Fredrika Bremer har vunnit respekt som personlighet, som brevskrivare och reseskildrare. Men när det kommer till romanerna brukar reservationerna inställa sig. De enda undantag som görs brukar vara för Grannarne (1837) och Hemmet (1839). Med disse romaner blev hon en av världens mest lästa romanförfattare. Ingen svensk författare, inte ens Selma Lagerlöf, har haft samma framgång i den engelsktalande världen. Få har varit översatta till så många språk. Hela Fredrika Bremers produktion kan ses i tecknet av en realistisk och en romantisk kod. Å ena sidan sysslar hon, med kvinnans ställning i samhället, hennes rätt till utbildning och utveckling. Å andra sidan är hon upptagen av det inre livets rätt gentemot det yttre, av passionens, det kvinnliga hjärtats och den kvinnliga eldens möjligheter att störta det bestående. Det är inte balans, som är Fredrika Bremers originalitet. Snarare är det själva oron i böckerna, som fängslar. Hon var en passionerad varelse – både som intellektuell och frihetssökare.
Artiklar
Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an (1839) är en skarp och genomgripande uppgörelse med romantikens kvinnobilder och en enkal och elegant presenterade kärleksutopi. Den gav upphov till den hetsigaste och mest djupgående könspolitiska striden i 1800-talets svenska litterära offentlighet fram till sedlighetsfejden några decennier senare. Några av dessa skribenter försvarade Almqvist, men de flesta gick till mycket hårt angrepp mot honom.De kvinnliga författare som deltog i debatten uppfattade utan undantag Det går an som en manlig önskedröm. Det var det faktum att Almqvist tillmätte erotikens skiljande från den äktenskapliga institutionen så stor betydelse som gjorde det näst intill omöjligt för kvinnorna att helhjärtat uppskatta hans bok, även om de i andra frågor kunde dela hans kvinnopolitiska uppfattning.
“En man skrifver när han vill och känner sig stämd derför, en qvinna åtminstone den som äger barn och hushåll när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje”, skrev den finska författaren Fredrika Runeberg i sitt memoarverk Min pennas saga, som kom ut först år 1942.Då Fredrikas alla tre verk – de historiska romanerna Fru Catharina Boije och hennes döttrar (1858) och Sigrid Liljeholm (1862) samt hennes samling berättelser Teckningar och drömmar (1861) – utkom, var Runebergs ställning som Finlands nationalpoet redan säkrad. Hans inställning till litteratur, skriven av kvinnor, var välvillig men nedlåtande. Samma inställning delade två andra opinionsbildare vid mitten av 1800-talet, Z. Topelius och J.V. Snellman. Båda stödde Fredrika Runeberg i hennes skrivande, eftersom hon inte framförde några emancipatoriska tankar.Hon drömde å ena sidan om att skriva kvinnornas historia, men å andra sidan underkastade hon sig de tongivande manliga opinionsbildarnas förväntningar. Sina skrivelser i kvinnosaken lät hon bli att publicera och väntade 15 år innan hon lät publicera sin debutroman. I sina köksbordslådealster och dagböcker jämförde hon kvinnans läge med slaveri.
I 1810-talet havde den talangfulla friherrinnan Sophie von Knorring utgivit sex romaner. I litteraturhistorien är numera en fotnot. Kanske för att hon är en paradox?Aristokrat av närmast gustavianskt snitt men samtidigt en skoningslös kritiker av bördsstoltheten, hör hon hemma i de mest förfinade miljöer, som hon obarmhärtigt avslöjar. Kritiken talar om hennes föråldrade kvinnosyn och menar att hennes centrala ämne är äktenskapets oupplöslighet. För en modern läsare är det verkliga syftet med Knorrings romankonst att skildra den kvinnliga erotikens problematik och passionens idealiserande makt.Dubbelmoralens bud och de hårfina nyanser som skiljer “rena” och “dåliga” kvinnor åt analyserar Knorring outtröttligt. När hon i sina romaner undersöker hur kvinnornas passioner blir “brottsliga” i förhållande till männens dubbelmoral, är hon i gott sällskap med världslitteraturens stora: Germaine de Staël, Rousseau och Johanna von Schopenhauer.
Huvuddelen av Aurora Ljungstedts populära författarskap, som utkom i nio band 1872–82, består av kortare historier, ibland sammanförda till en större helhet genom ett återkommande persongalleri. Hennes vanligaste pseudonym, Claude Gerard, är hämtad från en av Eugène Sues parisromaner och hon kan sägas vidareutveckla 1840-talets spänningsskapande följetonger med borttappade brev, hittebarn, intriganta skurkar och mystiska skeenden i psykologisk riktning. Aurora Ljungstedts intriger är alltid välkomponerade och hon tillmötesgår publikens krav på att lasten skall bestraffas och dygden belönas. I hennes rika novellproduktion finns renodlade exempel på skräckromantik, men också skickligt utarbetade kriminalnoveller. Hennes ofta färgstarka kvinnliga brottslingar och intetsägande manliga brottsbekämpare återspeglar allmänna tendenser i tidens kriminallitteratur.
