Vad en kvinna kväder

Ungmös ord
skall ingen tro, 
hustrus tal ej heller
(“Den höges tal”)

Meyjar orðum
skyli manngi trúa
né því er kveður kona 
(“Hávamál”)

Nordisk kvinnolitteratur bygger på gammal tradition med rötter långt tillbaka i fornnordisk kultur och förskriftlig tid. Mycket tyder på att kvinnor i hög grad stod för den muntliga traditionen i den fornnordiska litteraturen och inte minst för eddadiktningen, som till stor del har kvinnliga erfarenheter som tema, liksom en kvinnlig infallsvinkel. Till diktningen knöts sejd (spå- och trolldomskonsten) och läkekonsten, som båda tillhörde kvinnokulturen. Det vill säga att diktning, sejd och läkekonst räknades till ett och samma område, bildade en rituell enhet.

Till omfånget spänner den fornnordiska litteraturen över övergången från hedendom till kristendom och från en muntlig till en skriftlig kultur. Samtidigt gestaltas rörelser från en starkt kvinnocentrerad till en nästan ensidigt manligt dominerad kultur.

Med monoteismen, kristendomen, klostren, skriften och skolorna – och inte minst uppkomsten av de litterära institutionerna på Island under 1200-talet med Snorre Sturlasons (1179-1241) enorma skrivarverksamhet och inflytande – blev denna kvinnocentrerade kultur undertryckt och/eller gick upp i den manliga. När kristendomen infördes miste kvinnorna många av de viktiga roller, som de hade i den hedniska ritualen. De lärde sig heller inte att skriva. Detta innebar att kvinnornas muntliga tradition bokstavligen övermannades av den skriftliga manliga kulturen.

Denna kvinnokulturens apokalyps kan iakttas på många ställen i den fornnordiska litteraturen, där den kommer till uttryck i myter, strukturer och metaforer.

Merparten av den fornnordiska litteraturen är anonym. De kända författare, som i litteraturhistorien anses historiskt intressanta, är nästan alla män. Inte ett enda prosaverk är tillskrivet en kvinna, och av de ca 250 traderade dikterna av kända diktare anses bara en liten bråkdel vara skrivna av kvinnor. Dessutom har mer av kvinnlig än manlig diktning gått förlorad. I gamla skalderegister har kvinnonamnen i de flesta fall skrivits i marginalen, och på ett ställe ursäktar sig den skrivande för att han har räknat kvinnor till skalderna. Mycket av skrivarverksamheten skedde i klostren. På medeltiden fanns det två nunnekloster på Island, grundade 1186 respektive 1296, och här arbetades det sannolikt med böcker och lärdom precis som i munkklostren, men denna verksamhet har vi inte längre några vittnesbörd om. Namn på litterära eller lärda kvinnor förekommer ytterst sällan i den historiska samtidslitteraturen. Således hänvisar Ari Frode i Islendingabók (Islänningaboken från ca 1125) till Þuríður Snorradóttir, “som både var kunnig och pålitlig”. I biskopssagan Porláksaga helga (Torlak den heliges saga) från ca 1200 sägs det, att när biskopen i sin ungdom inte hade annat att göra, lyssnade han på vad Hälla, “hans mor, visste att lära honom om an tavlor och kännedom om folk”. I en annan biskopssaga, Jóns saga helga (Jon den heliges saga), även den från ca 1200, berättas om skollivet på biskopssätet Hólar tidigt på 1100-talet, och det påpekas speciellt att det bland de studerande fanns en kvinna. Typiskt nog nämns hon dock som den sista i en rad av manliga studerande och bara vid förnamn:

“I undervisningen deltog också en ren jungfru, som hette Ingunn. Hon var ingen underlägsen i litterära kunskaper. Hon lärde många grammatica och undervisade var och en som ville lära. Många blev väl upplärda under hennes handledning. Hon rättade mycket i latinska böcker, på så sätt att hon lät dem läsa högt för henne, medan hon själv sydde, spelade brädspel eller utförde annat konstarbete med helgonsagor, i det att hon förkunnade Guds härlighet för folk, inte bara med ord från sin mun, utan också med sina händers arbete.”

På ett annat ställe i Jóns saga helga (“Sagan om den helige Jon”) framgår kyrkans censur: “En lek som var populär bland folk, innan den helige Jon blev biskop, var att en man under dansen skulle kväda liderliga oeh ohöviska verser för en kvinna, och att kvinnan kvad älskogsverser för mannen. Denna lek lät han avskaffa och förbjöd den strängt. Kärleksdikter ville han inte höra eller låta dikta, men helt slut på det fick han inte. ” Vad biskopen har mest emot är just “mansöngrinn”, kvinnosången.

Denna unga kvinna på biskopsskolan lär sig varken läsa eller skriva, men hon sätts att undervisa andra, för att hon är så kunnig i berättarkonst och muntlig lärdom. Medan hon talar framställer hon i broderier männens hjältedåd, ett motiv som sedan dyker upp i hjältediktningen och också blir vanligt i senare diktning. Berättelsen om henne är ett gott exempel på den litterära institutionens censur. Den finns bara i sagans äldre version, i den yngre är den struken.

Ordet “man” betyder ursprungligen kvinna och är etymologiskt förbundet med “minne” i det tyska ordet “Minnesang” – en diktgenre som ursprungligen framfördes av kvinnor. I Jóns saga helga betyder ordet “mansöngr” tydligen också kvinnosång. Detta är det enda belägget vi kan finna i fornnordiska källor för att en sådan Minnesang eventuellt har existerat som en kvinnlig genre, men gått förlorad.

I Laxdæla saga förekommer en mycket symbolisk berättelse om den irländska prinsessan och trälkvinnan Melkorka, som gör uppror mot sitt förtryck genom att helt sonika tiga och låtsas vara stum. En tidig morgon då hennes husbonde, som också är far till hennes lille son Olaf går ut för att se till gården, hör han att någon talar, och “gick dit, där en bäck rann förbi tunet. Där såg han två personer, som han kände. Det var Olaf, hans son, och dennes mor. Då förstod han, att hon inte var stum, för hon talade mycket med pojken.”

Denna scen med den tysta modern, som talar till sin son och lär honom modersmålet, har tolkats som en metafor för kvinnors dolda, men starka inflytande på den manliga, skriftliga litteraturen. På grund av deras starka muntliga, inhemska berättartradition, som de gav vidare till sina skrivande söner, blev denna litteratur skriven på isländska i stället för på latin, som annars var de litterära institutionernas språk i Europa.

I en artikel om förhållandet mellan kön och språk på Island under medeltiden, “Sex and Vernacular in Medieval Iceland” (1971), ger Robert Kellogg uttryck för en sådan förståelse av scenen med den stumma modern.

I förlängningen av denna teori kan man också säga, att det är i den anonyma litteraturen och i de genrer, vilka i vid mening bygger på muntlig tradition, som kvinnors åsikter, röster och erfarenheter starkast tränger igenom.

De flesta forskare är eniga om att edda betyder gammelmor, fast många vägrar att förbinda det med bokens namn. Olika etymologier och förklaringar har slagits fast:
1) Att namnet betyder gammelmor och antingen hänvisar till kvinnor som traditionsbärare eller till det gamla stoffet i boken, som skall vara från gammelmors tid.
2) Att namnet kommer från ordet ceði, “extas”, (adj. óðr, “rasande”) och hänvisar till diktarens transliknande tillstånd och till inspirationen.
3) Att namnet kommer av óður (ode) och betyder diktkonst eller poetik.
4) Att namnet är avlett av gårdsnamnet Oddi, varmed Snorre skulle ha velat minnas den plats, där han växte upp.
5) Att namnet kommer av det latinska verbet edo, antingen i betydelsen “att edera” eller “att författa”.
De första tre tolkningarna har lagts fram utifrån den muntliga traditionens synvinkel, medan de två sista knyter namnet till utbildning och till den litterära institutionen (lärdomssätet, latin). Så kan man i hela forskningshistorien märka en motvilja inför tanken på, att kvinnor skulle ha något att göra med eddadiktningen och Snorres Edda.

Gammelmor

I detta sammanhang är namnet Edda på Snorre Sturlasons lärobok i poetik av stort intresse: “Denna bok heter Edda, och den har Snorre Sturlason satt ihop”, står det i den äldsta handskriften till boken, medan senare handskrifter inte bär någon titel. Ordet förekommer sedan i själva Eddan i en lista över synonymer för kvinnor. Här betyder det “anmoder” eller “gammelmor”, och följs sedan av synonymer för nästa två generationer av mödrar. Så används ordet också i dikten “Rígsþula” (Rigs ramsa eller Rigs vandring), där den gråhåriga Edda får en son med guden Heimdall och blir stammoder till den första människosläkten, dvs. allmogen.

Den fornnordiska litteraturen omfattar en period på ca 500 år (900-1400). Det mesta är diktat och skrivet på isländska och på Island. Eddadiktningen och fornaldarsagorna indelas i gudadikter, som innehåller mytologiskt stoff, och hjältedikter, som handlar om en mellaneuropeisk och sedan länge försvunnen heroisk värld. De något yngre islänningasagorna är mer realistiska i sin berättarform. Sagorna handlar om de första generationerna av islänningar och bygger delvis på historiska händelser. Dessa tre genrer är anonym litteratur utan författarnamn. Så förhåller det sig inte med skaldediktningen, som ofta är riktad till utländska kungar. De diktades och framfördes av namngivna diktare, de så kallade skalderna. Därtill kommer kungasagorna, skrivna av namngivna författare, samt biskopssagorna och samtidssagor (“Sturlunga saga”), varav vi känner namnet på många författare. Slutligen finns olika didaktiska verk, som till exempel läroböcker i grammatik och retorik. Den översatta litteraturen består av riddarsagor och legender.
Traderingen av denna litteratur är problematisk och mycket omdiskuterad. Fornnordisk litteratur bygger i större eller mindre grad på gamla, muntliga traditioner. Den har bearbetats och skrivits ner på 1200- och 1300-talen och förts vidare i ännu yngre handskrifter. Sålunda dateras Codex Regius, handskriften med eddadikterna, till ca 1270, och de stora sagahandskrifterna Möðruvallabók, Flateyjarbók och Hauksbók till tiden mellan 1300 och 1390.

Ordet Edda kan också förbindas med både æði (extas) och óður (diktning). Substantivet óður betyder dessutom ande, inspiration, och i kraft av dessa sammanflätade egenskaper har guden Oden likaledes fått sitt namn. I mytologin tillhör diktning och extas/inspiration samma sfär, vilket också tydligt framgår i skildringarna av sejd. Således innehåller ordet edda komponenterna extas, inspiration, diktning, kvinna och gammal. Det tyder dessutom på att kvinnor kallades för eddur, därför att de diktade och kvad “oden”. De var alltså inte enbart “traditionsbärare”, utan själva diktare och skapare av traditionen. En intressant poäng är att de karakteriseras som “gamla”. Detta mönster upprepar sig i källorna som en metafor för en förlorad eller försvinnande kvinnokultur, som bara existerar i gamla kvinnors hågkomster.

Ordet edda i namnet på edda-diktningen användes för första gången på 1600-talet av den isländske biskopen Brynjólfur Sveinsson, som år 1643 blev ägare till den enda bevarade handskriften med denna diktning. Handskriften, Codex Regius, förärade han sedan den danske kungen. Innan Brynjólfur fick handskriften, trodde han som andra, att denna diktning fullständigt hade gått förlorad, och i ett brev till en vän i Danmark klagar han över de efterkommandes oförståelse inför och tillintetgörelse av forntidens andliga arv. “Var finns”, skriver han, “de ofantliga skatter av mänsklig visdom, som Sæmundur fróði (Saemund den vise) samlade, först och främst den Edda, av vilken vi knappt har en tusendel kvar; det hela skulle ha gått förlorat om inte Snorre Sturlason hade gjort ett utdrag, som dock bara kan liknas vid en skugga.” De gamla dikter, som han tror ursprungligen samlades av den mytiske, folklige lärde Sæmundur fróði (1056-1133), sätter han omedelbart i förbindelse med Snorres användning av dem och med namnet på hans bok. I Brynjólfurs medvetande existerar det alltså ett samband mellan diktning och edda (gammelmor). Då han fick handskriften, lät han skriva av den, och på avskriftens första blad satte han som överskrift orden “Edda Sæmundi multiscii” (Sæmundur fróðis Edda). Namnet har sedan kommit att tillhöra dikterna. I sin litteraturhistoria har Jón Helgason förklarat det med missförstånd och fabulering från biskopens sida.

Snorres Edda är en lärobok i poetik, där Snorre explicit lär unga diktare, hur de kan använda sig av gamla traditioner, dvs. eddadikternas berättelser, i sina skaldedikter:

“Men det bör nu sägas åt de unga skalder, som strävar efter att invigas i skaldekonsten och att skaffa sig ett förråd av forna ord och begrepp eller söker förstå det som är dunkelt diktat att de må insupa denna boks lärdom till fornkunskap och tidsfördriv. De bör icke glömma eller förneka dessa sagor och därigenom beröva skaldekonsten dess forna, typiska uttryck, vilka de stora skalderna funnit behag i.”

Efter dessa sägner, säger han, “har de flesta skalder diktat och använt sig av olika drag”. Senare citerar han verser från “Ragnarsdrápa” (Drapan om Ragnar Lodbrok) av Brage den gamle, som förutom att han är den första namngivna diktaren i nordisk litteraturhistoria påfallande nog är synonym med själva diktarguden i fornnordisk mytologi. Om honom berättas på ett annat ställe i Edda:

“Brage heter en as, ryktbar för sin visdom och den störste i vältalighet och ordakonst. Efter honom kallas skaldskapet brag, och av hans namn kommer också att man talar om en bragakarl eller en bragakvinna, när man menar en man eller en kvinna som lägger orden bättre än andra.”

Skalden Brage är inte bara först med att skriva skaldedikter, han är också den förste, som använder sig av strofer från eddadiktningen i sina verser. Dikten som Snorre citerar på flera ställen, är ett hyllningskväde till kung Ragnar Lodbrok, där diktaren tackar honom för en sköld. Diktens metaforer hämtar Brage från eddadiktningen, fast inte direkt, då de först hade målats på den sköld han beskriver, dvs. fästs i ett slags skrift.

Sköldmetaforen förbinder skaldediktningen med vapen och krig, en utpräglad manskultur. Den visar också hur diktningen har blivit ett yrke. Diktaren levererar ett hyllningskväde och får en gåva i gengäld. Oftast belönas skalderna med vapen och annan krigisk utstyrsel, som rustningar eller skepp. Men de lönas också med långa vistelser vid den kungliga hirden, ofta som kungens krönikörer.

I Edda citerar Snorre själv olika eddadikter, men de flesta återges i prosa, episkt formulerade av honom på prosa. Några av sagorna finns ingen annanstans än hos Snorre. De kan vara baserade på eddadikter, som nu har gått fullständigt förlorade. En liknande omvandling av muntlig och anonym diktning till prosa, när diktningen institutionaliserades, kan iakttas på flera andra håll. Så bildar eddadiktningen inte bara grundvalen för skaldediktningen, utan också för flera av fornaldarsagorna, och det kan vara förklaringen till att merparten av eddadiktningen endast har vidareförts i en enstaka och därtill skadad handskrift.

Sagan om skaldemjödet

I fornnordisk mytologi kan guden Oden uppfattas som metafor för övergången från en muntligt traderad kvinnokultur till en manligt dominerad skriftkultur. Så småningom får han makt över olika delar av kvinnokulturens domäner – och likaledes över olika kvinnor. Bland annat lägger han under sig själva jorden, personifierad av en kvinna, och får med henne sonen och bundsförvanten Tor, den starkaste av alla asar. Djupast sett går hela den fornnordiska mytologin ut på att visa, hur gudarna besegrade naturen, det otämjda vilda, och grundade ett samhälle. Först byggde de en borg omkring jorden för att avgränsa den från havet, sedan byggde de borgen Midgård, människornas värld, och innanför den Asgård. Dessa förskansningar skyddade dem mot jättar och annat otyg utifrån. De var trots allt ändå tvungna att röra sig utanför för att söka den visdom, som låg gömd där, och med Oden i spetsen bemäktigade de sig naturen med våld och svek. Detta underkuvande av naturen och visdomen är ett tema i många av eddadikterna, där det ofta förknippas med ett bemästrande av språket och dess makt.

I sagan om skaldemjödet i Snorres Edda får Oden diktandets gåva genom en kvinna. Mjödet bryggdes ursprungligen av två dvärgar i vildmarken. De lät blodet från den visaste jätten rinna ner i två kar, Son och Bodn, och i kitteln Odrærer. Därefter blandade de blodet med honung, “och därmed bildades det ett mjöd, som har den egenskapen, att var och en, som dricker av det, blir skald och trollkunnig”. Jätten Suttung får mjödet, tar det till Hnitberg och sätter sin dotter Gunnlöd att passa det. Detta når Odens öra, han tar sig täcknamnet Bölverk (dvs. ogärningsman) och ingår ett avtal med jätten Bauge, Suttungs bror och Gunnlöds farbror. Jätten Suttung vägrar allt slags samarbete och vill inte ge bort så mycket som en droppe av mjödet.

“Bölverk föreslog då Baugi, att de skulle pröva en list, om de ville ha fatt i mjödet, och Baugi ger sitt samtycke. Bölverk tar fram ett borredskap, som heter Rati, och säger att Baugi skall borra igenom berget, om borren biter. Det gör han. Då säger Baugi, att nu är berget genomborrat, men Bölverk blåser i borrhålet, och spånorna virvlar tillbaka mot honom. Då upptäckte han, att Baugi ville lura honom, och bad honom borra igenom berget helt. Baugi borrade igen, och då Bölverk blåste för andra gången, virvlade spånorna in. Bölverk tog nu form av en orm och kröp in i hålet. Baugi stack efter honom med borrspetsen, men träffade honom inte. Bölverk drog iväg dit där Gunnlöd var, och låg hos henne i tre nätter; hon gav honom då lov att dricka tre gånger av mjödet. I det första draget tömde han hela Odrörer, i det andra hela Bodn och i det tredje hela Son, och nu hade han fått allt mjödet. Därefter tog han form av en örn och flög iväg i största hast. Men då Suttung såg örnen komma flygande, tog han också örnhamn och flög efter honom. Då asarna såg Oden komma flygande, satte de ut kar på gården. Och då Oden nådde in över Asgård, spottade han ut mjödet i karen. Men Suttung hade kommit så tätt inpå, att han skulle komma att hinna upp honom, så Oden sände en stråle av mjödet bakåt. Detta mjöd var det ingen som brydde sig om; den som iddes kunde få det. Det är de odugliga skaldernas andel. Men Suttungs mjöd gav Oden till asarna och till de människor, som kan dikta. Därför kallar vi skaldskap för Odens fångst, fynd, dryck eller gåva och asarnas dryck.”

