Print artikeln

Vad som tilldrog sig under mina ögon

Skriven av: Christina Sjöblad |

1700-talsdagboken har inte den privata eller rentav hemliga karaktär som dagboken får under 1800-talet, då den ofta ges formen av journal intime, dvs. skribenten blir mer självanalyserande och själviakttagande. Under 1700-talet har dagboken, precis som breven, en eller flera tilltänkta läsare. Det kan vara barnen, familjen eller släkten, läsare som ibland tilltalas direkt i texten.

de Pienne: Silhuett av drottning Hedvig Elisabeth Charlotta. Universitetsbiblioteket, Lunds universitet

Bland det tiotal dagböcker av kvinnor från 1700-talet som har bevarats i svenska arkiv kan man urskilja fyra olika typer: Metta Lillies dagbok från tiden 1737-1750, som närmast kan karakteriseras som en släktkrönika och Christina Charlotta Hiärnes, skriven 1744-1804, som domineras av religiösa tankar. Ganska nära denna första kategori, såväl formellt som innehållsligt, ligger den s.k. Årstafruns dagbok, i vilken Helena Reenstierna i detalj skildrar gården Årstas skötsel 1793-1839. En tredje typ utgör hertiginnan, senare drottning Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, skriven 1775-1817, och som närmast är en hovkrönika. Dessa fyra kvinnor tillhör alla samhällets mest inflytelserika kretsar, adel, ämbetsmän och kungahus och de bor i eller nära Stockholm. Överstedottern Metta Lillie är dock bosatt på en gård i Västergötland.

År 1782 debuterade Friederike Brun i Danmark med Tagebuch meiner ersten Reise. Också i Sverige finns några författare till resedagböcker från slutet av århundradet, men denna fjärde typ av dagbok når ännu inte över det dilettantiska, trots att genren ute i Europa redan blivit så vanlig att den parodieras.

Metta Lillie (1709-1788) börjar skriva sin dagbok 1737 som en släktkrönika med anteckningar om föräldrarnas giftermål 1706, varpå följer en uppräkning av de åtta syskonens födelser.

“1709 blef iag föd som heter Mäta Magdalena Lillie … En presäptor som läste för min kära bror lärde mig at läs swänska ok en an presäptor [som] het Hälstadius, lärde mig at skrifa. 1722 kom en dansk leutnant [som] hete Morlan at lära Min syster Hädvig ok mig franssyska. 1714 flöte Mina för äldrar till öfversteleutnants bostälet Örby där wi war i 10 år. … Al dän roliga tiden ok mästa barndomen för nöte wi på Örby min syster Hädvig ok iag.”


Härefter övergår hon till att notera viktiga händelser i faderns släkt – födslar, bröllop, dödsfall – och när detta är gjort i moderns. Men plötsligt bryter verkligheten in i släktkrönikan. År 1738 dör Metta Lillies far; “den nittonde oktober förmiddag behagade den stora Guden att göra oss så över alla måttan olyckeliga och kalla vår ädla och trogna fader ifrån denne världen”. Denna avgörande händelse i familjens liv sätter direkt spår i skrivandet. Texten, som begränsats av en marginal, flyter nu ut över hela sidan och markerar känslostyrkan.

Fadern, som varit militär, berättade gärna om sina krigsbedrifter när han var på gott humör, och Metta Lillie skriver stolt: “han war i saning en kiäk åfiser” (käck officer).

Nu stundar besvärliga tider för familjen, modern har fyra ogifta döttrar att försörja, ende sonen får tjänst i Stockholm. Nu startar också den egentliga dagboken, dvs. kronologiskt ordnade, daterade anteckningar, som berättar om familjen Lillies liv på gården Hjertered i Västergötland.

Pehr Hilleström, Brevskriverska, blyertsteckning, NMH 50/1910, Nationalmuseum, Stockholm

Släkttemat är fortfarande viktigt, Metta Lillie noterar hela tiden allt väsentligt som händer i den stora kretsen av mostrar, kusiner etc. Men vid sidan av detta huvudtema behandlar dagboken också andra ämnen: ekonomi, politik, religion och slutligen också Metta Lillies eget personliga öde.

