Ordet “gynaeceum” kommer från grekiskan och kan översättas med “kvinnokammare”. Termen betecknade ursprungligen den del i ett forngrekiskt privathem, där kvinnorna höll till med sina hushållsbestyr och som enligt vissa källor även användes som separat bostadsdel. Under renässansen kom termen att användas som en litteraturhistorisk genrebeteckning: en katalog över kvinnor som utmärkt sig genom eget skrivande eller annan form av konstnärlig eller intellektuell verksamhet. Genren uppstod som en vidareutveckling av bl.a. en skrift av den antike grekiske författaren Plutarkos, där han hade beskrivit kvinnliga hjältedåd i samband med historiska händelser. Hos Plutarkos är det ofta fråga om kollektiva och anonyma insatser, som han menade borde ihågkommas eftersom de fått avgörande historisk betydelse.
Bland de bevarade verken av den produktive italienske författaren Boccaccio (1313-1375), som levde under övergångstiden mellan det som i Italien vanligen definieras som medeltid och renässans, finns en skrift med titeln De virtutibus et vitiis feminarum (Om kvinnors dygder och laster). Den är ett av de tidigaste eller möjligen det allra tidigaste “gynaeceet” vi har. Den innehåller exempel från den grekisk-romerska forntiden och Bibeln, och är strängt moraliserande genom sitt sätt att framhäva eller svartmåla sina kvinnogestalter som uppmuntrande respektive avskräckande exempel.
Boccaccio och hans mindre kände yrkesbroder Johannes Bergamensis nämns ofta i senare gynaeceer som föregångare i genren, och deras verk är också kända i Danmark så sent som vid mitten av 1700-talet av personer som intresserar sig för “feminae illustres”. Genren nådde sin höjdpunkt i Nordeuropa ca 1650 och varade drygt hundra år framåt. Samtidigt skedde inom genren en övergång från latin till nationalspråk. Under gynaeceernas glansperiod var det också framför allt de berömda och inte de beryktade kvinnorna som stod i blickpunkten. Härigenom kom genren att präglas av en respektfull inställning till kvinnlig lärdom, och författarna räknade med tydlig nationell stolthet upp det egna landets lärda kvinnor, och man gjorde inga försök att dölja att man strävade efter att få ihop så många namn som möjligt.
Utmärkande för gynaeceerna är att de är skrivna i systematisk eller alfabetisk uppslagsform. Man slår upp namnet på en berömd kvinna och får först i några berömmande ord en presentation av hennes släkt, därefter följer en uppräkning av hennes make, eller makar om det finns flera, och eventuella barn i synnerhet om de blev kända som vuxna – och slutligen kvinnans egna intellektuella prestationer. Oftast är uppgifterna mycket knapphändiga. Författaren har kanske bara känt till ett namn och titeln på någon enda dikt som hon har skrivit. Att döma av de upplysningar som i dag är möjliga att finna vid närmare efterforskningar om respektive kvinnor verkar det inte som om man har lagt ner några större ansträngningar på att försöka få reda på mer än vad som fanns omedelbart till hands. Gynaeceerna är därför tämligen enformiga och ointressanta att läsa. De är dock den viktigaste källan till vår kunskap om synen på “de lärda kvinnorna”, och utan dem skulle man inte veta var man skulle börja leta efter intellektuella kvinnor. Oftast finns det inte någon skrift av den lärda kvinnans egen hand bevarad, men i gynaeceerna kan man få reda på titlar på förlorade verk och få veta vilka framstående män som berömt hennes begåvning efter hennes död. Det hon var berömd för kanske inte finns skriftligt dokumenterat. Hon kan ha utgjort ett kulturellt centrum, en samlande institution för diskuterande kvinnor och män, hon kan ha varit ett levande lexikon, eller på något annat sätt utgjort en inspirationskälla för kommande generationer. Hon kan ha gjort sig känd som lärare, som anonym översättare, som sångerska, konstnär, deltagare i den teologiska debatten, släktforskare, psalmdiktare osv. Även de allra sparsammaste upplysningar man kan hitta i gynaeceerna är värdefulla vid sökandet efter dessa kvinnor. Gynaeceerna utgör en genväg till de bevarade, men hittills ofta förbisedda bevisen på att kvinnor har spelat en roll i det kulturella livet. Dessa bevis kan t.ex. vara gravskrifter och minnestal och liknande och – om man har tur – bortglömda verk, tryckta eller otryckta, av kvinnorna själva.