I sagan om skaldemjödet bevakar jättekvinnan Gunnlöd diktandets mjöd inspärrad i ett berg i vildmarken. Symboliskt sett befinner hon sig på kulturens gränslinje och förmedlar mjödet från den vilda kaosregionen till den litterära, manliga institutionen. Borren Råte, som Bölverk och hans medhjälpare använder sig av för att borra sig igenom berget kan ses som en fallossymbol. I överensstämmelse med denna metafor förvandlar Oden sig till en orm och kryper genom hålet. Efter att ha besegrat Gunnlöd med sin fallos, sviker han henne och dricker allt mjödet. Hon får stanna kvar, medan han i örnhamn flyger tillbaka till Asgård, det etablerade samhället.

Drycken är här, liksom allmänt i den fornnordiska litteraturen, ett intressant motiv. Det är kvinnor, som tillagar den och ger den till männen, som dricker. Drycken är källan till liv och skaparkraft men också till rus, och som sådan kan den vara farlig, eftersom den suddar ut gränserna mellan det etablerade och det vilda.

Sagan som Snorre bygger på finns också i gudadikten “Hávamál” (Den höges tal), där Oden berättar om sina erövringar – ofta anmärkningsvärt tvåstämmigt. I verserna om Gunnlöd och mjödet växlar subjektet mellan den triumferande Oden: “Väl köpt åsyn/ har jag väl använt,/ snäll blott lite saknar;” och en oidentifierad motstämma, som helt slår igenom i den konkluderande slutstrofen:

Oden svor,
tror jag, en ed på ringen
men vem vill bry sig om hans ord?
Med svek har han
rövat Suttungs mjöd
och Gunnlöds gråt vållat.

Detta är ett något annat perspektiv än hos Snorre, som följer Oden på hans flykt, medan berget sluter sig om Gunnlöd. Vad som problematiseras i dikten är själva orden, den dominerande kulturens språk. När Gunnlöd har blivit lämnad, sviken och bestulen, kan hon inget annat göra än att gråta. Hon använder kroppsspråk mot mannens svekfulla ord. Gråt är kvinnans uttryck, och i hjältediktningen har den utvecklats till poetisk genre, gråtur.

Diktning och sejd

I Ynglingasaga (Ynglingasagan), den första av Snorres kungasagor i Heimskringla, spåras sejdens ursprung till gudinnan Freja: “Och det var hon, som först lärde asarna sejd.” Lite senare tycks han dock ha glömt denna poäng, för då är det Oden som har blivit den store mästaren och skaparen av sejd: “Ännu en konst utövade han och det var den som ger mest makt och som heter sejd. Med den kunde han utforska människors öden och se det som skulle hända och dessutom döda människor eller skada eller vålla dem olycka. Han kunde också beröva folk förståndet eller kraften och ge den till andra. Men utövandet av denna trolldom följs av så mycket liderlighet att det inte ansågs passande för en man att syssla med den och därför överlät man denna konst till prästinnorna.

Oden visste också var rikedomen som var gömd i jorden, skulle sökas, och han behärskade de kväden som öppnade jord och berg, sten och gravhögar för honom. Och endast med ord band han dem som vaktade utanför och gick in och tog det som han ville ha.”

Här har Oden bemäktigat sig trolldomskonsten sejd, och enligt Snorre är det han, som sprider den till andra. Betydelsen av ordet sejd (“seiður”) är oklar och – liksom sättet att framföra sejden på – mycket omdiskuterad. Sång är, som denna passage visar, en viktig komponent i sejd: “Han behärskade de kväden, som öppnade jord och berg, sten och gravhögar för honom.” Etymologiskt kan ordet sejd likaledes stå i förbindelse med ordet sång, liksom sejd ofta tematiskt förbinds med diktning och språkets makt. Det är därför mest sannolikt, att sejd betyder ett slags sång. Om Oden skriver Snorre vidare: “Härtill kom hans stora vältalighet; alla som hörde honom, måste ge honom rätt i allt. Allt hans tal var kväden, så som man framsäger det, som nu kallas skaldskap.”

Det viktigaste i detta sammanhang är, att sejden associeras med homosexualitet. Om en man sysslar med sejd – och det finns det många exempel på i både sagalitteraturen och i eddadiktningen – anses han oftast vara “arg”, dvs. homosexuell eller nära besläktad med en sejdkvinna.

I källorna kallas kvinnor som utövar sejd antingen völvor, sejdkvinnor, spåkvinnor eller visa kvinnor. De många och ofta oprecisa beteckningarna kunde tyda på, att man inte längre förstod skillnaden mellan dem, om det fanns någon. Filologin har sett det som ett faktum att ordet völva kommer av “völur”, “stav” och betyder “en som bär stav”. Völvan skall alltså ha fått sitt namn från den sejdstav hon har i några av berättelserna. Det är dock mer sannolikt att ordet har bildats av samma stam som det latinska verbet volvere, “välta”, “vrida”, och syftar på den trans völvan faller i, till hennes förmåga att se in i en annan värld.

Berättelserna om dessa kvinnor avtäcker ett klart narrativt mönster:
Völvan hämtas till en gård. Metaforiskt och utifrån isländskt sätt att se härstammar hon från vildmarken, oftast Grönland, Lappland eller Hebriderna. Völvan är en gammal kvinna, vars kunskap män ställer krav på. Hon får betalt för sin spådom (i form av gåvor), dvs. det är ett yrke att vara völva. Völvan sitter upphöjt, och man lägger stor vikt vid hennes syner eller visioner. Hon sjunger eller kväder sin spådom, som några tror på, medan andra, alltid unga män och i regel ett par “fosterbröder”, betvivlar spådomen och försöker tysta henne. Ofta skildras kristendomen som völvans motståndare, och hon väger noggrant sina ord, som visar sig gå i uppfyllelse.

Denna saga förekommer i olika varianter, som pekar mot en bestämd utveckling. Först hedras völvan, därefter hånas hon och hotas, för att till slut bli misshandlad, sårad och dräpt.

Den mest utförliga skildringen av sejd finns i Eiríks saga rauða (Erik den rödes saga). Handlingen har förlagts till Grönland. Det är hungerår i landet, och Torkel, bygdens storbonde, hämtar kvinnan Torbjörg till sin gård för att ta reda på när det skall upphöra. Den unga flickan Gudrid och hennes far Torbjörn, båda nyanlända från Island, bor också på gården. Det sägs om Torbjörg att hon var “spåkvinna, och blev kallad småvölva”, och att hon hade haft nio systrar, alla spåkvinnor, men nu var bara hon i livet. Vintern igenom reser denna kvinna runt och spår folk, “särskilt dem, som önskade att veta sitt öde på förhand eller utsikterna för det kommande året”. Man tar emot Torbjörg väl, “som skick och bruk var, när man tog emot det slags kvinnor”, och ett högsäte inrättas åt henne.

Den första dagen är völvan “fåmäld om allt” och vägrar att säga något, innan hon har sovit där en natt och lärt känna huset: “Men den följande dagen, då det lackade mot afton, gjordes de förberedelser för henne som hon behövde för att utföra sejden. Hon bad också om att de skulle skaffa henne kvinnor, som kunde de trolldomsord, som behövdes till sejden, och som kallades för Vardlokur. Men sådana kvinnor fanns inte. Det spordes då runt om på gården, om någon kunde dessa ord. Då säger Gudrid: ‘Jag är varken trollkunnig eller en vis kvinna, men på Island lärde min fostermoder Halldis mig ett kväde, som hon kallade Vardlokur’. Torkel säger: ‘Så har du en lyckosam kunskap’. Hon säger: ‘Det är den enda handling, jag inte vill bidra med hjälp till, för jag är en kristen kvinna’.”

Torkel “sätter nu press på Gudrid”, berättas det, och hon resignerar och gör som han vill:
“Kvinnorna slog nu en krets om förhöjningen, medan Torbjörg satt uppe på den. Gudrid sjöng nu kvädet så vackert och väl, att ingen av de närvarande menade sig ha hört ett kväde sjunget med vackrare stämma. Spåkvinnan tackade henne för kvädet och sade, att många skyddsandar hade infunnit sig och tyckte det var vackert att höra kvädet sjungas så väl, förut ville de lämna oss och inte visa oss någon lydnad. Men nu är många av de ting som förut var dolda för mig, och många andra ting lätta att se.”

Völvan spår gott för Torkel och för bygden. Hungeråret skall snart vara till ända, liksom den sjukdom som härjar. “Men dig, Gudrid!” säger hon, “skall jag strax löna för den hjälp från dig som vi har åtnjutit, för din framtid är nu ganska klar för mig.” Belöningen består i att Gudrid skall få Grönlands bästa gifte, men att äktenskapet inte skall vara länge, för hon skall tillbaka till Island och där bli anmoder till en stor och god släkt. Därefter träder den ene efter den andre fram inför “den visa kvinnan” och frågar om det som de helst vill veta. Hon har mycket gott att säga, och “det slog heller inte ofta fel, det hon sade”. Torbjörg hämtas strax till en annan gård, och då hon har gått, berättas det, sänder man bud efter Torbjörn, Gudrids far, “för han ville inte vara hemma, medan denna sorts trolldom utfördes”.

Valði henni Herföðr
hringa ok men,
féspjöll spaklig
ok spáganda;
sá hon vítt ok
um víttof veröld hverja.

I den här berättelsen behandlas völvan med vördnad, men hon är den enda levande av tio systrar, alla spåkvinnor. Kvinnokulturen är på väg att försvinna. Vid utövandet av sejden behöver hon kvinnor som kan sjunga eller kväda en bestämd dikt, men sådana kvinnor står inte att finna. Kristendomen placeras som en motsättning. Gudrid vägrar att sjunga, för att hon är kristen och, som hon själv säger, varken trollkunnig eller en vis kvinna. Kvinnan som lärde henne dikten och sången är hennes gamla fostermor på Island, vilket antyder att sejden med Gudrid, ur isländsk synvinkel, redan har flyttat från den etablerade kulturen ut till gränsområdena. Diktens namn är det omöjligt att finna en förklaring till, och innehållet är än mindre bevarat. I sagadiktningen finns det flera berättelser om hur det kvinnorna kväder inte förstås, att galdrar (trolldom), sejd och diktning är något gammalt och obegripligt.

I Snorres Edda finns en rolig historia, som fint illustrerar synen på völvorna och deras förbindelse med läkekonsten. Guden Tor har träffats av en brynsten som fastnat i hans huvud. Han går till völvan Groa för att få hjälp, och det berättas att hon, trots att hon var mycket upptagen av den äkta mannen Årvandils försvinnande, gol sina galdrar över Tor, tills stenen lossnade:
“Men då Tor märkte det och väntade på att den skulle komma ut, ville han belöna Groa för helbrägdagörelsen och glädja henne. Han berättade för henne, att han hade vadat norrifrån över Elivager och burit Årvandil i en korg på ryggen från Jotunheim i norr. Det kunde bevisas med, att en av Årvandils tår hade stuckit fram ur korgen och förfrusit, så att Tor bröt av den och kastade upp den på himlen och därav bildades den stjärna, som heter Årvandils tå. Tor sade, att det inte kunde dröja länge, tills Årvandil kom hem. Groa blev så glad, att hon inte förmådde galdra, och brynstenen lossnade inte mer, utan sitter ännu i huvudet på Tor.”

Här får den maskuline Tor böja sig för völvans kunskap! Galdrar har avlöst sejd men även galdrar sjungs (gals i falsett), framförs på en eller annan magisk formel, som dikt. Denna berättelse är också ett exempel på den groteska humor, som karakteriserar Snorres Edda och gudadiktningen generellt, och som ofta skapar tvivel kring hjältarnas virilitet och deras modiga bedrifter.

Völveprocesserna

Med tiden går det utför med völvorna. Sålunda uppvisar Vatnsdæla saga och Orvar Odds saga ett mönster av händelser, som bildar vad man kan kalla inledningen på “völveprocesserna”.

I ett av de första kapitlen i Vatnsdæla saga – ett som utspelar sig i Norge – berättas det om ett gästabud på en gård, vars bonde låter göra en sejd, så att folk kan lära känna sitt öde. Völvan är från Finnmarken, hon är “trollkunnig”, och det sägs att sejden utfördes “efter gammalt skick”.

“Kvinnan sattes på ett upphöjt säte, och det pyntades förnämt omkring henne. Folk gick nu dit, var och en från sin plats, och frågade henne om sitt eget öde. Hon spådde dem då var för sig, hur det skulle gå för dem, men det var inte alla som satte värde på det. Fosterbröderna blev sittande på sina platser och gick inte dit för att fråga. De var också likgiltiga för hennes spådomar. Völvan sade: ‘Varför frågar de unga männen därborta inte om sina öden? De tycks mig annars de märkligaste av alla, som kommit samman här’. Ingemund svarade: ‘Jag har ingen lust att veta mitt öde i förväg, och jag tror inte det ligger under din tungrot’.”

Fosterbröderna uppträder här som ett par, och deras ungdom och virilitet betonas, medan völvan representerar det gamla. Ambivalensen inför völvan uttrycks genom att den ena fosterbrodern, sonen till bonden på gården, tvivlar, medan den andre, som kommer utifrån, protesterar högljutt. Han hånar völvan, ifrågasätter hennes ord och försöker tysta henne. Om honom får hon inte säga någonting. Konfrontationen beskrivs metaforiskt, då han vägrar att se sitt öde “under hennes tungrot”. Det hör till mönstret att völvan ändå talar, vilket leder till en strid mellan henne och den unge mannen. Så spår hon gott för honom, som völvor oftast gör. Han kommer att bosätta sig på Island och bli en ansedd och gammal man. Han svarar att han aldrig tänker flytta till dessa öde bygder. Völvan håller fast vid sanningshalten i sina ord och episoden slutar med att Ingemund hotar henne: “Om det inte var min fosterfar emot, så skulle du få din lön i skallen”, och han tillägger, att hon har kommit vid en dålig tidpunkt. Völvan upprepar att det nog blir så som hon säger, “vare sig han brydde sig om det eller ej”.

Berättelsen i fornaldarsagan Orvar Odds saga är mer detaljerad och knyts också mer direkt till diktning och till språkets makt. Völvan är episodens huvudperson, den både börjar och slutar med henne: “Det var en kvinna som hette Heid. Hon var völva och sejdkvinna, och hon hade den kunskap som gjorde henne i stånd att se det som skulle ske i framtiden.”

Denna kvinna reser runt på gårdarna med en sångkör bestående av 15 unga män och 15 unga flickor, vilket påminner om sångepisoden i Erik den rödes saga. En välbärgad bonde inbjuder henne till sin gård och ber sin fosterson Odd att hämta henne. Odd vägrar. Han motsätter sig våldsamt denna inbjudan och hotar med att göra något hemskt, om völvan kommer. Bonden sänder då sin egen son efter henne, men han och Odd har “ingått fosterbrödralag”. Völvan kommer med hela sitt följe och blir väl mottagen. Hon utför sejden om natten och dagen efter kommer gårdens folk till henne och hon spår gott åt var och en. Hon berättar också hur vädret kommer att bli och “om mycket annat, som man inte visste i förväg”. Bonden tackar henne för “hennes spådomsord”. Hon frågar honom om hon har spått alla, och han svarar att det har hon – nästan. Just då upptäcker hon något som rör sig under ett skinn på en bänk, och hon vill veta vad det är: “Då sätter han sig upp, som hade legat ner, och säger: ‘Det förhåller sig som du trodde, att det är en man här, och det är en man, som vill att du slutar med en gång och inte sladdrar på om min framtid, för jag tror inte på vad du säger’.”

Odd har en stav i handen och hotar att slå henne, om hon spår något om hans framtid. Hon säger att hon skall göra det i alla fall, och att han skall lyssna. Spådomen, en dikt på tre strofer, kväder hon. I sagan är även denna dikt återgiven på prosa, vilket tyder på att man vid den tidpunkt då detta skrevs betvivlade huruvida lyssnarna (eller läsarna) fortfarande kunde förstå diktat språk. Spådomen går ut på att Odd skall resa vida omkring i världen och bli en berömd man, och framför allt att han skall leva i hela 300 år. Det betänkliga är att han ändå skall dö hemma, och att ett hästhuvud skall bli hans död. Völvan inleder dikten med att varna den unge mannen för att använda hotelser mot henne när hon talar, och hon betonar att det hon säger är sant. Hon använder tredje person om sig själv och hänvisar till sitt yrke som völva: “Det kommer att besannas/ det völvan säger”.

Medan völvan talar hoppar den unge hjälten Odd upp, ropar att denna den eländigaste bland kärringar skall få betala för sina ord, och slår henne i ansiktet med staven “så hårt, att blodet sprutade på golvet”. Hon ber om sina kläder och vill resa genast, eftersom det är första gången hon har kommit till ett ställe, där hon har blivit slagen. Bonden ber henne stanna och erbjuder henne goda gåvor: “Hon tog emot gåvorna, men lämnade gillet.”

Völvan hette Heid, ett vanligt namn på völvor – jfr völvans namn i “Völvans spådom” – vilket betyder “hon som kommer från heden/hedendomen”, dvs. från vildmarken. Andra vanliga namn är Huld, den dolda, och Gríma, den osynliga, mörka, ett namn som likaledes pekar mot gränserna för det acceptabla. Spådomen är på vers, och återigen ser vi förbindelsen mellan diktkonst på den ena sidan och spådom och völvor på den andra. Som i Vatnsdæla saga har vi här motsättningen gammal kvinna och ung man, och hjältens maskulinitet betonas i språket. Han nämner två gånger att han är “en man”, och han använder våld mot kvinnan och jagar bort henne från gården och därmed ut ur samhället.

Karakteristiskt för många av berättelserna om völvor är, att de är placerade tidigt i sagorna. På det sättet förutsäger en völvas spådom inte bara hjältarnas liv, utan skapar också bakgrund till sagans handling, “ger den i sammandrag”. Både i Vatnsdæla saga och i Orvar Odds saga utgör konfrontationen och striden med völvan dessutom det första mandomsprovet. Denna struktur preciseras i Orvar Odds saga, då Odd mot slutet av sitt långa liv (och sin långa saga) minns völvans spådom i en vers där han erinrar sig denna tidiga episod, upprepar völvans ord och ger henne rätt:

Völvan sade mig
sanna runor,
henne jag ville
inte höra.

I Kristni saga (Kristendomssaga) finns en mycket humoristisk och synnerligen metaforisk berättelse om en direkt konfrontation mellan hedendom/kvinna å ena sidan och kristendom/ man å andra. På en av sina resor kommer missionären Torvald till en gård i en av de mest avsides belägna västliga fjordarna för att predika kristendom. Det berättas att samtidigt som Torvald talar till gårdens folk, blotar husmodern Fridgerd i Gudahuset, så att de två hör varandras ord. Om detta diktar Torvald en skaldevers, där han klagar över att ingen kunde höra honom på grund av den gamla jättekvinnan, som kvad honom emot från ett “hedniskt stall”. Deras konfrontation är språklig. Mannen och kvinnan talar i munnen på varandra. Själv kallar Torvald sig för “skald”, ett ord han i ett elegant motsatsrim låter rimma på “aldin” (gammal), använt om kvinnan. Hon är gammal, hednisk och står utanför samhället, en edda, motsatsen till den nya skaldediktningen, kristendomen och mannens kultur.