En av systrarna gifts bort och Metta Lillie ger 1748 en beskrivning av förberedelserna till bröllopet, som i sin detaljerade konkretion leder tanken till hennes samtida Carl von Linnés reseskildringar och blir ett slags “saklighetens poesi”: “Den 18 jan: Kom Bengt i Hafvegiärde hem mäd 3 las från Giöteborg der han hade handlat win, kånfäkt ok spetzeri för 140 d: Sm (daler Silvermynt). Kånfäktet kosta 40 d: Sm. Winet war et hälft ankar franst, et hälft ankar Påntak, 4 kaner renst, 4 kaner Pårtugis, 2 kaner franst bränwin, the, kafebööner, Chåkelad, olja, ätika, kapris, några ostron, humer, med mera som är onödit up nämna. Baron Fleetwood (dvs. brudgummen) sände hit en half tuna ostron, en half tuna humer ok et rådiur.
Den 3. februari i Gudz wälsignade namn wigdes di af min kära mors huspräst Hr Ekberg. Jesus Christus wari deras beskyd i alla deras dagar ok gifve dom sin milda wälsignelse i tiden ok i Ewighet.”

Men åren går, och Metta Lillie märker, att människors attityd mot henne förändras sedan hon fyllt 30. Varför behandlar man henne ovänligt? Hon är ju densamma, uträttar sina sysslor i hemmet och deltar i bröllops- och begravningsförberedelser tillsammans med släktens andra kvinnor. Hon studerar Bibeln för att få svar på sina oroliga frågor, känner sig gammal och börjar plågas av dålig syn. År 1744 utbrister hon, 35 år gammal: “Nådige Gud, vad har du i ditt allvisa råd och i din försyn beslutat med mig och mina 3 systrar, du som själv har behagat att vi skulle komma i denne världen?”

Enligt den protestantiska läran var kvinnans uppgift i världen klar: hon skulle vara maka och mor, sin mans stöd och sina barns uppfostrare. För den ogifta kvinnan – och sådana fanns det många i frihetstidens Sverige, efter det att krigen skövlat flera generationer unga män – fanns egentligen ingen uppgift.

Frihetstiden kallas den period i Sveriges historia som omfattar tiden från Karl XII:s död 1718 till Gustav III:s statsvälvning 1772. Namnet syftar på enväldets fall och antyder de friare styrelseformer som härskade under denna period.


Den lutherska hustavlan, som noga reglerade människans plats i familj och samhälle, tilldelade henne ingen roll. I verkligheten hade hon givetvis ofta en viktig funktion som hjälp åt gifta systrar och syskonbarn.

“1750 d 27 feb. flyte iag mäd min kiära man ifrån min hulda ok goda mor ok mina kiära systrar. Den dagen war en sårgefull hiärtgrämande dag. Jesus hiälp mig. Min kiäresta syster Hedwig fik följa mig, min k: bror ok goda swägerska reste ok sama dag ifrån min kiära mor. Wi war i et följa till trädet, då reste min kiära man, syster Hedwig ok iag till Lundby.”

Metta Lillies växande bitterhet över sitt öde bryts när en friare dyker upp, en änkling med sex halvvuxna barn. Det är med bävan och ångest som den nu 41-åriga Metta Lillie efter kort betänketid tackar ja: “Deta är min största tröst at iag har efterföljt min kära mors vilja uti deta.” Sitt eget bröllop skildrar hon kortfattat. Den 21 febr. 1750: “stod mit bröllop i Herrans Jesu heliga namn. Iag önskade den dagen uti min stora svaghet … at min min min Jesus ville vara mäd på mit bröllop. Du vänlige store Jesus släpp mig aldrig mäd dit välsignade regerande.”

