Print artikeln

Fruntimmers snille är lysande

Skriven av: Anne-Marie Mai |

År 1728 ödelades stora delar av Köpenhamn i en stor brand, och en av dem som förlorade nästan allt han ägde var boktryckare Joachim Wielandt. Han hade redan 1719 erhållit privilegium på utgivningen av vecko- och månadstidningar på danska, franska och tyska, och hade haft stor framgång med sina tidningar eftersom han riktade sig till en blandad publik av människor ur olika stånd, som var och en föredrog sitt språk och intresserade sig för olika sorters nyheter.

År 1724 erhöll Wielandt ett viktigt privilegium, nämligen ensamrätten att sända tidningar portofritt med den kungliga brevposten. Härigenom fick han stora fördelar framför andra boktryckare. Detta privilegium kom senare boktryckare Berling och hans tidning till godo.

 
Den tyska veckotidningen behandlade utrikespolitik och den danska månadstidningen inrikespolitik. Den franska månadstidningen, som huvudsakligen lästes av aristokratin, innehöll utländskt politiskt, kulturellt och litterärt material i lättsmält och underhållande form.

Inger Windekilde var prästdotter från Stenlöse, född 1672. Hon var först gift med köpman Jakob Graahe och sedan med kommerserådet Thomas Hørning.

Satir över Tryckfrihetskommissionen, 1798, Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn

Även en lärd publik försågs genom Nye Tidender om lærde Sager, som började utkomma 1720, med nyheter. Men 1728 låg Wielandts tryckeri bokstavligt talat i ruiner, och verksamheten hade just kommit igång igen när han avled 1730 och lämnade tryckeriets och tidningarnas öde i sin 58-åriga änkas, Inger Windekildes, händer. Wielandt var den tredje äkta mannen som Inger Windekilde hade fått följa till graven.

Mottot för Wielandts tidning på franska var: “pour servir le Publique”, och i Köpenhamn fanns på den tiden en mångskiftande läsekrets att betjäna. Snart skulle kvinnliga läsare bli ett populärt ämne i tidskriftslitteraturen.

 
Hon hade genom sina äktenskap så småningom fått ihop en ganska ansenlig förmögenhet och beslöt sig för att ta upp konkurrensen med de övriga tidningsutgivarna. Hon klarade sig bra och sålde 1748 sina privilegier till boktryckare Berling, som tack vare affären med Inger Windekilde befäste sin ställning som tidningsutgivare. Berling förstod att tillgodose de köpenhamnska läsarnas intresse av lokala nyheter, och 1749 ombildade han en av Wielandts gamla danska tidningar till Kiøbenhavnske Danske Post-Tidender, sedermera Berlingske Tidende. Tidningen, som utkom med två nummer i veckan, fick snabbt en stor läsekrets och blev en föregångare till den moderna nyhetspress som riktade sig till allmänheten.

På 1720-talet hade Wielandt försökt sig på att ge ut moraliska veckoblad och tidskrifter efter tyska förebilder, men först på 1740-talet tycks det ha funnits en publik för sådana tidskrifter.

William Hogarth, Den sovande menigheten, 1736. 178a, 11, Den Kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, København © SMK Foto

Den engelska tidskriftslitteraturen introducerades 1742 genom översättningar av Richard Steeles och Joseph Addisons The Spectator, som börjat utkomma 1711, och med Olof von Dalins Then Swänska Argus skapades den första nordiska motsvarigheten till den resonerande, moraliserande och opinionsbildande engelska tidskriften. Medan 1700-talets tidningar inskränkt sig till att meddela “underrättelser”, presenterades och debatterades i de moraliska tidskrifterna åsikter om och attityder till känslomässiga, ekonomiska och kulturella ämnen. Then Swänska Argus översattes till danska 1740-1741, och 1744 började den halvt konkursmässige teologen och juris studeranden Jørgen Riis ge ut Den danske Spectator samt Sande- og Granskningsmand. I egenskap av “spectator”, dvs. åskådare, och “Sandemand”, dvs. domare, anlade Riis ett moraliskt och satiriskt perspektiv på kultur och samhälle. Han ville “bestorma lasterna under sanningens fana” och skapade efter holbergskt mönster satiriska porträtt av pedanter och hycklare. Riis kritiserade skolväsendet, prästerskapet och stavnsbåndet (dvs. den förpliktelse de danska bönderna hade 1733-1788 att en viss tid av sitt liv bo kvar på födelsegården). En tacksam måltavla var även de köpenhamnska damerna, som Riis kritiserade för att de fladdrade omkring i sällskapslivet i stället för att stanna hemma i köket. I 1700-talets tidskriftslitteratur blev uppfostringskritik och häcklande av nöjeslystna och koketterande adels- och borgarkvinnor mycket populära ämnen. Härigenom löpte tidskriftsutgivarna ingen risk att stöta sig med den enväldiga maktapparaten och de fick samtidigt tillfälle att uttrycka åsikter om borgerskapets dygder och ideal.

