Fredrika Bremer berättar i Aftonbladet, 1861, hur hon som barn hörde talas om “en fröken med fyra och tjugo talanger, dertill vacker, qvick” – som rörde sig som fisken i vattnet i Stockholms finare umgängesliv. Eftersom hon själv var en liten allvarlig flicka, som vurmade för Jeanne d’Arc, tappade hon strax den mondäna Sophie Zelow ur sikte. När de till slut möttes 1838 var det som litterära konkurrenter, ständigt jämförda av recensenterna. 1810-talets talangfulla adelsfröken hade då blivit friherrinnan von Knorring, som under namnet “Författaren till Cousinerna” utgivit sex romaner. Tillsammans utnämndes de 1839 i Aftonbladet till “vår qvinliga lärda verlds klassiker”. Den lungsjuka Sophie von Knorring (1797–1848) dog nära tjugo år före Fredrika Bremer, som i den litterära striden avgick med segern. I litteraturhistorien är “författarinnan till Cousinerna” numera en fotnot. Kanske för att hon är en paradox, och hur etiketteras en sådan?
Aristokrat av närmast gustavianskt snitt men samtidigt en skoningslös kritiker av bördsstoltheten, hör hon hemma i de mest förfinade miljöer, som hon obarmhärtigt avslöjar. Hennes adelskap hindrade henne ingalunda från att skriva en av Sveriges första och bästa folklivsskildringar, Torparen och hans omgifning (1843). Kritiken talar om hennes föråldrade kvinnosyn och menar att hennes centrala ämne är äktenskapets oupplöslighet. För en modern läsare är det verkliga syftet med Knorrings romankonst att skildra den kvinnliga erotikens problematik och passionens idealiserande makt. Själv menade hon sig avtäcka “hvardags-menniskohjertats djupaste hemligheter”.
För detta har hon kallats “avväpnande naiv”, hennes hjältinnor anses mer eller mindre vara identiska med henne själv och alla förfallna borgar och herresäten i hennes romaner antas utan vidare vara kalkerade på hennes barndoms slott, Gräfsnäs i Västergötland. Den äldre litteraturhistorien skildrar henne med nedlåtande men förvirrad beundran. I samma andetag som hon läxas upp för sin kvinnopsykologiska inriktning, harangeras hon som “vår enda kvinnliga erotiker”.
Detta till trots är de manliga kritikerna ovilliga att släppa ifrån sig expertisen på området. Man skönjer ofta en märkbar irritation över den kvinnovinklade blick som faller över Knorrings mansgestalter, när de av författarinnan placeras i situationer av utdragen erotisk karaktär utan att tillåtas komma till skott. Också styrkan i kvinnornas hjärtklappning antas vara överdriven. Exempelvis invänder Johan Mortenson tvärsäkert om den unga Ottilia i Illusionerna (1836): “Dessutom uppfattar författarinnan hela denna händelse allför tragiskt. De sår, som den första kärleken till en vacker löjtnant tillfogat ett sjuttonårigt hjärta, läkas fort.”
Johan Mortenson skriver i Från Aftonbladet till Röda rummet. Strömningar i svensk litteratur 1830–1879 (1905): “Fri-herrinnan Knorring är långt mindre naiv än Fredrika Bremer: hon har en smula reda på de unga herrarnas snedsprång; hon tar dem icke utan vidare för kontant; hon vet, att de hafva en sida, som de icke visa i salongerna, och få författarinnor ådagalägga denna kännedom i sina romaner.”
Liksom de flesta litteraturhistoriker som har behandlat Sophie von Knorrings romaner läser han dem felaktigt som om de handlade i första hand om männen. Det lider hans manliga självkänsla svårt av.
Men von Knorring visste bättre. Hon höll på sjuttonåringens rätt att älska med hela sin varelse. Som en gift, men av kavaljerer hela livet ut omsvärmad skönhet var hon inte obekant med hur männens åtrå är beskaffad, men det är en kunskap som endast får bilda fond i detta författarskap som i första hand talar kvinnornas språk. Redan i debutromanen Cousinerna (1834) är männen löjliga eller svärmiskt svaga, medan hjältinnan Amalia, genom att andligen axla de förpliktelser det adliga namnet (krigaräran!) för med sig, hoppas att ingjuta mod och själ i männen, framförallt i den unge hjälten Axel. Att hennes offer varit förgäves visar den uppföljande boken Axel (1836).