I slutet av Laxdala saga berättas om en konflikt mellan en kristen kvinna och en hedniskt begravd kvinna. Det förtäljs om den kristna Gudrun, att hon “blev mycket gudfruktig”, och att hon tillbringade en stor del av nätterna i kyrkan försänkt i bön tillsammans med sin unga sondotter. Den unga flickan drömmer att en kvinna med hemskt utseende kommer till henne och klagar över att Gudrun, när hon ligger och ber i kyrkan, bränner henne med sina heta tårar. Den unga flickan berättar om sin dröm för farmodern, som morgonen därpå låter ta upp några plankor i kyrkgolvet, på den plats hon brukade ligga på knä när hon bad. Sedan låter hon gräva där: “Det fanns några benknotor i jorden, de var svarta och fula. Ett bröstsmycke hittades också, och en stor sejdstav. Man menade då, att det måste vara en völvegrav. Benknotorna blev förda långt bort till ett ställe, som man inte kunde tänka sig, att människor skulle besöka.”

För den unga kvinnan, som håller på att bli vuxen och en god kristen i ett etablerat samhälle, är völvan en skrämselbild, medan hon för den vuxna, kristna Gudrun, som knäböjer på völvans grav, snarare är en spegelbild, en bild av hennes bortträngda andra jag.

Den unga flickans dröm äger rum, då hon är ungefär lika gammal som Gudrid i Erik den rödes saga, på gränsen mellan barn och vuxen. Mötet med völvan symboliserar de unga flickornas invigning i samhället och kan således uppfattas som en parallell till de unga männens mandomsprov i de övriga völveberättelserna.

Drömmen är viktig. Den representerar ett gränsland, en vildmark utanför samhället. I sagalitteraturen följs drömmen och kvinnan ofta åt. Kvinnor drömmer, eller de visar sig i andras drömmar. Där får de möjlighet att tala i termer av berättelsens annars förstummade völva. Samtidigt övertar drömmen den funktion som sejden och spådomen hade tidigare, vilket också exemplifieras av den unga kvinnans dröm. Drömmen får så småningom i sagan karaktären av en viktig kvinnlig uttrycksform.

Samma förlopp i konsten att göra sig av med en völva, återfinns i berättelsen om Skallagrim och trälkvinnan Torgerd Bråk i Egils saga. Skallagrim spelar boll med sin unge son och dennes lite äldre vän, och de båda unga håller på att vinna över honom. Men vid solnedgången blir Skallagrim plötsligt så stark, att han lyfter vännen och kastar honom så våldsamt i marken, att han dör på fläcken. Därefter vill han gripa Egil: “Men en av Skallagrims trälkvinnor vid namn Torgerd Bråk, som hade fostrat Egil i hans barndom, en rask kvinna, stark som en karl och dessutom trollkunnig, ropade i detsamma till fadern: ‘Så du rasar Skallagrim, mot din egen son.’ Skallagrim släppte då taget om Egil och ville ta tag i henne. Men hon flydde och sprang iväg; Skallagrim efter henne. De sprang ända bort till änden av Digernæs; där hoppade hon från klippan ner i sjön. Men Skallagrim kastade en stor sten efter henne och träffade henne precis mellan skuldrorna, så att hon aldrig kom upp mer. Detta ställe kallades sedan Bråksund.”

Denna berättelses huvudfunktion, sedd ur sagans synvinkel, är att förklara namnet Bråk i ortnamnet Bråksund. Kvinnan har blivit till natur. Metaforiskt framställer den dessutom den tidigare så högt satta völvan men nu reducerad till trälkvinna och amma. Hon försvinner i havet, stenad på sin flykt undan den rasande mannen. Bråks fatala misstag är, att hon talar, att hon avbryter mannen i hans handlande och på det sättet överskrider de etablerade gränserna. Hon försöker hålla sig uppe i vågorna utanför samhället genom att simma – ett ständigt återkommande motiv i litteraturen, som regel förknippat med kvinnor. Ironiskt nog offrar hon sig för en av de första och mest berömda skalderna i fornnordisk litteratur, nämligen Egil Skallagrimsson. Således måste hon duka under för att skaldediktningen skall kunna uppstå. Detta sker när Egil är 12 år och mandomsprovet följer omedelbart på detta. Han dräper sin fars bästa arbetsförman och seglar hemifrån för att erövra andra länder.

I de isländska sagorna dödas kvinnor enbart om de är kunniga i trolldom och sejd, den enda sfär, som män inte har tillgång till. Vanligtvis stenas eller dränks de. De sänds alltså ner under jordens yta.

Völvans spådom

“Voluspá” (Völvans spådom) är en av de mest berömda dikterna i den fornnordiska litteraturen – och också den dunklaste. Traderingen av dikten är dålig och så bristfällig, att det ofta verkar som om den skrivande själv inte har förstått vad han skrev. Forskningen har gjort många försök att rekonstruera och systematisera dikten för att komma fram till en episk och mer “realistisk” text. “Völvans spådom” är emellertid på intet vis en episk dikt. Den är en vision, där en völva talar som i trans eller i drömmar, med en fragmentarisk syntax och med ett virrvarr av bilder och synintryck, som inte låter sig bindas i en rationell och entydig mening.

Den traditionella tolkningen av “Völvans spådom” ger vid handen att det är en dikt om den hedniska kulturens apokalyps – alternativt om hela världens undergång. Den innehåller emellertid också en annan och mer specifik historia, intressant nog med samma struktur som myten om völvan i andra berättelser: Historien om den hedniska kvinnokulturens apokalyps.

Det är en kvinna som talar i “Völvans spådom”. Hon talar antingen i första person, som subjekt, eller i tredje person, som objekt, sedd utifrån. Denna berättare är mycket medveten om sig själv just som berättare. Det är faktiskt möjligt att läsa dikten som en metadikt om en kvinna som berättar, eller snarare kväder, en spådom. Möjligen är dikten också en “voluspá”, en äkta völvespådom.

Dikten inleds med att en völva träder fram och ber om ordet: “Hör mig i stillhet,/ heliga släkter,/ höga och låga,/ Heimdalls äktfödda.” Dikten har placerats främst i eddahandskriften Codex Regius. Denna kvinnostämma som vill göra sig hörd inleder därför inte bara “Völvans spådom”, utan hela eddadiktningen.

Völvan sitter så högt upp, att hon kan se ut över hela världen. Detta preciseras gång på gång genom omkvädet “hon såg vida omkring/ i alla världar”. Ordet spå betyder ursprungligen “syn” (jfr fornhögtyska “spahan”, bildat på samma sätt som ordet vision av lat. “video”). I dikten förknippas visionen med völvans tal genom en ständig växling mellan berättelsen och handlingen på nutidsplanet. Många strofer inleds med en betoning av synen som spådomens utgångspunkt, dess källa, och verben att se och att veta går som ledmotiv genom hela dikten: “fjärran vet hon forntid/ fram ser jag längre.”

Völvan är fostrad av jättar och så gammal att hon stammar från det vildaste kaos före tideräkningen och världens skapelse. Spådomen/visionen framför hon på anmodan från Oden, som hon bekänner sig till i början av sitt tal: “du vill, Valfader,/ att väl jag täljer/ forna öden,/ vad äldst jag minnes.” Hon uppträder alltså som en edda inför den nya och institutionaliserade diktningen!

I dikten är völvan i dialog med Oden, och det uppstår en konflikt, då Oden avkräver henne kunskaper som hon ogärna lämnar ifrån sig. Den centrala strofen i detta sammanhang är den, där Oden överraskar völvan. “Ensam satt hon ute”, heter det (uttrycket för att utöva sejd utomhus – och utanför samhället). Och Oden får makt över henne genom att se henne i ögonen. Hon vet genast att det är hennes kunskap han är ute efter: “Vad frågar I mig? / Vad kräver I av mig?” Hon berättar allt hon vet om forntid, nutid och framtid för honom och i gengäld förärar Oden henne gåvor, mutar henne med smycken:

Hon fick av Härfader
halsring av guld,
och vist varslade
då var spåstav,
hon såg vida omkring
i alla världar.

Þar kemur inn dimmi
dreki fljúgandi,
naður fránn, neðan
frá Niðafjöllum;
ber sér í fjöðrum
–flýgr völl yfir, –
Niðhöggur nái.
Nú mun hún sökkvast.

Dikten lägger stor vikt vid kunskap, eller rättare sagt vid överföringen av kunskap från kvinnan till mannen. Det framgår tydligt av völvans upprepade fråga, diktens mäktigaste refräng: “Vet ni nog – eller vad?”

Diktens avslutning påminner om historien om Bråk i Egils saga, då den mörka draken här har samma roll som den rasande Skallagrim:

Där kommer den dunkle
draken flygande,
fjällig ödla
från skumma fjäll;
i fjärran förer
– den flyger högt –
Nidhögg fallna.
Nu vill hon sjunka.

Sól það né vissi
hvar hún sali átti,
stjörnur þa né vissu
hvar þær staði áttu.
máni það né vissi,
hvað hann megins átti.

De två antitetiska metaforerna, att stiga och att sjunka, illustrerar vad som sker, när en völva har talat, när hon har öst ut hela sin visdom. Hon sjunker ner under jordens yta. Den kvinnliga rösten bringas till tystnad.

De mest poetiska bilderna i “Völvans spådom” beskriver skapelsen i växlande syner – och i kvinnliga negationer. Det tycks som om völvan/berättaren bäst kan definiera det, som inte är: “Arla i urtid/ fanns ingenting,/ ej sand eller hav/ eller svala vågor;/ jord fanns icke/ och ingen himmel,/ där fanns omätligt gap,/ gräs fanns icke.” I samma negativa termer skildras hur himlakropparna, levandegjorda som människor, förvildade söker efter en plats på himlavalvet:

Solen visste ej
var den bodde,
månen visste ej
vad makt den ägde,
stjärnorna visste ej
var de skulle stå.

Myten om den visa kvinnan, som lämnar ifrån sig sin kunskap, innan hon själv försvinner, ser vi i flera av eddadikterna. Således är “Baldurs draumar” (“Balders drömmar”, även kallad “Vegtamskviða”) en dialog mellan Oden och en völva, som han har uppväckt från de döda. Det börjar med att Oden måste få veta, varför sonen Balder har så onda drömmar, och han rider till ett ställe “där han visste/ völvan var gravsatt”. Völvan vill ogärna störas: “Mig har snö smutsat/ och slask vattnat/ och dagg dränkt/ död var jag länge.” De följande stroferna består av frågor och svar, en konfrontation i ord. Völvan avslutar alla sina svar med omkvädet: “Ogärna talte jag,/ nu vill jag tiga.” Omvänt inleder Oden sina frågor med: “Tig inte, völva,/ tala, när jag spörjer!” Då hon har sagt honom allt, han vill veta, tar han fram trumfen: “Du är ej völva,/ ej vis kvinna,/ utan du är tre/ tursars moder!” Hon hotar honom i gengäld med apokalypsen, Ragnarök, och får sista ordet. I “Grógaldur” (“Groas galdrar”) har völvan intressant nog blivit en mor, som råder sin son. För länge sedan död och begraven talar hon dock till honom, och hennes galdrar preciseras som en “moders ord”.

Det upprepade bruket av “visste ej” antyder nödvändigheten av att veta, vilket åter förknippas med att finna sig en plats i tillvaron, en identitet.

Tre gudar eller gudinnor (traderingen är här mycket förvanskad) finner de första människorna, Ask och Embla, liggande på stranden, alltså i gränslandet mellan det vilda havet och det etablerade samhället. “De hade ej ande,/ själ de saknade/ hy och stämma/ och livets värme”, men detta mottar de från de redan erkända gudarna. Enligt Snorres parafrasering av dikten i Snorres Edda får dessa första människor sin identitet när de namnges och hänvisas till en egen plats innanför Midgård. Skapelsen är i “Völvans spådom” tätt knuten till språket och till att ge namn. Inget har mening förrän det fått namn, och genom namngivningen binder gudarna det vilda kaos och håller det på plats: “Namn gav de/ åt Natt och dess ätt,/ morgon nämnde de/ och middagstid,/ eftermiddag och afton,/ att åren tälja”.

Denna skapelses apokalyps, Ragnarök, spåras av völvan i mycket invecklade (och omdiskuterade) bilder till dråpet på völvan Guldveig/Heid i Odens hall och dessutom till Odens spjut, som utlöser den första striden i världen. Muren omkring gudaborgen brister, och de otämjda krafterna strömmar in. Det påföljande kriget beskrivs i maskulina termer: “Bröder skola slåss/ och bli varandras bane och det skall bli stormtid, vargtid,/ förrn världen störtar –.” De kvinnliga himlakropparna som hade funnit sin plats, störtar ner, precis som völvan själv i slutet av sitt tal:

Sol syns svartna,
nu segnar jord i hav,
strålande stjärnor
störta från himlen;

Genom dessa apokalyptiska bilder skymtar völvan en utopi om en ny och bättre värld:

Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
ljuvligt grönskande;
forsar falla,
högt flyger örnen,
som far och fångar fisk
i fjället.

På denna nya jord ser hon en sal, “ljus som solen”, där “skuldfria skaror” skall mötas och leva i lycka. Med detta avslutas hennes vision, och dikten vänder tillbaka till nutidsplanet, där draken kommer flygande och apokalypsen bryter ut.

Eddadiktningen

Överföringen av eddadiktningen är sparsam. Merparten finns bara i en enstaka handskrift, Codex Regius, skriven omkring 1270 som en avskrift av ett äldre original. Handskriften innehåller 29 dikter, 10 gudadikter och 19 hjältedikter. Den är inte komplett. Flera ark med hjältedikter saknas, och på några ställen är såväl ord som rader och hela strofer utelämnade. Texten är fragmentarisk och syntaxen ofta svårbegriplig. Några eddadikter är bevarade i Snorres Edda och några få i andra, yngre handskrifter.

Då eddadikterna skrevs ner, var de den sista resten av en muntlig tradition, som hade hållits levande genom många århundraden. Deras form är talet, en mycket gammal poetisk form, som härstammar från en förskriftlig kultur. Dikterna kännetecknas av upprepningar och ramsor, en språkmagi, som pekar tillbaka på diktandets ursprung i den hypnotiska och kroppsliga rytmen – galdern, vaggvisan och arbetssången. Gudadikterna handlar om männens erövring av visdom och makt, ofta ironiskt vinklat och i groteska bilder. Här talar övervägande manliga röster. Hjältedikterna handlar mer om känslor och kännetecknas av patos och kvinnliga röster.

Erövringen av makten, språket och kvinnan

Då Oden i “Völvans spådom” har bringat völvan till tystnad, upplåter han själv sin röst. Det gör han i “Hávamál” (Den höges tal), dikten som följer efter “Völvans spådom” i Codex Regius. Denna placering i handskriften understryker på ett slående vis hur mannens mål (tal) har övertagit kvinnans spå (spådom, visdom, syn).

“Den höges tal” är en didaktisk dikt i flera avsnitt, där Oden berättar om sina olika erfarenheter och om hur han har erövrat kunskap, oftast genom svek. På grundval av detta ger han etiska råd om makterövring och mänskliga relationer, ett slags regler för manssamhället att hålla sig till. Maktens fundament är kunskap, och kunskap är språk. Det språkliga bemästrandet går, tillsammans med verben att veta och att kunna, som ett ledmotiv genom hela dikten. Språket är ett maktmedel. Med det kan (och skall) man ljuga: “du fagert tale/ men lömskt tänke/ och löne lömskhet med lögn”. Språket blir därför speciellt farligt i munnen på kvinnor, som inte låter sig kontrollera. Här följer en av diktens oftast citerade strofer:

Ungmös ord
skall ingen tro,
hustrus tal ej heller;
på välvande hjul
deras hjärtan gjorts,
brådnyck i bröstet dem lagts.

Med språket i sin makt kan kvinnor dräpa, och det är män de dräper:

Sett har jag bita
och vålla blodig död
ord av ond kvinna;
listig tunga
rövade hans livskraft
och inte var talet sant.

Här är kvinnans tunga ett dödande vapen, medan vapen annars uteslutande tillhör männen, som med dem håller samhället, och därmed kvinnorna, i schack. Dikten förknippar kvinnornas språk med trolldom, det största hotet mot samhällsordningen: “Sejdkunnig kvinna/ skall inte på säng du famna,/ om så lemmarna slutes kring dig.” De språkliga uttrycken för trolldom är galdrar och runor, hemmahörande i kvinnokulturen, och de två sista avsnitten i “Den höges tal” handlar om vikten av att bemäktiga sig dem: “Runor du må finna,/ rätt tydda stavar,/ mycket stora stavar,/ mycket stinna stavar.” Runor gömmer sig i en hemlighetsfull ritual, en utmaning: “Vet du hur man ristar?/ Vet du hur man rätt råder?/ Vet du hur man färgar?/ Vet du hur man frestar?”

I “Den höges tal” är ordet Ijóð (dvs. dikt) synonymt med galdrar eller trollsång. Avsnittet “Ljóðatal” (Trollsångerna) med det genomgående omkvädet “Än kan jag” handlar om de 18 galdrar, som Oden har bemäktigat sig. Dikten inleds med att den talande skryter med att kunna vad kvinnor inte kan: “Jag kraftsånger kan,/ som ej konungs viv/ och ingen kvinnofödd kan” – och den slutar med förklaringen att dessa galdrar inte skall ges vidare till kvinnor:

En artonde kan jag
som aldrig jag lär
mö eller mans kvinna;
allt är bäst
som ensam man kan
– därmed är sången slut.

I “Den höges tal” har Oden lagt under sig kvinnokulturen, och den skall kvinnorna i varje fall inte få tillbaka. Hotet om återerövring är dock överhängande, och därför är dikten mer än något annat en varning mot kvinnor och den vildmark de representerar. Det är anledningen till att Oden uteslutande riktar sitt tal till män.

Oden är huvudperson i flera av gudadikterna. I “Grímnismál” anländer han maskerad och under falskt namn till ett kungarike, där han tas till fånga och pinas, för att han skall berätta allt han vet. Dikten, som är en monolog, påvisar ett tydligt samband mellan språk och makt. Den eftertraktade visheten består i att lära sig namnen på olika platser och att känna till naturfenomenen.

Den stora vikt eddadiktningen lägger vid namnet, förklarar denna diktnings många namnramsor, som ofta har en hypnotisk karaktär och ingår i en språklig och rituell handling. “Grímnismál” slutar med att Oden uttalar sitt riktiga namn. Avslöjandet av namnet överväldigar åhöraren i sådan grad, att han faller omkull och genomborras av sitt eget svärd.

En annan dikt som handlar om namnkunskap är “Alvíssmál”. Dikten är en dialog mellan Tor, den manligaste guden, och en liten dvärg, Allvis, som har kommit upp till samhällets yta för att hämta sig en brud: “Allvis jag kallas,/ jag bor i jorddjupet,/ jag har mitt ställe i sten.” Bruden är Tors dotter, som lovats bort till dvärgen under faderns frånvaro. Det uppstår ofta problem i gudavärlden när Tor är ute på sina långa resor, för det är han som håller ihop samhället med sin hammare och sin styrka. Tor vägrar att ge bort sin dotter, om inte dvärgen kan berätta allt för honom som han önskar veta. Tors frågor rör sig om namn, om vad natur och ting heter i de olika världarna. Dvärgen svarar på allt, men är så ivrig att han glömmer sig. Solen går upp och han blir till sten, förvandlas till den natur han kommer ifrån, medan Tor skryter med att på så sätt ha överlistat honom. Tor sammanförs ofta med dvärgar, och det är anledningen till att han här uppträder i en roll, som normalt är Odens. Tor intresserar sig annars aldrig för visdom – han representerar den fysiska styrkan.