Gynaeceer förekommer i stort sett över hela Europa. Enskilda skrifter får sökas i respektive lands nationalbibliografier, och bara ytterst sällan är de sammanförda till en egen kategori.
Ett grundligt översiktsarbete om gynaeceegenrens utbredning i vid bemärkelse har nyligen färdigställts i Tyskland: Jean M. Woods och Maria Fürstenwald, Schriftstellerinnen, Künstlerinnen und Gelehrte Frauen des deutschen Barock (Stuttgart, 1984).
Från perioden 1606-1715 är inte mindre än elva tyska gynaeceer kända. Sex är skrivna på latin och fem på tyska. Efter 1715 kommer en lång rad på tyska, mer eller mindre genremässigt renodlade. Runt 1800 upphör genren plötsligt.
Det äldsta kända tyska gynaeceet är från 1606. Det är skrivet av Martin von Baldhoven och bär titeln Catalogus doctarum virginum et foeminarum (Katalog över lärda jungfrur och kvinnor). Baldhoven räknar upp 70 kvinnor, varav sju tyskor. Det första gynaeceet som är skrivet på tyska kom ut 1631 under titeln Die lobwürdige Gesellschaft der gelehrten Weiber (Lärda kvinnors berömvärda sällskap). Där omnämns 120 kvinnor, varav 27 tyskor.
Men ännu var inte tiden mogen för den sortens modersmålslitteratur. De följande är skrivna på latin. Det första som skall behandlas här är inte primärt ett gynaeceum, utan en debattskrift om kvinnor och lärdom – en av de många skrifter som varnar för att låta kvinnorna tränga alltför långt fram inom den lärda världen. Verket är skrivet av teologen Johann Sauerberg och heter Diatribe academica de foeminarum eruditione prior (Akademisk debattskrift om kvinnors utbildning. Första delen). Senare följde en “andra del”. Där argumenteras det bland annat utifrån följande teser:
– Det strider inte mot naturen att kvinnor studerar.
– Kvinnor är dock underordnade män på grund av sin biologiska sammansättning av kalla och våta element, som har en negativ inverkan på själsliga funktioner.
– Endast män bör ägna sig åt discipliner som juridik, teologi, filosofi och medicin. Kvinnor är däremot lämpliga som sjuksköterskor.
– Det är visserligen lagligt med kvinnliga regenter, men “status legalis” är inte detsamma som “status naturalis”.
Detta är en ofta citerad avhandling, säkerligen på grund av att den med ett förment vetenskapligt resonemang försöker bevisa att kvinnorna inte bör ha tillträde till de viktigaste lärda disciplinerna. Här omnämns 13 tyska lärda kvinnor.
Christoph Christian Händel ställer sig i sin latinska skrift De eruditis Germaniae mulieribus (Om Tysklands lärda kvinnor) välvillig till att adelskvinnor studerar. Relativt positiv är även Andreas Planeres 1701 vid den avslutande diskussionen om hans akademiska uppsats där Johannes Paschius var preses (ett slags fakultetsordförande motsvarande dekanus, ofta inspiratören till uppsatsen). Den lärda kvinnan betraktas dock fortfarande som ett undantag. 25 tyska kvinnor omnämns. I Centuria foeminarum eruditione et scriptis illustrium exhibens (En samling bestående av 100 kvinnor, berömda för sin lärdom och för sina skrifter) uttrycker Christian Juncker bland annat följande åsikter: Män är inte överlägsna kvinnor i intellektuellt avseende. Lärdom uppammar inte kvinnors omoral. Som troligen första utlänning omnämns här danskan Birgitte Thott.
Omkring år 1700 började gynaeceerna skrivas på modersmålet, vilket medförde att de lästes och citerades av allt fler. Ett av de mest kända tyska gynaeceerna är Franz Paullinus Das hoch- und wohlgelehrtes teutsche Frauenzimmer (Det hög- och välutbildade tyska fruntimret) från 1695, där 270 tyska kvinnor omnämns. Det följdes 1706 av Johann Caspar Eberts Eröffnetes Cabinet des Gelehrten Frauenzimmers (Det lärda fruntimrets öppna kabinett) som är rikt kommenterad och innehåller en utförlig bibliografi. Av 600 namngivna kvinnor är endast 60 tyskor. År 1715 utkom Georg Christian Lehms Deutschlands Galante Poetinnen (Tysklands galanta poetissor), där 111 tyska och 166 utländska kvinnor omnämns.