Hustavlan, som ingår i Luthers lilla katekes (i sv. översättning 1544), sammanfattar ideologin i det gammallutherska samhället. Det indelades i tre stånd: kyrkoståndet, det politiska ståndet och hushållsståndet – eller läroståndet, överhetsståndet och hushållsståndet/familjen. Hustavlans normer utgjorde ryggraden i människornas tänkande och handlande; menigheten fick dem inpräntade genom katekesläsning och predikningar. Barnen borde lära sig dem utantill, skriver t. ex. en präst på 1770-talet. Under rubriken “För gifta kvinnor” citeras Paulus:
“I hustrur, underordnen eder edra män, såsom I underordnen eder Herren; ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens huvud.”

Skånsk väggbonad, 1765. Okänd placering

Nu börjar ett nytt liv för Metta Lillie, som husfru och styvmor för de sex barnen. Och här, just när hon skall möta denna sitt livs stora utmaning, sviker oss texten. Dagboken är slut. Läsaren sitter med alla sina obesvarade frågor: hur gick det? blev hon lycklig? hur blev förhållandet till mannen? accepterades hon av barnen? varför slutar hon skriva just nu?

Detta är ett av dagböckernas kännetecken, deras närhet till skrivarens liv. Att texten tar slut behöver inte betyda att Metta Lillie blev olycklig, men hon kanske blev så uppslukad av göromål att hon inte längre hann skriva. Det är ingenting ovanligt att kvinnors dagböcker upphör vid giftermålet. Om orsakerna till detta kan vi bara spekulera. Brist på tid och plats att få sitta ifred och skriva är en trolig förklaring. Mannens censur eller motvilja inför en skrivande hustru kan ha inverkat, men detta motsägs av att 1700-talets dagböcker huvudsakligen hade en praktisk inriktning, som gav skrivandet en uppenbart nyttig funktion.

Metta Lillies dagbok är ett fängslande dokument, ett tidigt exempel på en nordisk kvinnas personliga anteckningar. Den visar tydligt på dagboksgenrens rötter i anteckningar om släkten och om familjens ekonomi. Den visar också på en annan källa till dagboksskrivandet, nämligen tankar kring religionen och därtill knutna existentiella frågor: “Vad har du, Gud, menat med mitt liv?” Dagboken övergår ofta i långa inlagda böner eller samtal med Gud och Jesus i direkt tilltal. År 1741 skriver hon t.ex.: “Godaste Jesu kom ihåg du siälf tagit bart wår far och låfvat willa wara alla faderlösas fader. Styr oss ok led oss äfter ditt nådiga behag.”

Den roll som lydig dotter som Metta Lillie har i förhållande till fadern överförs efter dennes död till Jesus. Hon framställer sig själv som svag och bräcklig och i behov av stöd, och en del av den vånda hon känner inför äktenskapet kan bero på att detta ställer helt andra krav på henne att fatta beslut och att själv vara stark.

Redan i denna tidiga dagbok ser man hur själva skrivandet förlöser tankar och känslor. Det som startar som en opersonlig släktkrönika avbryts, när Metta Lillie har tagit form inför våra ögon som en intelligent och känslig person med en växande förmåga att beskriva sin hållning inför livet.

Gården och släkten är nyckelbegrepp för Metta Lillie. Gården är den plats som ger livet dess rytm av arbete och vila, vardag och högtid, och släkten det överindividuella sammanhang som ger hennes liv en mening.

För Christina Hiärne (1722-1804), 20:e barn till professor Olof Rudbeck d.y. i Uppsala, har tillvaron ett delvis likartat, delvis annorlunda mönster. Även för henne är släkt och gård viktiga. Men det sammanhang hon främst inordnar sig i är religionens. Tillsammans med sin man tillhör hon den pietistiska väckelserörelse som kom till Norden på 1700-talet och bildade församlingar på olika håll, bland annat i Stockholm. På 1750-talet övergick familjen Hiärne till herrnhutismen.

