Christiane Birgitte Koren (1764-1815) var ursprungligen danskfödd och hennes författarskap kom till inom ramen för äktenskapet med norrmannen, häradshövdingen Johan Koren. Som ämbetsmannahustru och mor i en lantlig norsk provins, uppfyllde hon en ansvarsfull modersroll, vilket också präglade författarskapet. “Mor” Koren visste sin plats.
“Kvinnan och Modern kan omöjligt, utan att förneka hela sitt väsen, se bort ifrån sin krets, och likgiltig inför det närvarande blott glädja sig i den avlägsna framtiden. Endast utifrån allt detta lyfter vi vår blick så högt, om inte högre än mannen”, står det i Korens dagbok.
Dagboksskrivande och omvårdande funktioner
Merparten av Christiane Korens dagböcker skrevs under loppet av åren 1808-1815, men de utgavs först 1915 under titeln “Moer Korens” Dagbøger.
“Den gamla Lusten och Vanan att hålla Journal, har åter vaknat upp. Ofta har den yttrat sig i denna Tid, när mitt fulla Hjärta har känt så innerlig Längtan efter att meddela sig med de frånvarande Älskade, och jag inte nu såsom förr kunnat ta min Tillflykt till Brevskrivandet”, skriver Koren i sin dagbok.
Själva dagboksgenren ger texterna en dubbel karaktär. Å ena sidan framstår de som en privat form och representerar vad en dagbok utgör i vardagslivet, nämligen en tillflyktsort och en förtrolig vän. Å andra sidan är Christiane Korens dagböcker skrivna i stället för brev eller direkta hänvändelser till andra, men riktade till en större läsekrets än ett privat brev normalt är. Författaren vänder sig för det mesta till den närmaste familjen på häradsskrivargården i Hovind, och då först och främst till maken Johan. Men texterna riktar sig också till vänner och umgängeskrets i både Danmark och Norge. Båda dessa tänkta läsarkategorier betecknas som “barn” (söner eller döttrar), och svarar därmed till titelns medvetet valda “Mor”.
“Också mina, uti iakttagelser icke oövade ögon, har jag mycket att tacka. En min, en blick, en axelryckning, har ofta lärt mig, vad jag genom att enbart höra, inte hade fått veta förrän långt efteråt”, skriver Koren om sig själv.
Christiane Korens dagböcker är emellertid avsedda att vara något mer än en förlängning av omsorgsfunktionen. De är också ett känslomässigt och intellektuellt uttrycksmedel. Moderns roll i familjen innebar en förmedling av humanitet och kultur i hemmet. Inom den ramen kunde Christiane Koren utveckla sig som teaterkritiker, recensent, sago- och anekdotberättare, och inte minst som en förmedlare av människokunskap och livserfarenhet. Det är just i skildringen och värderingen av olika människotyper och deras speciella egenskaper som Koren får visa upp sin talang. Och för att människokännaren är så nära knuten till modersfunktionen, behöver hon inte dölja sitt omdöme och sina insikter. I Dagbog for Kristiane Koren heter det sålunda: “Men så mycket vågar jag tilltro min människokunskap, att jag, utan att ha hört det minsta om honom, vid ett par samtal som de första vi hade … skulle ha upptäckt mannens tänkesätt … och av åtskilliga små drag, omärkliga för de flesta, har jag lärt känna människors innersta på mycket kort tid, och sällan funnit mig nödd till att förändra mina meningar.”
“Jag önskar … innerligt gärna, att min Hanna, min Adolf, mina blomsterkransar och vad mer finns och kan bliva, må överleva mig. ‘Men vad berör det Dig?’ Ånej visst inte – det säger jag också”, heter det i dagboken.
Christiane Koren uttalade sig med säkerhet när det gällde medmänniskors karaktärsdrag. I gengäld var hon mer försiktig när hon skrev om litteratur, teater och skådespelarkonst. Hon underströk att det inte fick betraktas som uttalanden av en fackman, utan som personliga och bristfälliga värderingar.
Dramatiska “försök”
Samma blygsamma hållning kom till uttryck då hon började skriva dramatik. Redan genom att välja titeln Dramatiske Forsøg (1803) signalerade hon en anspråkslöshet för egen del.
Skälet till att Christiane Koren fick möjlighet att publicera sina tre dramer får sökas i hennes anknytning till Danmark. Genom såväl brevväxling som den resa hon berättar om i sin allra första dagbok, Dagbog for Kristiane Koren: paa en Reyse fra Norge til Dannemark begyndt den 6. september 1802 (publicerad 1945), höll hon kontakten med hemlandet. I Köpenhamn mötte hon Adam Oehlenschläger, som var den ledande kulturpersonligheten inom dansk-norsk romantisk diktning. Men Koren tog aldrig till sig några av de romantiska idéerna, och Oehlenschläger var inte speciellt förtjust i hennes dramer.
Christiane Koren besökte också Bakkehuset i Köpenhamn, Kamma och Knud Lyhne Rahbeks hem. Det var Rahbek som ombesörjde utgivningen av Dramatiske Forsøg. Han skrev dessutom en rekommendation i form av en introduktion. Här pekade han på att särskilt de två första dramerna, Adolf och Blomsterkrandsene, genremässigt kunde placeras i närheten av sångspelet, en munter förelöpare till operetten. I motsats till operan hade sångspelet dansk text. Dramerna visar också upp några gemensamma drag med idyllen, där naturskildringarna spelar en väsentlig roll.
