För att försörja sig gav Charlotta Dorothea Biehl 1781-1782 ut fyra band med moraliska berättelser. Efter att fadern dött och teaterdirektör Warnstedt undanbett sig fler av hennes dramatiska arbeten var hon i stort behov av pengar. I efterskriften till fjärde bandet skriver hon att ett av hennes syften med verket var “att på ett anständigt sätt kunna tjäna mitt uppehälle”.
Biehl trodde att prosan skulle kunna bli en inkomstkälla, och även om inte första bandet sålde särskilt bra, fick hon ändå rätt så småningom. 1780-talet blev prosans första stora årtionde inom den danska litteraturen. Medan de svenska författarna odlade franskklassicismen och den nya sentimentaliteten, framför allt i lyrik och dramatik (samtidigt som de lät sig entusiasmeras av den europeiska romantraditionen), och Det norske Selskabs medlemmar huvudsakligen skrev lustiga och satiriska versberättelser började de danska författarna intressera sig för prosan.
Anna Maria Lenngren föredrar i motsats till den jämnåriga danskan Charlotte Baden att skriva sina porträtt och tidningssatirer i versform.
Engelsmannen Samuel Richardsons berömda brevroman Pamela eller Dygdens lön (1740-42) hade översatts till danska redan 1743-46, men inte förrän 40 år senare upptäcktes hans moraliska och känslosamma prosa av en större borgerlig publik. Samtliga Richardsons romaner översattes på 1780-talet, och på bara några få år mångdubblades antalet översatta romaner och berättelser från engelska, franska och tyska. Biehl står själv för en av periodens stora översättarbragder genom att 1776-77 översätta Cervantes Don Quijote till danska, och 1780-81 gav hon samtidigt med sina egna moraliska berättelser ut hans Novelas ejemplares (Sedelärande berättelser). Hennes “Brefväxling emellan förtrolige Vänner angående Werthers lidande” trycktes i Sverige 1793 och är ett led i diskussionen om detta beundrade och uppskattade verk.
De danska och norska författarna började snabbt imitera de utländska succéromanerna och berättelserna. Även om de dramatiska och lyriska genrerna fortfarande hade det högsta anseendet under senare delen av 1700-talet, i synnerhet i Sverige, tog sig både författare och läsare med stor iver an en rad vitt skilda prosagenrer. Bok efter bok, tidskrift efter tidskrift fylldes med moraliska berättelser, sentimentala brevromaner och brevberättelser, uppfostringsromaner, följetonger, essäer och samhällssatiriska berättelser.
Charlotta Dorotea Biehl och Sophia Lovisa Charlotte Baden (1740-1824) odlade liksom flickskolegrundaren Emanuel Balling och ett flertal anonyma kvinnliga skribenter en moralisk och känslosam prosa.
Emanuel Balling (1733-1795), som var en framstående medlem av Selskabet for Borgerdyd, upprättade 1787 en “realskola” för flickor ur medelklassen. År 1783 blev han redaktör för tidningen Kiøbenhavns Aftenspost, där han publicerade en rad moraliska och underhållande följetongsromaner i Richardsons stil.
Den centrala tematiken är familjeliv och kärleksintriger, och den utdragna handlingen har som drivfjäder ofta en konflikt i samband med ingåendet av äktenskap. De främsta förebilderna var Richardson, hans franske efterföljare J.F. Marmontel och tysken C.F. Gellert, vars äktenskapsroman Das Leben der schwedischen Gräfin von G. (Den svenska grevinnan von G:s liv, 1747-1748), första gången översattes till danska 1749 och senare 1775.
Biehl lånade delar av intrigen från Gellerts roman till sin berättelse “Den forklædte Maler” (band II), liksom hon även flitigt använde sig av Richardsons skildringar av Pamela och hennes många vedermödor i “Emilie eller den belønnede Standhaftighed” (band I) och lät Marmontels “Le bon Mari” (Den gode herden) ur Contes moraux (1761) figurera i flera av sina berättelser. Biehl hade också stor användning av Gellerts “Brev” och handböcker i konsten att skriva brev. Det hade även Charlotte Baden, vars man, professor Jakob Baden, hade översatt en av Gellerts vetenskapliga uppsatser.
Charlotte Badens man, professor Jakob Baden, översatte 1762 Christian Fürchtegott Gellerts Breve, tilligemed en Praktisk Afhandling om den gode Smag i Breve (1751), och 1778 översatte skådespelsförfattaren Peter Topp Wandall ytterligare några av Gellerts brev, “dessutom några dithörande brev från hans vänner”, och prästen H. J. Birch utgav 1777 ett band med översatta brev av bland andra den aristokratiska kulturens skribenter madame de Sévigné och madame de Pompadour. 1700-talets intresse för att utveckla en ny naturlig brevstil och brevkultur skulle komma att verka mycket inspirerande på de moraliska prosaisterna.