Den sista tyska skrift som skall nämnas här är även den på tyska, utgiven i Leipzig 1715. Den är författad av Gottlieb Siegmund Corvinus (Amaranthes) Nutzbares galantes und curiöses Frauenzimmer Lexicon (Användbart, galant och kuriöst fruntimmerslexikon). Det exemplar som finns på Kungliga biblioteket i Köpenhamn bär Peter Fredrik Suhms ägarmärke. Boken är en alfabetiskt uppställd handbok för kvinnor. Det är intressant att se vilka begrepp och personer som ansetts höra hemma i ett kvinnolexikon, t.ex. Tragebette (bår), Rindfleisch mit Senff (fläsk med senap), Gurcken (gurkor), Bratböcken (bockstek), Sapfo (grekisk poetissa), Birgitte Biide (lärd dansk kvinna).
Nordiska gynaeceer
I Norden har vi en fin samling av egna gynaeceer. I synnerhet i Danmark är genren rikt representerad. På svenska finns ett sammandrag från 1700-talet av ett äldre, nu förkommet, latinskt gynaeceum från 1600-talets slut. I de danska gynaeceerna omnämns förutom de danska också några norska lärda kvinnor. På Island står endast få upplysningar att finna om lärda kvinnor. Enstaka kvinnor med anknytning till Finland omnämns i det svenska gynaeceet, men det förkomna originalet kan ha innehållit fler. Något finskt gynaeceum är inte känt, men i Åbotrakten fanns vid 1600-talets mitt en avancerad nylatinsk kultur, och även om det bara finns svaga bevis för att kvinnor skulle ha spelat någon roll i den finska kulturen vid den här tiden är det mycket svårt att tänka sig att så inte skulle ha varit fallet. Detsamma gäller den nylatinska miljön på norra Island, där i synnerhet biskopssätet på Hólar i Hjaltadal med sin lärda skola och sitt boktryckeri utgjorde ett lärdomssäte av hög europeisk standard. En och annan kvinna nämns som nedtecknare eller omtalas i dikter, men inte någon enda kvinna omtalas, enligt vad som hittills är känt, som författare.
Inte alla danska gynaeceer uppfyller genrens krav, men det framgår klart i de enskilda verken att författarna har känt till genren och att det i Norden har funnits kvinnor som själva ansett sig tillhöra en europeisk “klubb” av kulturella kvinnor.
Det äldsta kända bidraget till genren är Anders Bordings dikt Scutum Gynæcosophias eller lærde Quinders Forsvar (“scutum” är det latinska ordet för sköld, “gynae” är det grekiska ordet för kvinna och det grekiska “sofia” betyder visdom. Ordagrant “Kvinnovisdomens sköld”). Anders Bording (1619-1677) skrev på danska och var bland annat känd för denna dikt, som antagligen har cirkulerat bland diktare och andra, innan den slutligen trycktes 1735. Den finns citerad på flera ställen före 1735. Bording är spirituell och tvetydig och ställer sig inte obetingat på de lärda kvinnornas sida utan ironiserar friskt över deras bristande lärdom. I den flera hundra verser långa dikten påstår han sig vilja räkna upp världshistoriens alla begåvade kvinnor. Att han har så svårt att hitta några beror kanske på att han helst vill glömma bort dem som fanns. Hos Bording märks tidigt den manliga rädslan för att vara en kvinna intellektuellt underlägsen, vilket så ofta kommer fram i diskussionerna om de lärda kvinnorna, direkt eller indirekt. Dock tar han inte orden i egen mun utan överlåter den saken åt det “Gemena packet”:
Den Quinde, som er lærd i Bog
Er let paa Traad, og bliver
Sin Mand gemeenlig alt for Klog
Og Spot med hannem driver.
Av de danska kvinnorna nämner Anders Bording bara Birgitte Thott, “Den ædle Tot, som er saa læerd”, och hennes mor, Sophie Below, eventuellt också mostern Marie Below, “og hun av Belovs Stamme/ som er saa højt i priis og værd”. För övrigt påminner han sig bara en flicka på Fyn som kunde Nya testamentet utantill på grekiska, “men Navnet veed jeg ikke”. Om han med det vill antyda att det är lögn kan inte uteslutas. Dikten skrevs 1647, och det är förvånande att han inte nämner Sophia Brahe, Tycho Brahes syster, som borde ha kommit med här på grund av sina ovanligt stora naturvetenskapliga kunskaper.
