I slutet av 1740-talet hade den franske professorn Laurent Anglivie de la Beaumelle i sin tidskrift La Spectatrice Danoise beklagat sig över att det i Danmark inte fanns någon talang för den nya allvarliga franska komedin. Under de följande årtiondena skulle emellertid två sådana talanger framträda, först den unga Holberg-skådespelerskan Anna Catharina von Passow och senare den belästa jungfru Charlotta Dorothea Biehl, som tillsammans med sina vänner hade börjat spela fransk komedi i salen på Charlottenborg.
Anna Catharina von Passow (1731-1757) hade inflytelserika släktingar och vänner i den köpenhamnska teatervärlden, och tillsammans med sin vän, den norske borgarsonen och senare borgmästaren i Trondheim, Niels Krog Bredal, introducerade hon den nordiska guda- och hjältesagan i dramatiken samtidigt som hon tog upp den nya franska borgerliga komedin.
Anna Catharina von Passow var släkt med en av direktionsmedlemmarna i “Den danske Skueplads”, kammarherren och geheimerådet Wolrath August von de Lühe, och hon tillhörde den krets av vänner som 1757 uppförde Bredals sångspel Gram og Signe.
På 1760-talet fortsatte Charlotta Dorotea Biehl (1731-1788) hennes komedikonst och på 1780-talet fick Passow en arvtagerska även för det nordiska guda- och sagostoffet, Birgitte Catharine Boye (1742-1824). Till Boyes generation hörde även Johannes Ewald. Han kom att tränga undan Charlotta Dorothea Biehl från teatern. Ewald förstod att skapa storslagen dramatisk konst om just den nordiska gudavärld, som Passow som första danska dramatiker hade introducerat på teatern.
De kvinnliga danska 1700-talsdramatikerna skiljer sig betydligt från varandra. Även om både Passow och Boye odlade herdespelet som genre, sökte de sig snabbt olika vägar. Boye tog upp det heroiska skådespelet, och Passow började experimentera med den nya komedin, som även blev den genre som Biehl i huvudsak kom att ägna sig åt. Medan Birgitte Catharine Boyes skådespel utgör en patetisk avslutning på 1700-talets heroiska dramatik, tillhör Anna Catharine von Passow och Charlotta Dorothea Biehl en tidigare generation; de tänker i nya banor och har stor del i att den danska borgerliga dramatiken förs vidare efter Holbergs död 1754.
Var och en av de tre kvinnorna tolkar på sitt sätt 1700-talets nya patriotism, heroism och idealisering av förståndiga och begåvade kvinnor. Medan Biehl och Passow söker sina dygdiga hjältinnor i det köpenhamnska borgerskapet, menar sig Boye kunna finna det nya kvinnoidealet vid hovet och i den nordiska historien.
Ett märkligt slut
Är 1757 ger Anna Catharina von Passow i snabb följd och på egen bekostnad ut sina dramatiska arbeten, herdespelet Elskovs- eller Kierligheds-Feyl, den lilla enaktaren Den uventede Forlibelse eller Cupido Philosoph och lustspelet Mariane eller Det frie Val.
Hvor gierne giorde jeg en Lovsang, Dig til Ære!
Men, som en Lærling, Du med mig maa overbære.
Jeg flyver ei saa høit, af Frygt at falde hen
Saa langt, at man maaske mig neppe fandt igien.
Så skriver Passow i en hyllningsdikt till Niels Krog Bredal, som 1757 haft en formidabel framgång med det nordiska sångspelet Gram og Signe, eller Kierligheds og Tapperheds Mesterstykker. Stycket hade fallit en förnäm aristokratisk publik i smaken och banat vägen för Bredal till “Den danske Skueplads”, vars direktion efter Bredals framgång hade blivit mycket intresserad av inhemska danska sångspel.
I en hyllningsdikt till Passow, författad av Niels Krog Bredal, heter det:
Kom Vise! Men kom hid kun
for at staae til Skamme, I det I
dette Kiøn har dømt til Rok
og Ramme (spinnrock och sybåge);
Ey Klygt og Geist (ej klokhet
och ande) er dømt til Kaarde
og til Hat;
En munter Siel er tidt i Snøre-
Livet sat.
Forfatterinden til vor muntre
Hyrde-Stykke,
Med halv Misundelse (avund),
Jeg ønske vil til Lykke.
Bliv ved (fortsätt)! Jeg stræbe
vil at giøre mit dertil,
at hun ved hendes Flid saa
snart ey kiedes (ledas) vil.
Men det var inget sångspel, utan ett herdespel av Passows hand skrivet på formfulländade alexandriner och med ett avslutande sångparti som direktionen för “Den danske Skueplads” nådigt antog. Elskovs- eller Kierligheds-Feyl handlar om tre herdepar som missförstår och förväxlar sina känslor för varandra. Den “kelna” herdinnan Cloe älskar herden Damint, som tror att hon har bedragit honom med herden Myrtil, som älskas av den kvicka herdinnan Philette, som så småningom klarar upp alla missförstånd. I handlingen uppträder också ett vilt lejon, ett par trogna herdehundar och några lamm. Idén med stycket var att på ett elegant och underhållande sätt visa publiken att känslolivet är komplicerat, men att älskande ibland kan hitta varandra med hjälp av små lustiga upptåg och en djärv maskering. De tre kärleksparen får representera olika stadier i kärleken: först och allra främst den ömma vänskapen, därefter den heta älskogen och slutligen det otvungna och fria förbundet mellan kvinna och man. Entusiastiskt utbrister Myrtil:
Mit Ordsprog stedse nu skal blive;
Først Venskab siden Kierlighed!