Såväl manliga som kvinnliga författare plagierade friskt och utan samvetsbetänkligheter de många inspirationskällorna. Badens viktigaste prosaverk var en fortsättning på Richardsons roman The History of Sir Charles Grandison. Uppslag till sina små brevberättelser och dialoger i tidningen Morgenposten, där hon prisade dygden och kritiserade den överdrivna känslosamheten, hämtade hon från den tyske pedagogen J.H. Campes “Om känslosamhet och sentimentalitet” (1779), som översatts till danska 1780. Liksom Biehl hade även Baden med synbart utbyte läst Marmontels moraliska berättelser Contes moraux. Varken Baden eller Biehl har några svårigheter att fylla sida efter sida med moraliska utläggningar och känslosamma förmaningar, och framför allt Biehl ser ingen anledning till att spara på sidorna. Hennes moraliska berättelser omfattar över 1 400 sidor, och i den stora Brevvexling imellem fortroelige Venner (1783) presenterar hon ytterligare 1 000 sidor för sina läsare. Hon lyckas fylla allt detta utrymme genom att utnyttja en standarduppsättning scener och personbeskrivningar, som återkommer i berättelse efter berättelse. Ibland händer det att hon ändrar sig beträffande historiens mål och riktning mitt under arbetets gång, och handlingen tar en helt annan vändning än den planerade, men det lämnar henne ganska oberörd. Det generar henne inte heller att plötsligt låta sina personer dö eller genomgå en drastisk personlighetsförändring, om det är nödvändigt för att realisera en idé som har dykt upp mitt uppe i berättelsen. Det förekommer t.ex. i berättelsen “Det stille Vand har dyb Grund”, som till en början handlar om en ung adelsman som bryter med sin fina familj för att gifta sig med en köpmansdotter. Men när Biehl, som det verkar, plötsligt tröttnar på historien förvandlar hon den raskt till ett svartsjukedrama mellan köpmannens två döttrar. För att få historien att gå ihop blir hon tvungen att beröva adelsmannen hans ädla sinnelag och omtänksamhet. I stället för att skriva en ny berättelse tar Biehl in nytt stoff och förändrar den hon håller på med. Det som skrivs skall inte vara bortkastat, utan skrivas moraliserande.
Ofta låter Biehl historierna utspelas i franska eller engelska familjer, men hon anstränger sig inte nämnvärt med miljöbeskrivningen. Till nöds kan hon berätta något om det parisiska sällskapslivet och romanfigurernas uppträdande vid spelborden, på teatern, på promenader eller maskerader, men alltid mycket knapphändigt. Det gäller även beskrivningen av de engelska lantställen och herresäten där personerna då och då vistas.
I de berättelser som utspelas i Danmark kan ibland någon enstaka glimt av det köpenhamnska gatulivet förekomma, t.ex. i berättelsen om “Den fortvivlede Elsker”, där bonddottern Grete har rest till huvudstaden för att vädja till myndigheterna för sin fästman Hans, som i ett anfall av våldsam svartsjuka varit nära att ta livet av henne. Det är familje- och vänskapsrelationer som intresserar Biehl och den sparsamma miljöskildringen har bara som syfte att förmedla lokalfärg och trovärdighet till den danske läsaren, som får lära sig att dygden segrar bland engelska köpmän och godhjärtade franska aristokrater, medan det moraliska fördärvet lurar vid de parisiska spelborden och vid påvehovet i Vatikanen.
Charlotta Dorothea Biehls personer beskrivs utifrån den ställning de intar i familjen som döttrar, fäder, söner, bröder, systrar, far- eller morföräldrar. Hon visar exempel på hur föräldrarnas “griller” kan ha en ogynnsam inverkan på barnen. I “Den Foranderlige” skildras den nöjeslystna och nyckfulla adelsfrun Dervieuxs inflytande på dottern, vars tillvaro helt är uppfylld av klänningar, diamanter, guldfiskar, apor och tillbedjare. Men en alltför sträng och känslokall uppfostran kan också få olyckliga följder, som i “Den unge Wartwig”. Studenten Wartwig ger sig hän åt ett skadligt svärmeri, som en reaktion på faderns stränga och kärlekslösa uppfostran, efter att ha läst Johann Martin Millers roman Siegwart. Eine Klostergeschichte. Wartwig blir “starkt siegwartiserad” och irrar liksom sin hjälte Siegwart omkring utanför kyrkorna och söker efter sin utkorade Mariane. I stället för en ung klosterfröken råkar han på en gatflicka som gärna spelar med och låter tårarna flöda på de rätta ställena om bara Wartwig kan försörja henne. “… dock hade hon efter en hel månad inte kommit längre med Wartwig än hon gjort den första dagen; han föll ihop i hennes armar förstummad av sina starka känslor eller med ett kvävt utbrott om hur lycklig han var och vad vore han utan henne; hon visste att han var rik men höll honom för en girigbuk, eftersom han ingenting hade givit henne, med undantag av Klopstocks verk.”
