nya människosyn som nu växer fram.