Tag: Förtryck

Global systersolidaritet

Efter millennieskiftet 2000 blir globaliseringen och kvinnors migration från fattiga länder till Västerlandet ett tema i litteraturen. Föreställningen om ett globalt systerskap utmanas av verkligheten, där mötet med ”den andra”, främmande kvinnan bland annat blir ett möte mellan arbetsgivare och hemhjälp, i ett förhållande mellan över- och underordnad. Reflektioner om det skeva maktförhållandet mellan den nordiska kvinnan och hennes förtryckta ”syster” uttrycks bland annat i au-pair-romaner, i litteratur om kvinnliga flyktingar och i reportage och tecknade serier om mötet med förtryckta kvinnor utanför Europa. Exempel på författare som behandlar dessa problemställningar är Kirsten Hammann, Sara Kadefors, Aasne Linnestå och Åsne Seiersted. 

Den mörka historien hos Sofi Oksanen

Sofi Oksanen är en litterär sensation. Född 1977 i Finland, med en finsk far och en estnisk mor. Hon skriver på finska, men kallar sig finsk-estnisk författare. Hon är uttalad feminist och har i den offentliga debatten uttalat sig emot mäns våld mot kvinnor och Putinväldet i Ryssland. Hon är internationellt känd, översatt till ett fyrtiotal sproåk och har tilldelats en lång rad priser, ofta som den yngsta författaren någonsin (Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris 2008, Svenska Akademiens nordiska pris 2013).  

Baksidan av familjeidyllen

Ett viktigt tema i 1980-talets finska kvinnolitteratur är kritiken av uppfostran. Den idylliska ytan bryts och inga familjemedlemmar skonas, under inspiration av en teoretiker som Alice Miller, vars verk man började översätta till finska på 1980-talet. I de nya familjeskildringarna visar sig modern ofta som en utsugare, men man kan lika väl finna ett barn i rollen som omättlig tyrann. Gängse uppfattningar och tolkningar av flickuppväxten vänds och vrids och myter omtolkas.Många betydande kvinnliga författare i 1970- och 1980-talets Finland koncentrerar sig på existentiella frågor som hör samman med att vara människa. Ofta beskrivs människan i gränssituationer, skild från andra, före ett möte eller nära sorg och död. De vanligaste temana är skuldkänsla, identitet, frustration, psykiskt sammanbrott och möjligheten att förändras på ett eller annat sätt. I bakgrunden skymtar problem med att bli vuxen, att leva i äktenskap eller att arbeta.

Att skriva sig fri

Många av de kvinnliga författarna på 1970-talet sökte en form för att kunna visa upp nya modeller för längtan och lust. Man ville tala i egen sak och med egen röst ville man bära vittnesmål om de egna erfarenheterna. Man återskapar för detta syfte en gammal genre; bekännelseromanen som ytterst går tillbaka till Augustinus Confessiones (Bekännelser) från omkr 400 och vars moderna utformning skapas av Rousseau.Bekännelseromanen innebär på många sätt en fortsättning av 1960-talets dokumentarism. Rapportboken som då rörde sig i det stora livet, med reseskildringar, arbetsplatsskildringar och sociologiska skildringar av samhällsgrupper och platser kom nu att användas för att skildra det lilla livet; hemmet, känslorna och den privata utvecklingen. Lika viktigt som det på 1960-talet var att dokumentera det personliga deltagandet och undersökandet, lika viktigt blir det på 1970-talet att erfarenheten och upplevelsen som beskrivs verkligen är äkta. Där 1960-talets ideal är objektivt skildrande blir 1970-talets det subjektiva återgivandet. Fiktionen gör anspråk på autenticitet.

Ett nytt kvinnligt universum

Med bakgrund i den nya kvinnoforskningen på universiteten uppstod kvinnliga kritikergrupper som skrev om nya – och gamla – kvinnoböcker och således både fungerade som de som offentliggjorde läsarens erfarenheter och som nya normsättare i förhållande till tolkning av kvinnors litteratur.Det var i synnerhet föreställningen om den kvinnliga erfarenhetens betydelse som blev en konstnärlig drivkraft. Den ledde till bekännelsegenren, där den subjektiva erfarenheten både för den skrivande och den läsande fungerade som en väg till en erövring av identitet och jagstyrka, och till emancipationslitteraturen, där erfarenheten paradigmatiskt leder till medvetandegörande, motstånd och frigörelse, från ett äktenskap eller från ett psykiskt självförtryck.

Nej!