“Åt Gud! Barmhärtige! Evige! Mäktige! så började varje stycke, kan var och en som känner igen hans stil lätt sluta sig till, och han var alltför starkt siegwartiserad för att han inte skulle känt samma tröst och förvissning som Siegwart vid sådana tillfällen.” (“Den unge Wartwig”)
Wartwig räddas naturligtvis ur sitt farliga svärmeri för den beräknande gatflickan av en känslig vän och försonas med sin far. Ofta är det hos Biehl en störd familjerelation som utlöser handlingen och dess slutpunkt är återupprättandet av nya och känsliga relationer mellan familjemedlemmarna på en kärleksfull grund. Hon ser alltid till att få sina romangestalter placerade i ett familjeliknande förhållande, som i “Pebersvenden” (Ungkarlen), där den gamle fåfänge rentieren Danby undervisas och får sådana insikter att han trots sitt ogifta stånd kan bli familjens överhuvud för sina unga släktingar och på så sätt inlemmas i familjelivet.
Charlotta Dorothea Biehl presenterade mycket praktiska och konkreta moraliska exempel för sina läsare. Med sin oförtäckta “familjeterapi” strävade hon efter att finna språk och förebilder för den borgerliga familjen. I efterskriften till läsaren skrev Biehl, att hon ville göra “den kunskap om världen och det mänskliga hjärtat jag förvärvat gagnelig för unga och oerfarna personer av mitt kön”. Med den för en kvinnlig skribent nödvändiga blygsamheten betonar hon att hon känner sig tröstad av övertygelsen “att om jag inte har kunnat gagna, har jag åtminstone inte skadat, utan efter bästa förstånd förvaltat mitt ringa pund”.
Oavsett om Biehl skadade eller var till nytta för sina läsare lyckades hon i varje fall skapa sensation med det andra bandet av sina moraliska berättelser, där hon i “Den falske Ven” gav ett ingående och avslöjande porträtt av teaterdirektören Warnstedt, som hade utgivit sig för att vara hennes vän och sedan så skamligt svikit henne. Det undgick ingen av hennes läsare att det var Warnstedt som fick stå modell för den falske, homosexuelle Don Varini, som utnyttjar sin troskyldiga vän Don Carlos, dvs. Biehl själv, till det yttersta.
“Vid detta tillfälle såg Don Varini Sebastiano mycket ofta och fann så stort behag i honom att han varken hade rast eller ro förrän han hade gjort sig närmare bekant med honom. Detta behag övergick så småningom i ett våldsamt psykiskt lidande, och ledde till den skändliga förtrolighet, på grund av vilken eldslågor slog ner från himlen för att förgöra Sodom och Gomorra. Fastän denna last ses med mindre förfäran av italienarna än av alla andra folkslag, känner dock alla rättsinniga den största avsky för dem som ger efter för denna gruvliga last, och i synnerhet är dessa övermåttan föraktliga i fruntimrens ögon.”
(“Den falske Ven”)
Med “Den falske Ven” gav Biehl offentligt och effektivt betalt för gammal ost, och boken blev en försäljningssuccé, som i viss mån uppvägde den uteblivna förtjänsten från de övriga banden av de moraliska berättelserna. Biehl skonade inte heller sig själv i porträttet av Don Carlos, som hon låter gå upp i ett nästan skadligt svärmeri för den ömma vänskapen, “dessa varma känslor för andra hade gjort honom till en svärmare i vänskap, som han höll för den allra högsta jordiska lycka. Han hade älskat med all den intensitet, som den varma luften inspirerar till, men när döden hade berövat honom hans älskade, hade han bjudit kärleken för evigt farväl, varvid hans svärmeri för vänskapen blott ökat”.