En sådan kappstrid i ord, som vi ser i “Alvíssmál”, förekommer ofta i gudadiktningen. I “Hárbarðsljóð” (“Gråskägg”) har vi en grotesk strid mellan Oden och Tor, som står på var sin sida av ett sund och ropar till varandra. Oden gömmer sig bakom namnet Gråskägg, medan Tor är enfaldig nog att nämna sitt riktiga namn. I dialogen, som består av frågor och svar, skryter de med egna dåd och skäller ut den andre. I dikten jämställs Odens förförelse av kvinnor med Tors slagsmål med jättar. Gråskägg skryter med att ha nedlagt “glada” och “kloka” kvinnor trots deras motstånd, medan Tor svarar med att ha krossat jättar och jättekvinnor österut.

“Brudrovet”, med dvärgen som vill beröva det etablerade samhället en kvinna och ta med henne ut i vildmarken, visar samhällets rädsla för att mista sina kvinnor till de otämjda krafterna. Därtill kommer att det är fadern, patriarken, som skall bestämma vem döttrarna skall gifta sig med. Ett brudrov som detta, från det etablerade samhället ut i vildmarken, lyckas heller aldrig. Däremot går det bra när motivet är det omvända. Gudarna får gärna hämta sig en kvinna från vildmarken och integrera henne i sitt samhälle.

Tors hammare spelar en väsentlig roll i den högst groteska dikten “Þrymskvida” (Trymskvida eller Kvädet om Trym). Tor vaknar en morgon och har blivit bestulen på sin hammare av jätten Trym som inte vill lämna tillbaka den, om han inte får självaste kärleksgudinnan Freja till hustru. Freja vägrar, och gudarna håller ett möte, där de föreslår att Tor skall klä ut sig i kvinnokläder och maskeras till Freja. Han protesterar, för han vill inte kallas “arg”, dvs. homosexuell. Men, som Loke påpekar, mycket står på spel. “Tig du, Tor/ med tal som detta./ Strax jättarna/ Asgård intar/ om hammaren din/ ej hämta du vill.” Det är intressant att notera, att Tor bringas till tystnad, innan han iförs brudkläderna. Med smyckat bröst och klänningen fladdrande om knäna drar han iväg till sitt bröllop i Jotunheim, åtföljd av Loke som är maskerad till trälkvinna. Tor är nära att röja sig gång efter annan, han dricker för mycket, äter för mycket och uppför sig inte alls som jätten hade tänkt sig Freja. Listen lyckas trots allt, och hammarens fallosbetydelse poängteras genom att den “under vigseln läggs i flickans sköte”. Tor får tillbaka det han (och samhället) hade förlorat. Först dräper han jätten Trym och därefter “den äldsta jättesystern”, som i diktens sista strof får både “slag” och “hugg”.

En transvestitism liknande denna i “Trymskvida”, förekommer flera gånger i eddadiktningen och i fornaldarsagorna, där den oftast förbinds med vardagsmiljön och beskrivs i groteska metaforer, som problematiserar kön och könsroller.

I det sammanhanget är guden Loke ett intressant fenomen. Han är både man och kvinna, men i samhället spelar han rollen som man. “Lokasenna” (Lokes träta) utspelar sig som en dialog mellan Loke och de övriga gudarna under ett gille. Loke har druckit sig så full, att han berättar allt det skvaller han har hört om de närvarande. Skvaller är ohämmat tal och här rör det sig om kropp och kön. Gudinnorna är enligt Loke nymfomaner och de manliga gudarna homosexuella. Denna dialog hade aldrig kunnat äga rum, om Tor hade varit närvarande och inte i Österled för att krossa jättar. Under festens slutskede återvänder Tor från sin resa. Samtalsämnet får ett tvärt slut då han yttrar: “Tig, du halvman!/ dig skall Tors hammare/ krossa, käften förlama!” Loke jagas bort från gillet och utvisas för alltid från samhället.

“Skírnismál” (Skirners färd) handlar också om brudrov, men utifrån en annan synvinkel än “Trymskvida” och “Allvíssmál”. I diktens prosainledning sägs det, att guden Frej har satt sig i Odens säte, Hlidskjalv, från vilket han kan skåda ut över hela världen. I Jättarnas land ser han “en vacker flicka, som går från sin fars hus till förrådskammaren”. Därefter blir han gnagande tungsint och anförtror sig åt vännen Skirner, som går med på att anträda den farliga färden ut i vildmarken för att hämta kvinnan. Skirner vill dra ut ridande på den häst som kan forcera flammorna runt kvinnans sal, och han vill ha Frejs svärd med sig. Med hjälp av svärdet, “som själv strider/ mot jättars ätt”, skall Skirner vinna kvinnan, och därmed får svärdet en dubbeltydig och klart fallisk innebörd. Bilden av den flammande elden omkring möns sal dyker upp gång på gång i eddadiktningen. Elden markerar övergången från samhället till kvinnorummet, en gräns som är farlig för män att överskrida.

Skirner kommer till Jotunheim men mön Gerd vägrar att resa, vilket ger upphov till en häftig dialog. Skirner inleder med ett mutförsök, bland annat med smycken, men till ingen nytta. Då är det inte långt till hotelserna, och Skirner hotar henne just med svärdet:

Kan detta svärd du se,
smidigt, smyckat,
som jag håller i handen här?
Huvudet hugger
jag dig av halsen strax,
lovar du mig inte allt.

Hon vägrar att låta sig tvingas: “Hotelser tåler jag ej/ och tvång aldrig,/ vem som än vill det.” Skirner tar ingen notis om hennes ord, och dikten fortsätter med en lång rad förbannelser. Detta manssamhällets sändebud hotar med såväl fysiskt våld som mord: “Med staven slår jag dig,/ och jag skall tämja dig,/ så du vill, som jag vill.” Han hotar henne med inspärrning, vanmakt, ensamhet, sorger, plågor och all slags galenskap. Hon kommer att gifta sig med ett troll med tre huvuden eller inte få någon man, och hon skall dricka getpiss. Då han börjar galdra alla dessa olyckor över henne i runor, ger hon upp och lovar att nio nätter senare möta Frej i skogen.

“Skírnismál” är en dikt om våld, som litteraturhistorien emellertid har tolkat som en kärleksdikt. Denna identifikation med det manliga begäret och blindheten inför den kvinnliga synvinkeln finner stöd redan hos Snorre i hans bearbetning av dikten i Edda, där dialogen mellan Skirner och Gerd har fallit bort, och det som är kvar framstår som en enkel kärlekshistoria.

Sigurd Fafnesbane är den centrala manliga hjälten i hjältediktningen. En rad dikter berättar om hans väg till mandom och makt. En av dem är “Sigurdrífumál” (Sigurdrífas tal), som med sitt mytologiska ämne och sina många visdomsramsor påminner en del om gudadiktningen.

I diktens prosainledning beskrivs hur Sigurd (som just har dödat draken Fafner och lagt beslag på dennes guld) rider upp på ett berg, där han ser “ett stort ljus som från ett bål, och skenet från det nådde himlen”. Då han närmar sig, ser han en sköldborg med ett vajande baner. Han går in i borgen och ser en man ligga och sova i full rustning:
“Han drog hjälmen av hans huvud. Då såg han att det var en kvinna. Brynjan satt så hårt, som var den en del av hennes kropp. Då skar han med svärdet Gram upp brynjan från halsöppningen och längs bägge armarna. Så tog han av henne brynjan; då vaknade hon och satte sig upp och fick syn på Sigurd.”

Kvinnan, som Sigurd väcker, är valkyrian Sigurdrífa. Hon har brustit i lydnad mot Oden, som då stack “henne med en sömntagg” och svor att hon skulle bli gift och inte längre få kämpa i strid. Valkyrior förekommer ofta i eddadiktningen. De är Odens mör, som deltar i slagen och väljer ut de kämpar som skall falla på slagfältet. I motsats till den gifta kvinnan, som är bunden till sin bestämda plats i samhället, är valkyriorna övernaturliga och kan flyga. Många av hjältediktningens kvinnofigurer, som Brynhild i kvädena om Sigurd, Svava i “Helgakviða Hjörvarðssonar” (Kvädet om Helge Hjörvardsson) och Sigrun i “Helgakviða Hundingsbana I och II” (Det första och det andra kvädet om Helge Hundingsbane) är på en gång vardagskvinnor och övernaturliga valkyrior. Denna dubbelroll är redan inbyggd i de mytologiska valkyrior som, när de vänder hem från slagfältet, brygger öl till och passar upp på de döda hjältarna, som sitter till bords i Valhall. I “Völundarkvida” (Völundskvädet) blir den äktenskapliga kvinnorollen så outhärdlig för de tre valkyriorna, att de flyger iväg från sina män för att aldrig återvända.

“Sigurdrífumál” är valkyrian Sigurdrífas tal. Inledningen påminner om historien om völvan, som väcks från de döda: “Vad bröt brynjan?/ Vem skingrade min dvala?/ Vem löste gistna/ länkars börda?” Sigurd presenterar sig själv och sitt svärd, och Sigurdrífa ger honom ett horn fullt av mjöd. Därefter hälsar hon världen i ett återuppståndelsens tal:

Hell asar!
Hell er, asynjor!
Hell dig, du allgoda jord!
Vett och ordkonst
skänker ni oss vänligt
och läkande händer, medan vi lever.

Läkekonsten förbinds i flera eddadikter med kvinnor. I “Fjölsvinnsmál” (Fjölsvinnsmål eller “Svipdag och Fjölsvinn”) bor kvinnan Menglöd på läkeörternas berg, och vid hennes knä sitter nio gudinnor, representanter för var sin läkekonst. Som Sigurdrífa är Menglöd omgiven av flammande eld, och även hon väntar på en man: “Länge jag satt/ på Lyfjaberget,/ jag väntade dig dag och dygn.”

Detta är en androgyn vision – asynjorna är kvinnliga gudomar – och densamma som vöIvans i “VöIvans spådom”, men en kontrast till Odens syn i “Den höges tal”, som uteslutande vänder sig till män. Sigurdrífa hälsar båda könen, och hon ber om språk, visdom och läkekonst åt både sig själv och Sigurd. Sigurd ber henne lära honom visdom, och hon börjar tradera allt hon vet. Medan hon kväder bjuder hon honom på öl fyllt med trollsånger, galdrar och runor. Dikten består av ramsor med runvisdom och råd. I första delen av Sigurdrífas tal lär hon Sigurd sju runor, bland annat sinnesrunor för klokhet, ordrunor för vältalighet, grenrunor för läkekonst och bergrunor “skall du nämna,/ vill du bärga barn/ och lösa liv hos kvinnor”.

Efter runramsan håller Sigurdrífa igen och frågar om Sigurd vill att hon skall “tala eller tiga”. Han önskar att hon skall fortsätta, och hon ger honom elva numrerade råd, som i sin hypnotiska rytm påminner om en magisk formel. Här blandas moraliska råd med vardagens livsvisdom och praktiska anvisningar som t.ex. hur man tvättar lik.

Sigurd väcker valkyrian genom att begå ett slags våldtäkt, som påminner om Odens erövring av Gunnlöd i myten om skaldemjödet. Båda kvinnorna lever i vildmarken, bor i eller på berg, och de gömmer på en visdom som de överlämnar i mjöd. “Sigurdrífumál” ligger som sista dikten i raden av Sigurds ungdomskväden. Med erövringen av valkyrian fulländar han sitt mandomsprov. För henne innebär episoden en invigning i kvinnorollen. “Lång var min sömn,/ lång var den slummer, du bröt”, säger hon då den unge hjälten väcker henne, och med sitt svärd skär upp hennes brynja och gör henne till kvinna.

I slutet av “Sigurdrífumál” kommer den stora lakunen i den bevarade handskriften. Enligt Völsungasaga, som identifierar Sigurdrífa som valkyrian Brynhild, går hon efter mötet med Sigurd hem till det hus, där hon bor med sina flickor och “broderade i guld”. I bilder på broderiet framställer hon “de bedrifter, Sigurd hade uträttat”. Den androgyna värld hon vid sin återfödelse hälsade, har nu begränsats till mannens värld.

En stor del av hjältediktningen bygger på gamla germanska sagor. De kvinnliga huvudpersonerna är Gudrun Gjukesdotter och Brynhild Budlesdotter. Bägge älskar Sigurd Fafnesbane. Bröder spelar här en stor roll – liksom männens inbördes allianser. Gudruns bror är Gunnar, Brynhilds är Atle. Den centrala episoden är männens svek mot Brynhild. Maskerad som Gunnar rider Sigurd genom den flammande elden omkring hennes sal. Brynhild blir gift med Gunnar, Gudrun med Sigurd. Då Brynhild upptäcker bedrägeriet, får hon Gunnar att dräpa Sigurd. Själv tar hon sitt liv, medan Gudrun, mot sin vilja, blir gift med Atle. Atle låter dräpa hennes bröder. Hon dräper Atle. Hjältedikterna beskriver dessa händelser utifrån olika synvinklar, utan någon gemensam handlingstråd. Dikterna stämmer inte alltid överens inbördes. Den muntliga traditionen ger plats för flera versioner och röster.

Kvinnor och gråt

Den fornnordiska hjältediktningen handlar om konsekvenserna av männens hjältegärningar. Gråtande kvinnor går igen som ett ledmotiv genom hela texten, och grátur (“gråt”) är deras huvudgenre. Beteckningen grátur förekommer i själva diktningen i “Oddrúnargrátur” (Oddruns gråt eller Oddruns klagan), som också i sista strofen definieras som gråt: “Till ända är nu/ Oddruns gråt.” I “Guðrúnarhvöt” (Gudrun eggar till hämnd) kallas genren för tregróf (sorgeramsa), och den vänder sig till både kvinnor och män: “Giv att denna möda,/ män må fresta,/ och måtte kvinnors/ kvidan minskas,/ när sorgeramsan/ därom talar!”

“Gråt” är en elegityp, som endast kvinnor kväder. Hjältediktningens kvinnliga elegi kännetecknas av självbiografiska tillbakablickar, där gråten är eggande, anklagande, besvärjande och full av förbannelser, uttryckta i starkt sensuella termer. I “Guðrúnarkviða forna” (Det andra Gudrunskvädet), “Guðrúnarkviða fyrsta” (Det första Gudrunskvädet) och “Oddrúnargrátur” bär gråten upp hela dikten, i andra dikter förekommer den i delar, då och då endast i brottstycken.

I Völsungasagas bearbetning av “Det andra Gudrunskvädet” sker en anmärkningsvärd förskjutning, som betyder att kvinnorösten försvinner. Utgångspunkten för dikt och saga är densamma: Gudrun minns Sigurd och klagar över hans död. I dikten försiggår detta efter att Gudrun blivit gift med Atle och hemma hos honom. Dikten är en återerinring, som beskriver Gudruns inre liv och flackande sinne. I sagan däremot framsäger Gudrun sin klagan på prosa kort efter Sigurds död, och den omfattar bara diktens första del, som behandlar händelserna innan hon flyr. Efter episoden med hästen Grane övergår berättelsen till tredje person. Det sker samtidigt med att Gudrun flyr ut ur samhället: “Därefter försvann Gudrun ut i skogarna. Hon hörde vargar tjuta överallt omkring sig.” Därmed försvinner hon också som den talande, och hennes tillbakablick ändras till en lineär episk berättelse.

I “Det andra Gudrunskvädet” berättar Gudrun om sitt liv, från då hon var en lycklig ungmö i sin moders vård, tills hon blir gift med Atle. Sorgen kommer in i hennes liv då hennes bröder dräper hennes första man, Sigurd. Den enda som deltar i hennes sorg är hästen Grane.

Jag grät länge
vid Granes hals,
blank av tårar
bad jag den tala;
ned mot gräset
sjönk Granes huvud,
hästen visste,
dess herre var död.

I denna strof erinrar sig Gudrun sin egen tidigare gråt, och en gråt i gråten uppstår. Samma slags dubbelgråt finner vi på ett annat ställe i dikten, där Gudrun berättar om sin mors gråt: “Gråtande grep då/ Grimhild ordet,/ nu död hotade/ dem hon älskade.”

Då Gudrun har fått sina bröder att erkänna mordet på Sigurd, går hon ut i skogen för att leta efter hans lik: “Då lämnade jag bakom mig/ bröder och hem,/ för att söka,/ vad ulven lämnat.” Hon sitter vid Sigurds döda kropp en hel natt, ensam i den ödsligaste vildmark och omgiven av skrikande korpar och ylande vargar. Beskrivningen är full av fasa, men här gråter hon inte: “Inte jag hulkade,/ ej händer vred,/ ej snyftade högt/ som kvinnor eljest.”

Gudrun återvänder inte till det samhälle hon lämnat. Efter fem dagars flykt genom vildmarken anländer hon till ett annat samhälle, till Tora i Danmark. Här gömmer hon sig, tills hennes mor får reda på var hon är, och kommer för att hämta henne. Modern går patriarkatets ärende och vill att Gudrun skall gifta sig med Atle. Mor och dotter strider och striden påminner om den mellan Skirner och Gerd i “Skírnismál”. Modern brygger en dryck som får Gudrun att glömma, och det slutar med att hon ger med sig. Denna typ av tvångsgiftermål är ett mycket vanligt motiv både i eddadiktningen och i fornaldarsagorna, där det oftast för till den äkte mannens död.

“Oddrúnargrátur” utspelas också i ett kvinnorum. Den börjar med att Oddrun kommer långväga ifrån, för att hjälpa sin väninna Borgny i barnsängsnöd. Hon sätter sig vid Borgnys knä och använder sin läkedomskraft: “stort sjöng Oddrun,/ starkt sjöng Oddrun,/ beska galdrar/ som bröt smärtan”. Det hjälper. Borgny föder tvillingar, en pojke och en flicka. Här går dikten över i Oddruns monolog och gråt. Sittande hos barnsängskvinnan ser hon tillbaka på sitt liv: “Hon tog säte,/ en sorgtung kvinna,/ och talte högljutt/ om trångmålsstunder.” Gråtande beskriver hon kärlekens villkor. Liksom Borgny har Oddrun varit tvungen att älska i det fördolda. Då brodern Atle upptäckte förhållandet lät han döda älskaren. I slutet av sin klagan uttrycker Oddrun sin förvåning över, att hon var i stånd att överleva det, och i sista strofen sker en märklig sammansmältning mellan ramberättelsens huvudperson, som vänder sig till en publik, och Oddrun, som anförtror sig åt Borgny: “Du har nu lyssnat/ till vad lott vi fick,/ mörkt var vårt liv,/ mitt och deras;/ alla må följa/ sitt eget sinne. / Till ända är nu/ Oddruns gråt.”