Gynaeceumgenren är främst en manlig genre. Det vore oblygt av en kvinna att prisa sitt eget kön. Bara att svara på manliga forskares frågor om de egna kvalifikationerna ansågs av vissa kvinnor vara alltför självhävdande. Desto intressantare är det därför att hitta ett danskt gynaeceum som författats av en kvinna: Leonora Christine Ulfeldts Hæltinners Pryd (Hjältinnors prydnad). Leonora har förmodligen känt till ett verk av en kvinnlig föregångerska i genren, nämligen Madeleine de Scudérys verk i två band, Les Femmes Illustres, ou Les Harangues Héroiques, som 1642-44 gavs ut under brodern M. de Scudérys namn. Det är oklart hur mycket Madeleine de Scudéry själv har skrivit, men redan av sin samtid var hon känd som medförfattare. Vissa partier kan med all säkerhet tillskrivas henne, bland annat självporträttet i Sapfoskildringen i Les Femmes Illustres, som återkommer i hennes senare verk Cyrus. För Leonora måste det ha varit ett stort nöje att skriva i eget namn. Hon var förvisso inte den som satte sitt ljus under skäppan. Hennes stolthet är legendarisk. Det kommer fram gång på gång i hennes viktigaste verk, självbiografin Jammers Minde (Jämmers minne), och utan den hade hon knappast överlevt sin långa inspärrning i “Blåtårn”, huvudtornet i Köpenhamns slott – eller också skulle hon kanske ha sluppit ut långt tidigare.
Hæltinners Pryd (Hjältinnors prydnad) skrevs sannolikt 1671-1684, dvs. under fängelsetiden. På en annan våning i fängelset satt samtidigt Leonoras läkare Otto Sperling d.ä. fången på grund av sin vänskap med Leonora och hennes make Corfitz Ulfeldt, för vars skull dessa båda satt fängslade. Sperlings son, Otto Sperling d.y., besökte under alla år fadern och Leonora i fängelset. Efter faderns död 1681 fortsatte han att besöka Leonora. Det var han som försedde henne med litteratur och uppmuntrade henne att skriva. Själv arbetade han på ett stort verk i samma genre.
Leonoras ursprungliga plan hade varit att skriva ett verk “om alla slags berömvärda kvinnopersoner”. Hon räknar upp nio kategorier, men menar att inte alla dessa kan kallas hjältinnor, och begränsar sig därför till tre grupper: de stridbara (dvs. de tappra), de trofasta och kyska samt de tåliga.
Leonora Christines gynaeceum Hæltinners Pryd består av tre delar: “Den första delen presenterar de stridbara hjältinnorna i deras prydno. Den andra delen berättar om trofasta och kyska hjältinnor. Den tredje delen för fram de ståndaktiga”, skriver hon i Jammers Minde. Endast första delen är bevarad. Verket, som alltid har varit känt, utgavs först 1977 av Christopher Maaløe.
Av dessa är bara den första bevarad. Originalet har förkommit och den bevarade avskriften, som finns i Karen Brahes bibliotek i Odense, är full med fel. Verket var känt vid Leonoras död och omnämndes bland annat i en kort nekrolog över henne i tidskriften Nova Litteraria Maris Balthici et Septentrionis (Litterära nyheter från de baltiska länderna och Norden). I den tryckta utgåvan från 1977 utpekas en rad förebilder och källor. Pierre le Moynes La Gallerie des Femmes Fortes (Starka kvinnors galleri), som kom ut i Paris 1647, sägs vara en av de viktigaste. Leonora har utformat sitt verk som en “plutark”, dvs. hon ställer i Plutarkos efterföljd samman sina huvudpersoner två och två och låter dem belysa varandra.
Leonora finner det helt naturligt att kvinnor är regenter, och de flesta av hennes tappra hjältinnor har regeringsmakt. Förordet innehåller en mängd bombastiska påståenden som fastslås utan diskussion. I motsats till sin kungliga medsyster i Sverige, drottning Kristina, anser hon att kvinnor är mycket väl lämpade som regenter. Att vara en god regent är inte en fråga om fysiska krafter: “Härskarförmåga består inte i grova lemmar och starka muskler; de föder inte rådslut eller goda och gagneliga infall.”
Vad som räknas är “wiisdom”, dvs. intelligens och erfarenhet. Med hjälp av dessa egenskaper har kvinnor “tämjt vilda, rasande människor, gjort dem svaga, saktmodiga, lätta att umgås med och medgörliga”.
Leonora irriterar sig vidare över det missvisande språkbruket när orden kvinnligt och manligt används för att koppla egenskaper och svagheter till bestämda kön helt bortsett från om de inte sällan återfinns hos det motsatta könet: “Hur ofta ser man inte fruntimmershjärtan i karlakroppar och mannamod i bräckliga käril. Det är orimligt att mäta gärningen efter personen i stället för att värdera personen efter gärningen.”