“… men eftersom han inte kunde dölja för sig själv att han inte hade de nödvändiga kunskaperna för att bekläda en sådan post som han åtrådde, fann han det nödvändigt att plöja med andras kalvar och upprepa vad andra sagt för att skaffa namn om sig att ha förvärvat kunskaper”, heter det försmädligt om Don Varini, alias Warnstedt. Don Carlos, alias Biehl, däremot hade stora kunskaper och förtjänster: “Det bodde en människa i Rom vid namn Don Carlos som var några och trettio år och som hade gjort sig känd med åtskilliga verk i de sköna vetenskaperna. Han hade belönats med utmärkelser också på främmande ort.”
Det var 357 personer som hade förhandsbeställt Biehls moraliska berättelser, däribland Warnstedt själv, ovetande om den obehagliga överraskning som väntade honom i andra bandet. Även några av Charlotta Dorothea Biehls gamla friare förekommer på subskriptionslistan. Överstelöjtnant Ellebracht, som Biehls mor en gång hade försökt pracka på henne, kunde här läsa om hur viktigt det var att äktenskapet grundades på kärlek. En släkting till friaren Ramshart som hon inte tillåtits att gifta sig med för föräldrarna och som enligt Biehl själv hade gjort henne uppmärksam på hennes överdrivna “häftighet”, kunde läsa om den ena förlovningsintrigen efter den andra. Till och med den siste friaren, Peder Normann, som Biehl underlåter att nämna i sin självbiografi, hade tecknat sig för jungfruns berättelser.
Känslighet och känslosamhet
Den envisa och närmast häftiga uppgörelse med det s.k. svärmeriet som Biehl hade haft i de moraliska berättelserna och i Brevvexling imellem fortroelige Venner fortsätts av Charlotte Baden i hennes brev- och dialogberättelser. Den litterära anledningen är liksom för Biehl den nya tyska romanlitteraturen, framför allt Goethes Die Leiden des jungen Werthers (1774) och Millers mycket omtalade och lästa roman Siegwart. Eine Klostergeschichte (1776).
En dansk översättning av Den unge Werthers lidanden hejdades av censuren.
Baden föredrar Richardsons dygdiga och gråtmilda hjältinnor framför den tyska sentimentalitetens vilt svärmande älskande. Hon blir så gripen av romanfigurerna i Richardsons The History of Sir Charles Grandison (1753) att hon skriver en fortsättning på boken, brevromanen Den fortsatte Grandison, som trycktes i Bibliothek for det smukke Kiøn 1784 och kom i nyutgåva 1792.
Baden var främst intresserad av att försöka åstadkomma ett tillfredsställande slut på historien om den unga italienska adelsfröken Clementina. Hos Richardson är Clementina förlovad med den engelske hjälten Grandison, som förälskar sig i den vackra Harriet Byron, som han räddat ur klorna på en skurkaktig förförare. Clementinas föräldrar har svårt att acceptera Grandison som svärson, eftersom han är protestant, och först när Clementina håller på att sörja ihjäl sig sänder de bud till England och ber Grandison komma. Men när också Clementina insisterar på att han skall konvertera till katolicismen reser han tillbaka till England och gifter sig med Harriet Byron. De nygifta får besök av Clementina, som har flytt från ett kloster, och Richardson löser den hotande kärlekskonflikten genom att låta alla tre bli förtroliga vänner. Clementina reser tillbaka till Italien för att gifta sig med Belvedere, en trofast friare som hennes föräldrar hellre vill se som svärson.
“Vår Clementine har under någon tid sysselsatt sig med att brodera en vit atlasklänning … Hennes Camilla berättar att hon har frågat om hon höll på att sy sig en brudklänning. ‘Kanske!’ gav Clementine till svar.”
“Hon hade låtit iföra sig en vit atlasklänning med silverspetsar och, som Camilla sedan berättade, sagt: ‘Detta är det sista stycke tyg jag tar på mig, för att pryda de jordiska kvarlevor som iförda detta skall nedsänkas i graven’.”
(Den fortsatte Grandison)
Den intima vänskapen mellan Clementina, Grandison och Harriet tilltalar Baden, men hon upplever att Clementina inte utan stor själslig vånda kan gifta sig med Belvedere, som hon respekterar och uppskattar men inte älskar. Baden vill försöka behålla Clementinas trovärdighet och ge historien ett konsekvent slut. Om Clementina utan vidare gifter sig med Belvedere sviker hon kärleken till Grandison. Men om hon fortsätter att älska Grandison sviker hon vänskapen med Harriet. Baden inser att den enda möjligheten är att låta Clementina dö en hedersam död, vilket hon också gör i Den fortsatte Grandison.