Christina Hiärne för dagbok under en stor del av sitt liv. Hon börjar skriva 1744, 22 år gammal, och skriver fram till några dagar före sin död 1804. Dagböckerna, som än så länge är otryckta, finns bevarade i sex små vackra volymer med rosa, ljusblått och gult omslag. I stor utsträckning handlar de om hennes religiösa liv. Gudstjänster, nattvard, samtal med prästen, tvivel och självrannsakan, allt skrivs ned. Men även denna dagbok är full av praktiska notiser om slakt och bak, sjukdomar och besök, om jordbruket på gården Brunna utanför Uppsala som familjen äger. Liksom för Metta Lillie tar samvaron med släkt och vänner mycken tid. Om en hel dag förflutit utan besök, är detta så ovanligt att det noteras i dagboken.

De dagliga anteckningarna är ofta korta och konkreta, men när någon viktig händelse inträffar, bryts detta mönster. Särskilt tydligt är detta när ende sonen föds. Här ersätts de kortfattade raderna av en lång berättelse, full av känslor och detaljer: “d 17 Februari efter gamla stylen 1747, steg jag frisk upp. Cusin satt vid bågen och sydde. Klockan 10 gick allt vattnet i hast bort, barnet var än icke vänt, ej heller hade jag haft nogon värk. Jag blev illa vid och visste ej vad detta betydde men skickade efter bondhustrun och förfrågade mig, sände då strax efter barnmorskan till Uppsala. … Det hölt hårt med min förlossning, och barnmorskan bad de närvarande bedja Gud och vart själv rådlös. Men Herran hade hört min bön och gjorde mitt hjärta stilla oaktat min hydda utstod gräseliga smärtor och skänkte mig tålamod. Min kära man var allt närvarande och mycket bekymrad, varföre jag i högsta måtta tvang mig att ej låta honom märka huru ont jag hade att ej oroa honom. På slutet förgick mig nästan alla tankar, och kl halv 7 halp Herren mig att föda min förstfödda son Urban Olof Hiärne. Den Högste låte honom uppväxa till sin Skapares ära och i Jesu Kristo få liv till växt och salighet. Han föddes dubbel med bakdelen förut, huvud armar och fötter kommo efter, då min Cusin Stina Regina sade Låva Herran min själ …”

Sonen blir sedan ett stort bekymmer för sina föräldrar, och böner och frågor till Gud om hans karaktär och öde fyller kommande årgångar av denna dagbok.

I maj 1765 skriver Christina Hiärne med bilder hämtade från Bibeln: “Modershiertat flydde som en jagad hiort min kiäraste mädlidande och trofaste Frellsare i skiöte … Jag fälde många suckar och tårar till fota för denne förlorade sån, vårt enda barn, och talade ut med minn Herre och sade Honom at iag väl fant at Han ville mäd allt detta ganska jupt ödmiuka mig.”

Liksom Metta Lillies dagbok ger denna text ett starkt intryck av närhet till de upplevda händelserna. Men av vissa tecken som pekar framåt i texten förstår man efter hand att Christina Hiärne har renskrivit sina dagböcker på ålderdomen och samtidigt bearbetat dem. Härigenom har hon givit texten en struktur som en obearbetad dagbok omöjligt kan ha. Ett tema som lyfts fram är hur hon och hennes man var menade för varandra. Ett annat är hennes andliga oro och ängslan före den pietistiska väckelsen.

Anna Charlotta af Sillan, Eka herrgård, 1783, NMH 248/1882, Nationalmuseum, Stockholm

Även för Christina Hiärne blir själva skrivandet en syssla som ger tillfredsställelse. I dagboken kan hon tala om sina sorger och söka tröst i sin oro för sonen: “Iag hafver hört tin bön, och set tina tårar. Herren Iesu seje desse siöna tröste ord till min siäl. Denna för middag siänkte Herren mig en siön enslighet och Ro, at iag fek uptekna vad mig i går hende och huru mig var till mods, iag var dock i dag rätt tung …”

Märta Helena Reenstierna (1753-1841) börjar 1793 ett mångårigt skrivprojekt. 47 årgångar av hennes dagbok behandlar i detalj arbete och fest, stort och smått på gården Årsta söder om Stockholm. Hennes dagbok, den s.k. Årstadagboken, finns utgiven i urval i tre illustrerade band (1946-1953). Den är ett viktigt kulturhistoriskt dokument, rörande vardagsliv kring århundradeskiftet 1800.