“Det första Gudrunskvädet” har som utgångspunkt den halva strofen i “Det andra Gudrunskvädet”, där Gudrun med torra ögon vakar vid den döde Sigurd i skogen. Nu sitter Gudrun vid Sigurds lik i ett slutet rum med kvinnor omkring sig och kan inte gråta. Män försöker med ord att lindra “hennes hårda sinne” och kvinnor genom att berätta om sina egna sorger. Omkvädet “Gråta kunde/ Gudrun inte”, finns efter vart och ett av dessa försök. Först då Gudruns syster tar bort lakanet från Sigurds lik, ger hon sig hän. “Då grät Gudrun,/ Gjukes dotter,/ tårarna flög/ genom håret.” Samtidigt förlöses hennes språk och hon börjar tala.

Upptakten till gråten är minnet av den älskade mannen, som beskrivs i naturmetaforer och höjs över andra män: “Bland Gjukes söner/ reste sig min Sigurd/ lik en grön lök/ i låga gräset.” Gråten blandas med anklagelser, som i kraft av upprepningen får besvärjelsens karaktär:

Gjukes söner vållar
Gjukes söner vållar
min olycka
och deras systers
tunga gråt.

“Atlakviða” (Atlekvädet eller Det grönländska Atlekvädet) handlar om Gudruns hämnd mot Atle som har låtit dräpa hennes bröder. Dikten berättas i tredje person och som dialoger mellan flera personer. Gråten är här ett väsentligt motiv, och den ses som en kontrast till hämnden. Alla gråter med undantag av en: “alla utom Gudrun/ som icke grät/ över björnslagna bröder/ eller unga söner/ som åt Atle hon fött”. I stället för att gråta, handlar hon. Hon dräper sina egna och Atles söner och ger dem till Atle att äta. Därefter dräper hon Atle med ett svärd efter att ha förlamat honom med en dryck. Hon bränner ner hallen och hela hirden i en bild som påminner om apokalypsen i “Völvans spådom”: “Budlungagården/ brann sprakande/ gammalt grantimmer/ i gården störtade.”

Samma händelser beskrivs i “Atlamál” (Atlemål eller Det stora Atlekvädet). Då bröderna kommer till sin svåger Atle, försöker Gudrun först att förlika de stridande parterna. När det inte lyckas, ansluter hon sig till dem och kastar i en symboliskt laddad bild av sig kvinnorollen: “Överlastad med bröstsmycken/ bryskt slet hon av dem/ slängde ifrån sig silvret,/ så det klang och gick sönder.” En explicit kritik av manssamhället framförs senare, då hon säger: “Krossad ligger kvinnors/ kraft, när män vill det.” Dessa ord uttalar hon i den sista striden med Atle, och de utgör motiveringen till hennes fasansfulla handling.

“Gudrun eggar till hämnd” inleds med att Gudrun hetsar till hämnd, men dikten mynnar ut i gråt. I prosainledningen berättas att Gudrun gick ner till havet, efter att ha dräpt Atle. Hon vadar ut i vattnet för att dränka sig, men kan inte sjunka. I stället driver hon över fjorden till ett annat land, där kungen får henne till hustru. Dikten har en ram, där ett “jag” framträder som traditionsbärare av Gudruns sorgeramsa, men dikten är samtidigt Gudruns självbiografi. Den återberättar flera av händelserna i “Hamðismál” (Hamdersmål eller Det gamla Hamderskvädet), men från ett annat perspektiv. Båda dikterna inleds med att Gudrun eggar sina söner att hämnas dottern Svanhild, vars man lät döda henne genom att låta hästhovar trampa ihjäl henne. I “Hamðismál” är gråten ett medel för Gudrun. Sönerna drar sin kos och berättelsen följer dem. I “Gudrun eggar till hämnd” är berättelsen tillbaka hos Gudrun, som efter att ha sänt sina söner i döden, gråtande sätter sig på tunet utanför sitt hus:

Gråtkvald gick så
Gjukes dotter
med hjärtat tyngt
att sitta på tunet
och tälja
tårefloden
sina sorger
och många sår.

Sorgerna gråter hon fram i två strofer, men då hon vill fortsätta i den tredje, strejkar den skrivande, diktens traditionsbärande jag: “Mången sorg minns jag”, är det enda han har skrivit av strofen. I vetenskapliga utgåvor av dikten mynnar denna strof ut i en rad punkter, som visar hålet i texten. I andra utgåvor är den för det mesta helt struken. Det är omöjligt att veta hur många strofer som fattas. I nästa nedtecknade strof har scenen förändrats. Gudrun talar med den döde Sigurd, som har kommit för att hämta henne till sig, och hon beger sig till bålet: “Låt bränna mitt bröst/ och dess bittra överflöd!”

Uppror och arbetssång

“Grottasöngur” (Grottesången) är eddadiktningens enda bevarade arbetssång. Den står inte i Codex Regius, utan i Snorres Edda. Diktens ramberättelse beskriver hur den danske kungen Frode köper två jättinnor, som med sin enorma styrka kan få den enorma kvarnen Grotte att mala. Till en början mal de guld och fred och lycka åt kungen och hans rike. Men då kungen inte unnar dem någon vila, “berättas det, att de kvad de verser, som heter Grottesången”. Före kvädets slut har de malt fram en här mot Frode som dödar honom.

“Grottesången” är mer en dikt om arbetssång, än i sig själv en sådan. Den är också en dikt om patriarkatets tyranni och om kvinnors uppror. Metaforerna bygger på motsättningen mellan män med makt och kvinnor i träldom. En stor del av dikten upptas av jättinnornas uppfordrande monolog, riktad mot tyrannen. De hotar honom genom sin magiska sång: “Vakna nu, Frode!/ Vakna nu, Frode!/ om du vill lyssna/ till våra sånger/ om svunna tider.”

Jättinnorna sjunger tillsammans eller i skift, medan de vrider kvarnen:

De sjöng och svängde
svettigt kvarnen.

Kvarnsångens arbetsrytm tränger igenom dikten som en besvärjelse: “Lägg så kvarnen!/ Lyft så stenen!” Jättinnorna är “synska” och som völvan i “Völvans spådom” lägger de stor vikt vid sin egen vishet, men också vid gemenskap och solidaritet: “Vi vet det bägge!” I en självbiografisk tillbakablick minns de sin barndom och sitt tidigare liv. Liksom völvan är de uppvuxna under jorden: “Vi löpte nio/ vintrar muntra/ hemma hos jättar/ i jorddjupet”, och de har som valkyrior deltagit i strider, men är nu “maktfulla mör/ hållna som trälkvinnor”. Tillbakablicken fortsätter klagande: “Nu har vi kommit/ till kungsgården, tröstlösa/ må vi träla för honom;/ smuts fräter sulan/ och snö näsan,/ Frodes fredskvarn/ fängslar vår styrka.”

De gör uppror, tar makten över kvarnen och mal död och fördärv åt sin tyrann: “Kvinnorna kramar/ om kvarnstången,/ ännu så unga/ och jättevreda.” Kvarnen bryter samman och med den hela kungariket. Dikten slutar med jättinnornas ironiska kommentar: “Vi har slitit, Frode,/ nu skall vi sluta,/ verket är gjort/ av kvinnor vid kvarn.”

Här tar dikten slut men sagan fortsätter. Ett nytt patriarkat uppstår nämligen som förtrycker jättar och kvinnor lika. Den segrande sjökonungen Mysing tar Grotte och Fenja och Menja med sig på ett skepp och låter dem mala salt: “Mitt i natten frågade de, om inte Mysing hade blivit trött på salt. Han bad dem mala vidare. De malde ännu en tid tills skeppet sjönk, och där det sjönk uppstod ett svalg, där havet väller in i kvarnens öga.”

Apokalypsen påminner om den i “Völvans spådom”, men skiljer sig från denna genom bristen på utopi. Skeppet är en metafor för samhället omgivet av den vilda naturen. Det sjunker och kvinnorna med, utan att någonsin kunna komma upp igen.

Kroppen och kvinnans makt

En rad av de dikter, som är citerade och bevarade i de olika sagorna, tillhör eddadiktningen utan att vara upptecknade i Codex Regius. Många av dem framförs av kvinnor och kännetecknas av kroppsliga metaforer, spådomar och förbannelser, medan “gråten” som diktform har försvunnit.

“Darraðarljód” (Spjutsången), bevarad i Njals saga, påminner om “Grottesången”. I båda dikterna sjunger kvinnor vid arbetet, medan de bestämmer över mäns öden. I “Grottesången” sjunger de vid kvarnen, i “Spjutsången” vid väven. Ordet “darraður” betyder spjut, men i sagan är det också ett mansnamn. I diktens ramberättelse ser en man vid namn Darrad en dag tolv män i tropp rida fram till en kvinnosal. Han följer efter och ser genom en glugg tolv kvinnor stå vid en väv och sjunga. Väven utgörs av manshuvuden och tarmar. Kvinnorna använder svärd som slagbom och pilar som skyttel. De kväder en lång dikt om strid, och Darrad förstår att de är valkyrior, som väver mäns öden. Dikten är en vision, präglad av grotesk grymhet. Kvinnorna definierar sig själva och sin makt i första strofen:

Vi har utspänt
på vävbommen
en blåsande trådsky,
blod den regnar!
Världsväven
varslar kampen
Gauts mör fyller
dess grå trådar
med Randves banes
röda inslag.

Över denna ohyggliga väv sjunger valkyriorna sina verser, där strid och blod vävs samman med kvinnoarbetet. De väver och sjunger, medan slaget pågår. Vi ser in i två världar på en gång: kvinnornas vid väven och männens i strid. Diktens rytm är snabb; i likhet med den häftiga strid och det hektiska arbete som skildras, finns det ingen vilopunkt. Arbetsrytmen slår igenom i omkvädet:

Slå, slå väven,
slå spjutväven!

För att ge tyngd åt sina spådomar, benämner valkyriorna sig vid namn: “Och Hild väver/ och Hjörtrimul,/ Sanngrids, Svipuls/ svärd är dragna;/ skärpan brakar,/ skölden knakar,/ när hjälmhunden/ slår järn sönder.” Stridens fasansfulla och destruktiva sida framhävs av skildringen av döda, lemlästade kroppar. I överensstämmelse med apokalypsen river kvinnorna ner väven då de har kvädit färdigt, och striden är över. Det berättas att var och en behåller vad hon har i handen. Darrad går bort från gluggen och hem, medan kvinnorna stiger till häst och rider iväg, sex mot söder och sex mot norr.

Kvinnorna kväder sin dikt i ett slutet kvinnorum, men för att den skall kunna bevaras, måste en man höra den. Mot slutet av dikten tilltalar valkyriorna smygtittaren och ber honom lära sig deras ord och föra dem vidare: “Men lär var och en,/ som hör oss,/ vårt spjutkväde/ och sprid ordet.” Intressant nog har dikten i litteraturhistorien fått namn efter den lyssnande mannen som överför den från kvinnorummet och ut i samhället. I sagans framställning är mannen Darrad episodens huvudperson. Han har en vision om valkyriornas vision.

Många av de groteska dikterna, som i fornaldarsagorna lagts i munnen på kvinnorna, syftar till att dekonstruera hjältens mandom, och de framförs ofta i humoristiska och föga heroiska situationer. På ett av sina erövringståg längst upp i norr konfronteras hjälten Orvar Odd i Orvar Odds saga med en stor jätteflicka, som hela tiden påminner honom om hur liten han är. Hennes far har räddat Odd från en jättefågel ute i vildmarken och tagit honom med sig hem som leksak åt sin dotter Hildegun, som skall uppfostra honom tillsammans med sin nyfödde bror. Det berättas att Odd, när han står bredvid henne, når henne till mitten på låret. Hildegun lyfter upp honom, vänder förundrat på honom och sätter honom så på sitt knä och kväder en vaggvisa:

Lille skvätt,
och klatt under näsan,
större var Gudmund,
född igår.

Hon lägger honom i vaggan hos jättebarnet och kväder vaggvisor för dem båda. Då Odd har svårt att komma till ro, lyfter hon upp honom och sätter honom i sängen hos sig. Det slutar med att “Odd lekte allt det, han tyckte om”. Det är han i stånd till, även om han bara når henne till mitten av låret. Då han skall resa sin väg för att göra nya erövringar, säger Hildegun, att hon älskar honom, “trots att du är liten”, och berättar för honom, att hon väntar barn, “även om det kan verka otroligt, att du duger till sådant, så liten och ynklig som du är”. Då sonen, som har ärvt sin mors storlek, senare möter sin far, utbrister han: “Jag kan nästan inte tro att du är far till mig, en sån liten stackare syns du mig.”

I “Buslubæn” (Buslas bön), bevarad i den pikareska Bósa saga (Boses saga), skildras en konfrontation mellan en trollkunnig kvinna och en mäktig kung. Scenen utspelar sig i hans sovrum. Det berättas att Hring, kungen av Gautland, har fängslat bondesonen Bose och tänker låta döda honom. Kvällen före avrättningen går kvinnan Busla, Boses trollkunniga amma, in i det rum där kungen sover, “och stämde upp den bön, som man sedan har kallat Buslas bön”. Busla kallar själv sin bön “þula” (dvs. ramsa), och inleder med att lokalisera kungen till sängen: “Här har Hring läger.” Busla hotar kungen med allt ont om han inte släpper Bose. Busla har auktoritet som diktare och sätter pris på sin dikt: “Hör min bön, kung/ Busla den sjunger,/ så att hela jorden/ får höra sången.” Kungen försöker täppa till munnen på henne: “Tig, ditt otyg, och maka dig iväg, annars låter jag lemlästa dig för det onda, du önskar mig.'”

Den här sagans berättare är mycket lustig – och speciell. Hans är rollen som den litterära institutionens kristna representant. I sin egenskap av nedtecknare lägger han sig ofta i berättelsen med parodiska kommentarer. Han återger “Buslas bön” i tre delar med prosaförklaringar mellan och endast i brottstycken. Han berömmer bönen och säger att den är känd vida omkring, samtidigt som han förklarar sig mycket ovillig att återge den: “Det finns många onda ord i den, som kristna män bör underlåta att ta i sin mun. Dock lyder de första orden således.” Efter den första delen är han frestad att fortsätta, men markerar först sitt förbehåll med en litteraturhistoriskt sett anmärkningsvärd kommentar, som i parodiska ordalag visar, hur den dominerande kulturen genom sin skrift kan censurera kvinnostämmor. Om den andra delen av dikten och dess egentliga förbindelse med den första säger han nämligen: “Jag vill underlåta att skriva ner den, för det kommer inte att gagna någon att upprepa den, vilket är svårast om den inte nedtecknas.”

Då Busla har kvädit diktens första del över den liggande kungen, försöker han förgäves att sätta sig upp. Busla anropar då alla slags naturfenomen, som skall besegra kungens makt:

Tursar och alver
och trollkvinnor,
bistra bergsjättar
bränne dina hallar;
hate dig rimtursar,
hingstar skände dig,
strån sticke dig,
och stormar svinge dig,
och ve varde dig,
om icke min vilja du gör!

Därefter erbjuder kungen Busla en kompromiss, “förrän du önskar mer ont över mig”. Bose skall inte dödas utan tvingas i landsflykt. Det vill Busla emellertid inte gå med på och stämmer i med “den vers, som kallas Syrpuvers, och som rymmer de starkaste galdrarna”. Berättaren/skribenten är så upprörd över detta, att han bara återger versens avslutning, som är en gåta i runor. Den sista raden skriver han med runbokstäver (se bild)-

Om kungen inte kan härska på det vis som Busla finner riktigt, skall hundar bita honom till döds och hans själ hamna i helvetet. Då Busla har slutat sin bön, berättas det, vet kungen inte längre, “vad han skulle svara på hennes förbannelser”. Han ger upp och svär Busla trohetsed, “och därefter försvann den gamla”.

En liknande nedtagning av mandomen (och falliska makten) genom humor och grotesk metaforik kan iakttas på flera ställen i fornaldarsagorna och i berättelser, som bygger på gamla dikter. I “Völsaþáttur” (Berättelsen om Völse), bevarad i Flateyjarbók (“Flatöboken”), konfronteras den norska kungamakten med en fallos. Berättelsen utspelar sig i den avlägsnaste vildmark, och hänvisar som källa till en gammal dikt: “Efter vad som sägs i ett gammalt kväde, bodde på ett fjordnäs, norrut i Norge … långt från stora bygder och från allfarvägar en bonde med sin hustru, de var lite till åren.”

På gården bor dessutom deras två barn, en son och en dotter, en träl och en trälkvinna och hunden Lärir. Dessa människor känner inte till den heliga tron. Bondens packhingst dör, och då den är fet och hedningar äter hästkött, tillreds och förtärs den. Trälen skär av “med ett raskt snitt den lem, som efter naturens ordning det slags skapelser har till avlande … och som, efter vad de gamla skalderna säger, heter ballen på hästar”. Bondsonen kommer skrattande in i rummet till sin mor, syster och trälkvinnan och hotar dem med ballen. Han kväder en smädevers, där han ger ballen namnet Völse (etymologiskt detsamma som fallos). Trälkvinnan skrattar högt, medan systern ber honom att “genast avlägsna den avskyvärda tingesten”. Bondkvinnan tar Völse, “torkar den … sveper in den i lin och lägger till lök och andra örter … och gömmer den i sin kista”. Det berättas att hon från denna stund tar fram den varje kväll med samma ord, vilket leder till “att hon skänker den hela sin tillit och håller den för sin gud, och leder i samma villfarelse husbonde såväl som barn och hela sitt hushåll”. Varenda kväll bär hon in Völse i storstugan, de närvarande får den överräckt i tur och ordning, och var och en kväder en strof över den.

Kung Olav kommer till gården tillsammans med två av sina män, och alla tre är förklädda. När de sitter och äter på kvällen kommer kvinnan in med Völse i famnen. Hon tar linneduken av den, lägger den i bondens sköte och kväder en visa: “Kraftig är du, Völse,/ ur kistan tagen.” Bonden “såg rätt trumpen ut”, men tar emot den, kväder en strof och sänder Völse vidare. Den går nu ur hand i hand, och alla kväder en obscen strof med det föga varierade omkvädet: “Tag du emot Völse!” Då den når en av kungens män, skalden Tormod, undersöker han mycket noggrant “hur Völse var formad”. Han ler medan han kväder sin strof, som säger att han aldrig på någon av sina resor sett maken till “lem uppkrängd/ löpa längs bänkar”. Därefter räcker han Völse till kungen, som slänger ifrån sig den på golvet till hunden. Bondkvinnan skälver och kväder, men hunden nafsar åt sig Völse och slukar den. Kungen kastar av sin förklädnad och det hela slutar med att alla i hushållet går över till den rätta tron.

Litteraturhistorien ser på “Berättelsen om Völse” som ett viktigt religionshistoriskt dokument, som en genklang av äkta gammal kult. Berättelsen är emellertid klart parodisk. Den skall tjäna som ett exempel på kung Olavs helighet: “Av sådant kan man se, att det låg Olav varmt om hjärtat att förstöra och utrota allt dåligt skick och all hedendom och trolldom i de mest avlägsna avkrokarna av Norges rike.” Kungen har en skald med sig vars funktion är att dikta om erövringarna. Parodin drabbar därför inte bara kungalegender och kungasagor, utan också skalderna och deras lovkväden.