Leonora har hämtat sina hjältinnor från Bibeln, sagan och historien. Alla beskrivs kort och träffande, med bifogade litteraturhänvisningar och ofta översatta utdrag ur de källor hon använt, och hon skjuter själv friskt in egna personliga kommentarer. I sina feministiska tankegångar är hon mer burdus och uppfordrande än sin omedelbara föregångare Birgitte Thott. Hon tar ingen diplomatisk hänsyn till människor med annan uppfattning. Medan Birgitte Thott, som vi kommer att se, är pedagogisk och strategiskt moraliserande är Leonora högröstat uppfostrande.
För Leonora är inte den historiska sanningen huvudsaken. Hon inriktar sig på att hävda sina egna åsikter. Hennes huvudsyfte är att visa fram kvinnor som uppträtt rakryggat och utfört bragder som få skulle ha trott dem om att kunna klara. Hennes hjältinnor är alla kloka, behärskade, modiga, realistiska, patriotiska och trogna sina män. Ofta är de av kunglig börd. Går de ut i strid vinner de även när de förlorar. Hon berättar om den medeltida jungfrun Hetha, som tjänade hos den svenske kungen. Hon blev drottning över Danmark men avstod frivilligt från kronan eftersom danskarna var uttråkade under hennes fredliga regering och ville ha en manlig regent i stället. Danskarna hade sig själva att skylla, ansåg Leonora:
“I Danmarks historia berättas det utförligt om hur djupt danskarna ångrade att de hade förskjutit Hetha. Så skriver också Albert Krantz: Det var inte lika lätt för dem att få Hetha tillbaka som det hade varit att förskjuta henne.”
Tyvärr kan vi inte ta del av Leonoras hela verk utan får nöja oss med att läsa om de “stridbara” hjältinnorna.
Med djup indignation beskriver Leonora Christine de barnsliga försmädligheter som hennes hjältinna, drottning Margareta, måste utstå medan hon rustade sig till försvar mot kung Albrekt av Sverige: “När kung Albrekt erfor att drottning Margareta tillsammans med sina trogna män gjorde sig redo att möta honom blev han hånfull och fällde många glåpord. Han kallade henne Kung Byxlös och Margareta Munkfrilla, på grund av hennes givmildhet mot prästerskapet och de religiösa, och skickade henne en lång slipsten att slipa sin sax och sina synålar på och bad henne sätta sig vid spinnrocken i stället … Men Margareta satte sig över detta; hon var alltför ädel för att låta sin majestätiska värdighet besudlas med glåpord och käringsladder … “
Hela tiden medan Leonora arbetade på sitt gynaeceum hade hon som ovan nämnts kontakt med Otto Sperling d.y. (1634-1715) som själv arbetade på ett eget gynaeceum, ett enormt projekt, som inte hann fullbordas före hans död. När de träffades utbytte de material och diskuterade. Under åren 1673-1681, bodde han i Hamburg och arbetade med ett historiskt verk om staden, vilket begränsade hans möjligheter att besöka Leonora i hennes fängelse. Utan Sperlings hjälp skulle hon aldrig ha kunnat genomföra sitt arbete. Om det var han som hade givit henne uppslaget eller tvärt om är omöjligt att veta. Hur samarbetet fungerat är också svårt att reda ut. Sperling uppmuntrade sin far att skriva sin självbiografi under fängelsetiden i “Blåtårn” ungefär samtidigt som Leonora skrev sin franska självbiografi. Den översatte Sperling till latin, förmodligen i syfte att kunna sprida den utomlands. Sperling och Leonora omnämns efter varandra i raden av författare till hyllningsdikter i Dorothe Engelbretsdatters Siælens Sang-Offer (1685). Sperling kände troligen till att hon arbetade med Jammers Minde, möjligen medverkade han även i detta projekt. Sperling och Leonora fortsatte att hålla kontakten med varandra också efter att hon flyttat till Maribo kloster. Det var en livslång vänskap som överbryggade två generationer.
Otto Sperling var en samlare och en gammaldags polyhistor, kunnig i många vetenskaper, och framför allt intresserade mynt och kvinnor honom. Denne ogifte herres samling av lärda kvinnor innehöll 1 399 biografier på latin av varierande längd. De finns bevarade i en handskrift i två band som bär titeln De foeminis doctis (Om de lärda kvinnorna) och finns på Kungliga biblioteket i Köpenhamn. Sperling samlade på kvinnor från alla länder och alla tider. Han hade kontakt med utländska forskare och utlandsdanskar som informerade honom när de stötte på någon lärd kvinna, levande eller död. Samlingen växte, under vissa perioder mycket snabbt, att döma av när de mest obestridda danska namnen kommer in.