Riis engelska förebild, The Spectator, angrep ofta hyckleriet i flickornas uppfostran; man tog avstånd från resonemangsäktenskapet och pläderade för ett äktenskap grundat på kärlek och själslig gemenskap samt propagerade för en höjning av kvinnans bildningsnivå, särskilt med hänsyn till hennes “naturliga” uppgifter som husmor och barnuppfostrare.

Joseph Addison ger i The Spectator läsarna några råd angående flickors uppfostran: “Det måste finnas en gyllene medelväg; man får inte försumma en vederbörlig rykt och ans av en ung dams person, utan man måste sannerligen i långt högre grad fästa avseende vid hennes andliga spis.”


Riis nöjde sig i den danska Spectator inte alltid med att finputsa de borgerliga dygderna; hans satir övergick ibland i direkta angrepp på hela kvinnokönet som sådant, men han fick då snabbt svar på tal från en anonym skribent. Riis kritiserades också för tidskriftens filosofiska argumentationsnivå, och han avslutade sin tidningskarriär med utgivningen av en satir som riktade sig både mot Spectatoren och Den danske Anti-Spectator eller En for Alle imod den danske Sande-Mand.

I “Brev til et nye-gift Fruentimmer” i Spectatoren nr 31 skriver Riis att kvinnor är och förblir omoraliska: “… varje skribent spiller sin möda eller slår vatten på en gås, då han genom att visa fruntimret dess fel, försöker förbättra det. Trotsar icke madammen med sig själv hela den satyriska världen, som med alla sina skrifter ännu icke kan berömma sig av ett endaste fruntimmer, som den har kunnat bringa på förnuftiga vägar … ” I följande nummer kommer svar från det nygifta fruntimret, möjligen författat av F. C. Eilschov, där det bland annat står:
“Det finns inte en last hos det ena könet, som inte också finns hos det andra; den enda skillnaden består i att manfolk vet att dölja sin bättre än fruntimren sin, och att de förra av olika skäl plägar vara lyckligare i sitt hyckleri än de senare.”

 

Liksom tidningarna var även den nya tidskriftslitteraturen flerspråkig. Den första spectatorlitteraturen fick efterföljare i den tyskspråkiga tidskriften Der Fremde (1745-1746) och den franskspråkiga La Spectatrice Danoise (1748-1750).

Johanna Maria Fosie (1726-64), o. 1740. Den Kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, København © SMK Foto

Der Fremde gavs ut av den sachsiske ministersekreteraren och senare Sorø-professorn J.E. Schlegel. Tidskriften skildrade i följetonger och essäer det köpenhamnska borgerskapets liv, berättade om offentliga nöjen, innehöll små berättelser och fingerade brev, diskuterade förhållandet mellan lärdom och bildning och avporträtterade danska herrar och damer. Schlegel var intresserad av nordisk mytologi och skapade egna nordiska myter som publicerades i tidskriften.

År 1761 började Sorøprofessorn Sneedorff ge ut tidskriften Den patriotiske Tilskuer, som var utformad som diskussionsinlägg från fyra manliga medlemmar av ett patriotiskt sällskap. Man tog huvudsakligen upp frågor i vilka den manlige borgaren borde upplysas och bildas. Sedan ett fruntimmer i ett inlägg hade klagat på att det inte fanns några kvinnor i sällskapet, så tar man även med frågor om kvinnors dygd och bildning, och “Tilskueren” börjar med en viss ironi påstå att han även är sekreterare i ett fruntimmerssällskap.