Vil man for Venskab Elskov give,
Den sielden længe varer ved,
Naar man med Venskab fanger an,
Man da med Venskab ende kand!
Coridon nöjer sig däremot med att konstatera: “Var och en älskar på sitt sätt / Mitt är otvunget, uppriktigt och fritt.”
“Coridon: Ni stackare! Står Ni här? Ni kommer att giva upp andan, (han betraktar dem) Gott! Det tycks mig dock som om Ni alla är i livet”, heter det skämtsamt i inledningen till herdespelets stora försoningsscen.
Anna Catharina von Passow arbetar i sitt lilla kärleksfilosofiska herdespel med en elegant och raffinerad replikkonst. Rokokons förfinade herdesvärmeri får en ny och överraskande parodisk dimension när den kelna Cloe så småningom tröttnar både på sig själv och sina friare:
Jeg som den rene Glød og Elskov har foragtet,
Som Myrtil til mig bær, og efter dig kun tragtet,
Men dette er en Straf, ach! var Myrtil nu her,
Jeg ham mit Hierte gav, det er mig til Besvær.
Passow lyckas även skapa komik av hjältinnans dödliga blekhet när situationen tillspetsas:
Philette: Du sukker? hør Veninde! Det giør mig ondt,
at jeg bekymret skal dig finde, Du taber Øyets Glands,
Du ser saa falmet (blek) ud, Du mister Farven –
Cloe: Ej, Hvad bryder mig min Huud.
Den skämtsamma och parodiska ton som finns i det första herdespelet finns också i den lilla enaktaren Den uventede Forlibelse eller Cupido Philosoph. I förordet berättar Passow att hon inspirerats till sitt lilla nordiska gudaspel av den schweiziske professorn Paul-Henri Mallets arbeten om Danmarks historia och den nordiska gudavärlden. Mallet fick mycket stor betydelse som förmedlare av nordisk mytologi till både engelska och tyska författare.
“… man visade mig strax tvenne böcker, varav jag skulle kunna få fullkomlig, eller åtminstone tillräcklig klarhet häri. Dessa var den välförtjänte herr professor Mallets inledning till Danmarks rikes historia och den av honom till franska översatta isländska Eddan.
Jag har denne lärde utlänning att tacka för det ljus han har tänt för mig och andra landsmän, som ej äro studerade”, skriver Passow till “den gunstige läsaren” i förordet till Den uventede Forlibelse eller Cupido Philosoph.
Passow blir mycket intresserad av den nordiska mytologin och med säker känsla för vad det nyvaknade intresset för ämnet kan leda till inom litteraturen gör hon mötet mellan den romerska och den nordiska gudavärlden till ett centralt motiv i pjäsen. Den lille romerske kärleksguden Cupido har begivit sig till det främmande och okända Norden i förhoppning om att där äntligen bli en vuxen och respekterad gud, som kan mäta sig med Jupiter.
Jeg som Apollo vil blant Guder tages an,
Dog ikke, som et Barn. Jeg ei fordrage kan,
at jeg den eneste blant Guderne skal være,
som man kan spise af med Æble og med Pære.
Den retsamma lilla eroten ger sig i kast med att studera filosofi, dvs. dygdlära, men tröttnar snart och börjar i stället skjuta pilar på de nordiska gudarna. Det får emellertid inte avsedd effekt på gudinnan Freja, som förblir sin vackre men svekfulle äkta make Odrus trogen, och därför av allfader Oden belönas med att hennes tårar över den otrogne äkta mannen förvandlas till guld. Gudarna överväger först att bryta av alla Cupidos pilar men beslutar sig sedan för att tvinga honom att fortsätta med sina filosofiska studier och att hålla honom fången i Norden. Så segrar den dygdiga och trofasta Freja över den fräcke lille romerske gynnaren, och Passows spetsiga pilar träffar här både de självgoda nordiska gudarna och de nöjeslystna romerska.
“O Søde Odrus! Hvi har Du
mig saa forgiettet (förgätit)?
Hvad fremmed Elskov har
Din Kierlighed udslettet (utplånat)?
Hvor ofte har jeg Dig i mine
Arme kryst (tryckt),
Og Du til Vederlag mig tusind
gange kyst,” suckar den övergivna Freja.
Hon låter sig dock inte påverkas av den fräcke lille Cupidos pil och han börjar frukta de nordiska gudarnas straff:
“Den kaalde Sved gaaer fra
min Isse (hjässa) paa min
Næse;
Hvi blev jeg dumme Dreng
dog ikke ved min Bog?
Nu skal jeg her for dem frem-
stilles som et Fjog (tok).”
Lustspelet Mariane eller Det frie Val är allvarligare och strängare genrebundet än de båda första små styckena. Det var en helt ny genre som Passow prövade på scenen, och lustspelet visar hennes talang att tillägna sig den moderna franska komedin, som introducerats på “Den danske Skueplads” under 1750-talet, då den franske dramatikern Philippe Néricault Destouches komedier kom upp på repertoaren.
