Mycket tyder på att kvinnor i hög grad stod för den muntliga traditionen i den fornnordiska litteraturen och inte minst för eddadiktningen, som till stor del har kvinnliga erfarenheter som tema, liksom en kvinnlig infallsvinkel. Till diktningen knöts sejd (spå- och trolldomskonsten) och läkekonsten, som båda tillhörde kvinnokulturen. Det vill säga att diktning, sejd och läkekonst räknades till ett och samma område, bildade en rituell enhet. Till omfånget spänner den fornnordiska litteraturen över övergången från hedendom till kristendom och från en muntlig till en skriftlig kultur. Samtidigt gestaltas rörelser från en starkt kvinnocentrerad till en nästan ensidigt manligt dominerad kultur. Med monoteismen, kristendomen, klostren, skriften och skolorna blev denna kvinnocentrerade kultur undertryckt och/eller gick upp i den manliga. När kristendomen infördes miste kvinnorna många av de viktiga roller, som de hade i den hedniska ritualen. De lärde sig heller inte att skriva. Detta innebar att kvinnornas muntliga tradition bokstavligen övermannades av den skriftliga manliga kulturen.