Fransmannen Laurent Angliviel de la Beaumelle, hade kommit till Danmark som “hovmester” (dvs. husföreståndare) och utnämndes senare till professor i franska språket och litteraturen. Hans tidskrift La Spectatrice Danoise utkom två gånger i veckan under ett flertal år. Med viss självironi och distans åtog sig de la Beaumelle att “skriva som ett fruntimmer”, vilket enligt honom själv innebar en fritt associerande och deskriptiv stil, där det spontana infallet var huvudsaken. De ämnen som behandlades i tidskriften var teaterkritik, kulturkritik och samhällssatir. La Spectatrice Danoise innehöll också en underhållande följetong: en ung lantadelsmans dagbok från ett köpenhamnsbesök. De La Beaumelles tidskrift vände sig till en kvinnlig läsekrets, som på 1760-talet även kunde glädja sig åt en dansk tidskrift med kvinnliga skribenter: Fruentimmer-Tidenden og FredagsSelskabet i Kiøbenhavn (1767-1768). Det var köpmannen Hans Holcks “Kiøbenhavns kgl. privilegierade Adresse-Contoir” som stod bakom utgivningen av Fruentimmer-Tidenden og Fredags-Selskabet. Hans Holck hade 1759 erhållit privilegium på det så kallade adresskontoret, en kontaktförmedling mellan privata säljare och köpare. Snart började han ge ut en annonstidning, Kiøbenhavns Adresse-Contoirs Efterretninger, och snart utkom också guider, handböcker, tidskrifter och fickkalendrar. Hans Holck hade fått smak för utgivningsverksamhet och i den långa raden av ständigt nya idéer och projekt från Hans Holcks förlag fanns också Fruentimmer-Tidenden og Fredags-Selskabet, där ett helt galleri kvinnliga skribenter tog till orda. Fruentimmer-Tidenden og Fredags-Selskabet var liksom de flesta tidskrifterna under perioden en veckotidskrift. Den överlevde inte länge men fick 1768-1770 en efterföljare i Fruentimmer- og Mand-Folke-Tidenden.

“Husföreståndarinnan sade: Låt bladet bara heta Fruentimmer-Tidende. Det vinner säkert bevågenhet, enär det blir till nytta och nöje för många och ej till skada och förargelse för någon.”
(nr 1, 1767)

Traditionen upprätthölls under åren 1794-1795 med Nye Fruentimmer- og Mand-Folke-Tidenden, som dock inte kom ut med mer än sex nummer.

Johanna Maria Fosie: ukendt titel, år og opholdssted

Fruentimmer-Tidenden og Fredags-selskabet bestod liksom många av Spectator-tidskrifterna till stor del av fingerade inlägg för medlemmar i de diskuterande och resonerande sällskapen, “Fruentimmer-Tidenden”, en krets bildade kvinnor ur borgerskapet, och det manliga “Fredags-Selskab”, som bland annat bestod av “en Bager fra Hovedstaden”, en “Søfarende” och “en Borgare i de smaa Kiøbstæder”. I redaktionen fanns bland andra “en Præste-Enke”, som beskrev änkeståndets besvärligheter, en “Hovmesterinde” (husföreståndarinna), som yttrade sig om barnuppfostran och äktenskap, en “Barbeer-Enke”, som uttalade sig om läkemedel, en “Husholderske”, som gav hushållsråd, en “Gammel Jomfrue”, som klagade över de nya tiderna och prisade de gamla – ibland tvärtom – och en “ny Komedie Jomfrue”, som hade hand om skämtspalten och delade med sig av små oskyldiga lustigheter och historier. I Spectator-tidskrifterna hade det oftast bara varit en enda författare bakom sällskapets funderingar och synpunkter, och möjligen har detsamma gällt i Fruentimmer-Tidenden og Fredags-Selskabet. Alla inlägg var anonyma, och det är möjligt att de kvinnliga inläggen inte alls var författade av kvinnliga skribenter. Klart är i vart fall att förståndiga, belästa och bildade kvinnor var på modet. Det var bra material helt enkelt, och kvinnors uppfostran, dygd och förmåga att tillägna sig kunskaper var ett ämne som ofta var på tapeten i de olika “Spectatorbladen”. I det första numret av Fruentimmer-Tidenden og Fredags-Selskabet proklamerar kvinnoförsamlingen:

“Vi tror inte bara nu för tiden att fruntimmer bör läsa; utan vi tror till och med att de med fördel och smak skulle kunna skriva. Vi har själva levande bevis ibland oss. Man kan således på goda grunder utrota de fördomar, som länge nog har härskat och utövat ett orättfärdigt herradöme över hälften av mänskligheten.
Fruntimmers snille är lysande; de är finkänsliga, och deras tankeförmåga är skarp; när dessa egenskaper understödjas genom läsning, tankar och kunskap, så tror man det finns skäl att våga vänta sig stora saker av dem.”