I lustspelet Mariane eller Det frie Val låter Passow fyra envisa friare plåga den stackars Mariane med sina evinnerliga kärleksförklaringar och böner och ständiga svartsjuka. Friarna intrigerar mot varandra, råkar titt som tätt i handgemäng och tar till värjan för att avgöra vem som skall bli “ägare” till den dygdiga Mariane, som av sin farbror uppfostrats till en modern, förnuftig och självständig ung kvinna. För de fyra friarna är det en helt naturlig sak att deras intresse och känsloengagemang ger dem frihet att försöka påverka Mariane och ställa krav på henne.
“Låt mig vara i fred! Jag vet vad jag ska tro och inte tro! Förresten kan han vara säker på mina ord, för alla vidare skamliga överfall”, säger Mariane till en av de besvärliga friarna.
Mariane har vid styckets början redan en kärlekshistoria bakom sig, men hon har lämnat sin älskade eftersom han “förtörnade” henne med sin “ständiga svartsjuka”, sina “häftiga förebråelser”, sin “fruktan” och “klagan”.
Såväl den förste som de övriga tre friarna är offer för sina känslor. De är på en och samma gång både förvirrade och listiga och överöser Mariane än med falska än med uppriktiga kärleksförklaringar och försäkringar. Frieriet innebär för männens del att de befrias från sina känslor, som överlåts på kvinnan och blir hennes problem och konflikt. Mariane tvingas inte bara hålla reda på sina egna känslor, hon måste också genom frierierna lösa de fyra friarnas problem.
Anna Catharina von Passow låter lustspelet sluta med att Mariane gör ett “fritt val” genom att inte gifta sig med någon av friarna. Hon frånsäger sig helt enkelt alla förpliktelser och allt ansvar för männens känslor. “Vilket märkligt Slut! Att av fyra friare inte få en enda en!” utbrister Marianes förtrogna, väninnan Agathe, inför tanken på ett sådant ovanligt slut på friarkomedin.
“Grymmast, av hela könet! Hur kan hon låta övertala sig att lämna mig i det förfärligaste tillstånd en tillbedjare någonsin har befunnit sig i; och som hennes obarmhärtighet är orsak till. Nej, tro aldrig hon slipper så lätt undan!” hotar friaren Eraste. Den siste friaren, Leonard, hämnas Marianes avslag genom att försöka sätta eld på hennes kammare.
Att Passow ger alla friarna respass gav den borgerliga köpenhamnspubliken något att fundera på, en publik vars växande intresse för att lära sig något om mänskliga känslorelationer, skratta åt egna misstag och låta sig uppfostras Passow gärna tillmötesgick. Men det “märkliga slutet” var dessutom ett konstnärligt grepp, som gjorde det klart för publiken att Passow hade brutit med den traditionella komedin och dess ständiga konflikter mellan patriarkaliska fäder och förälskade söner eller döttrar och introducerat ett nytt kvinnoideal, den förståndiga och begåvade fröken som tar ansvar för sig själv.
En speciell hemlighet
Den 17 oktober 1764 är det premiär på en ny komedi på “Den danske Skueplads”. Den heter Den kierlige Mand, och på teatern surrar det av rykten om den nya pjäsen. Teaterpubliken är osäker på om det är en nyskriven dansk komedi, och bara några få invigda vet namnet på författaren. Kabinettssekreterare Reverdil förmodar att det är den lärde medlemmen i “Det smagende Selskab”, Bolle Luxdorph, som skrivit pjäsen. Hemlighetsmakeriet kring den nya komedien får emellertid ett snabbt slut. Fredrik Horn, som ingår i teaterdirektionen och bär ansvaret för att föreställningen kommit till stånd, kräver efter den framgångsrika premiären att författarens namn kommer upp på affischerna. Pjäsförfattaren var den 33-åriga Charlotta Dorothea Biehl, och hon hade tillsammans med sin vän Vilhelm Bornemann och Fredrik Horn kommit överens om att vara anonym. Teaterpubliken kunde ta anstöt av att en ung okänd kvinna var förmäten nog att axla baron Holbergs mantel, och man ville försäkra sig om ett fördomsfritt mottagande av komedin.
Charlotta Dorothea Biehl hade före sin debut som dramatiker under fyra år varit engagerad i praktiskt teaterarbete. Hon var skådespelerska och översättare vid den lilla amatörteater, som hennes vän greve Danneskjold- Laurvig hade fått idén till, och som hon med sin fars tillåtelse hade satt upp på Charlottenborg.
År 1761 hade hon översatt sina första pjäser för “Skuepladsen”, favoritförfattaren Philippe Néricault Destouches L’Homme Singulier och La Poète Campagnard, som båda uppfördes på teatern. I Mit ubetydelige Levnets Løb förklarar Biehl med utstuderad anspråkslöshet att hon började skriva komedier för att bevisa för sina vänner, amatörsällskapets sufflör Vilhelm Bornemann och det förnäma “etatsrådet” Augustin, att hon inte dög till pjäsförfattare. Hon berättar hur Bornemann och Augustin i hemlighet kom överens om hur de skulle få henne att skriva komedier. När hon väl har börjat går arbetet fort. På 14 dagar skriver hon Den kierlige Mand. Snabbt bjuder hon hem Bornemann som omedelbart sätter sig ner och läser igenom komedin. Han är entusiastisk och ber om en kopp kaffe medan han kritiskt ser igenom manuskriptet ännu en gång.