Sperling är betydande genom sin inställning till kvinnor samt genom det faktum att han verkade för de lärda kvinnorna. I hans mycket stora bevarade korrespondens på många olika språk finns brev på latin om kvinnor, t.ex. breven till Tormod Torfæus och Johannes Moller. Där diskuterar han bland annat hur man definierar begreppet lärda kvinnor. Enligt hävd var ett av de viktigaste kriterierna att de skulle behärska de klassiska språken, latin, grekiska och hebreiska. I vissa fall räckte det med latin. På 1600-talet hade diktningen på nationalspråken stigit så högt i kurs att man började rucka på dessa lärdomskriterier. Sperling följde principen att en kvinna som kunde skriva en vacker dikt på sitt modersmål var berättigad till en plats i hans gynaeceum. Det var en åsikt som inte delades av alla, men som Sperling höll fast vid. Därmed vidgades kretsen av lärda kvinnor betydligt, och det var givetvis till fördel för kvinnorna. Sperling hade ingen önskan att begränsa deras antal eller behandla dem som övermänniskor eller än viktigare: som undantag. Han var inte rädd för de lärda kvinnorna. Han föredrog dem!
Man förstår därför att han fann stort nöje i att korrespondera med en rad kvinnor på latin. Hans samling med brev på latin till och från kvinnor är otvivelaktigt Nordens största.
Otto Sperling brevväxlade på latin med norskan Cille Gad, danskorna Anne Margrethe Qvitzow och Anne Margrethe Bredal, svenskan Sophia Elisabeth Brenner och troligen italienskan Helena Piscopia Corner.
Från år 1700 finns ett endast 10 sidor långt gynaeceum om Danmarks lärda kvinnor. Det är på latin och skrivet av Matthias Henriksen Schacht (1660-1700), som vid denna tid var rektor i Kerteminde. Det är det tidigaste tryckta gynaeceet på danska, eftersom det skulle dröja hundra år innan Bordings gynaeceeum blev tryckt. Schacht kallade sin skrift Schediasma, exhibens specimen de Eruditis Mulieribus Daniæ (En anspråkslös essä om Danmarks lärda kvinnor) och fick det publicerat i tidskriften Nova Litteraria Maris Balthici et Septentrionis i Lübeck 1700. Schacht räknar först upp 19 europeiska gynaeceer och därefter 36 danska lärda kvinnor, allt han kunnat hitta. Artikeln slutar med det förtjusta utropet: “Vivant litterae! Vivant Fæminæ in Dania literatæ!” (Leve litteraturen! Leve boklärda danska kvinnor!)
De lärda kvinnorna hade gjort sitt intåg i Danmark. Också nästa gynaeceum, Albert Thuras Gynæceum Daniæ Litteratum (Danmarks lärda kvinnogemak) var på latin. Det trycktes i Altona 1731 som en separat bok och innehöll knappt 200 sidor. Albert Thura (1700-1740) var präst i Lejrskov och är i våra dagar mest känd för en tidig dansk litteraturhistoria på latin. Vid sidan av sina litteraturhistoriska studier samlade han material om kvinnor som på ena eller andra sättet hade utmärkt sig intellektuellt eller konstnärligt. Han räknade liksom Otto Sperling med modersmålslitteraturen, och han hade knappast kunnat få ihop så många som hundra stycken, vilket han själv var mycket stolt över, om han inte hade sökt sig utanför de latinkunniga kvinnornas krets.
Albert Thura använde Karen Brahes bibliotek i jungfruklostret i Odense, när han skrev sin latinska skrift om de lärda danska kvinnorna, Gynæceum Daniæ litteratum, tryckt 1731: “Den bevågenhet och gunst, som Ers Högvälborenhet visade mig sistlidna sommaren, då jag på min resa till Köpenhamn hade det stora nöjet att se det ypperliga och märkliga danska bibliotek, som till hela nationens ära finns på det adliga jungfruklostret i Odense, kommer jag aldrig att glömma utan skall i evig tacksamhet bevaras av mig så länge jag lever. Jag har ofta sedan dess känt förtrytsamhet över att tiden inte tillät mig att njuta mer av denna lycka som då stod mig till buds, att kunna se och läsa några av de vackert handskrivna böckerna som finns där.” (Brev till Karen Brahe daterat den 27 januari 1728)
Albert Thura skrev inte bara av tidigare källor. Han kände till och använde dessa, men han uppsökte också själv och skrev runt till rektorer och präster för att få upplysningar om vissa kända kvinnor eller få tips om nya. En plats som han med stort utbyte besökte ofta var Karen Brahes bibliotek i Odense, där all litteratur som var skriven av och om kvinnor fanns samlad. Han nämner biblioteket med stor respekt på flera ställen i sitt gynaeceum. När han själv inte hade möjlighet att arbeta där bad han att en ersättare skulle få finkamma biblioteket efter nytt material.