Kampen mot jättinnorna

Jättinnor utmanar hjältarnas mandom, och jättinnor finns det gott om i fornaldarsagorna. De är ett avslöjande metaforiskt uttryck för männens skräck för en kvinnlig makt, som är större än deras egen. I jättinnorna smälter naturen och kvinnan samman. Strider med jättinnor är också ett så vanligt motiv i fornaldarsagorna, att en myt med ett bestämt narrativt mönster framträder.

I motsats till konfrontationen med völvan, som äger rum i samhället, försiggår kampen med jättinnorna i vildmarken, oftast på en strand eller vid något slags gräns. Hjälten kommer seglande till nordliga trakter, ofta tillsammans med sin fosterbroder eller en skara män. Medan völvan kommer från vildmarken in i samhället, reser här den manliga hjälten från samhället ut i det vilda. Till skillnad från völvan, som är gammal och ensam, är jättinnorna unga och uppträder ofta två eller flera tillsammans. De bor i berg och är ett med naturen. De skildras som motbjudande, alltid i kroppsliga och ofta även i sexuella termer. Jättinnorna är nyfikna av sig, och de visar ett särskilt intresse för männens skepp, som de försöker förstöra. En strid på vers mellan hjälte och jättinna kommer till stånd, där jättinnan antingen utmanar mannen sexuellt eller ifrågasätter hans mandom. I den därpå följande tvekampen använder mannen vapen, medan jättinnan uteslutande kämpar med sin kroppsstyrka. Lemlästandet av jättinnorna skildras mycket detaljerat och med en närmast sadistisk njutning. Jättinnorna skriker när de flyr eller blir dräpta. Ofta följer en kommentar, som berättar att dråpet är något av en hjältebragd.

Gríms saga loðinkinna (Grim Ludenkinds saga) handlar om hjälten Grim, som anländer till en strand norr om Finnmarken efter stora strapatser till sjöss. Han drar upp sitt skepp på land och finner en hydda. En natt vaknar han av skratt utanför. Han hoppar upp, griper sina vapen och går ut. Två jättinnor står nere vid hans skepp och tar “fatt i varsin stäv på skeppet och försöker slita itu det”. Han tilltalar dem på vers och frågar, vad dessa fula “klipp-boerskor” heter, som “skada vill/ mitt skepp”. De besvarar artigt hans fråga och presenterar sig så:

Feima jag heter
född blev jag nordpå
Rimners dotter
från högfjället.
Här är min syster
dubbelt så duktig
vid namn Kleima
kommen ned till havet.

Han kallar dem för “de värsta bland kvinnor” och hotar dem med allt ont. Kleima kväder, besvärjer och spår, att han och hans män inte kommer att vända hem oskadda. Grim visar fram sina vapen och kväder att de nu kan få veta, “vad som bäst duger/ pilen eller näven”, mannens vapen eller kvinnans kropp. Han avfyrar en av sina pilar mot Kleima och dödar henne på fläcken, medan han hugger till Feima med yxan. Jättinnan vrålar och flyr längs stranden med yxan i ryggen. Hon springer upp på ett berg och in i en stor grotta. Grim följer efter men måste använda sina vapen för att kunna bestiga berget. Inne i grottan sitter Feimas föräldrar så oblygt att Grim kan se “hur de båda var inrättade mellan benen”. Innan Feima faller död ner hinner hon berätta, att hennes syster ligger dräpt nere på stranden, och att det är “ogärningsmannen” Grim Ludenkind som ligger bakom dådet: “Han och hans förfäder är bättre rustade än andra män för att dräpa troll och bergsfolk.” Och jätten kommenterar: “Det var ingen liten hjältebedrift att döda er, den ena sex, den andra sju år gammal.” I detsamma träder Grim in i grottan “och högg Rimner så hårt, att huvudet flög av”. Då hoppar jättinnan Hyrja på honom, “och kampen blev både hård och långvarig, för hon var ett kolossalt troll, och Grim var mycket stark”. Striden får sin ände med “att han grep henne om höfterna och svingade henne i vädret, så att hon föll. Så högg han huvudet av henne och lät henne ligga där död och gick sen till sin hydda”.

Jättinnorna visar sig vara barn, de är blivande kvinnor, som det gäller att hejda redan i uppväxten. En hel jättefamilj är utplånad.

Det finns ännu ett sätt att göra sig av med jättinnor, nämligen att ligga med dem och på det sättet frälsa dem, göra dem till vanliga kvinnor. Under den resa då Grim dräper jättefamiljen, ligger han en gång sårad på stranden efter en strid och är nära att dö. Då ser han en kvinna, “om man kunde kalla henne det”. Hon är inte större än ett sju vintrar gammalt flickebarn, men så tjock “att Grim tänkte, att han inte skulle kunna famna henne”. Hon är svart både till hår och hud, fjällig och ful, med kort hals och krokig näsa och klädd i en skinnsärk som räcker ner till ändan. “Tämligen okyssbar var hon för honom, för snöret hängde ner över läpparna.” Hon närmar sig Grim och erbjuder sig att rädda honom, men ställer vissa krav, och hon hånar honom genom att säga: “Lågt ligger nu Helgolands hövdingar.” Så lyfter hon upp honom under skinnsärken och springer med honom “som om han var ett barn och så fort, att han fylldes av luft”. Då hon äntligen lägger ner honom i en stor grotta tycker Grim “att hon var ännu hemskare än förut”. Han blir ändå tvungen att kyssa henne och ligga med henne på natten. Han är trots allt en smula attraherad, för då hon förbinder hans sår, finner han det underligt “att hon hade så smidiga fingrar, när hennes händer dock var så fula, för han tyckte de liknade fågelklor mer än människohänder”. Då Grim vaknar på morgonen, ser han en vacker kvinna ligga vid sin sida i sängen, medan den hemska trollkvinnan ligger på golvet. Den vackra kvinnan i sängen har symboliskt nog fallit i vanmakt. Hon visar sig vara Grims fästmö, försvunnen en vecka före deras bröllop, och han för henne tillbaka till samhället och gifter sig med henne.

Kvinnouppror och genretvång

Islänningasagorna är en manlig genre, som skildrar människor och samhälle ur ett patriarkaliskt perspektiv. De vanligaste motiven är männens hjältebedrifter med därtill hörande strider, förhandlingar och utlandsresor. Kvinnorna har inte stor plats i denna genre. De ses som objekt för de manliga hjältarna och värderas efter hur de förhåller sig till genrens hjälteideal. Det finns dock enskilda sagor, som försöker bryta denna genre och överskrida dess inbyggda ideologi. Således är Fóstbræðra saga (Fostbrödrasaga) en parodi på genren. Genom groteska metaforer och ironiska underskattningar framställer sagan de manliga hjältarna, “fosterbröderna”, som komiska antihjältar, medan de kvinnliga personerna står för det normativa och uttrycker sagans kritik.

En annan typ av genrebrott finns i Laxdæla saga. Den är en av de få islänningasagorna som har – eller försöker få – en kvinnlig huvudperson. Vad som i sagagenren traditionellt skildras som objekt, försöker Laxdæla saga att göra till handlingens subjekt. Emellertid kan sagans handling inte drivas fram av enbart en kvinnas upplevelser. De traditionella ingredienserna som fejder, resor och förhandlingar måste också finnas med, och i Laxdæla saga ingår dessa i så hög grad, att de ofta överskuggar sagans kvinnliga perspektiv. Det uppstår en konflikt mellan den kvinnliga erfarenheten, som sagan vill uttrycka, och den manliga genre den skrivs in i.

Berättelsen om Gudrun och hennes liv sträcker sig över största delen av Laxdæla saga. Ändå är hon långtifrån närvarande hela tiden. Stora avsnitt handlar om hennes bröder, friare, äkta män och söner. Men det är hon, som bildar ramen kring berättelsen och håller samman trådarna. Första gången Gudrun uppträder i sagan, berättar hon fyra drömmar för den vise Gest Oddleifsson, som hon ber honom tolka. Drömmarna lägger samtidigt grunden för hennes livshistoria och för sagans struktur. I den första drömmen bär Gudrun en huvudduk, som inte klär henne, och som hon kastar ifrån sig i en bäck. I den andra har hon en armring av silver, som glider av hennes hand och försvinner i en sjö. I den tredje bär hon en fingerring av guld, som stöter mot en sten och går sönder, och i den fjärde drömmen bär hon en hjälm av guld och ädelstenar. Den faller av henne och försvinner i havet. Gest ser i drömmarna tydligt vilken framtid som väntar Gudrun. Drömmarna visar sig handla om fyra äkta män. Som så ofta i sagan reagerar Gudrun med kroppsspråk: “Medan drömmarna blev tydda blev Gudrun blodröd och sade inte ett ord.” Gudruns äkta män införs sedan i sagan, den ene efter den andre, och de liksom cirkulerar kring henne och ses i förhållande till henne, tills de försvinner, och hon åter står ensam. I sagans struktur motsvaras Gudruns drömmar av det berömda samtalet mellan henne och sonen Bolle mot sagans slut. Här ger Gudrun en sista tillbakablick över sitt liv. Det berättas att Bolle ofta sitter hos sin mor, och att de talar mycket. Så frågar Bolle: “Vill du berätta en sak för mig mor, som jag är nyfiken på att få veta? Vem av dina män har du älskat mest?” Gudrun svarar genom att diskutera varje makes kvaliteter. Då säger Bolle: “‘Jag förstår utmärkt vad du berättar för mig, om hurudana dina makar var för sig var, men du har ännu inte sagt vem du älskade mest. Du behöver inte dölja det längre’. Gudrun svarar: ‘Du driver hårt på, min son, men om jag skall säga det till någon så föredrar jag dig’. Bolle bad henne göra det. Då sade Gudrun: ‘Mot honom var jag värst, som jag älskade mest’.”

Gudrun talar i gåtor och det står ännu inte klart vem hon älskade högst. Men hennes son låtsas som om han förstår. Omedelbart härefter berättar sagan i några få rader om Gudruns sista levnadsår och om hennes död.

Enligt forskningshistorien står sagans konflikt mellan Kjartan och Bolle, det vill säga mellan två män, vilket är det vanliga i islänningasagorna. Men det speciella med Laxdæla saga, och det som skiljer den från andra sagor om kärlek, är att konflikten inte utspelas mellan två män som älskar samma kvinna, som t.ex. i Gunnlaugs saga, utan mellan de älskande själva. Konflikten mellan Kjartan och Gudrun är en typisk och tydlig könskamp. Den slår ut då Kjartan berättar för Gudrun, att han skall resa till utlandet och ber henne vänta på honom. Det uppstår en strid mellan man och kvinna, och de talar inte samma språk: “‘Där har du fattat ett hastigt beslut, Kjartan.’ Hon lät några ord falla, varav Kjartan förstod, att Gudrun inte gillade det. Kjartan sade: ‘Ta inte vid dig av det, jag skall göra något annat, som du kommer att glädja dig över.’ Gudrun sade: ‘Gör du det, för jag skall strax säga vad jag önskar.’ Kjartan bad henne göra det. Gudrun sade: ‘Så skall jag resa utomlands med dig i sommar, därmed har du gottgjort ditt förhastade beslut, för jag tycker inte om Island.’ ‘Det kan inte låta sig göras’, säger Kjartan, ‘dina bröder är omyndiga och din far gammal, och de är helt utan hjälp om du reser ut ur landet, men vänta på mig i tre år’. Gudrun sade att det kunde hon inte lova, och var och en stod fast vid sitt, och därmed skildes de.”

Inte på något ställe i sagadiktningen kommer motsättningen mellan kvinnans plats och mannens värld tydligare fram än här. Gudrun vill inte sitta som fästmö på Island, hon vill ut i världen. Då Kjartan nekar Gudrun att resa med, hänvisar han till hennes omsorgsplikter. Hon skall stanna hemma och passa sina små bröder och sin gamle far. Sagan beskriver också sorgfälligt vad kvinnor företar sig medan männen är ute och reser. Medan Höskuld är utomlands, bland annat för att köpa sig den dyraste frilla han kan finna, passar hans hustru Jorun “hans hus och barn”, och detsamma gör Torgerd, medan Olaf är på resor, även om hon inte gillar det. Denna kontrast mellan mannens värld och kvinnans plats uttrycker sagan senare explicit i Torleik Bollasons ord, då han ber sin mor och Torkel om respengar, “för det tråkar ut mig att sitta hemma som kvinnor gör”.

I Laxdæla saga konfronteras kvinnorollen ofta direkt med mansrollen. Då Bolle vänder hem efter att ha dräpt Kjartan, jämför Gudrun sina kvinnliga sysslor med hans manliga hjältedåd, och gör honom samtidigt uppmärksam på deras olika roller: “Det var alltså morgonens arbete; jag har spunnit garn till tolv alnar, och du har fällt Kjartan.” Vi har en parallell skildring i episoden om dråpet på Bolle. Gudrun och Bolle uppehåller sig i en fäbodstuga, då fienden kommer för att ta hämnd, och Bolle vet att han kommer att bli dräpt:

“Bolle talade till Gudrun och bad henne gå bort från fäbodvallen och sade, att detta möte bara kunde utfalla på ett sätt som inte skulle glädja henne. Gudrun sade, att hon inte trodde att något skulle hända som hon inte kunde titta på, och sade att Bolle inte skulle ta skada av att ha henne i närheten. Bolle sade att han ville bestämma, och det slutade med att Gudrun avlägsnade sig från fäboden. Hon gick ner till kanten av en bäck, som rann där, och gav sig till att tvätta sitt linne. Bolle var nu ensam på fäbodvallen; han tog sina vapen, satte en hjälm på sitt huvud, höll en sköld framför sig och svärdet Fotbiter i handen.”

Här kommer kontrasten tydligast fram i bildspråket, i metaforen med kvinnan som tvättar sitt linne i bäcken, och mannen som kämpar med sköld och svärd. Vidare kan man notera, att Bolle, då han jagar ut Gudrun ur fäbodstugan, samtidigt jagar henne ut ur handlingen. Strider är inte till för kvinnor, och Gudrun är inte heller närvarande i dessa, de två mest spänningsfyllda situationerna i sagan. Handlingen följer Kjartan och Bolle, men vi får en noggrann redogörelse för vad Gudrun känner och företar sig under tiden.

Sagadiktningens olika typer av kvinnouppror samlas i skildringen av Gudrun. Hennes uppror mot kvinnorollen uttrycks inte endast i konflikten med Kjartan, utan också i alla hennes äktenskap. Torvald trotsar hon genom att slösa bort hans pengar och genom att ha ett förhållande med en annan man. Inför Tor består det upproriska i, att det är hon, som friar till honom genom att provocera honom till skilsmässa från sin hustru. Bolie hotar hon att lämna, om han inte gör som hon vill. Hennes mest tydliga uppror är riktat mot Torkel, hennes sista man, på deras bröllopsdag. Hon har bakom hans rygg tagit emot en fredlös man, Gunnar, som Torkel och flera andra stormän är ute efter. Det uppdagas under själva bröllopet, och Torkel ger sina män order att gripa Gunnar:

“Men Gudrun satt inne på tvärbänken med kvinnor omkring sig, de hade huvuddukar. Så snart det kommit till hennes kännedom, steg hon ner från brudbänken och ropade till sina män, att de skulle komma Gunnar till hjälp; hon sade, att de inte skulle skona någon man, oavsett vilka som uppträdde fientligt. Gudrun hade mycket mer folk, så nu tog saken en annan vändning än väntat.”

Den vise Snorre blandar sig i och ber Torkel besinna sig, “för du kommer aldrig att få en sådan hustru som Gudrun, även om du söker vida omkring”. Torkel inser, “att han talade sant” och går med på en kompromiss. Denna bild av Gudrun, som stiger ner från brudbänken i brudutstyrsel och med lintyget över huvudet för att egga till kamp mot sin egen man, är en stark skildring av hennes önskan att överskrida den passiva kvinnorollen och ingripa i männens värld. Uppeggandet är ett av de vanligaste kvinnomotiven i islänningasagorna, liksom i den fornnordiska litteraturens övriga genrer. Detta motiv har oftast tolkats som ett tecken på kvinnornas maktposition i förhållande till männen, deras förhållandevis starka ställning i medeltidens isländska samhälle. Det kan emellertid också ses som ett uttryck för motsatsen, det vill säga som uttryck för en social och kulturell underordning. Kvinnor kunde endast agera utåt via männen, och i sagor som handlar om stridigheter och konflikter mellan män, kan kvinnor bara delta i handlingen genom att egga männen.

I Laxdæla saga finns många tecken på kvinnouppror i olika former. Unn den djupsinniga är landnamskvinna, vilket i och för sig är en mansroll, och hon behandlas också som en manlig hjälte. Med trälkvinnan och frillan Melkorka, som visar sig vara en irländsk kungadotter, har vi motivet med den förtrollade prinsessan, dvs. drömmen om frihet. Hennes maktlösa uppror består i att hon vägrar att tala. Aud gör ett misslyckat försök att dräpa sin man som hämnd för att han lät skilja sig från henne. Att hon under denna aktion påtar sig en mansroll, preciseras genom att hon klär sig i byxor; hon kallas också för “Byx-Aud”. Torgerd gör narr av Olav På, då han kommer för att fria till henne: “Du menar nog, att du har utfört större vågstycken än att tala med kvinnor.” Hennes dotter Turid byter ut sitt lilla barn mot sin mans svärd i protest mot att han vill resa utan att sörja för sin familj. När hon smyger sig ut till skeppet, lägger barnet hos honom i sängen och går därifrån med hans svärd, är det en symbolisk handling, en önskan om rollbyte eller upphävande av roller.

Det vanligaste är, att kvinnorna eggar sina makar eller söner. Gudrun vänder sig emellertid mot sin man. Upproret lyckas inte helt, eftersom hennes skyddsling måste lämna gården. I den sista av de fyra drömmarna, som Gudrun berättar för Gest, bär hon en hjälm, som hon beskriver som “tämligen tung, så att jag knappt kunde bära den och måste luta huvudet”. Detta är en bild av förtryck, som fullständigt överensstämmer med Gests tolkning av drömmen och sagans karakteristik av Gudruns sista äktenskap.

Bland övriga islänningasagor, som struktureras kring en kvinna, kan nämnas Gunnlaugs saga ormstunga (“Gunnlög Ormstungas saga”) med Helga den Fagra, Svarfdæla saga (“Sagan om folken i Svarfadardal”) med Ingveldur Fagurkinn och Eiríks saga rauða (“Erik den rödes saga”) med Gudrid Torbjörnsdotter.