I Cousinerna har Amalia genom ett heligt löfte till fadern på dödsbädden lovat bort sig till en präktig men träaktig godsägare och hon inser sitt misstag först på bröllopsdagen, då hennes medellöse kusin Axel efter många år uppenbarar sig och väcker hennes vilda åtrå. Analysen av kusinernas starka känslor är hänryckande subtil och mycket erotisk. Tappert kämpar de emot sin otillåtna passion men Amalia blir allt olyckligare och dör till slut. Axel, en inte helt lyckad korsning av Faust och Don Juan, är inte ens i Cousinerna något helgon, och romanen som bär hans namn beskriver hans mjältsjuka och utsvävande liv innan han dör i lungsot.
Cousinerna, utgiven av “Författaren till Cousinerna”, var årets roman 1835. Man läste och hade synpunkter på dess starkt erotiska intrig. Vem kunde författaren vara? Man eller kvinna? Knappt hade Sophie von Knorring, mot sitt nekande, avslöjats förrän man kastade sig över dess, som man tyckte, tvivelaktiga moral. I Aftonbladet, 1835, påstods Cousinerna ge uttryck för “den tillsats af kall libertinage och glädtigt sedeförakt som tidens bättre anda endast långsamt förmått undantränga”. Cousinerna var något i Sverige så ovanligt som en äkta europeisk roman.
Den skandalösa sanning som von Knorrings böcker uttrycker är att kvinnorna gärna skiljer på erotik och sexualitet. Den förra kan pågå i evighet och fullbordas i döden, i sammansmältningen med idealet där ovan, den sköna bilden av mannen. På jorden resulterar en köttslig förening av älskande – sanktionerad eller ej av lagen – i grossessens vånda och förlossningens plågor. Cousinernas hjältinna Amalia avlider faktiskt efter ett missfall och i Ståndsparalleler (1838) dör grevinnan Blenda, möjligen i sviterna av mässling, men framför allt vid blotta tanken på att behöva gå i säng med sin tröge make igen för att skaffa honom en arvinge efter att hans son dött: “Jag, med hjertat fullt af HONOM, som nu är mitt allt! – Hu! … och hon satte båda händerna för ansigtet.” Blenda är lidelsefullt förälskad i informatorn, den bildade bondsonen Herman. Denna roman har felaktigt tolkats som ett utslag av bördsstolthet från Sophie von Knorrings sida, som en illustration till att en grevinna i hennes ögon inte fick nedvärdera sig till att älska en ofrälse. Men författaren står helt på Blendas sida när denna förtvivlat utbrister: “– Tror du väl, att qvinnohjertat känner några ståndsskilnader?”
Det som står emellan man och kvinna i Sophie von Knorrings romanuniversum är, förutom männens ofta durkdrivna dubbelmoral, den handfasta sexualitetens förödande konsekvenser för kvinnan.
Valsen i Illusionerna är ett bra exempel på Sophie von Knorrings erotiska prosa. Kanske är en bidragande orsak till Ottilias hänryckning också det faktum att den ryktbara romanförfattarinnan Madame de Staël svänger sina bastanta ben i samma virvlar.
Germaine de Staël, som var gift med Sveriges ambassadör i Paris och alltså svensk medborgare, besökte på flykt undan Napoleon Stockholm 1812. I en bräcklig fiskebåt hade hon tagit sig över från Åbo, där hon fått till stånd ett möte mellan tsar Alexander och den franske marskalken Bernadotte (som med bistånd av bland andra henne snart blev Karl Johan, Sveriges regent). Sophie Zelow debuterade, i likhet med sin romanhjältinna Ottilia, vid den amaranterbal som också presenterade Madame de Staël för den svenska societén. “se! då stod Otto i en väntande ställning för att föra mig in i valsen. Jag steg upp. Jag tog hans hand. Jag följde honom. Men, om han i en hast släppt mig, så hade jag säkert fallit, ty jag varken hörde eller såg några ögonblick. Jag var i en himmel, kära mormor! Och le nu hur mycket du vill; men för mig fanns i detta ögonblick ingen himmelsfröjd, som kunde förliknas med att av Otto föras till den svindlande valsen. Vi började dock icke genast, vi stodo tysta och stilla; men hans hjärta talade i hans hand, hans blickar, hans korta andetag, och själva hjärtat tyckte jag mig se och höra, hur det klappade. O, vad jag var salig!!”