Helena Reenstierna var från 1775 gift med ryttmästare von Schnell, och i deras hus umgicks bland andra Carl Michael Bellman. Närheten till Stockholm gav god avsättning för gårdens produkter, bland annat sålde Helena Reenstierna fina smörfigurer till fester i huvudstaden. Åtta barn födde hon, av vilka alla utom en son dog som små. Av dödsåren att döma dog flera av dem i någon epidemi. 1793 när hon börjar föra dagbok är hon 40 år gammal och den ende kvarvarande sonen i tonåren.

Språket i dagboken är kortfattat, nyktert noterande. Det är yttre händelser och sysslor som intresserar henne, medan analyser av tankar och känslor är sällsynta. Däremot har Helena Reenstierna sinne för dramatiska situationer och repliker och återger mycket levande tidens liv. Så här sammanfattas i all sin konkretion en dag 1797: “22 Fredag. Något frost sedan litet snösmol. Klockan ½ 6 om morgonen begynte jag att tillaga degarne, som voro 2 rågbröd, 2 vörtbröd, 2 hvete och 2 bakelsedegar. Mina 2 pigor Christina och Catharina voro handtlangerskor att uppälta de gröfre och sätta bort brödet, då jag nästan gjorde hvart endaste ämne, utbakade, krusade Saffransbröd, tårtor och mandelmusslor, pickade sedan kakorna, var vid gräddningen i Bagarestugan och sluteligen sjelf och ensam hopräknade och inbar allt brödet, 228 kakor och 52 bakelser.”

Martii 1820 1. Onsdag. Från min Syster fick jag bref och från Inspector Bergman läntes Fru Lenngrens förträffeliga Poesier, (dvs. Skaldeförsök av Anna Maria Lenngren, utgivna av hennes make 1819.) 2. Thorsdag. Härligt vackert väder. Fru Lenngrens bok roade mig i dag mycket.

Johan Tobias Sergel, teckning. Teatersamlingarna vid Statens musiksamlingar

Hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta (1759-1818) skrev 1775-1817 en voluminös dagbok, som omfattar över 4 600 trycksidor. Som 15-årig tysk prinsessa kom hon 1774 till Sverige för att gifta sig med kung Gustav III:s bror Karl, och året därpå började hon föra sin dagbok. Äktenskapet blev olyckligt. Hertig Karl var känd för sina erotiska eskapader med hovdamer och skådespelerskor, och han upphörde med dessa endast för en kort tid efter giftermålet. Hedvig Elisabeth Charlotta födde honom två barn 1797 och 1798, men inget av dem överlevde. Hennes förhoppning om att äntligen få bli mor och därigenom få en meningsfull tillvaro grusades alltså. År 1809 blev hon svensk drottning, då hennes man som Karl XIII besteg tronen.

Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok är ett av de viktigaste historiska dokumenten från den gustavianska och eftergustavianska tiden. Den är skriven på franska och utformad som månatliga brev, som sammanfattar den gångna månadens viktigaste händelser vid hovet. Från början mest inriktad på att beskriva hovets fester och nöjen, vilka i stor utsträckning bestod av de teaterföreställningar som Gustav III arrangerade, blev Hedvig Elisabeth Charlotta med stigande ålder alltmer intresserad av politiska frågor.