Christiane Korens dramer blev aldrig uppförda. De har inte heller varit föremål för någon senare uppmärksamhet. Det är författarens dagböcker som man först och främst sätter värde på, och då som kulturhistoriska dokument.
Jagets känslor och familjens krav: Kärlek och plikt
De tre dramerna är i stort sett variationer på samma tema: Konflikten mellan egna känslor och behov och plikten gentemot omgivningen. Det sista dramat i raden av Christiane Korens dramatiska “försök”, Hanna, skiljer sig från de andra på flera sätt. Särskilt i människoskildringen framstår det som det mest moderna. Personerna är mer individualiserade och har försetts med ett mer komplext psyke än i de två första texterna. Hon använder sig av prosadialog och frånvaron av sånginslag är också ett modernt drag.
Hanna är ideologiskt sett tvetydig och motsättningsfull, speciellt när det gäller kvinnoskildringen. Kvinnorna har fått centrala positioner i mer än en bemärkelse. Utifrån sett handlar det om ett triangeldrama där Hanna, Konrad och Karoline är huvudaktörerna. Den 19-årige Konrad reser hemifrån för att skaffa sig bildning och livserfarenhet. En vän till hans döde far tar hand om honom. Vännen ser i Konrad en möjlig make till sin dotter Karoline. Problemet är bara att Konrad redan är bunden till Hanna. Hon är hans mors fosterdotter och hon förtvinar på grund av Konrads svek. Hon väntar hans barn, men Konrad är ovetande om detta. Hanna tror, när tiden är inne, att barnet är dödfött, medan det i verkligheten tas ifrån henne strax efter födseln.
I denna konflikt är det Karoline som representerar den rena kvinnan. Hon förkroppsligar dåtidens kvinnoideal: Hon är ren, vacker och moderlig. Hanna däremot är oren. Hon är offret, den passivt lidande kvinnan utan annat mål än flykt och självutplåning. Bortsett från skillnaden mellan ren och oren, är emellertid Karoline och Hanna nästan identiska. För Konrad, liksom för läsaren, smälter de båda nästan ihop till en och samma kvinnobild.
“Sannhet och Oskuld blomstrar på hennes Kinder – En gång blomstrade de också på mina”, säger titelpersonen om Karoline i Hanna.
Maria – en aktiv iscensättare
Mellan Karoline och Hanna på den ena sidan och Konrad på den andra, har Christiane Koren funnit plats till en kvinnofigur, som avviker väsentligt från övriga. Det rör sig om Maria, Konrads syster. Hon är den som driver handlingen framåt, den som drar i trådarna, som skapar konfrontationer och öppnar för lösningar. Hennes roll är iscensättarens, något som görs explicit genom att rena teatertermer förbinds med hennes person.
Marias strategi är att spela på familjebanden: Hon vill driva igenom Hannas rätt till Konrad. Som aktiv och handlingskraftig iscensättare framstår Maria som en dristig motbild till de traditionellt skildrade kvinnoobjekten Karoline och Hanna. I motsats till dessa två har Maria uppenbar subjektstatus i dramat.
Denna Mariafigur kan med lätthet förbindas med Christiane Koren själv. I det verkliga livet hette Korens syster Maria, men det är författarens egna personliga kvaliteter som givits åt den fiktiva gestalten: Maria har människokunskap och livserfarenhet. Och i likhet med Koren, är hon medveten om dessa egenskaper. Det är frestande att dra slutsatsen att iscensättaren Maria är Korens språkrör i Hanna.
Christiane Koren var i hög grad bunden av upplysningstidens tro på förnuft och plikt. Som i flera av den samtida lyrikern Magdalene Buchholms dikter, skulle alltid plikten segra på bekostnad av individuella känslor och lustar. Detta kommer till uttryck i Hanna på ett ganska säreget sätt. Här är det nämligen mannens plikt gentemot kvinnan som belyses. Konrad erkänner att han har förpliktelser mot Hanna, och att han måste tillgodose hennes krav. Efter allt att döma blir hon Konrads hustru. Som en bekräftelse får hon tillbaka det bortförda barnet; symbolen på att hon och Konrad hör ihop.
“Att hon inte längre var oskyldig som hon – o! just det borde ha givit henne den första, den heligaste rätten till Din kärlek”, säger Maria om Hanna.
Karoline och Konrad måste alltså offra kärleken. I gengäld får hon ett slags systerlig status i förhållande till både Konrad och Hanna. Dramat har med andra ord ett lyckligt slut på alla plan, brickorna i familjespelet faller på plats.
I en av det moderna genombrottets mest kända romaner, Constance Ring (1885) av Amalie Skräm (1846-1905), framställs kärleken som ett omöjligt projekt på grund av samtidens kvinnoroll och könsideologi. För Constance Ring är döden den enda utvägen. I Christiane Korens 1700-talsuniversum är kärleken också omöjlig, men utfallet måste bli ett annat: Förnuftet – och inte döden – får segra, harmonin i familjevärlden återupprättas. Den svikna kvinnan får upprättelse och barnet får sina rättmätiga föräldrar. Kärleken neutraliseras till syskonskap.