Vad Biehl själv kallar en “besynderlig”, dvs. speciell, hemlighet kring debutpjäsen inleder en period under vilken Biehl blir teaterns mest framstående författare. Hennes viktigaste arbeten är de sju komedier hon skriver mellan 1764 och 1771 och som kommer i samlad utgåva i två band 1772-1773. Här ingår också hennes tre teaterprologer. I den polemiska pjäsen Tvistigheden låter hon sitt språkrör, den bildade och belästa Ariste, förklara att en god komediförfattare måste känna till genrens regler, ha läst dess viktigaste verk och framför allt ha insikter i “det mänskliga Hjärtat och alla dess Driv-Fjädrar”. Biehl uppfyllde själv dessa fordringar eftersom hon både hade praktisk erfarenhet och teoretiska kunskaper. Under sitt liv hade hon lärt känna såväl ömma som hårda hjärtan. I stället för honorar för sin debutkomedi erbjöds hon fri loge på teatern. Den använde hon flitigt och fortsatte i den nya umgängeskretsen sina studier av det mänskliga hjärtat.
Biehls viktigaste verk är de sju komedierna som hon fick uppförda 1764-71, Den kierlige Mand (Den kärleksfulle mannen, 1764), Haarkløveren (Ordryttaren), Den forelskede Ven eller Kierlighed under Venskabs Navn, Den listige Optrækkerske (Den listiga bedragerskan), alla 1765, Den kierlige Datter och Den Ædelmodige, båda 1768, samt Den alt for lønlige Beiler (Den alltför hemlige friaren, 1771). Tvåbandsutgåvan av hennes komedier innehåller dessutom hennes tre teaterprologer, “Melpomenes og Tahliæ Trætte”, “Den glædede Thalia” (Den roade Thalia), “Den forsvundne Angest” (Den försvunna oron) samt det polemiska stycket Tvistigheden eller Critique over den listige Optrækkerske (Tvisten eller kritik av den listiga bedragerskan).
Hjärtanas ömma dialoger
Charlotta Dorothea Biehl hyste djup beundran för sin föregångare Ludvig Holberg. Hon hade läst hans komedier som barn, och hon hade lärt sig mycket av honom, även om hennes närmaste förebilder var fransmannen Philippe Néricault Destouches och italienaren Carlo Goldoni. Liksom Destouches använder Biehl delvis commedia dell’artes persongalleri, t.ex. den patriarkaliske Hieronimus, dennes hustru Magdalone, deras giftasvuxna dotter Leonora, tjänarna Henrik och Pernille samt Leonoras friare.
I Holbergs komedier står ofta en obalanserad och oförståndig karaktär i handlingens centrum. Hos Biehl är de löjliga och obalanserade personerna bipersoner. Intresset är främst riktat mot de unga giftasvuxna döttrarna och sönerna. Den unga dottern eller hustrun Leonora är ofta huvudpersoner i Biehls komedier, och en ädel och känslig vän till familjen har en viktig roll i handlingen.
Leonoras löjliga friare har likheter med commedia dell’artes lärde pedant, “il Dottore”, och den skrävlande soldaten, “il Capitano”.
Det ömma hjärtats böjelser har övertagit förnuftets roll som den säkraste hållpunkten i den mänskliga tillvaron. I Holbergs komedier drivs handlingen framåt av en äktenskaps- eller förlovningskonflikt som gör att den obalanserade och oförståndiga karaktären börjar handla. I Biehls komedier är det själva äktenskapshistorien som står i centrum; scenen är den borgerliga salongen, där personerna samtalar om sina känslor för varandra. De ömma hjärtana segrar, och de innerliga känslorna visar vägen till den goda moralen.
Biehl ger sällan de komiska inslagen stort utrymme. Hon låter hellre personer diskutera sina känslor än skapa komik kring de oädla och okänsliga bipersonerna. Tjänarna Henrik och Pernille, som hos Holberg för förnuftets talan, spelar en obetydlig roll hos Biehl. Henrik är ofta tjänare till en narraktig friare, och de scener där Henrik och Pernille uppträder fungerar som andningspauser och utfyllnad i handlingen. De ömma hjärtana måste få tid att hämta sig och åskådarna tid till eftertanke, medan Henrik och Pernille flörtar efter ett fast och konventionellt mönster; Henrik lockar Pernille med att hon kanske kan bli gift fru om hon talar gott om hans herre hos fröken.
I debutpjäsen Den kierlige Mand hade scenerna med Henrik och Pernille större utrymme än i de senare komedierna. De båda tjänarna har där allierat sig med den utsvävande baronen, som förför både fröken och frun, och den fiffiga Pernille förleder frun att bli lika kokett som de flesta fruarna i Köpenhamn: “Fast det har gått så långt att hon, som de flesta av våra fruar varken bryr sig om sitt hus eller sina barn längre, utan pyntar sig halva dagen och ägnar den andra halvan åt visiter, kortspel, teaterpjäser och dans; är hon ändå så besatt av narraktiga griller att hon älskar sin man.”
För att markera att konflikterna i komedierna ligger nära publikens vardag, inflikar Biehl då och då att borgarhuset ligger i Köpenhamn och låter personerna referera till staden. I Den kierlige Mand har borgarfamiljen just flyttat från Fyn till Köpenhamn, och den unga hustrun Leonora har därför ännu inte hunnit förstöras helt av huvudstadens nöjesliv.