En dikterskas saga

Helga Bárðardóttír i Bárðar saga Snæfellsáss (Sagan om Bård Snöfjällsås) är född hos sin trollmorfar i en grotta på Dovre. Som barn mister hon sin mor och växer upp hos fadern Bård och hans andra hustru. Familjen flyr från den norska kungamakten, och tillsammans med flera andra seglar de till Island i sitt sökande efter ett bättre land. Ett helt samhälle skildras genom livet på skeppet. Ombord finns Bård med sin hustru och nio döttrar, hans halvbror Torkel med sin hustru och två söner samt en mängd arbetare, ungdomar, barn, trälar och trälkvinnor. De går iland på Snæfellsnes, där de flesta bosätter sig; Bård på Laugarbrekka, där det berättas, att han bygger en stor gård, och hans bror i närheten på gården Arnarstapi.

Bárðar saga Snæfellsáss (Sagan om Bård Snöfjällsås) är en av de islänningasagor som litteraturhistorien utifrån sitt realismkrav har definierat som perifera och den har av Sigurdur Nordal kallats “en egendomlig produkt”. Få har lagt märke till att sagan i hög grad handlar om en kvinna, och att denna kvinna är diktare.

Bárðar saga handlar om människornas kamp mot den natur, som de är i färd med att lägga under sig, och om hur de grundar ett samhälle. Samtidigt framställer sagan med osedvanlig skärpa könens inbördes kamp om en plats i detta samhälle och uppkomsten av ett patriarkat. För att erövra mandom och makt skall mannen inte bara segra över naturen, han skall också besegra kvinnan. Det gör han antingen genom att skenbart göra henne till sin bundsförvant eller genom att jaga bort henne.

Detta kommer tydligt fram i en berättelse tidigt i sagan, som handlar om en lek döttrarna på Laugarbrekka och sönerna på Arnarstapi leker. Vanligtvis är det män som provar sin mandom i dylika lekar, men här försiggår leken mellan de två könen. Det berättas om bröderna, att “de växte upp på Arnarstapi och var lovande män”. Därefter sägs om Bårds döttrar, att de “växte upp på Laugarbrekka, de var båda stora och ståtliga”, och att Helga är den äldsta av dem. Om vintern leker dessa unga “på isen vid några älvar i närheten, som kallas Barnaåarna”. Det berättas att bröderna vill bestämma “för att de var starkast”, men att systrarna inte vill ge med sig. En dag med tät dimma och drivis leker Helga med pojken Rödfäll. Leken går av stapeln alldeles nere vid strandkanten, symboliskt sett vid samhällets gräns. Pojken kastar Helga “i havet, ut mellan isflaken”. Det är kraftig frånlandsvind, så isflaket hon håller fast sig i driver ut till havsisen, som Helga klättrar upp på. Under natten driver havsisen från land och ut på havet. Efter sju dagar på isen anländer Helga till Grönland.

Då detta drama utspelar sig befinner sig ungdomarna på gränsen mellan barndom och vuxenskap, och berättelsen framställer deras olika initiering i samhället. Pojkens mandomsinitiering består i att besegra kvinnan. Han slänger ut henne ur samhället, uteslutande för att hon vill vara hans jämlike. Patriarkatet driver bort henne från sitt område, ut på det vilda havet och till en annan och okänd strand. Bilden påminner om Gudrun Gjukesdotters drivande på havets vågor till en annan strand, ett annat manssamhälle. På Grönland fullbordas Helgas kvinnoinitiering. Mannen Skegge mottar henne och tar henne till frilla. Senare stöttar hon hans mandom genom att hjälpa honom att dräpa en familj av jättar, som hotar samhällsordningen. Enligt sagan räddar hon hans liv. Hon seglar med honom till Island, där han slår sig ner och gifter sig med en annan och mer traditionell kvinna. Helga har då inte längre någonstans att vara, och “hon trivdes inte med någonting, efter att hon skildes från Skegge. Hon vissnade och torkade in”. Hon vill inte längre uppehålla sig i närheten av “människor eller husdjur eller hus”, och som regel håller hon till i “ruckel eller jordkulor”.

Helga är både människa och troll, och hon lever hela tiden vid civilisationens gränser. Detsamma gäller Bård, hennes far, och hans reaktion på hennes försvinnande är anmärkningsvärd. Han dräper bröderna, det spirande patriarkatet, genom att kasta dem i avgrunden och på det sättet återbörda dem till naturen. Han blir “tyst och otillgänglig, så ingen längre hade glädje av honom”. Han trivs inte i ett samhälle, som underkuvar naturen, jättar och kvinnor. “Mitt väsen är inte som annat folks”, säger han och försvinner i jöklarna. Helga försöker upprepade gånger att finna en hemvist i samhället. Efter skilsmässan från Skegge uppehåller hon sig en tid på en gård “i hemlighet”. Hon spelar harpa om natten, för hon kan inte sova. Hon ligger i sängen närmast dörren med ett förhänge framför, på en gång dold och redo till flykt. Hon är en stor utmaning för män, som “sade att denna kvinna inte gick att bli klok på”. En natt smyger sig en norsk köpman in bakom förhänget, där Helga sitter i bara särken. “Han tyckte kvinnan var mycket vacker. Han ville upp i sängen till henne och in under hennes kläder, men det ville inte hon.” Det blir ett slagsmål som slutar med, att Helga knäcker norrmannens högra arm och vänstra ben.

På samma sätt som Helga jagas ut ur gemenskapen, jagas hon också ut ur sagan, och hennes halvbror, Gest, övertar berättelsen. Denna halvbror har hon uppfostrat och därmed försett sagan med en fortsatt handling. Det sista som berättas om Helga är, att hon tillsammans med brodern och sin far Bård är på julfest hos trollkvinnan Hit i Hundgrottan. Därefter följer sagan Gest och berättar omständligt om hans liv och bedrifter. Systern försvinner så eftertryckligt ner under berättelsens yta, att sagan till slut har glömt henne och uteslutande blir till en männens saga: “och här slutar sagan om Bård Snöfjällsås och hans son Gest”.

Två av sagans strofer, båda elegier, tillskrivs Helga. Den första och mest originella diktar hon på Grönland i exil från sitt land och hem. Hon står på stranden, ser ut över havet, “och kvad en strof”:

Säll vore jag
om jag fick se
Burfell och Bali,
båda Lonklipporna,
Adaltegnshöjden
och Öndvertnäs
Heidarkullen
och Hreggnasi,
Dritvik och Sand
framför min fostermors dörr.

Dikten är en ramsa. Den drar från det ena stället till det andra runt hela horisonten, tills den stannar framför den dörr som binder samman bilderna. Den är dessutom cyklisk. Den slutar på samma ställe som den börjar, nämligen på tunet framför gården. Där placerar sig Helga i diktens början, och det är hennes utsiktspunkt. Härifrån ser hon ut över kända platser. De har sina namn och de är hennes, säkert förankrade i naturen. Det första ordet, “säll”, (isl. “sæl”, adj, fem.) definierar den talande som kvinna. Sällheten, som ordet uttrycker, betingas strax av konjunktionen “om”. Detta ord inleder ramsan, som är en enda lång bisats. Dikten utspelar sig i sinnet. Den har ingen annan yttre verklighet än den, som sagans ram ger, nämligen att befinna sig på en främmande strand. Helga ser den inte, hon ser den för sig, och i själva dikten äger hon ingen plats. Den värld hon ser för sin inre syn är försvunnen. Den mest påfallande metaforen i dikten är dörren, en symbolisk plats på gränsen mellan ute och inne. I fornnordisk litteratur är kvinnorna ofta placerade utanför dörren, på tunet. Där befinner Gudrun sig, då hon begråter sina söners bortgång i “Gudrun eggar till hämnd”, och där står Gerd då Frej får syn på henne i “Skírnismál”.

Platsen förekommer också i Bárðar saga. På en av sina rastlösa resor anländer Helga till en gård. Utanför möter hon en kvinna, som är i färd med att tvätta sitt hår i en bäck som rinner förbi. “Mitt hem är inte på ett bestämt ställe”, är den enda upplysningen hon ger om sig själv förutom sitt namn och sin ätt, och “hon stannade inte, utan gick strax sin väg”. Ändå är denna enda plats, som strofens längtan riktas mot, en kvinnlig utopi. Helgas strof är den första nordiska hembygdsdikten, och den uppstår när diktaren stötts ut från patriarkatet i dess etableringsfas. Hennes främlingskap är inte ett främlingskap inför naturen, utan inför samhället, där hon inte har någon plats.

Den andra strofen diktar Helga på Island, efter att älskaren Skegge har lämnat henne. Det är en skaldevers, och till formen liknar den islänningasagornas traditionella dikter, tillskrivna män. Temat “att vara lämnad” är karakteristiskt för kvinnors dikter i den fornnordiska litteraturen:

Snart vill jag söka mig bort.
Ingen rast finner hjärtats sorg
över honom som ödslade smycken.
Jag vill vaka i kylan
för jag älskade guld-ödaren
av hela mitt glada sinne.
Min sorg kan jag aldrig dölja.
Jag sitter ensam, och gråter.

I versen förbinder Helga sin kärlek till Skegge med sitt sökande efter en plats att vara på innanför civilisationen. Då mannen lämnar henne, har hon inte längre något hem och flyr. De enda skaldemetaforer hon använder, är om mannen, och de är klichéer: han är den som är frikostig med smycken, guldets slösare. Båda Helgas dikter är klagodikter, uppkomna genom skilsmässa, först från fostermodern, sedan från den man hon älskar. De är förbluffande moderna i sitt uttryck och stämmer väl överens med psykoanalytiska litteraturteorier om separationen som källan till det poetiska språket och om kärleken som kompensation för den förlorade symbiosen mellan barnet och moderns kropp.

Kvinnodiktning i sagorna

Merparten av skaldediktningen har traderats som inkorporerade delar av andra genrer, särskilt av kungasagor och islänningasagor. Det är en diktning om krig, erövringar och resor, och det är hyllningskväden till kungar. Några få handlar om kvinnor och kärlek. I motsats till den muntliga och anonyma eddadiktningen lägger skaldediktningen vikt vid att inte vara anonym. Den har ett diktjag, oftast en man. Skaldediktningen är en diktning med stränga regler och fast metrisk form, helt i linje med det patriarkat, som är i färd med att upprättas som system.

Mycket få skaldeverser tillskrivs historiska kvinnor. I “Skáldatal”, en isländsk skaldeförteckning, bevarad i en handskrift av Snorres Edda, nämns två kvinnor: Vilborg Skjald om vilken man endast vet att hon räknades till Kung Olav Kyrres hirdskalder, och Steinvör Sighvatsdóttir, Snorre Sturlasons brorsdotter, en av den norske hövdingen Gaut på Mels hirdskalder. Man bör veta att diktare fick kallas hirdskalder om de diktat en dikt till ifrågavarande hövding. De behövde inte vara vid hirden. Sturlunga saga berättar om Steinvör, och här citeras också en halv strof av henne. I sin Edda citerar Snorre cirka 60 skalder. Där nämns bara en kvinna, Jorun, som det citeras en halv strof av.

Jorun förekommer också i Heimskringla, Snorres kungasagor, där hennes kön specificeras genom att hon kallas Jorun “skaldmær”, dvs. “skaldemö” eller “dikterska”. Hon var antagligen norska från första hälften av 900-talet. Ett litet brottstycke av hennes diktning har bevarats, nämligen några strofer i handskrifter av Haralds saga hárfagra (Harald Hårfagers saga) ur en dikt som där kallas “Sendibítur”. I den handskrift, som den tryckta utgåvan av sagan bygger på, citeras emellertid endast en halv strof från dikten. Det är en egendomlig dikt, som mera handlar om en annan dikt än om de primära begivenheter som den skildrar. Dikten beskriver en osämja mellan kung Harald Hårfager och hans son, Halvdan svarte, och om hur det lyckas den manlige skalden Guttorm sindre att med sitt diktande förlika dem. I ramberättelsen är den manlige skalden huvudperson i den skildrade episoden, och Joruns strof citeras blott perifert som en källa till hans diktande och handlande: “Guttorm var en stor skald. Han hade diktat ett kväde om fadern och ett om sonen. De hade båda erbjudit honom skaldelön, men han tackade nej och bad att de vid tillfälle skulle uppfylla en önskan åt honom, och det hade de lovat. Han uppsökte då kung Harald, gick in som mäklare mellan dem och bad dem båda försonas med varandra, och kungarna aktade honom så högt, att de på hans uppfordran ingick förlikning … Härom diktade Jorun skaldmö några strofer i sin ‘Sendibit’.”

Joruns dikt är den enda bevarade kungadikt som skrivits av en kvinna. Hon skildrar här krigets fasa i apokalyptiska bilder: byggnader sjunker och blir grus i flammorna. Men det är mer en dikt om diktande och om diktningens makt. Hon prisar det fredsverk som diktandet fick till stånd. Guttorm blev rikligt belönad av kungen för dikten, säger hon, när han lyckades göra slut på kriget.

Ännu en kvinnlig skald förekommer i Heimskringla. Det är norskan Hild Hrolfsdóttir från ca 900, som får en vers citerad. Hild är mor till Rolf, som görs fredlös av kung Harald Hårfager. Då hon får veta detta, beger hon sig till kungen och ber att få sonens fredlöshet upphävd, men kungen är så vred, att bönen är förgäves. Hild ställer diktningen mot mannens makt, och hon kväder en vers, i vilken hon förbannar kungen. Han skall akta sig, för Rolf kommer att bli farlig som fredlös i skogen.

I islänningasagorna finns många enstaka strofer som tillskrivs kvinnor. Litterturhistorien anser alla dessa kvinnor vara fiktiva, med ett undantag, medan de flesta namngivna manliga diktare i sagorna, som Egil, Tormod, Kormak, Hallfred osv. utan vidare har accepterats som historiska personer. Den enda kvinnliga diktare som anses ha levt, är Steinunn Refsdóttir, mest känd som mor till skalden Skald-Räv. Kanske är det just i kraft av den positionen, som hon har fått sin historiska plats. I Njals saga finns två verser som är tillskrivna henne. De har daterats till ca år 1000 och skildrar en kamp mellan henne och missionären Tangbrand. Konfrontationen mellan hedendomen och kvinnan å ena sidan och mannen å den andra, påminner om episoden med missionären och bondkvinnan i Kristni saga. Om Tangbrand berättas att hans skepp går på grund. På sin resa västerut möter han Steinunn.

“Steinunn, Skald-Rävs mor, kom emot honom, hon förkunnade hedendomen för Tangbrand och talade länge till honom. Tangbrand teg, medan hon talade, men talade sedan länge, och vände upp och ned på allt vad hon hade sagt.”

Hon utmanar honom i två verser, där hon låter Tor utmana Kristus och säger, att det var Tor, som krossade skeppets botten och slungade det mot stranden, så att det splittrades. Versens centrala bilder visar det krossade skeppet, vilket påminner om jättinnornas angrepp på männens skepp i fornaldarsagorna.

Det verkar som om fler dikter tillskrivs kvinnor i de sagor som liknar fornaldarsagorna med den fantastiska värld som finns där. Fyra av fem strofer i Bárðar saga sägs vara skrivna av kvinnor, två av jättinnan Hetta och två av Helga Bárðardóttir. I Harðar saga (Hörd Grimkelssons saga) tillskrivs några verser kvinnorna Signy och Torbjörg, hjältens mor och syster, och i Víglundar saga (Sagan om Viglund) finner vi verser av Olof och Ketilrid, alla om kärlek och övergivenhet. En av de vackraste dikterna i islänningasagorna tillskrivs den unga kvinnan Ketilrid i Víglundar saga. Hon tror att hennes älskare har drunknat, och som Helga Bárðardóttir står hon vid stranden och ser ut över havet. Dikten är en “gråt”, där kvinnans tårar och havets böljor löper samman:

Inte kan jag utan gråt
se ut över havet
sedan mina vänner
sjönk i djupet;
Vidrigt är mig det svarta hav
och den sugande bölja,
vågornas byte
vållar mig sorg.

De mer “realistiska” sagorna har en något annan syn på kvinnan som diktare. Vad som först och främst karakteriserar henne, är att hon är okvinnlig och inte värd att älskas. Detta framhävs genom att männen låter skilja sig från dessa kvinnliga diktare och skaffar sig andra slags kvinnor. I Njals saga berättas i förbigående om dikterskan Torhild. Hon är till en början gift med Traen, “en mycket ansedd man”, som emellertid “var gift med Torhild skaldekvinna. Hon var övermåttan rapptungad och for gärna med spott. Traen höll inte så mycket av henne”. Han skiljer sig från henne vid Gunnars och Hallgerds bröllop, efter att ha fått ögonen på en ung flicka, Hallgerds dotter. Torhild som hjälper till att servera lägger märke till hans blickar. Hon blir arg och “gör en liten vers till honom”:

Slynan är slug
törst står i din blick, Traen!

Han rusar genast upp från bordet och förklarar sig skild från henne. “Jag vill inte finna mig i hennes spott eller spydigheter.” Han vägrar att delta i festen, om hon inte jagas bort, och “slutet blev, att hon gav sig iväg”. Därmed jagas dikterskan bort inte blott från festen, utan också ut ur samhället och sagan. Denna skaldekvinnas dikt, som finns bevarad i sagan, är bara ett brottstycke på två rader.

I Laxdæla saga finns Aud, som “varken var vacker eller ansenlig”. Hennes man, Tord, “var en vacker och tapper man”. Det berättas att han inte heller tycker så mycket om henne, utan har tagit henne för pengarnas skull. Denna kvinna kallas “ByxAud”, dvs. görs till en man. Det skvallras om att hon alltid går i “byxor med veck framtill, med band virade runt benen, ända ner i skorna”. Tord skiljer sig från henne på grund av en annan kvinna, men ger som skäl, “att hon klädde sig i byxor med veck i, liksom manhaftiga kvinnor”. Då Aud hör detta säger hon:

Väl att jag vet det
om ensam jag lämnas.

Dikten innehåller en hotelse och dess författare försöker också ta hämnd. Då hon hör att Tord är ensam i en fäbodstuga, ger hon sig av. “En liten stund före solnedgången steg Aud till häst, och då hade hon mycket riktigt byxor.” Hon går in till den alkov, där Tord ligger, svingar svärdet och sticker till. Det berättas att hon “gav honom stora sår och träffade hans högra arm. Han blev sårad i båda bröstvårtorna. Hon stötte till så hårt, att svärdet satte sig fast i sängen”.

Det är intressant att båda dessa smådikter av kvinnor förbinds med hämnd. Torhild avslöjar och hånar Traen, Aud hotar Tord och följer upp hotelsen. Sålunda är ordet den enda makt kvinnor kan ha, men dikterna är så korta, att de är nära att försvinna.

Kvinnors dikter i islänningasagorna är företrädesvis verser som eggar, spådomar eller förbannelser. Ofta har de lagts i munnen på övernaturliga kvinnoväsen som t.ex. fylgior. I Laxdæla saga finns en vers, som kväds av en kappa, personifierad som kvinna. I Heiðarvíga saga (Sagan om striden på fjällslätten) finns en dikt tillskriven Turid, dotter till Tordgerd Egilsdatter och Olaf På. Hon eggar sina söner att hämnas dråpet på deras bror. Hon kväder versen vid matbordet under måltiden. Det är karakteristiskt för kvinnodikterna, att de oftast kväds i kvinnliga rum som exempelvis vid måltider eller i sängen. I Eyrbyggja saga tillskrivs en rad verser en trollkunnig och blind gammal kvinna: “Hon ansågs för synsk då hon var yngre, men då hon blev gammal, räknade man det hon sade för struntprat, som visade att hon hade blivit senil. Och ändå gick det ofta som hon sade.”