I ett appendix till sin Gynæceum Daniæ litteratum räknar Albert Thura upp några “rester” av lärda kvinnor som inte fått plats bland de 100, däribland en enstaka isländska, Þuriður Snorradóttir, från omkring år 1100. I inledningen finns en lista över kvinnliga mecenater och donatorer. Ofta är legaten mycket små. De vanligaste gåvorna i kvinnors testamenten består av papper och skrivdon till en elev under ett år.
Albert Thuras arbete är det sista latinska gynaeceet i Norden. Därefter författades de på modersmålet. Samtidigt ändrade genren karaktär. Frederik Christian Schönau (1728-1772) excellerade i fotnoter i Samling af Danske Lærde Fruentimer. Noterna får större utrymme än texten, och det hade väl varit gott och väl om de belyst de lärda kvinnorna och deras verk. Men det gör de inte. Schönau har åstadkommit ett imponerande verk som tar upp ett hundratal kvinnor, som han utan tvekan beundrar högt. Men hans attityd är beskyddande, han hyser medlidande med dem och bekymrar sig över deras lott och usla förhållanden. Och så glömmer han ofta bort dem för sina många lärda noters skull. Men han skall ha erkännande för att han skapar en övergång från de latinska gynaeceerna till den danskspråkiga kvinnolitteraturhistorien, och han överför mycket av Thuras material till danska och kompletterar det med ett stort antal smådikter av och om kvinnor. Hans långa inledning är en grundlig introduktion till den europeiska gynaeceumtraditionen i Danmark. Schønaus 100 kvinnor är inte desamma som Albert Thuras. Han har ersatt ca en fjärdedel av dem med andra, som han därmed placerar in i sitt rätta sammanhang.
Schønau fick redan på 1700-talet en efterföljare i H.J. Birch, vars verk Billedgallerie for Fruentimmer utkom 1793-1795. Första bandet ägnas de danska kvinnorna, medan de två följande täcker övriga Europa. Bara en liten del av det första bandet utgörs av en katalog över enskilda berömda kvinnor, och av dessa är endast en liten del konstnärer eller lärda kvinnor. H.J. Birchs verk är snarare en uppfostringsskrift som innehåller moraliska förhållningsregler för borgerskapets kvinnor, av vilka man snarare förväntade sig god hushållsförmåga än intellektuell begåvning.
I Sverige finns bevarat ett gynaeceum skrivet på svenska. Det är egentligen ett kompletterat referat av ett tidigare, nu förlorat latinskt verk skrivet av kanslirådet och riddaren Anton von Stiernman. Stiernmans skrift omnämns som Gynæceum Sveciæ Litteratum (Sveriges lärda kvinnokammare). Referatet publicerades 1780 i Magnus Swederus tidskrift Stockholms Magazin. En latinsk dissertation, Mulieres Philosophantes (1699, Filosoferande kvinnor) av Petrus Hedengrahn är ett ännu tidigare exempel i en annan genre som vittnar om att det i Uppsala fanns ett positivt intresse för de lärda kvinnorna. Förordet är tillägnat Sophia Elisabeth Brenner, den svenska symbolen för en “femina illustris”.
Swederus gynaeceum är utformat som en artikel där kvinnorna räknas upp i alfabetisk ordning. Det påminner något om sin danska motsvarighet författad av Matthias Henriksen Schacht. Det innehåller 23 korta biografier, bland annat över de kända svenskorna Sophia Elisabeth Brenner, Maria Gustava Gyllenstierna, Maria Aurora Königsmarck och Hedvig Charlotta Nordenflycht. Däremot nämns varken Agneta Horn eller drottning Kristina. Kristina nämns inte heller i ett brev från Otto Sperling till Elisabeth Brenner, där han räknar upp alla svenska lärda kvinnor han känner till, trots att hon finns med i hans gynaeceum De foeminis doctis. Möjligen betraktades hon inte som svenska på grund av sin långa utlandsvistelse.