“Mitt ansikte är ingen skönhets, tvärtom har jag själf svårt att fördraga det, och tycker för egen del … att jag har en mycket näsvis uppsyn, hvilken … för det mesta tyckes inbjuda till ett par örfilar. … Jag hatar smicker men vill gärna hafva rättvist beröm och tycker om att behaga, likväl mera genom mitt hjärtas egenskaper än genom mitt utseende.” (Hedvig Elisabeth Charlottas Dagbok I)

Det är för att fylla ut ensamma stunder och “för att få en ständig, mig värdig och på samma gång angenäm sysselsättning för min verksamma själ/ som jag/ beslöt mig för att nedskrifva vad som tilldrog sig under mina ögon”. Men, skriver hon i ett förord, att bara skriva för sig själv vore alltför tråkigt, man behöver någon att skriva till, någon att skriva för. Dagboksbladen riktas till hennes bästa vän alltsedan ankomsten till Sverige, den jämnåriga Sophie von Fersen, 1778 gift Piper. Liksom sin väninna levde Sophie Piper i ett konvenansäktenskap. Sophie Piper är den idealiska läsaren av dagboken, den som tilltalas: “Ni begär av mig, min kära vän, en noggrann redogörelse rörande allt som härstädes tilldrager sig ….” Men dagboken är också avsedd för eftervärlden och får med tiden alltmer karaktär av hovkrönika och politiskt dokument.

Gustaf Nyblæus, föreställning i Gustav III:s operahus, Méhuls sångkomedi Målarna och modellerna, akt 2, NMH 73/1887, Nationalmuseum, Stockholm

Parallellt med dagboken skriver Hedvig Elisabeth Charlotta dessutom genom åren tusentals brev till Sophie Piper, ömma, tyranniska, svärmiska, fulla av förromantikens vänskapskult. Och det är uppenbart att det är vänskapen och dialogen med Sophie som är motorn i hennes stora skrivprojekt. Det är dessa samtal som håller hennes penna igång och hennes hjärta vid liv, även när de båda väninnorna är åtskilda.

Gång på gång återvänder hon i verkligheten och i tanken till den bosquet délicieux, den ljuvliga berså i parken till Rosersbergs slott, där hon och Sophie suttit i ömma samtal. Här sitter hon sedan ensam och läser och drömmer. Härifrån skriver hon till väninnan om sin längtan efter henne och påminner henne om den eviga vänskap de svurit varandra. Bersån blir symbolen för den trollkrets som vänskapen dragit runt dessa två kvinnor, en avskild plats för viskande förtroenden, ömma blickar och skämtsamma kommentarer om omgivningen.

För tre av de här presenterade kvinnorna har dagboksskrivandet blivit ett livslångt engagemang. De skriver år efter år tills pennan faller ur deras händer. Skrivandet blir en vana, ett sätt att minnas och att genom årstidernas växlingar och det dagliga arbetets handfasta krav hålla fast det undanglidande nuet. Dagböckernas styrka ligger i den nyktra iakttagelsen, återgivandet av liv och arbete på de gårdar och i de familjekretsar som skribenterna tillhör. Här berättas om samspelet mellan människor, djur och årstider, skörden som körs in, kor som kalvar, smör som kärnas. Men också om barnkläder som sys eller om oron inför en stundande förlossning, där kvinnans och barnets liv alltid stod på spel.

Det var kvinnornas uppgift att bistå vid födslar, bröllop, sjukdomar och begravningar, och i dagböckerna rapporteras ingående om människors hälsa. Här ges kunskaper om vilka åtgärder som skulle sättas in vid värk och sjukdom. Men trots den huvudsakligen praktiska inriktning som präglar anteckningarna ges också plats åt frågor om livets mening, om religionen och om döden.

Redan Metta Lillie och Christina Hiärne upptäcker efter hand dagboksskrivandets möjligheter till främst religiös självprövning. Men det är framför allt i Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok som man under 1800-talet finner mera inträngande analyser av de egna känslorna. Kanske är det hennes med åren trots allt ganska ensamma position som barnlös och åldrande drottning, som får henne att också rikta blickarna inåt, mot sitt eget jag. Men hon var också en beläst och bildad person med god kunskap om fransk brevkonst, och hon hade sannolikt lärt sig att analysera känslor hos både Richardson och Rousseau.

Hennes dagböcker bildar därigenom en naturlig övergång till romantikens journal intime och den nya människosyn som nu växer fram.