Det viktorianska kvinnoidealet hade bleknat bort. Kvinnornas nya rättigheter som medborgare, liksom deras alltmer framträdande plats i offentligheten och i samhällsnyttiga yrken, fick termen “Ny Kvinna” att uppträda allt oftare redan på 1890-talet. Patriarkatet blev, från att ha varit allmänt misogynt, alltmer uttalat antifeministiskt. Ett krig om hur den “nya kvinnan” skulle definieras utbröt. Var kvinnligheten onaturlig eller sund? Var “Den nya Kvinnan” en nymfoman? Eller en nucka? Hur som helst, en onaturlig kvinna! Det är nu, i detta klimat av allt öppnare könskamp, som maskulinismen firar sina första stora triumfer. Och kvinnorna slog tillbaka.
Tag: Europa
1800-talet blev läsandets århundrade, och kvinnorna erövrade från början – både som läsare och författare – en stor del av den våldsamt expanderande litterära marknaden. Eftersom just kvinnorna dittills hade varit utestängda från den (latinska) bokliga kulturen var de flesta nya läsarna kvinnor. Läsarna kastade sig framför allt över den underhållande prosafiktionen. Bland de nya genrer som skapades av medierna blev först den fantastiska, gotiska romanen och därefter den realistiska romanen huvudgenren. Kvinnliga skribenter fick tillgång till medierna i den mån de kunde träffa rätt vad gällde publiksmaken, vilket de faktiskt lyckades med. Från slutet av 1700-talet har kvinnliga författare präglat den europeiska litteraturmarknaden på ett sätt som litteraturhistorien långt ifrån har givit en fullständig bild av.
De franska preciöserna skapade på 1600-talet egna salonger som protest mot den vulgära hovkulturen under Henrik IV. Dessa salonger blev eftertraktade mötesplatser för den kulturella eliten. Salongens centrum blev det själfulla samtalet som ofta försiggick i budoaren, det intima rummet. Mellan hovkulturens representativa salongssal och borgerskapets privata vardagsrum ger salongskulturen plats för speciella umgängesformer, skapade och styrda av de spirituella värdinnorna, som alltid spelade en dominerande roll.Man konverserar inte, utan samtalar uppriktigt och hjärtligt om intima, politiska och kulturella ämnen. Den nordiska salongskulturen utgör en mildare, sammantvinnad variant av den preciösa och den förromantiska salongen. På 1700-talet och i början av 1800-talet talar de bildade i Norden flera språk. De europeiska strömningarna sugs därför snabbt upp i motsvarande nordiska kulturskikt. Salongskulturen är sparsamt beskriven i litteraturhistorien. Och nämns salongsvärdinnor, så är det på grund av de kända män som gästade deras salonger. Men värdinnorna skapade också själva konst.
Medan Mary Wollstonecraft var radikal romantiker i skrift och liv, hade de nordiska kvinnliga författarna svårare att höja sig över fördomar om vad som var passande för kvinnor. Åtminstone i Sverige sanktionerade en patriarkalt präglad religiositet ett utbrett kvinnoförtryck på alla nivåer. Därtill kom romantikernas manschauvinistiska profil.Det passiva kvinnoidealet à la Rousseau som dominerade på kontinenten försökte de engelska, franska och tyska författarinnorna fly ifrån genom att gå i exil, både bildligen och bokstavligen. I Skandinavien var detta en sällsynt utväg. Det stora svenska undantaget är Fredrika Bremer.
Växlingen från 1700- till 1800-tal kännetecknas i Europa ideologiskt av etablerandet av en kulturbärande medelklassfamilj där den romantiska idealiseringen av kvinnan som dels Guds och naturens moder, dels den omedvetna och främmande delen av mannens mänsklighet bidrog till ett samgående av de äldre kvinnotyperna, husmodern och salongsvärdinnan, i den romantiska intimsfärens kvinna. Romantiken gav på det viset kvinnan en kulturell position enbart i kraft av sitt kön, något hon inte tidigare hade haft och snart förlorade igen.Den romantiska intimsfären var gemenskapen mellan könen, som skulle förverkliga romantikens filosofi och religiösa livsinställning. I uppbyggandet av kvinnornas nya intimsfärsidentitet kom kvinnolitteraturen att spela en avgörande roll. Den förmedlade och införlivade inspirationen från den stora europeiska rörelsen.