I den mest komiska av Biehls komedier, Den listige Optrækkerske, spelar Pernille en framträdande roll. Hon sätter igång handlingen. Även här drivs hon av “egennyttiga” motiv. Manslukerskan Lucretia har givit henne en örfil, och Leonard har lovat henne 50 dukater om hon avslöjar Lucretia. I Den Ædelmodige är Pernille för en gångs skull dygdig och godhjärtad och visar sig i verkligheten vara en förnäm fröken som förklätt sig till tjänsteflicka för att slippa ifrån en oönskad friare.
Biehl presenterar i sina komedier ett helt persongalleri där personerna har en vitt skild syn på äktenskapet. Barn, unga flickor, ärevördiga matronor, koleriska fäder, tillgivna döttrar, trofasta äkta män, ädla friare, förnuftiga vänner till familjen, egoistiska tjänare och cyniska hycklare får var och en komma till tals och redogöra för sin syn på äktenskapet.
I Den forelskede Ven får publiken stifta bekantskap med den aktningsvärda änkan Magdalone, som låter dottern Leonora själv välja äkta man. Men Leonora har inte alls någon lust att gifta sig. Hon föredrar det lugna livet i moderns hem. Hon är övertygad om att hon “med en förnuftig väns råd och ledning bleve mycket lyckligare än under en äkta makes herradöme”. Leander är just en sådan vän, och den makt Leonora påstås äga över männens hjärtan ser hon som en plåga och ett gissel.
“Så det är ett bevis på hennes makt att de förföljer, pinar och plågar henne? Jag vet redan vad var och en har att säga: den enes hjärta försmäktar av längtan efter mig; den andre skulle kunna avstå från allt guld i Peru för att visa mig sin brinnande kärlek; den tredje lutar sig så tätt inpå mig att jag knappt kan röra mig, och är färdig att döda de båda andra med sina blickar; säger han ibland några ord går de ut på samma sak som de andras, nämligen: Älska mig! Det vill säga: Bli lika dåraktig som vi.”
(Leonora i Den forelskede Ven)
Leonoras tioåriga syster Lise, som drömmer barnsliga drömmar om komplimanger, handkyssar och presenter, övertar mer än gärna de många friarna. Lise är en intressant och mycket lyckad komisk rollfigur. Redan i debutpjäsen Den kierlige Mand hade Biehl ett barn med på scenen, och barn förekom även i den nya franska borgerliga komedin, men Biehl är den första danska författare som låter ett barn tala på scenen.
Den forelskede Ven slutar givetvis med att Leonora gifter sig med den förtrolige vännen, som lyssnat på henne när hon har beklagat sig över friarna.
“Så länge Edert hjärta är mitt kan ingen makt skilja oss åt. En far har inte rätt att råda sitt barn till oanständiga ting”, tröstar den känslosamme friaren Leander sin Leonora i komedin Haarkløveren.
Den sanna kärleken börjar nämligen enligt Biehl med ömsesidig högaktning och vänskap. Kärleken består liksom i Anna Catharina von Passows kärleksfilosofi av högaktning, vänskap och “böjelse” i förening. Biehls Hieronimus-figur hävdar i flera av komedierna sin fadersauktoritet över Leonora, och hon lyder honom, trots hans narraktighet, själviskhet och okänslighet. När Hieronimus vill att hon skall gifta sig med en hycklande friare trotsar hon dock hans beslut. Hieronimus blir inte fri från sitt häftiga och otrevliga sätt, sin själviskhet och brist på omtanke. Hans auktoritet består, trots att de ömma hjärtana går emot honom gång på gång. Maktskiftet mellan den gammalmodige patriarken och den nya känslosamme mannen har Biehl redan skildrat i Den kierlige Mand. Hieronimus är här en positivare figur än han oftast är i de senare komedierna. Han är änkeman och njuter hellre av ett glas gott vin än försöker behaga kvinnorna: “Ska man ha någon glädje av dem måste man ideligen kela med dem och det ids jag inte längre”, förklarar han. Han har överlåtit makt och beslutanderätt åt Leonoras kärleksfulle make Leonard. Men det är ändå han som får Leonard att sätta stopp för Leonoras vilda liv och väcka hennes känslor genom att visa henne att deras barn saknar sin mor. Det är inte det försummade barnet Hieronimus oroar sig för utan risken för att Leonard skall bli bedragen: “Det vore mig fjärran att förnärma Er; det är Er egen sak. Och kan Ni tåla att man säger: Ni är en hanrej, så kan jag tåla att man säger: Min brorsdotter är en kokott.”
I Den Ædelmodige framstår Hieronimus faderskänslor i tvivelaktigare dager. Även hans affärsmoral är högst dubiös. Hieronimus ironiserar över kärleksäktenskapet: “Tro mig, en hustru som inte älskar sin man kan göra livet nog så surt för honom, men har han sådan otur att hon håller av honom ja, då är det helt förvänt.”
Den ädelmodige Ariste vill emellertid inte tvinga Leonora till äktenskap. Han anser att ett äktenskap måste bygga på en gemensam personlig läggning, och han förklarar för Hieronimus: “Men för att det ska bli behagligare för min hustru att utföra sina plikter måste de vara i enlighet med hennes eget tycke, och därför bör jag genom omtanke och hängivenhet först försöka vinna det.”
