Vad är mitt ansvar som kvinna
Måste jag sälla mig till kören av gråterskor
vid männens gravar?
Finns det ingen som vågar fortsätta ropa
när mannen kommer med sitt stöveltramp, sitt hån:
‘vad nyttar dina tårar
vad nyttar ditt lilla rop?’
VAD NYTTAR KRIG
ropa tills bara detta rop finns
skriver författaren och bildkonstnären Ann Margret Dahlquist-Ljungberg (född 1915) i Att lära gamla hundar sitta, 1962. Likt en modern Lysistrate tar hon till orda, inspirerad av Elin Wägners Väckarklocka, 1941.
“Allt hopp som kvinnor under alla århundraden hyst att på olika sätt lura sig till livet, till överlevandet, har visat sig förrädiskt. Det går inte med kärlekslöshet som Lysistrate, inte med stympning som Hera, inte med troskyldigt oreflekterad undanflykt som gårdagens kvinna. Inte heller att medvetet blunda som kvinnan idag”.
(Ann Margret Dahlquist-Ljungberg: Att lära gamla hundar sitta, 1962).
“Jag ser framför mig den unga modern med sitt missfosterbarn, sitt handikappade och utvecklingsstörda, som det heter. Lik en kycklingmamma breder hon ut vingarna och vill skydda, söker samtidigt själv skydd i denna sin attityd.
Hon kunde lika väl vara jag, är kanske jag? Men vad finns det för möjligheter i en värld där skyddsresurserna på förhand är dömda – och hur ska jag skydda pojken mot mig själv, mot honom själv: mot vår okunnighet och vår lättja?”
(Ann Margret Dahlquist-Ljungberg: Att lära gamla hundar sitta, 1962).
Smärtan och vreden i hennes stämma har inte minskat inför mötet med förödelsen i Hiroshima och Nagasaki, som den skildras i diktsamlingen Barnen i stenen, 1983. Den intensiva kamp mot krigsmaskineriet och kärnkraftens förstörelsebringande effekter, som här kulminerar, kom till synes redan i Strålen, 1958, en mardrömsvision i romanform mot kärnkraft. I Öppna brev till Olof Palme och därmed till oss själva – en antologi kring kärnkraftsproblemet, 1974, låter hon en mängd samtida i olika former leverera fakta och alternativa lösningar i kärnkraftsfrågan. Själv lämnade hon ytterligare ett bidrag med sin bok Homo Atomicus, 1980. I hennes egenhändiga illustrationer understryks författarskapets karaktär av intensivt engagemang och pessimism.
Elisabet Hermodsson (född 1927) integrerar flera olika konstarter i sitt skapande. Hon är verksam som kulturskribent, debattör, tonsättare, vissångerska, bildkonstnär, essäist, romanförfattare och lyriker. Med polemisk lidelse har hon försvarat de undertryckta i världen antingen det gällt u-ländernas befolkning eller kvinnofrågor, hotad miljö eller rätten att överskrida vedertagna gränser i tankens och konstens värld.
En styrande princip i hennes arbete är att det medmänskliga ansvaret, sambandet med allt mänskligt liv, bör synliggöras. Därför kritiserar hon vissa ‘objektiva’ vetenskapliga förhållningssätt och frågar i uppsatsen “Att ge namn”: “Forskare, vad vill du? Vad vill du med dina definitioner? Stänga in, sluta in, fastslå, iaktta. Iaktta utan medlevande. Sluta till om det levande. Experimentera med naturen. Exploatera naturen.” (Ord i kvinnotid, 1979).
Själv ser hon den konstnärliga uppgiften som rituell – att visa sambandet mellan idé och kropp. När hennes märkliga och egenartade bilddikter, Dikt-ting, gavs ut 1966, illustrerade de mer än något annat i hennes senare produktion Johannesprologens utsaga “Ordet blev kött”. Sedan flera år hade hon då arbetat med den speciella form av handskrivna bilddikter som hon är pionjär för i Sverige.
Det rituella konstnärliga arbetet innebär för henne insikt om det medmänskliga ansvaret. Som kulturkritiker och revolutionär kristen deltar hon i kulturdebatten under 1960- och 1970-talet. Hon är väl insatt i den internationella diskussionen om kristendom-socialism, vilket kan spåras i diktsamlingarna Mänskligt landskap orättvist fördelat, 1968, AB Svenskt själsliv, 1970, och oratoriet Röster i mänskligt landskap, 1969.
I vissamlingen Vad gör vi med sommaren, kamrater?, 1973, blir sommaren symbol för det gränslösa som inte kan tämjas och t o m får den “ideologiska remmen” att slakna. Sinnligt och lyhört registrerar hon naturens skiftningar men också dess utsatthet inför människan, ett tema som ytterligare förstärks i hennes senare arbeten.