Brevgenren blev från och med madame de Sévigné en kvinnogenre. Inte i den bemärkelsen att det huvudsakligen är kvinnorna som skriver brev, utan för att kvinnorna i denna enda genre utgör förebilder för både kvinnor och män.Från madame de Sévigné kommer man via otaliga brevsamlingar fram till Charlotta Dorothea Biehl och finner i henne Nordens svar, i förbluffande ren form, på Frankrikes madame de Sévigné. Den kvinnogenre som madame de Sévigné skapade förvaltade “jomfru Biehl” med säker stilkänsla.
Mängden skrifter där kvinnors talanger eller brist på talanger diskuterades var stor i 1500- och 1600-talets Europa. Verken är indelade efter genrer och föreligger i både tryckt och handskriven form. Att begrepp som “feminae illustres” (framstående kvinnor), “feminae doctae” (lärda kvinnor), “musa decima” (den tionde musan) har varit kända i Norden är säkert.Medvetandet om “feminae illustres” eller “feminae doctae” tycks främst ha hört renässansen till. Naturligtvis fanns det också tidigare lärda kvinnor men intresset för att räkna dem, gruppera dem och också framskapa dem tycks ha varit ett renässansfenomen som uppstått i progressiva manliga lärda kretsar.
Ordet “gynaeceum” kommer från grekiskan och kan översättas med “kvinnokammare”. Under renässansen kom termen att användas som en litteraturhistorisk genrebeteckning: en katalog över kvinnor som utmärkt sig genom eget skrivande eller annan form av konstnärlig eller intellektuell verksamhet.Utmärkande för gynaeceerna är att de är skrivna i systematisk eller alfabetisk uppslagsform. Man slår upp namnet på en berömd kvinna och får i några berömmande ord en presentation av kvinnans egna intellektuella prestationer. Oftast är uppgifterna mycket knapphändiga.I Norden har vi en fin samling av egna gynaeceer. I synnerhet i Danmark är genren rikt representerad. Den lilla svenska samlingen biografier och de tämligen talrika danska och norska samlingarna, som ingår i de danska gynaeceerna, ger intryck av en livlig konstnärlig och intellektuell verksamhet bland Nordens kvinnor under 1600- och 1700-talen. Det ligger nära till hands att tro att förhållandena varit desamma på Island, Färöarna och i Finland. Och att det i Norden har funnits kvinnor som själva ansett sig tillhöra en europeisk “klubb” av kulturella kvinnor.
Häxförföljelserna i Europa började med påvebullan och den sedan så kända Malleus maleficarum (“Häxhammaren”) från 1487, skriven av Sprenger och Institoris. Med dessa böcker sattes förföljelserna i system. Världsliga och andliga myndigheter måste i fortsättningen – med eller mot sin vilja – räkna som sin ämbetsplikt att få det hela under kontroll. Men frågan är om man ändå inte hade uppnått vad man hade föresatt sig. De anklagade underkastades förhör, ofta med kroppslig lemlästning eller döden som följd. För de skulle bekänna, kosta vad det kosta ville.Detta kom att fortgå i 300 år. Den sista officiella häxbränningen i Europa ägde rum i slutet av 1700-talet. Det är tveksamt om förföljelserna upphörde på grund av att man menade sig ha utrotat de “förbrytelser” som påvebullan och “Häxhammaren” hade försökt påvisa.Texten behandlar häxornas bekännelser i de danska trolldomsprocesserna under 1500- och 1600-talet.
Den kristna kyrkans syn på och attityden till kvinnor som missionerat, predikat, profeterat eller på andra sätt verkat som Guds språkrör har varit vacklande: ömsom accepterande, ömsom avvaktande. Positionerna har bestämts av kyrkans behov av budbärare och av olika rörelsers tryck på kyrkan.Man kan tala om fyra perioder av relativ öppenhet visavi dessa talande och skrivande kvinnor. För det första tiden före kyrkans ämbetsorganisation (ca 100-talet e.Kr.). För det andra kyrkans expansion i Europa under perioden 600-800-talet. För det tredje vågen av lekmannafromhet framför allt på 1100- och 1200-talen och för det fjärde 1600- och 1700-talens fromhetsrörelser i kölvattnet på reformation och motreformation.