Swederus har också tagit upp kvinnor med anknytning till berömda män, exempelvis hustrur, mödrar eller svärmödrar. De övriga är antingen författare eller samlare av släktböcker och heraldiska skrifter, som i Danmark och Norge, eller också är de översättare av teologiska verk eller psalmdiktare, som t.ex. Anna Catharina Wefwerstedt (gift 1732) som också översatte Christeliga och hjertrörande Betragtelser öfver Döden. I denna berättar hon helt utanför genren om Christina Juliana Oxenstiernas (1661-1701) dramatiska kärleksaffär med en man från en lägre samhällsklass, som hon slutligen gifter sig med. Denna historia upptar det största utrymmet i skriften och tycks verkligen ha skenat iväg med författaren, vilket gör den rolig att läsa men inte särskilt relevant i sitt sammanhang.
Elisabeth Stierncrona gav 1756 respektive 1761 ut två tjocka band med religiösa betraktelser, i genren andliga betraktelser och liknande litteratur. Eva Maria Frölich höll predikningar om sina religiösa uppenbarelser, där hon själv uppträdde som en segrande härförare. Elisabeth Stierncrona hamnade i fängelse och blev senare landsförvisad men återvände 1692 då hon fängslades för gott. År 1684 fick hon en liten diktsamling på tyska utgiven. Den förbjöds på grund av sitt innehåll.
Anna Maria Wattrang vann sin berömmelse i en helt annan genre. Hon var uppvuxen i ett konstnärshem och var själv en av de få kvinnor som gjorde sig kända inom målarkonsten, bland annat för sina porträtt av berömda män. I Danmark omnämns Anne Krabbe för sina teckningar av Kronborg, men annars läser man sällan om kvinnor som gjort sig kända med hjälp av pensel eller mejsel.
Två mindre kända 1600-talskvinnor, som tycks ha haft kunskaper av hög internationell standard, var Catharina Burea och Wendela Skytte. Catharina Burea uppges ha talat och skrivit latin, bland annat med Wendela Skytte. Hon var musikalisk, vacker (tills hon fick kopporna) och dessutom en duktig husmor. De båda sistnämnda kvaliteterna påstås ha varit sällsynta hos de lärda kvinnorna. Men det finns exempel på lärda kvinnor som förestod hushåll och som själva ansåg att de klarade det bra. Catharina Burea tog hand om sin far tills hon så småningom gifte sig och fick sex barn. Hon vistades en tid i Åbo tillsammans med fadern och lärde sig inom ett år att tala finska. Att hon haft medsystrar vid Åbo Akademi kan väl inte anses helt osannolikt.
Wendela Skytte dog tidigt i barnsäng men hann dessförinnan skaffa sig grundliga kunskaper i latin, franska och tyska och behärskade grekiska någorlunda bra. Hon studerade teologi, etik, historia, filologi och geografi. Det berättas att hon undervisades enligt naturmetoden av sin far, och det kan säkert ha varit riktigt eftersom hon som barn vistades i miljöer, där humanister som Thomas More, Erasmus av Rotterdam och Juan Luis Vives stod högt i kurs, och där vi vet att fäderna ofta personligen undervisade sina döttrar med en medvetet mild pedagogik.
Två andra svenska kvinnor som omnämns i Swederus gynaeceum var båda abedissor i Vadstena kloster, dit den heliga Birgittas jordiska rester på sin tid hade förts, och där birgittinnunnorna uträttade sina sysslor i en from och intellektuell miljö. Den ena kvinnan, Margareta Klausdotter (död 1486) eller “Margareta Clafwsa Dotter Natt och Dag”, som hon så vackert kallas hos Swederus, författade ett verk om Birgitta, som utgavs postumt av Erik Benzelius 1710. Den andra kvinnan, Anna Fickesdotter Bylow (död 1519), skrev släkthistoria, också den postumt utgiven.
Den lilla svenska samlingen biografier och de tämligen talrika danska och norska samlingarna, som ingår i de danska gynaeceerna, ger intryck av en livlig konstnärlig och intellektuell verksamhet bland Nordens kvinnor under 1600- och 1700-talen. Det ligger nära till hands att tro att förhållandena varit desamma på Island, Färöarna och i Finland. Till antalet är dessa kvinnor inte så många och deras politiska inflytande var begränsat. Men den betydelse de haft i mentalitetshistorien, i kvinnohistorien och i den europeiska kulturhistorien är ännu långt ifrån klarlagd och kommer efter hand som man får större kunskap om varje enskilt kvinnoöde, så långt det låter sig göras, att påverka bilden av den nordiska kulturhistorien.