Dubbelmoralens bud och de hårfina nyanser som skiljer “rena” och “dåliga” kvinnor åt analyserar Knorring outtröttligt. En man ärar inte en “fallen” kvinna, även om han sagt sig vilja ge sitt liv för henne – strax innan hon föll i hans armar. Paradoxalt nog vilar i synnerhet den mogna kvinnans attraktionskraft på balansakten mellan att vara “smittad” av världen och “förderfvad”. Det ligger inget fördömande i skildringen av den själfulla och förföriska grevinnans sublima koketteri i Axel: “Mina sänggardiner villja icke gerna öppna sig så tidigt – tillade hon, med detta förtjusande leende, som väl icke är den rena himmelska oskuldens, men den lifliga, af verlden smittade, fast ingalunda förderfvade qvinnans.”
Den kultiverade unga änkan Otilia, hjältinnan i Sophie von Knorrings roman Förhoppningar (1843), presenteras först som inkarnationen av uppoffrande moderlighet i förhållande till fostersonen Hugo. Men omdömet “hon var en qvinna i ordets hela potens” rymmer redan fröet till den komplikation som ska lägga henne i en för tidig grav; moderskärleken överskrids snart och hon ställs naken inför sitt begär till den unge mannen.
Sophie von Knorrings romanhjältinnor måste förhålla sig till männens spaltade driftsliv, eftersom det är männen som dikterar deras livsvillkor. Författaren ger läsarinnorna rådet att hålla sig kvar i flörtens inledningsskede. Inte av moraliska skäl, utan för att männen nästan aldrig kan hantera det stora förtroende som det innebär för en kvinna att ge sig – bokstavligen eller bildligen – åt dem. Deras känsloliv, som framställs som mindre utvecklat än kvinnornas, bygger på rivalitet med andra män om den vackraste pokalen. Detta manliga, mimetiska begär utforskas och förkastas – med Goethes Valfrändskap som modell – i Vännerna (1835). “– Vänner! – sade Edward bittert – Vacker vänskap, som ger vika för känslan till en flicka, hvilken du ännu icke sett, annat än med inbildningens och mina ögon.”
Samhällets normer kräver av kvinnan att hon ska förstå att hon inte kan uppträda som en man. Det betyder inte att hon måste avstå från att känna ett brinnande begär, tvärtom, men hon bör inte ge efter för det, eftersom det är anarkistiskt till sin natur och omedelbart utnyttjas av männen. I Vännerna beskrivs med avsmak hur den koketta och obildade Olivia ger sig hän åt sitt ohämmade, efter männen kopierade, driftsliv: “Det var icke hans härliga råd, det var icke hans sköna själ, det var icke hans varma hjerta, hans dygder, hans fromhet, hans manliga kraft, hans ljusa förstånd och fina bildning, som Olivia saknade och begrät, nej, det var hans kyss, hans armar, som tryckt henne till sitt bröst, och den sällhet, som då genomströmmat henne. Mången skulle kanske kalla detta kärlek; men ett helt annat namn förtjenar denna känsla. – Bevis: Den kan öfverflyttas på en annan.”
När Sophie von Knorring i sina romaner undersöker hur kvinnornas passioner blir “brottsliga” i förhållande till männens dubbelmoral, är hon i gott sällskap med världslitteraturens stora. Germaine de Staël, som i Corinne skildrat den melankoliske Ossians vacklan mellan det kvinnliga geniet och den husliga oskulden, har gjort ett djupt intryck på Knorring, men det gäller även Rousseaus La nouvelle Héloïse, där Julie kämpar mot sin olagliga, utomäktenskapliga kärlek. En annan inspiration var Johanna von Schopenhauers Gabriele, vars huvudperson i likhet med Amalia i Cousinerna offras av sin despotiske far och gifts bort med en egoist. I den europeiska romanlitteraturen tycktes plikt och böjelse vara oförsonliga storheter för kvinnor. Eftersom Sophie von Knorring, till skillnad från exempelvis Fredrika Bremer, inte var det minsta religiös, fann hon ingen försonande syntes mellan dessa och förmår inte skildra sina kvinnor som annat än i grunden kluvna. Därför finns det ännu mycket att hämta i hennes författarskap, om man inriktar sig på den psykologiska teckningen av gestalterna och bortser från den ibland alltför tidstypiska handlingen och den aristokratiska miljöskildringen.
