År 1802 reste den i Norge gifta Christiane Birgitte Koren till Danmark för att besöka vänner och släktingar. Christiane Koren hade inte varit i Köpenhamn på 15 år, när hon i september 1802 tog in på Madam Møllers pensionat på Vestergade. Här hamnade hon mitt i de litterära händelsernas centrum. Till pensionatets gäster hörde även den unge diktaren Adam Oehlenschläger, och hit sökte sig också bröderna Ørsted och den vackre Henrik Steffens, som i november inledde sina berömda och beryktade föreläsningar på Ehlers kollegium, där han introducerade den nya romantiska filosofin och konstsynen för en mer eller mindre förvånad publik.
“Söndag förmiddag kl. 10. Alldeles omtumlad i huvudet sätter jag igång med det här arbetet. Ja, sannerligen, i går afton svirade jag i mer än ett avseende. Men vilken afton! Sådana finns det blott få i detta liv”, skriver Koren i resedagboken efter ett besök i Bakkehuset.
Christiane Koren deltog snart ivrigt i konstnärslivet på pensionatet, i familjen Rahbeks Bakkehus och i de norska kretsarna. “Mor Koren”, som den då 38-åriga norskan gärna kallade sig, försummade sällan sitt dagliga teaterbesök, frekventerade de nya restaurangerna och tillbringade mången glad afton tillsammans med drickande och diskuterande författare och unga författarämnen. Det hände att Oehlenschläger artigt eskorterade henne hem från en sen fest och sedan själv fortsatte krogrondan. Flitigt redogjorde Christiane Koren för alla nöjen och förströelser i sin resedagbok, eller “nattbok” som Oehlenschläger kallade den, eftersom hon måste sätta till många sena timmar för att beskriva dagens och kvällens alla upplevelser. Resedagboken var, liksom även de senare dagböckerna, avsedd för familjen och vännerna hemma i Norge. Christiane hade mycket nytt och många spännande upplevelser att berätta om, och hon roade sig verkligen i Köpenhamn.
“Men nu ropar alla väktarna 12. Øhlenschlæger hör vi härinne, han talar i sömnen – hans fantasi är säkert i ständig rörelse – och mitt tunga huvud säger mig att det är dags att önska Er god natt, mina käraste, då det fortfarande finns för mycket kvar att berätta om denna afton för att det ska bli fort gjort. Nog kommer du att grymta något, min Johan, när du ser vilka nattugglor vi är.”
Hon var personlig vän med Knud Lyhne Rahbek, som 1803 gav ut hennes dramatiska försök, och kunde stolt berätta att Oehlenschläger kunde en av hennes dikter utantill. På en av deras otaliga utflykter tillsammans hade han sjungit den för henne: “Sjön låg så stilla, skeppen gled nästan omärkligt bort på den spegelblanka ytan – det rådde en sådan underlig stillhet. Øhlenschl., som har ett ovanligt gott minne, reciterade Lejonriddaren, en romans som ska ingå i hans Poesier, och sjöng sedan min Alvilde, som jag aldrig har hört sjungas förut. Allt var, som ni förstår, fullkomligt underbart.”
Det märks tydligt att detta var något som Christiane Koren med särskilt stor glädje berättade. Oehlenschläger var i verkligheten inte särskilt förtjust i hennes dikter och hade inte tagit större notis om de dikter hon hade sänt honom hemifrån innan hon reste till Danmark 1802.
I resedagboken berättar Christiane Koren entusiastiskt om alla spännande och berömda människor hon möter: “Så har jag då äntligen sett Bakkehuset, sett den gode, milde, lycklige, fete Rahbek, sett honom i hans husliga lycka, som hans älskvärda Karen skapar omkring honom.”
På Bakkehuset möter hon också den lille tolvårige Johan Ludvig Heiberg, Thomasine Gyllembourgs son: “Rahb. har tagit till sig Hejbergs ende son. Han var där tillsammans med henne, en vacker pojke med strålande ögon. En suck slapp ur mitt bröst när jag såg Thomasines son på detta sätt. En ädlare famn kunde dock icke ha öppnats för honom.”
Skandalen efter den landsförvisade P.A. Heiberg hade ännu inte lagt sig.
Spänningen stiger framemot december när Oehlenschlägers Digte 1803 skall komma ut. Dagarna förflyter med små sammankomster, och medan Oehlenschläger lyssnar på Steffens föreläsningar fördriver Christiane Koren tiden med prat och konfektyrer i vännernas lag. Det fria och förtroliga umgänget mellan Christiane Koren och den unge diktaren utvecklas så långt att hon en natt vågar sig in på hans rum, efter att han gått till sängs, för att verbalt klara upp en liten meningsskiljaktighet som uppstått dem emellan.
“Doktor Steffens var där. Ännu en ny bekantskap, min Koren, med en av de behagligaste personer jag träffat. Det är nog hög tid för mig att komma härifrån nu. Sanningen att säga är jag en aning förälskad i den vackre unge mannen med de stora mörkblå ögonen (som alltid talar, talar alla slags språk) och den eldiga, läspande rösten.”
Christiane Koren förlänger sin Köpenhamnsvistelse, men förtroligheten och den gemytliga pensionatstillvaron störs när Koren en dag får brev från maken som förebrår hustrun hennes frånvaro och dessutom berättar att en av döttrarna är sjuk. Samma dag som Christiane Koren får brevet, dyker Oehlenschlägers fästmö, den enligt Christiane Koren kloka, vackra och feta Christiane Heger, upp just när Oehlenschläger sitter och läser dikter för Christiane Koren. Han avbryter besvärat läsningen när fästmön kommer in i rummet. “En obehaglig paus uppstod, och stämningen lättade inte på hela tiden. Den rara flickan var bekymrad, kanske även jag. Förstämda var vi alla tre, så mycket kan jag dock säga; även det kan jag säga: att jag aldrig mer kommer att be Øhlenschlæger läsa för oss. De få kvällar som återstår går väl ändå.”
” – och kort sagt, Bakkehuslivet är verkligen i min smak och det kändes tungt för mig att bjuda detta hus och dess vänliga invånare farväl … Också Christiane Heger tog gråtande avsked, flera gångar. Det är ingen vanlig flicka, och det skall inte heller Øhlenslægers flicka vara”, skriver Koren och avslutar brevet med att innesluta de kära vännerna i sin familjekrets: “Systerlig och broderlig och barnslig var Er kärlek, och ren – den blir beständig, liksom min, det vet jag.”
Christiane Korens resedagbok innehåller personliga och intressanta glimtar från det nya århundradets inträdande i Danmark. På en elegant, livlig och uttrycksfull prosa berättar hon om sina upplevelser. 1700-talet var oåterkalleligen förbi, och i Christiane Korens skildring av livet på Madam Møllers pensionat och på Bakkehuset framträder en bild av kvinnan i hennes nya roll som musa och biktmor i en intim krets av unga manliga författare och blivande genier.
Dessa unga män skulle snart komma att gripas av ett allt överskuggande intresse för den nyupptäckta folkdiktningen.
Christiane Koren hade ofta suttit och berättat folksagor för Oehlenschläger på kvällarna. Kvinnor hade under århundraden i egenskap av sångerskor och berätterskor utgjort en del av den muntliga traditionen, liksom de även tagit initiativ till och insamlat materialet till visböcker. Det var denna kultur, ord som berättas och sjungs, som skulle komma att bli en så viktig angelägenhet för romantikens män.