“Den lilla muntra jungfrun” beklagar sig över att förälskade män liknar sina kärestor vid romerska gudinnor: “Jag för min del tycker alls inte om att jämföras med en sådan lösaktig sköka som Venus, jag känner alltför väl till hennes karaktär för att se det som någon ära att liknas vid henne. Ni skulle väl aldrig någonsin önska Eder en Venus till hustru, utan att frukta att en Mars skulle göra Eder till Vulcani stallbröder … hur skulle det smaka Eder om Ni fick ett brev från er käresta med sådana överdrivna uttryck som: Min Överängel, min Vulcanus, min Actæon, min Avgud m. m. Ni måtte ju tro oss vara från förståndet.”
(nr 18, 1767)

I Fruntimmerssällskapet behandlas en mängd vitt skilda ämnen och frågor som rör kvinnornas dagliga liv, från amning, lindande av spädbarn, klädsel och skönhetsvård, takt och ton i sällskapslivet och äktenskapsangelägenheter till frågor av rent allmänbildande karaktär.

Läsarna fick bland annat goda råd om trädgårdsskötsel och fick veta “vad som i juli månad är att uträtta i en blomsterträdgård”. De blev upplysta om vilka “vätskor som är tjänliga till att borttaga fläckar på kläder och tyg”, de fick stifta bekantskap med ett oförlikneligt skönhetsmedel från Hamburg:
“Det består varken av mineraliska eller några andra på minsta sätt skarpa och bitande ämnen, utan av unga djurs fina fett.” Tidningen innehöll också en lista över de barn som hade konfirmerats i Köpenhamn. Många av tidskriftens små berättelser, kvickheter och diskussionsinlägg rörde förlovning, äktenskap och familjeliv. Signaturen “Hovmesterinden” formulerade tidskriftens syn på äktenskapet, vilket i första hand borde betraktas som en “oupplöslig vänskap”, ett kontrakt grundat på kärlek mellan man och kvinna (nr 2, 1767), och i Fruentimmer- og Mand-Folke-Tidenden nr 13, 1770 återkommer man till ämnet: “Sann och äkta kärlek bygger alltid på högaktning”, slås det uttryckligen fast. Det kvinnliga sällskapets medlemmar propagerade för en uppfostran av känslorna och ett uppodlande av kärleken. Den ideella kärleken skulle bygga på vänskap mellan man och kvinna. Bakom dessa tankar skymtar 1600-talets preciösa syn på kärleken, men den preciösa och aristokratiska radikalismen har i 1700-talets danska tidskrifter grundligt skrivits om till gedigen borgerlig dygd. De franska preciöserna avvisade äktenskapet och moderskapet, men i de danska fruntimrens resonemang om kärleken är äktenskapet en självklar förutsättning.

To, som är hinandens Lige,
To, som agter ey at svige,
To, som vil hinanden vel,
To, som er hinandens Siel,
To, som gaar paa Dydens Veye.
To, som Dyden har i Eye,
To, som elsker inderlig,
har et jordisk himmerig.

Så lyder en liten kärleksvers från “Den lilla muntra jungfrun”, nr 15, 1767.

Anonym nidbild, Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn

De danska kvinnotidskrifterna följdes på 1780- och 1790-talen av en moraliserande underhållningslitteratur, som ofta riktade sig till en kvinnlig läsekrets, bland andra Nyttig Underholdning for Læsere af begge Kiøn (1785), Amalies nyttige Moer-skabstimer – Til de danske Dæmers Tieneste (1794), Flora. Et Maanedsskrift for det smukke Kiøn (1795) samt ett flertal Nytaarsgaver (1792-1807). Den stora mängden tidskrifter och publikationer tyder på att en borgerlig kvinnlig publik höll på att växa fram under 1700-talet. Den oinskränkta tryckfriheten, som infördes av Johann Friedrich Struensee 1770, blev en kortvarig och hektisk upplevelse för både skribenter och läsare. Pamfletter och andra publikationer kom i en strid ström från de köpenhamnska tryckerierna, och även om tryckfriheten snabbt inskränktes, kännetecknas dessa år av en skriv- och läslust av dittills icke skådat slag. Också de kvinnliga skribenterna präglade i slutet av 1700-talet den litterära offentligheten i “magasin och bibliotek”.