Sophie von Knorring ägde redan som tonåring en litterär bildning på fem språk som inte har någon motsvarighet idag. Hennes stil bygger på litterära allusioner, spirituella och skarpt utmejslade dialoger och uppnår ofta en luftighet som inte står någon annan svensk författare efter. I 1830- och 40-talens svenska kulturklimat var hon en främmande fågel.
Sophie von Knorring hade själv upplevt ett havandeskap och hon skildrar grossessen som en traumatisk upplevelse i den lilla utsökta novellen “Soldaten och hans hustru” i Skizzer I (1841). Författarinnans kunskap om de sexuella följderna av ett utomäktenskapligt förhållande väckte skandal. I Cousinerna och Axel har den vackre hjälten en förhistoria som slutat med ett utomäktenskapligt barn. (För författaren däremot består det omoraliska i att det stackars barnet inte avlats av verklig kärlek!) I Illusionerna ilar den unga oskulden Ottilia utan ett ögonblicks tvekan till sin pigas undsättning när denna får ett barn med Ottilias älskade, Otto.
När Sophie von Knorring är som bäst, är hon i världsklass. Man har läst henne biografiskt och alltför bokstavligt, men hon är ingen realist, hon är en romantiker av blodet. Som sådan använder hon sig flitigt av ironi, ett stilgrepp som P.D.A. Atterbom i Svensk Literatur-Tidning redan 1823 beskrev som en dödssynd för kvinnor.
Wendela Hebbe, tidens kvinnliga kritikerröst, framhåller i Aftonbladet 1845 Sophie von Knorrings särart som mästerlig skildrare av en speciell epok, det tidiga 1800-talet, och en speciell miljö, den adliga. Hebbe karakteriserar träffsäkert Knorrings litterära kvalitéer och hennes av europeisk romantik influerade stil, som hon menar utgör en motvikt till tidens “alldagliga teckningarne af hvardagslifvet”: “Här står hon ensam ibland sina medtäflarinnor, och sannolikt derföre att ingen ibland dem äger samma omedelbara bekantskap dermed som hon, och ännu mindre samma språk till dess beskrifning, detta språk, som var det vanliga just der – denna ton ‘comme il faut’ – klar, skämtande, stundom qvick, ej sällan skarp, aldrig förfallande i det sentimentala eller idylliska.”
Sophie von Knorrings romanestetik – originellt utvecklad i Förhoppningar (1843) – är avancerad. Den tar sig bland annat uttryck i det romantiska bruket av ramberättelser för att uppnå en ironisk distans till den kvinnliga offermoral som kan slå igenom i texten. Här har Knorring konsekvent feltolkats ända in i våra dagar. Ett exempel är den ramberättelse som finns i hennes absoluta mästerverk, Illusionerna. Dess moral förkastar helt “illusionen” att kvinnans uppgift är att förneka sin passion och uppoffra sig för att adla mannen. Denna demoniskt skickliga roman kan alltså även läsas som en bitsk replik till Fredrika Bremers tro på kvinnans högre kall som mannens bättre jag. Sophie von Knorring visste bättre.
Eva Borgström påpekar hur Atterbom i en artikelserie om Euphrosynes författarskap (Svensk Literatur-Tidning nr 28–35, 1823), skiljer könens litterära möjligheter åt, i synnerhet vad gäller ironi. Det negativa exemplet är Anna Maria Lenngren, vars “qwickhet” är okvinnlig. “Denna punkt är en af dem, der Naturens inrättning på det mest bestämda wis har söndrat könen ifrån hwarandra; och den har gjort wäl deri: ty Qwinnan är så beskaffad, att hon på försöket att öfwerskrida sina naturgränsor ingenting annat skulle winna, än en oändlig fräckhet i stället för en oändlig ironi.” Man förstår att Sophie von Knorring i ett sådant kulturklimat snarare väckte skandal än beundran. Det var helt enkelt förbjudet för kvinnor att vara romantiker i Sverige.