När Ariste förstår att Leonora älskar Leonard förser han honom med kapital och hjälper honom till en anställning, så att Leonard kan uppfylla de ekonomiska villkor Hieronimus ställer. Ariste träder i faderns ställe för de älskande.
Åskådarna har således sett vådorna av Hieronimus “egennyttighet” och de ömma hjärtana övertar makten.
“Och kan ni vara så dåraktig att ni lägger detta fruntimmer sådant snicksnack på hjärtat? Det är inget annat än griller det som de fördömda romanerna har satt i huvudet på henne. Hon kommer snart att bli en sådan där hjältinna som suckar och gråter över sin fars tyranni; för det ska ni veta, att det aldrig har framlagts något förslag, det må ha varit aldrig så förnuftigt, som ni inte har haft något att invända emot, så snart det inte har kommit från en fruntimmershjärna”, förmanar den gamle girigbuken Hieronimus i Den Ædelmodige.
Den listige Optrækkerske är Biehls roligaste och mest satiriska komedi. Äventyrerskan Lucretia spelades av jungfru Bøttger, som annars kreerade Biehls Leonora-roller. Lucretia är den dygdiga Leonoras raka motsats. Hon är en cynisk gambler på äktenskapsmarknaden som förstår att utnyttja sina friare och lurar av dem deras pengar. Lucretias friare är inte mycket bättre än hon själv. Den gamle Hieronimus försöker utnyttja henne sexuellt. Baronen försöker komma åt hennes pengar. Den ende som är uppriktig mot henne är Leander. Han misstar sig på sina känslor. Biehl vill med denna pjäs avslöja friarinstitutionen och visa hur lätt den godhjärtade Leander misstar sig både på Lucretia och på sina egna känslor. Hon lyckas lura männen genom att låtsas motsvara deras “inbillning” om kvinnan. Tillsammans med Hieronimus uppträder hon som ett fromt och dygdigt barn och eggar på det sättet hans sexuella fantasier. Tillsammans med baronen spelar hon rollen som rik, nöjeslysten, men naiv arvtagerska. I Leanders fantasi är hon en känslig, bildad och värnlös kvinna som ägnar sin tid åt läsning och välgörenhet.
“Hieronimus: ‘… det vore alls intet ont i, ifall det du har om halsen, bleve för varmt för dig, så att du då kastade det av dig och sutte med din blottade hals i min närvaro; ty jag har för länge sedan betvingat mina begär.’ Pernille (sade):’Vilken gammal skälm!’ Lucretia: ‘Det skulle den vördnad som jag hyser för Er aldrig kunna tillåta mig’.”
(Den listige Optrækkerske)
Känslolivet blir lätt offer för bedrägerier och självbedrägeri. Friarinstitutionen är en maskerad, och Lucretia är beredd att ge männen det de vill ha för att, som hon säger, kunna skratta åt deras dumhet och slippa äktenskapets bojor.
Den listige Optrækkerske chockerade. Smakdomaren Bolle Luxdorph angrep i egen hög person Charlotta Dorothea Biehl personligen på grund av styckets moral, vilket föranledde henne att bemöta kritiken med en polemisk pjäs, Tvistigheden eller Critique over den listige Optrækkerske, som dock aldrig uppfördes.
Ett omänskligt brev
Biehls glansperiod på teatern blev kort. År 1766 vann hon med Den kierlige Datter “Det Smagende Selskabs” pris för den bästa komedin, och flera av hennes pjäser översattes till tyska och svenska och spelades också i Sverige. År 1771 började den unge Rosenstand-Goiske sin bana som teaterkritiker, och han gick vid flera tillfällen hårt åt Biehls komedier. Han beskrev hennes personer som “dialogiserande Maskiner” och var rejält uttråkad av Den kierlige Mand. När Holberg återupptäcktes innebar det slutet på Biehls bana som dramatiker, och en ny uppåtgående stjärna, Johannes Ewald, hade redan gjort succé med sina lustspel. Biehl försökte sig på 1770-talet med tre sångspel på en ny populär genre. När Hans Vilhelm Warnstedt 1779 tillträdde som teaterdirektör gjorde han klart för Charlotta Dorothea Biehl att han inte var intresserad av hennes bidrag. Detta förklarade han i vad Biehl själv kallade “ett omänskligt brev”.
“Det onda, som jag ännu dagligen känner av och som enligt all sannolikhet kommer att ända mina dagar, är ytterligare ett resultat av detta omänskliga brev”, skriver Biehl i Mit ubetydelige Levnets Løb (Mitt obetydliga levnadslopp).
Warnstedt satsade på Ewald, som efter uppförandet av Balders Død 1778 hade vunnit hovets och publikens bevågenhet och firade triumfer med sångspelet Fiskerne, som uppfördes på kungens födelsedag 1780. Biehl slutade sitt arbete för teatern med påtvingade översättningsuppdrag. När teatern inte längre hade användning för hennes komedier gav hon sig i kast med en ny genre, den moraliska berättelsen, som hon använde för att hämnas på Warnstedt för hans omänskliga brevs skull.