1974 utkommer Disa Nilsons visor. Visor om sommaren, samhället, mannen och universum, ett skämtsamt komplement till Birger Sjöbergs Fridas bok. Småstadsvisor om Frida och naturen och döden och universum från 1922. Disa uppträder till skillnad från många kvinnor i visans värld som ett kvinnligt subjekt. Hon “vill va’ diagonal”, dvs kunna agera tvärpolitiskt och som människa och konstnär vara öppen för andra hållningar än de av samhället inrutade och föreskrivna. Frimodigt gycklar hon med könsrollerna i det svenska samhället, men efter hand växer en starkare kvinnomedvetenhet fram. Hon influeras av bl a Elin Wägner och Emilia Fogelklou och studerar liksom de teorier om tidigare matriarkaliska samhällen, ett ämne som fördjupas i essäsamlingen Ord i kvinnotid.
I Gör dig synlig, 1980, söker hon kvinnans språk och kunskapsbild och finner i teorier om halvt begravda kulturer värden som kvinnor kan identifiera sig med. Inte minst vill hon belysa det gudomligas kvinnliga element.
Att vi är värda
varandra
har ingen tävling avgjort
Att vara värda varandra
är vad vi i handling
bekänner varandra till –
kärlek eller hat
himmel eller helvete
(Elisabeth Hermodsson: “Tema: kärlek”, Gör dig synlig, 1980).
Man och kvinna
är båda barn
av en kvinnas kropp
Med navelsträngen
bundna vid sitt ursprung
underordnade vår moder
hennes berg och källor
och lundar
blir också mannen
bärare av fred
(Elisabeth Hermodsson: “Jag äger min navel”, Gör dig synlig, 1980).
Ytterligare ett steg i formandet av en ny världsbild tar hon i Stenar, skärvor, skikt av jord, 1985. Hon ser med förfärande tydlighet missbruket av skapelsen men besvärjer naturen att tala: “Stenen minns / vad språket glömt”. Hon tycker sig erövra en urgammal kunskap om en förrådd och glömd värld, vars gudomliga väsen har kvinnliga drag. I dikten “Genesis” utformar hon en ny skapelsemyt där vår tids värdesystem på nytt ifrågasätts. Den besvärjande rösten är en kvinnas – tonfallet profetiskt. Kvinnans ord blir liktydigt med kärlekens ord.
I sin senaste diktsamling Molnsteg, 1994, har Elisabet Hermodsson själv återvänt till sitt ursprung, där den romantiske diktaren Hölderlin förekommer som en gemensam nämnare för den nu levande författaren och hennes döda tyska mor. Rottrådarna till moderns schwäbiska by, där man av tradition tagit hand om utvecklingsstörda människor, ‘dårar’, knyter hon här ihop med Hölderlins tragiska öde. Det romantiska geniet och den ‘minste lille brodern’, den starka konstnärliga lidelsen och ansvarstagandet för medmänniskan synliggörs på nytt liksom hennes egen kvinnoidentitet.
Bomben och barnet
Den norska författaren och psykologen Wera Sæther (född 1945) arbetar formellt något annorlunda än Elisabet Hermodsson och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, men hennes teman är likartade. I sitt arbete med psykiskt utvecklingsskadade har hon befäst en samhörighet med de svaga och skyddslösa i samhället, och i samlingen Barnet, døden og dansen, 1978 (Barnet, döden och dansen, 1980), visar hon prov på en gudstro besläktad med Elisabet Hermodssons.
Wera Sæther gör en mörk uppföljning av Elisabet Hermodssons ord till forskaren och hans medmänskliga skaparansvar och Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs ord om atombomben, när hon i Sol över gode og onde, 1985 (Sol över onda och goda, 1985), skriver om tillkomsten av atombomben 1945: “Då föddes Bomben och den var välskapad. Forskarna använde födelse- och skaparord. En av dem utbrast: Det vart ljus!”
Här vidareutvecklar hon tanken att de militära skapelserna för mannens del skulle kunna vara en kompensation för hans oförmåga att föda barn: “I varje fall är det sant att några män nu, under de senaste fyrtio åren, har ‘fött’ sina egna ‘barn’, utan någon kvinna. Liksom det har utvecklats en kyrka som finns både i och utanför de vanliga kyrkorna, med kärnvapen som kultföremål, har det också utvecklats en ny generation ‘barn’. Den första Bomben som sprängdes på ‘treenighetsplatsen’ kallades en ‘baby’. Då forskarfäderna i Manhattan-projektet telegraferade till president Truman efter ‘födelsen’ den 16 juli 1945 löd telegrammet: ‘Barnet blev välskapt’. Bomben över Hiroshima kallades ‘Lillen’, ‘Little Boy’. Och idag håller man på att framställa ‘den femte generationens’ raketer”.
Kan en sådan “civilisation” någonsin räddas? Endast med kärlekens språk, menar Wera Sæther, kan det onda besegras och livet tillbedjas – inte döden. I denna strävan är mannen och kvinnan inte skilda från varandra, men först i en gemensam strävan kan maktlösheten hävas.