Baden låter sin Clementina vända tillbaka till klostret för att försöka lära sig att älska Belvedere. Hon blir sjuk av sina kval. På dödsbädden erkänner hon i familjens och alla vännernas närvaro sin kärlek till Grandison och gifter sig med Belvedere med den motiveringen att hon på dödsbädden har övervunnit sin jordiska kärlek till Grandison.
Det är ett mycket patetisk och mycket klassiskt heroiskt slut som Sophia Lovisa Charlotte Baden ger sin roman, och det mest anmärkningsvärda är att hon inser att de nya intima och innerliga känslorelationerna i familjen och vänskapskretsen snärjer kvinnan i ett sådant komplicerat nät av känslobindningar att hon ställs inför valet att snabbt förändra sina känslor eller skaffa sig en meningsfull död.
Badens stil i den muntra Charlottes brev är vardaglig och mycket livlig, t. ex. när Charlotte berättar om sin gamla faster: “Nyheter om bröllop och barnsängar är alltid välkomna. Där sitter hon nu, medan jag skriver, och läser Ert brev – Punktum! Var stannade hon nu, månntro? För nu tog hon av sig glasögonen, torkade sig i högra ögat, som är mer benäget för vemod än det andra – nu tog hon på sig glasögonen igen – nu av med dem igen, för att ta sig en tobaksprilla – ‘hm! hm! den stackars Clementine vill bort från denna värld! Det bör man inte neka henne’.”
(Den fortsatte Grandison)
Charlotte Badens brevroman framkallade en reaktion från en intresserad läsarinna, som i Bibliothek for det smukke Kiøn varmt uppmanade Baden att fortsätta som “Sedelärans utbredarinna” och ställde enstaka frågor om berättelsens utformning: “Förlåt mig en fråga: Ilade ni inte något snabbt från en övergång till en annan i de sista scenerna av denna sorgliga akt!” Den anonyma läsarinnan, som möjligen kan vara identisk med den fröken Charlotte Sophie Møller, som Baden tillägnar nyutgåvan av brevromanen 1792, fick svar i länsbibliotekets följande häfte. Baden utnyttjar tillfället till några funderingar över kvinnornas läsning och den kvinnliga känslosamheten. “Min högt ärade läsarinna! Bör vi inte ta vårt parti? Anser Ni icke att man angriper vårt kön alltför mycket, på grund av den känslosamhet vi beskylls ha ådragit oss vid läsningen av en Siegwart, en Werther och liknande böcker …
På vilket sätt – mina herrar, som förebrår vårt kön känslosamhet – får jag fråga, vore det möjligt att läsa en rörande historia med eftertanke, utan att försöka sätta sig in i den lidande personens situation? Är det möjligt att se en Emilie Galotti utan att känna med fadern och avsky Marinelli? … Ar det icke en önskvärd känslosamhet, som snarare bör uppväckas hos vårt kön än undertryckas?”
Charlotte Baden var väl medveten om att både mäns och kvinnors känslosamhet kunde uppväckas och stimuleras genom läsning, men liksom Charlotta Dorothea Biehl varnar hon samtidigt för en överdriven känslosamhet och ett alltför intensivt svärmeri. I en liten brevberättelse ironiserar hon över en nyrik borgarfamilj, där både mor och dotter har drabbats av Siegwart-feber: “… den har kostat mig och Dorotte många tårar. Ja, jag är mycket känslosam, sade fröken, liksom min ma chère Mère.”
Känslosamheten satt emellertid inte särskilt djupt, för när fadern gormar över att en av bondkvinnorna är med barn resonerar kvinnorna kallt: “… eftersom käringen inte bara får barnet före den tid som Monfrère bestämt. ‘Strunt samma’, svarade frun, ‘så får hon väl ta ungen på ryggen.’ ‘Ja, det behövs väl inte att slikt folk ligger alltför länge i barnsäng’, anmärkte dottern.”
Charlotte Baden är ibland en mycket god prosaist. Både i Den fortsatte Grandison och i de små brevberättelserna arbetar hon medvetet med att försöka individualisera språket. 1700-talets intresse för modersmålet får i Charlotte Badens känslosamma och moraliska texter ett nytt och överraskande uttryck.
I en liten brevberättelse låter Baden en fåfäng ung flicka komma till tals. Hon har skaffat sig en ny solhatt som hon hoppas kunna göra intryck med på promenaden i Kongens Have: “Men det var om solhatten jag skulle berätta. När jag kom in i trädgården såg jag fler än en som hade samma façon som jag; jag försäkrar dig att benen knappt bar mig till närmaste bänk, där jag ilsket slog mig ner och svor för mig själv att inte bära solhatt mer denna sommar.” Det är just i de korta situationsbeskrivningarna som Badens konstnärliga styrka ligger.