Författarinnan Thomasine Gyllembourg, som på 1800-talet skapade en ny vardagsprosa med sina beskrivningar av den borgerliga familjen, hade vuxit upp med 1780-talets underhållningsromaner. Hennes första man, P. A. Heiberg, beklagar i samband med skilsmässan 1801 hennes ungdomsläsning: “Gud förlåte din döda tant där hon vilar i sin grav, som med romaner, illa valda därtill, gav dig ett annat begrepp om kärlek än vad du borde ha haft.” Heiberg syftade främst på den sentimentala litteratur, som imiterade Goethes Werther och Millers Siegwart.

De s.k. magasinen och biblioteken bestod av små häften med berättelser och romaner i översättning eller original. Ett av de mest betydelsefulla var prästen Hans Jørgen Birchs Det nyeste Magazin af Fortællinger eller Samling af moralske, rørende og moersomme Romaner og Historier (1778-1781) i sammanlagt 12 band. Här introducerade Birch och hans efterföljare, oftast i egen översättning, tidens sentimentala borgerliga litteratur. Birch hade redan 1775 översatt Laurence Sternes A Sentimental Journey Through France and Italy (En sentimental resa genom Frankrike och Italien, 1768) och 1778 tysken Johann Martin Millers Siegwart. En Klosterhistoria, och hans magasin innehåller bland annat översättningar av fransmannen Jean-François Marmontels moraliserande berättelser och Henry Fieldings stora roman Tom Jones. På 1780-talet fortsatte utgivningen av läsebibliotek, bland annat med Bibliothek for det smukke Kiön, udgivet af et Selskab (1784-1790), där bland andra Charlotte Baden och flera anonyma kvinnliga skribenter medverkade.

Både Charlotta Dorothea Biehl och Charlotte Baden fanns bland de avporträtterade kvinnorna i Birchs Billedgalleri for Fruentimmer, indeholdende Levnetsbeskrivelser över berømte og lærde danske, norske og udenlandske Fruentimmer (1793). I Birchs Billedgalleri möttes 1600-talets och 1700-talets syn på läsande och skrivande kvinnor.

“Jag vill därför enträget avråda alla unga kvinnor från att gifta sig före 18 års ålder, de ha ännu en lång väg att vandra. Äktenskapets och husmoderns besvärligheter komma tids nog. Det är gott att de samla förstånd och krafter till att uthärda dem”, uppmanar Birch i sitt Billedgallerie.


Den lärda kulturens intresse för att samla in, registrera och ställa samman föremål och märkliga fenomen, t.ex. sällsynta djurskelett och lärda fruntimmer, visade sig också hos Birch, som ville “framvisa märkvärdiga exempel på förståndiga och dygdiga fruntimmer”. Birch engagerade sig samtidigt i debatten om flickornas uppfostran, de kvinnliga dygderna och äktenskapet, som fördes i 1700-talets tidskrifter och läsebibliotek. Han varnade kvinnorna för fruktlös pianoundervisning och för att uppträda i de “nymodiga dramatiska sällskapen”, men kunde helhjärtat anbefalla läsning av Richardsons romaner. I långa moraliserande utläggningar inskärpte Birch betydelsen av att kvinnorna både var “kyska och dygdiga fruntimmer”, “kärleksfulla och omtänksamma äkta makor”, “dygdens mönster” och “ädla borgarinnor av staten”.

Till kvinnor som blivit alltför förståndiga genom en förnuftig uppfostran och dygdig läsning ger Birch följande rekommendation: “Har hustrun mer förstånd än mannen, bör hon vara så finurlig att hon döljer sin mans svaghet så mycket som möjligt för världen och behandlar honom med all tänkbar aktning. Därigenom vidmakthålls hennes mans och hennes egen heder och hon blir dubbelt aktad av alla förnuftiga.”