Svenska Emilie Flygare-Carléns debutroman Waldemar Klein (1838) är i mycket ett plagiat av Sophie von Knorrings välkända romanstil. Men i fortsättningen utvecklade hon en alldeles egen profil. Den diskussion kring erotiken, mannen och kvinnan som von Knorring introducerade, kom Flygare-Carlén att vidareutveckla i modern riktning. Hon väjer inte för att kalla mannens egoism i förhållande till det andra könet vid dess rätta namn eller för att avslöja kvinnans strategiska dubbelspel i förlovning och äktenskap.När Sophie von Knorring beskriver erotiken, som på en och samma gång passionerad och oförlöst, så skildrar Emilie Flygare-Carlén den mer explicit som en nödvändig men ödesdiger fysisk drift. Flygare-Carlén visar också, ju mer författarskapet fortskrider, hur en handlingskraftig kvinna kan, om inte alltid förändra sin situation, så i alla fall påverka den. Det är säkerligen modet att positivt skildra även aktiva kvinnor som är hemligheten bakom hennes stora ekonomiska framgångar som bestsellerförfattarinna. År 1862 mottog Emilie Flygare-Carlén Svenska Akademiens stora guldmedalj, och 1865 kom hennes sista betydande verk, den självbiografiska trilogin Skuggspel.
Camilla Colletts främsta verk Amtmandens Døttre är den första realistiska tendensromanen inom norsk litteratur och den första norska roman, som kritiskt och på bredden utforskar kvinnornas livsvillkor inom de bättre ställda befolkningsskikten. Romanen var ingen dussinvara när den kom ut 1854–55. Många greps av bokens tendens: Angreppet på förnufts- och försörjningsäktenskapet, klagomålen över kvinnolivets trånga ramar. Till och med de manliga kritikerna gladde sig över det nya i hennes stil.Efter Amtmandens Døttre och en samling Fortællinger (1861), skrev hon inte fler berättelser. I stället använde hon 1860-talet till att utforska gråzonen mellan självbiografi, memoarlitteratur och reseskildring. Därefter tar hon på allvar steget in i essäistiken, utger två nya band Sidste Blade (1872, 1873) och ger 1877 ut sin genombrottssamling som feministisk kulturkritiker, Fra de Stummes Leir.Författarskapet avslutas med två nya essäsamlingar och en rad enskilda artiklar. Hon har stor del av äran i att det norska moderna genombrottet blev så starkt präglat av kvinnosaken, och hon medverkade till att man i Norge kunde undvika den skarpa klyfta mellan kvinnor och män i synen på könsmoral, som präglade det danska kulturlivet på 1880-talet.
När den danska författaren Magdalene Thoresen lät Bjørnstjerne Bjørnson ge ut hennes första bok, Digte af en Dame (1860), hade “kvinnofrågan” länge debatterats i det politiska livet och blivit ett tema i litteraturen. Hennes författarskap, som snart skulle visa sig bli ett av periodens största och viktigaste, gav den emellertid en speciell utformning, som på ett eget anspänt sätt förenade romantikens mest patriarkaliska idéer med sidor av de kommande tio årens kulturella genombrott.Författarskapets tyngdpunkt ligger i natur- och folklivsskildringar från det Norge som blev Thoresens andra fädernesland. Hennes största publikframgång blev en reseskildring i två band från landets nordligaste trakter, Billeder fra Midnatsolens Land (1884–86). Både hos kritiker och läsare hade hon störst framgång med sina reseskildringar. Dessa utgör dock inte författarskapets huvudgenre. Den största delen av hennes litterära produktion faller inom två andra genrer, nämligen “bondeberättelsen” och det realistiska samtidsdramat.
Med sina 24 berättelser i En Hverdags-Historie från 1828 befäster Thomasine Gyllembourg en ny litterär tradition – den realistiska prosaberättelsen. Hon får läsaren att röra sig i vardagens yttre handlingsrum, utsmyckade med detaljer som kan tyckas som rena prydnader, men vars funktion är att göra oss hemmastadda i hennes universum. Medan En Hverdags-Historie visar familjelivet i en skrattspegel, innehåller Gyllembourgs författarskap även en rad noveller som återger familjens bild i en trollspegel. När Thomasine Gyllembourg skrev sina vardagshistorier var kärnfamiljen ännu ny, och hon hade själv en väsentlig del i dess tillblivelsehistoria.Med En Hverdags-Historie ställer hon sig mitt emellan den släktmedvetna gamla familjen och den nya individorienterade familjen, och därifrån iakttar hon familjens utveckling, väger vinster och förluster och blottlägger sprickorna i den grund som kärnfamiljen vilar på. Hon registrerar således de tendenser som under 1840-talet pekar fram mot den moderna livsform som några decennier senare sattes under debatt i genombrottslitteraturen.
1800-talet blev läsandets århundrade, och kvinnorna erövrade från början – både som läsare och författare – en stor del av den våldsamt expanderande litterära marknaden. Eftersom just kvinnorna dittills hade varit utestängda från den (latinska) bokliga kulturen var de flesta nya läsarna kvinnor. Läsarna kastade sig framför allt över den underhållande prosafiktionen. Bland de nya genrer som skapades av medierna blev först den fantastiska, gotiska romanen och därefter den realistiska romanen huvudgenren. Kvinnliga skribenter fick tillgång till medierna i den mån de kunde träffa rätt vad gällde publiksmaken, vilket de faktiskt lyckades med. Från slutet av 1700-talet har kvinnliga författare präglat den europeiska litteraturmarknaden på ett sätt som litteraturhistorien långt ifrån har givit en fullständig bild av.