En drottning med mannakrafter
Samtidigt som Charlotta Dorothea Biehls borgerliga komedier ratades 1780 och hon förgäves sände brev med böner till stats- och geheimesekreteraren Guldberg om att få fördel i östersjöaktier, åtnjöt en annan kvinnlig dramatiker hovets och den mäktige Guldbergs gunst. Denna var Birgitte Catharine Boye, som redan hade ett ärorikt förflutet som psalmförfattare när hennes andra äktenskap 1778 förde henne till Köpenhamn.
Boye lyckades få arvprinsen att bekosta hennes söners uppfostran och studier, och när hon blev änka 1775 mottog hon understöd “för sitt uppehälle”.
Ewald hade 1780 firat kungens födelsedag med dramat Fiskerne och Boye uppvaktade samma år änkedrottningen på hennes födelsedag den 4 september med Melicerte, ett litet herdestycke i två akter som trycktes 1780. Boye hade skrivit stycket för den lilla slottsteatern på Fredensborg. “Gud give att detta något måtte uppfylla mina avsikter, som är och har varit att behaga min drottning och giva mig hennes uppmuntrande bifall”, skriver Boye i en vördnadsfull dedikation. Drottningen underhålls med ett gammaldags herdespel, som utspelar sig i en ljuvlig trakt i sydliga nejder, där dygdiga herdar uppvaktar den vackra herdinnan Melicerte.
“Herdar och herdinnor kommer dansande kring Melicerte med girlander i händerna, en av herdinnorna lägger en blomsterkrans på Melicertes hår samtidigt som hon går fram till altaret – de dansar, och efter dansen ställer de sig på båda sidor om altaret”, skriver Boye i en regianvisning. Man kan livligt föreställa sig vilken vacker scen de kungliga åskådarna fick njuta av.
En av dem är Nordan, en främmande herde som berättar om sitt nordiska “fädernesland”, där “varje fåra alstrar tusenfalt”, och kung Dans ättlingar härskar med “vishet och rättrådighet”. Nordan besjunger den starka drottning Dannebod, som har räddat tronen. Så får Boye tillfälle att presentera änkedrottningens släkttavla, och Juliane Maries kupp mot Johann Friedrich Struensee 1772 skildras som ett verkligt hjältedåd. Dannebod har återinfört dygden vid Dans hov, framhåller Boye och anspelar därmed på Struensees och den unga drottning Caroline Mathildes kärleksaffär, som änkedrottningen satte stopp för.
Besiælet af Religionen
Laae Dydens Hevn paa aabne Læber — Men —
Uhørte Suk rev Ordet hen
Og Ømheds Taare faldt på Purpuret!
Da græd mit Norden høit, saa Himlen hørte det —
Da reyste hun sig op med frygtet Majestæt
Som vor Semiramis — og stod,
Mens Tronen vaklede, ved Tronen —
hun soer med ædel Trods og Brunsvigs Helte-Miner:
Dans Trone skal staa! jeg vil beskytte den!
Beskytte eller døe, men under dens Ruiner!
Juliane Marie kunde vara nöjd med detta sublima ode med de många förnäma pauserna och tankstrecken i den tyske diktaren Klopstocks stil, och hon kunde glädja sig åt de infogade högstämda ariorna och dansinslagen, som skapar variation i herdestyckets förlovningshistoria. Med odet till drottning Dannebod vinner Nordan herdarnas sångtävling och därmed Melicerte till brud, men han överlåter henne åt den herde hon älskar. Nordan fattar det beslut som Melicerte själv var förhindrad att göra på grund av sin lydnadsplikt mot fadern:
“Vore hon mindre god, vore det lättare för henne att välja; men nu strider Dygden och Kärleken i hennes hjärta och hon vågar icke ta ett steg som hon senare skulle förebrå sig själv – hon högaktar Tyrsis, hon älskar Menalk och hyser den ömmaste vänskap för mig, hon vill icke själv välja—“
Med sin konst och sin nordiska Dannebodsdygd löser Nordan emellertid konflikten, och herdarna dansar i slutscenen in till en avslutande köraria där det danska enväldet prisas:
Fra en uindskrænket Trone
zittrede til Hytten ned
Denne stærke Jubel-Tone:
Glæde og Lyksalighed.
Boye flikar in hela 1700-talets arsenal av kärleksbeskrivningar i Nordans replik: högaktning, öm vänskap och kärlek, och Nordan löser konflikten med friarna så att Melicerte både kan bevara sin högaktning för Tyrsis, sin ömma vänskap med Nordan och sin kärlek till Menalk.
Den stackars drottningen Caroline Mathilde hade säkert behövt en räddande Nordan vid sin sida när Struensee avrättades 1772. Men till änkedrottningens lättnad var Caroline Mathilde sedan länge landsförvisad och död, när man i september 1780 förlustade sig med Boyes herdespel.
Det enda minne som fanns kvar av Caroline Mathildes historia var herdespelet om Juliane Maries hjältedåd och moraliska mod. Birgitte Catharine Boye fortsatte sin dramatiska karriär med en större pjäs, Gorm den Gamle. Et heroisk Skuespil i tre Handlinger (1781). Pjäsen var tillägnad arvprinsen, en inte särdeles begåvad man som förlorade allt politiskt inflytande efter kronprinsens kupp mot Juliane Marie och Guldberg 1784. Gorm den Gamle är en påkostad kostympjäs där kung Gorm hyllas som hela Nordens hjälte. Boye diktar fritt kring sagan om kung Gorm och låter honom hålla hov på den gamla kungsgården i Lejre, och Gorms dotter Gunnild och hans drottning Thyre får med sina broderier utgöra ett dekorativt blickfång utanför kungens “Lövsal”.