 Den danska författaren och debattören Suzanne Brøgger har i en stor del av sitt författarskap sysselsatt sig med upprorets mörka sida och nejets konsekvenser. Efter orgiet, där personerna Lem, Rigor, Vulva och Mortis uppför en incestuös, oidipal dödsdans i en brøggersk version av den grekiska tragedins retorik, utlöste samma bestörtning som när Suzanne Brøgger tjugo år tidigare ville befria oss från kärleken. Men om författarskapet började med ett ‘nej’ 1973, sker det en vändning i och med utgivningen av romanen Ja 1984, som samtidigt markerade Suzanne Brøggers mer folkliga genombrott.  Ja visar sig vara en konstnärsroman, där den kvinnliga konstnären återuppstår från kvinnlighetens gravkammare. Suzanne Brøggers rörelse från NEJ 1973 till sitt JA 1984 handlar således djupast sett om en personlig väg till ett författarskap, en konstnärlig livspraktik 

Vit mans slav

Den svenska författaren Sonja Åkesson debuterade 1957 med Situationer och gav ut ytterligare en diktsamling under 1950-talet. I de tidiga böckerna vacklade hennes skrivsätt mellan den förfinade metaforiken i natur- och landsbygdsdikterna och de människoskildrande grotesker, som hon sedan kom att utveckla. I augusti 1960 var hon med om att skriva manifestet “Front mot formens tyranni”, som var ett viktigt steg ut ur 1950-talsmodernismen in i ett mer realistiskt 1960-tal.Hon fann sin egen speciella ton inom ramen för den nyenkla estetiken under inspiration av konkretismen. Hennes dominerande skrivsätt är en rak, berättande realism. Det persongalleri som strömmar förbi i hennes dikter berättar levande om andra människor. Men samhällssatiren är en lika viktig genre för Sonja Åkesson som personporträttet. Det kanske mest framträdande draget i Sonja Åkessons dikt är hennes groteska ironi.

I mitt sinne kokade vreden

I början av 1960-talet utkom den första diktsamlingen av Vilborg Dagbjartsdóttir, som i egenskap av modernist och mångsidig kulturpersonlighet har inspirerat såväl en yngre generations kvinnliga isländska författare som författare i sin egen generation.Författare som Þóra Jónsdóttir, som debuterade 1973, och Þuríður Guðmundsdóttir, som utgav sin första bok 1969, är liksom Vilborg Dagbjartsdóttir, inflyttade till Reykjavik och delvis upptagna av samma poetiska motiv. De uttrycker sig i exakt utmejslade, minimalistiska dikter som kräver läsarens fulla uppmärksamhet.

På barnets sida

Ett av Astrid Lindgrens mest verkningsfulla författargrepp är att låta fantasin ta över verkligheten. Det “ljugande” barnets tolkning av tillvaron får triumfera. I skildringen av Pippi har författarinnan låtit den barnsliga allmaktsdrömmens vildaste önskningar gå i uppfyllelse. Med oemotsäglig logik demonstrerar hon handfast vad ett ensamt barn behöver för att inte bli kuvat och tillintetgjort i den hårda verklighetens värld.I detta gränsområde mellan verklighet och fantastik rör sig de flesta av Astrid Lindgrens texter. En del av hennes verk kan visserligen kallas realistiska, men handlar inte desto mindre om fantasifulla barns förmåga att leva i lekens och inbillningens värld. Författarens lyhördhet för barns känslor och föreställningsvärldar och hennes omutliga ställningstagande på deras sida är ett modernistiskt drag som kopplar ihop böckerna med den radikala barnpsykologi med “fri uppfostran” på programmet, som började vinna insteg i Sverige under mellankrigstiden.

Det farliga livet

Efter att ha frigjort sig från Herman Bang-inspirationen och den äkta mannens förmyndarskap finner författarinnan Karin Michaëlis den kombination av brev- och dagboksroman som hon skulle utveckla till mästerskap. Berömmelsen gjorde Karin Michaëlis till en eftertraktad föredragshållare. Men första världskrigets utbrott gav Karin Michaëlis ett engagemang som bara kunde förlösas journalistiskt. Som reporter döljer hon inte sitt förakt för krig och pekar på de enorma mänskliga umbärandena.Det är en författare som noga väljer sitt bildspråk och som för en gångs skull kan låta det patos, som annars ständigt måste hållas i schack i fiktionen, få fritt utlopp. I hennes författarskap avväpnas myten om den goda modern. Skildringarna av verklighetens förkrympta kvinnor och visionerna av barnen som hävstång för en ny värld är inte poler i Karin Michaëlis litterära universum. Det ena är alltid indirekt närvarande i det andra, bundet i det indignerade patos som i början av författarskapet var dess svaghet men som senare blev dess styrka.