Verserna är rätt groteska, liksom den skildrade episoden, där hon varnar sin fosterson för en oxe och vill ha den dödad. Fostersonen tror inte hennes ord. I sina strofer lägger hon mycket vikt vid språket och vid att hennes ord skall höras: “Alltid, tror du, yttrar/ åldrad kvinna strunt/ blodig buk jag ser/ banetårar I fäller./ Tjuren vredgas, retad/ rasar han mot män,/ han blir din bane/ det ser guldets Gerd.” Snart visar det sig att hon hade rätt, och att fostersonen skulle ha lyssnat på henne. Det är nästan ett mytiskt mönster i islänningasagorna att unga män vägrar att tro på vad gamla kvinnor säger – oftast med fatala konsekvenser.

I samtidssagorna i Sturlunga saga finns många dikter av kvinnor, men bara tre av dessa nämns vid namn. Alla dikterna är drömmar och ofta helt surrealistiska; de är varsel som förebådar krig och död. Den halva vers som tillskrivs Steinvör Sighvatsdóttir är mycket typisk. Hon står ute i en öde inhägnad och ser en man sitta på gärdet och stirra på ett människohuvud. Denne man kväder: “Jag sitter och väntar/ Steinvörs svar:/ Vad vill detta huvud/ på sandfållans vägg?” Den talande i hennes dikt är en man. I många av dikterna drömmer kvinnor att det kommer en kvädande man till dem. Steinvörs dikt karakteriseras av fasa, och bilden är en amputerad kropp. Den slutar med ett frågetecken. Varför krig, dråp och död? Dikten framställer ett samhälle, som det inte är gott att leva i. Den längsta dikten tillskriven en kvinna i en samtida källa är den unga flickan Joreids drömvisa. Hon drömmer att en död kvinna kommer till henne. Det visar sig vara Gudrun Gjukesdotter. Också denna dikt handlar om krigets fasa.

I samtidssagorna är kvinnans röst hänvisad till drömmen, och där existerar den som ett kraftfullt, hotande och apokalyptiskt språk, som förebådar det krigiska manssamhällets ändalykt.

Kvinnor blir musor

I islänningasagorna refereras det ofta till en anonym källa, varvid berättaren distanserar sig från sin egen berättelse med fasta vändningar som: “det berättas”, “några menade”, “andra sade emot” osv. Det som här hänvisas till är skvaller, och skvaller är en viktig källa i sagornas berättarteknik. Skvaller är en muntlig och flytande form. Det förvandlas från en historia till en annan och är omöjligt att kontrollera eller undertrycka. Skvallret står på gränsen till en erkänd muntlig diskurs, och det uttrycker ofta en annan värdering än den dominerande kulturens. För det mesta skildras det som en ceremoni. Det försiggår i kvinnorum, men med hemliga, manliga åhörare; medan kvinnorna för sina samtal inne i huset, lyssnar männen i lönndom utanför. Kännetecknande för det kvinnliga skvallret i islänningasagorna är de groteska anmärkningarna som med tydlig adress uttrycker tvivel om de manliga hjältarnas mandom och rättmätiga makt.

I Njals saga bygger både handlingen och berättandet i hög grad på kvinnligt skvaller. Ett bra exempel är episoden med sladderkärringarna, som kommer till Lidarände för att skvallra för Hallgerd om vad de sett på Bergtorsval. “De var skvalleraktiga och for med en del ondsint tal.” Skvaller är i det närmaste dessa kvinnors yrke. De samlar på historier som de för från gård till gård och får betalt för att berätta, liksom tidigare völvan fick betalt för sina ord. I Njals saga sätter skvallret igång handlingen och bestämmer personernas öde. Således är denna funktion, även om den antar en annan form, en parallell till völvans och valkyriornas spådomar. När kvinnorna kommer till Lidarände, sitter Hallgerd i sin kvinnostuga i sällskap med skalden Sigmund “och ett större antal kvinnor”. Det understryks att Gunnar inte är närvarande. Kvinnorna kommer in i kvinnostugan och Hallgerd frågar strax varifrån de kommer, och därefter vad Njal och hans söner företar sig där: “Stora till växten är de, men de är mycket oerfarna”, svarade kvinnorna. De skildrar var och en på ett sätt som antyder att de rustar till strid. Hallgerd frågar efter husets karlar, och kvinnorna svarar att åtminstone “en av dem spred dynga på marken”. Hallgerd ville då veta vad det skulle vara bra för, och de svarar att “han sade, att gräset skulle gro bättre där än annorstädes”. Detta inspirerar Hallgerd till att göra en grotesk metafor om Njal och hans söner:

‘”Njal är nu inte lika klok i allt’, sade Hallgerd, ‘han som annars vet råd för så mycket.’ ‘Hur så?’ frågade de. ‘Det förstår sig väl’, säger Hallgerd, ‘när han inte spred dynga i sitt skägg, så att han kunde bli som andra manfolk. Skall vi inte kalla honom den skägglösa gubben och hans söner för dyngskäggen? Gör du en vers om det, Sigmund, och låt oss njuta gott av att du är skald’.”

Skalden Sigmund kväder då strax tre-fyra verser, och Hallgerd berömmer honom. “Du är en skatt”, sade Hallgerd, “så foglig som du är emot mig.” I detsamma kommer Gunnar in i kvinnostugan:

“Han hade stått utanför kvinnostugan och hört varje ord som blivit sagt. De blev mycket förskräckta, då de såg honom komma in. De teg alla, men innan hade det varit mycket skratt.” Gunnar är manssamhällets och den litterära institutionens representant på platsen. Han förbjuder alla därinne att återge det diktade. Hans censur lyckas så bra att verserna inte är återgivna i sagan.

Men han kan inte stänga munnen på sladderkärringarna, som genast vänder tillbaka till Bergtorsval och berättar allt för Bergtora. Hon vidarebefodrar i egen tolkning skvallret till männen och eggar till hämnd. Det kan sönerna inte motstå, och de drar strax iväg beväpnade. Den ena hämnden leder till den andra och på detta vis leder sladderkärringarnas skvaller till sagans höjdpunkt, då Njal bränns inne.

Episoden i kvinnostugan är ett exempel på ett annat intressant fenomen. Det är Hallgerd, som med sin kvinnliga groteska blick på de manliga hjältarna skapar den metafor, som utgör grunden för mannens dikt. Metaforen är slående och genial. Den är skvallrets drivkraft och det, som ger skvallret dess verkan. Hallgerd spelar på Njals ömmaste punkt, skäggbristen, samtidigt som hon förlöjligar skägget, själva manlighetens attribut. Hon sammanställer skägg med hö, som äts av kreatur och måste gödas med dynga, detsamma som kreaturens exkrementer. Det är värt att notera, att Hallgerd ber Sigmund göra en dikt om hennes metafor. Han kan de regler, som är nödvändiga och så blir han hennes språkrör inom skvallrets offentlighet. Skvaller är emellertid ett förbjudet språk, och eftersom dikten kan spåras till en bestämd källa, den manliga skalden, blir han dräpt. Kvinnans farliga metafor drabbar därför inte bara de män hon har i åtanke när hon skapar den, utan också skalden som för metaforen vidare.

Grotesken och skvallret har ofta ett kvinnligt ursprung. Också gråtur (gråt) var ursprungligen ett kvinnligt uttryck. Även om gråtur försvinner som självständig genre, slår den ofta igenom i den manliga diktningen.

När skalden Egil i Egils saga fann sin son Bodvar drunknad, berättas det, lägger han sig i alkoven och skjuter för regeln. Han äter inte, han dricker inte och ingen vågar säga ett ord till honom. Hans hustru sänder bud efter dottern Torgerd, som lyckas överlista sin far. Hon föreslår, att han före sin död diktar ett arvkväde om sonen, och “jag skall rista det på en runkavel, och därefter kan vi dö, om vi vill. Det kommer, tror jag, att dröja länge innan din son Torsten diktar ett kväde över Bodvar.” Egil säger att han skall försöka. “Egil blev bättre och bättre efter hand som kvädet framskred, och när kvädet var färdigt, läste han upp det för Asgerd och Torgerd och hela sitt husfolk.”

En av de första namngivna isländska skalderna är Egil Skallagrimsson i Egils saga. Hans mest berömda dikt är “Sonatorrek” (“Sonförlusten”), som enligt litteraturhistorien är “den fornnordiska diktningens mest lyriska skapelse”. Inspirationen till denna lyriska skapelse får han av en kvinnlig musa, sin dotter, och innehållet hämtar han från den muntliga traditionens gråtkväden.

Gråtens kvinnliga röst slår igenom på många ställen i dikten, också när den inte alls passar för tillfället. Egil i Egil saga är inte ensam på samma sätt som t.ex. Gudrun i “Hamðismál”, som klagar: “Ensam skall jag åldras/ som asp i skogen/ fattig på fränder/ som röta på kvist.” Egil har en hel familj omkring sig. Ändå använder han samma metafor om sitt släktträd och sin ätts ändalykt: “Ty min ätt/ mot änden stundar/ såsom stammar/ segnar för storm.” Dikten är en sorgeramsa. I formuleringar som “skall också minnas” räknar diktaren upp sina sorger och ser tillbaka på sitt liv. Han minns sin fars, sin mors och sin brors död. Han är “ensam”, och precis som i gråtgenren slutar dikten med tanken på döden. Med “Sonförlusten” försvinner den kvinnliga och anonyma gråten in i den manliga och namngivna skaldediktningen. Diktaren framför först och främst sin dikt för kvinnorna, och de nöjer sig inte med att applådera. Torgerd erbjuder sig att rista in den på en runkavel, och så använder hon sin runkunskap till att skriva in faderns dikt för eftervärlden.

Mödrar är viktiga källor till sina söners diktning, liksom deras muser. En av Egils första verser handlar om några ord hans mor säger om honom själv. Hans mor “Bera sade, att det i Egil fanns ämne till en viking, och sade att det skulle visa sig, när han blev gammal nog till att man skaffade honom ett stridsskepp”. Om detta kväder pojken Egil och registrerar källan: “Min moder sade då/ att man skulle köpa mig/ ett skepp och vackra åror/ och jag draga ut med vikingar … fälla en och annan.”

Moderns ord handlar om Egils identitet som man, de pekar mot resor, strider och dråp. Geirrid, mor till skalden Toraren från Mavahlid i Eyrbyggja saga, har en liknande funktion. Torarens första vers förbinds med moderns eggande till hämnd för en vanära. Hon säger: “Det är alltför sant, det som säges, att du Toraren, har sinne mer som en kvinna än som en man … och jag vet inte, varför jag har en sådan son.” Han drar genast ut för att hämnas, dräper flera män och vänder triumferande hem. Modern står i dörren och frågar om nyheter. Toraren “kvad då en strof, vars första rad understryker hans upprättelse inför moderns hån. Först därpå berättar han om hur han dräpt för hämnd. Denna vers blir upphov till en lång rad liknande strofer som berättar om egna hjältedåd och dråp – ständigt med kvinnors ögon vilande på skalden.

Det är i det närmaste ett stående motiv i skaldediktningen, att skalden vänder sig till en kvinna. Hon skall vara vittne till hans hjältedåd och beundra hans verskonst. I Olav den heliges saga i Heimskringla diktar skalden Sigvat en rad sånger om sin mycket strapatsrika resa till Sverige. Episoden visar att diktning har blivit ett yrke, och den pekar också på vikten av kvinnors beundran: “Ragnvald Jarl gav Sigvat en guldring. En kvinna, som såg det, sade, att han inte för intet hade kommit dit med sina svarta ögon.”

Anmärkningen är särskilt förnärmande eftersom den kommer från en kvinna. Hon hånar skalden, sår tvivel om hans motiv och nekar honom berömmelse, genom att inte veta vad han heter. Sigvat svarar med att kväda denna vers:

Oss har dessa ögon
– isländska, svarta – kvinna,
visat över vilda stigar
vägen till ringens strålglans.
Denna fot har farit
främmande vägar, som inte,
mjödskänkerska, din man
kan minnas ha hört nämnda.

Han tilltalar henne två gånger som kvinna, samtidigt som han betonar att han själv är man, skald och islänning. Så får skalder ofta spegla sig i kvinnor för att lära känna sina egna gränser och definiera sig som män. Versen framställer en manjävming (dvs. en form av tävling), något som ofta förekommer i skaldediktningen. Skalden mäter sig emellertid inte med kvinnan, utan med hennes man! I ovanstående episod är kvinnan både diktens källa och dess musa. Sigvat måste trycka ner henne verbalt för att återetablera sig som man.

En annan negativ musa är drottning Gunhild i Egils saga. Hon hindrar Egil direkt från att dikta en av sina berömda dikter, “Höfuðlausn” (Huvudlösen), genom att i skepnad av en svala sätta sig i gluggen till det rum, där Egil sitter och försöker dikta det lovkväde som skall rädda hans liv. Det lyckas inte förrän vännen Arinbjörn kommer, jagar bort svalan och sätter sig själv vid gluggen. Vi känner igen mönstret med fosterbröderna som enas i opposition mot en trollkunnig kvinna. Då Egil är färdig med dikten, framför han den för kungen och hirden. Kungen blir stolt över att få en dikt om sig själv och benådar skalden.

Skalden, som kväder en hyllningsdikt till en kung, parodieras i Fostbrödrasaga. Skalden Tormod väntar tillsammans med sin fars män på vind i en avsides belägen fjord. En kväll lämnar han sitt tält och går upp till en gård i närheten. På gården bor en ensam kvinna, Katla, tillsammans med sin vuxna dotter Torbjörg Kolbrun. Tormod kommer in i stugan, och “det var ingen därinne, bara kvinnor”. De tar vänligt emot honom, och han uppehåller sig i kvinnostugan, medan männen är ute och fiskar: “Tormod lät ofta sina blickar gå till husfruns dotter … och då och då trillade det ur honom en kärleksdikt.” Det berättas att han tillverkar en hyllningsdikt (“lofkvæði”) om Torbjörg Kolbrun, och att “den kallade han Kolbruns sånger”. Då den var färdig “framsade han den så att många fick höra. Då drog Katla av en stor vacker guldring från handen och sade: ‘Denna fingerring vill jag ge dig, Tormod, som lön för ditt kväde och till vittnesbörd om ditt namn, som skall vara Tormod Kolbrunsskald.’ Tormod tackade henne för gåvan. Nu fästes det namnet vid Tormod, som Katla hade givit honom.”

I denna episod liknas det kungliga hovet vid en kvinnostuga. Hyllningsdiktens föremål är en flicka, som knappast har utfört många hjältedåd, och bondkvinnan Katla uppför sig som en kung, då hon drar en ring av sitt finger och ger skalden den som lön för ett kväde. Som en kung ger hon honom också namn och identitet som skald.

Kvinnan som musa är den andra sidan av kvinnan som diktningens källa. Hallgerd i Njals saga tackar skalden Sigmund för en dikt, som hon både är upphov till och musa för. I denna berättelse är kvinnostugan på väg att bli salong. Flera exempel tyder på, att “kvinnosalonger” tar över från hirden, när kungens intresse för diktningen försvinner. Det är i kvinnostugorna som diktningen lever vidare. I Halldórs Þáttur Snorrasonar (Berättelsen om Halldor Snorrason), bevarad i Morkinskinna (en kungahandskrift från ca 1300), berättas det om islänningen Halldor, som i Norge uppehåller sig hos hövdingen Einar och hans hustru Bergljot. Det beskrivs hur Halldor ständigt går till kvinnostugan och förtäljer Bergljot “många historier om sina och Kung Haralds resor i utlandet … och folk gick ofta dit för att lyssna”. I denna kvinnostuga förs till och med en så häftig litterär diskussion, att Halldor dräper en man därinne som hade framfört en niddikt. Vi har här en konfrontation mellan litterära genrer, där islänningen påtar sig rollen som censor.

Sturla Þórðarson (1214-84) är den mest betydande av namngivna sagaskrivare efter Snorre, hans farbror. I Sturlunga saga berättas om hur han uppnådde denna position. Han befinner sig på kung Magnus skepp och blir en kväll ombedd att underhålla. “Sturla islänningen! Vill du underhålla?” Han berättar då Hulds saga, och det framhålls att han berättade den “bättre och kunnigare än någon av dem, som var närvarande förr hade hört den”. Det blir trängsel på däcket, för alla vill kunna höra så bra som möjligt. Drottningen frågar vad det är för trängsel och får veta, att folket lyssnar på en historia om en stor trollkvinna, “som islänningen berättar”. Kungen motsätter sig hennes intresse för sagan och ber henne att inte bry sig om vad som försiggår. Dagen efter sänder hon emellertid bud efter Sturla och ber honom att komma till henne och “ta historien om trollkvinnan med sig”. Då Sturla kommer, står det, “besvarade kungen knappt hans hälsning, men drottningen hälsade vänligt och muntert. Drottningen bad honom nu berätta den historia, han hade berättat på kvällen. Det gjorde han, och berättade en stor del av dagen. Då han var färdig, tackade drottningen och många andra honom, och de förstod, att han var en klok och kunnig man.”

Drottningens beröm uppmuntrar Sturla, som vänder sig till kungen och säger, att han har diktat ett kväde om honom och hans far, och “jag vill gärna, att I lyssnar”. Drottningen för ordet och får kungen att tacka ja: “Låt honom kväda, för man har sagt mig, att han är en stor skald, och dikten är säkert lysande.” Då Sturla har framfört dikten reagerar drottningen snabbt: “Jag tycker att kvädet är gott diktat.” På kvällen sänder kungen bud efter Sturla, ger honom vin att dricka ur en silverbägare och ber honom framföra dikten om hans far. Då han har gjort det, “berömde folk den mycket, och särskilt drottningen”. Därmed har Sturla besegrat kungen, som då jämför honom med den högsta institutionen: “Jag tror du kväder bättre än påven.”

I fortsättningen heter det att drottningen är en särskilt god vän till Sturla, och att andra visar honom samma vänlighet. Det leder till att kung Magnus anställer honom för att författa ett historiskt verk om hans far, Hákonar saga Hákonarsonar (Håkon Håkonssons saga), och senare “satte han samman kung Magnus saga på grundval av brev och Magnus egen anvisning”. Han diktar också många kväden om kung Magnus “och mottog för det talrika ärobevis”.

Fornaldarsagan om jättinnan Huld, som det hela började med, har nu slutat som en saga om kungars erövringar. Hulds saga har gått förlorad, men kungasagan har bevarats. Den muntliga berättaren har blivit en professionell och manlig författare och litteraturen en institution. De uteslutna kvinnorna införlivas som kvinnliga titlar på handskrifter och böcker: Landnáma, Hungurvaka, Græenspjalda, Fagurskinna, Hrokkinsskinna, Morkinskinna, Grágás, Njála, Grettla, Hulda, Skálda, Rímbegla och Edda.