Många rika friare flockas kring Gunnild, främst den stridslystne svenske tronarvingen Storbjörn och den vackre norske kungen, Erik Haraldsen. Men Gunnild ger sitt trohetslöfte åt en finsk jätte, den farlige Ragner, som har räddat henne från två finska “Jungfrurövare”. Gorm måste göra Storbjörn besviken: “Det är bittert för mig att bedröva dig; men jag måste — Nyss mötte jag Gunnild – hon tryckte denna hand till sina läppar och berättade med någon oro att en ung obekant Ragner, en finsk jätte, ful som ett troll men ädel som en halvgud, hade räddat henne mot två finnar och att hon givit denne jätte sitt löfte och att han är på väg hit till Lejre för att begära mitt samtycke —.”
Till all lycka visar det sig att det var den norske kungen som hade klätt ut sig till finskt troll, och det stora nordiska dramat slutar som en lycklig förlovningshistoria. Föreningen mellan Danmark och Norge får här sin heroiska och mytiska förklaring, och utan hänsyn till historiska fakta tillgodoser Boye den patriotiska publikens intresse för historiska sagor och myter. Medan Gorm väntar på underrättelser från de olika slagfälten och reder ut de nordiska friarproblemen, har den ädla drottning Thyre lagt ifrån sig broderiet och börjat bygga det stora befästningsverket Dannevirke, Nordens värn mot de germanska härförarna. “Ja! Hon är vis, en drottning med mannakrafter, och hennes Dannevirke skall bära hennes namn till tidens ände!” utbrister skalden Uffe entusiastiskt, och Gorm instämmer: “Ha! min ålders fromma skyddsgudinna! Hjältemodiga Dannebod! Ej satt du modlös med händerna i skötet.” Boye sparade inte på hjältemodet, och även om intresset för danskt drottningmod var något dämpat efter kronprinsens kupp 1784, uppfördes Boyes pjäs i en överdådig koreografi av Thomas Bruun med anledning av kronprinsens födelsedag 1785, och pjäsen, som tryckts första gången 1781, gavs ut i nyutgåva av “Det smagende Selskab”.
Skalden Uffe beskriver i målande ordalag det mäktiga Dannevirke: “Jag har nyligen besett arbetet — Fästningen vilar på en grå klippmur, som sträcker sig från Slesvig till Vesterhavet, och havet som grävt ur marken på båda sidor om den, virvlar redan runt Dannevirkes eviga fot, och man reser torn vid torn, med endast hundra famnars mellanrum, och under varje torn en djup port, och det hela hålls samman, så att bergtrollen skall kunna hamra eld därav.”
Boye avslutade sin författarkarriär med diverse tillfällesdiktning till kungliga bemärkelsedagar och ytterligare ett heroiskt skådespel, Sigrid eller Regnalds død (1795). Samma år gav hon ut Tanker ved Kiøbenhavns Ruiner, en högstämd skildring av de hemska eldsvådorna 1794 och 1795, där den mäktiga elden i “fasansfull prakt … ikläder sig vår egendom”. Boye försummar heller inte att besjunga den nu mäktiga kron- och arvprinsen som en folkets tröstare och hjälpare:
Nys flammed’ Christiansborg, hvor uberegneligt
var Arveprindsens Tab (förlust)! o, var det dog hans største!
Men giöre vel, det maa den eiegode (hjärtegode) Fyrste,
Han hörte Armods Suk, og troe mod hver en Pligt,
Han kaldte paa en Flok, som uselt alt förliste,
Og venlig hused’ dem, och længe dem bespiiste (undfägnade).
Birgitte Catharine Boye blev själv väl undfägnad av sina kungliga välgörare, men dikten om Köpenhamns ruiner blev hennes sista. De nordiska sagorna och sägnerna, som hennes dramatikergeneration ägnat så stort intresse, fann nya uttolkare bland romantikens diktare. Birgitte Catharine Boye tystnade och överlät diktandet åt sina båda söner, som emellertid aldrig blev lika framgångsrika som sin mor.
Dygden triumferar
“… hon och jungfru Biehls exempel visar att fruntimret mycket väl kan förena hushållsskicklighet med insikter, och att de förädlas genom dessa lika mycket som de gagna sig själva, sina män och barn därigenom”, skriver Jørgen Birch i Billedgalleri for Fruentimmer (1793) om Birgitte Catharine Boye. Den kvinna som skrev under eget namn måste själv vara dygdig, och genom sitt arbete skulle hon uppfostra både sig själv och publiken. Både Boye, Anna Catharina von Passow och Charlotta Dorothea Biehl gjorde sig i det avseendet den allra största möda. Det konstnärliga resultatet stod inte alltid i proportion till det arbete de lagt ner. Även om Boyes dramatik är bättre än sitt rykte, så går den inte att jämföra med Passows och Biehls pjäser, där den sceniska erfarenheten och den naturliga replikkonsten är så märkbara. Det var genom Passows och framför allt Biehls arbeten som den danska dramatiken efter Holbergs död hölls vid liv. En ny begåvad och känslig kvinnlighet hade hos Passow och Biehl gjort sin entré, medan Boyes kungliga hjältinnor med viss möda stapplade in på scenen.