Halldis Moren Vesaas (född 1907) diktsamling Harpe og dolk, 1929, är tematiskt vågad och ny i den samtida norska lyriken. Det nya hos den 22-åriga debutanten märks i en strof ur dikten “Jordange” (Jordångor):
Det ångar av jord och gror av ditt hull
– Jag ligger på din arm och dricker mig yr och varm
går under i dig som en död i mull
och sover bort en vårnatt intill din barm.
Jag känner dig genom allt jag drömmer,
tills glada fågelröster bryter min blund
och morgonsolen genom rutan strömmar
du slår upp ögonen och finner min mun.
Den formellt sett traditionella dikten är en erotisk hyllning, riktad från en kvinna till en man. Därmed har en hel del vänts upp och ned i den norska lyriken. De kärleksdikter som räknades till de goda, hade dittills i stort sett skrivits av män. Hos Vesaas blir kvinnan subjekt, och kvinnliga erfarenheter av erotik, kärlek och moderskap finner sitt lyriska uttryck. Men formellt och språkligt är Halldis Moren Vesaas fortfarande tryggt förankrad i den senromantiska och klassiska dikttradition, som dominerar norsk lyrik ända fram till andra världskriget.
På 1910- och 1920-talen fanns i Norge en dold och bortglömd undervegetation av erotisk kvinnlig lyrik. Den älskade och uppburna sångerskan Cally Monrad, som gav ut sju diktsamlingar mellan 1913 och 1941, skrev öppet om erotiska ämnen. Detsamma gäller Anna Kathrine Graff i samlingen En kvindes digte från 1919.
Not om Anna Kathrine Graff
Även Aslaug Vaa (1889–1965), som med debutsamlingen Nord i leite (Åt norr borti åsen) från 1934 anslår tonen för den senare så starka linjen av kvinnliga norska lyriker, är präglad av den manliga diktartradition hon tillhör. Hon är i sin poetiska hållning och retorik tydligt inspirerad av idealistiska och visionära romantiker som Olav Aukrust och Tore Ørjasæter. Aslaug Vaa var 45 år och hade äktenskap och fem barn bakom sig, när hon debuterade som lyriker. När det gäller livshållning och tematik är Aslaug Vaa i sina dikter inte lika “lyckligt medveten om att vara kvinna” som Halldis Moren Vesaas. Ofta ligger det nära till hands att tolka in dikterna i allmänt existentiella och filosofiska sammanhang. Främlingskap i förhållande till traditionen, disharmonisk livskänsla och könsideologiskt uppror finns hos båda som hårfina undertoner överröstade av en patosfylld och idealistisk lyrisk tradition.
Inger Hagerup (1905–85), som med debuten 1939 blir den tredje stora kvinnliga lyrikdebutanten under den norska mellankrigstiden, påminner även hon i form, ton och tematik om samtida manliga lyriker. Hon är munter som Herman Wildenvey, allvarlig som Arnulf Øverland och formsäker som båda. Men förmågan att avidyllisera och ironisera genom små rytmiska brott och avvikelser i traditionellt formad vers ger dikterna en säregen karaktär och spänning. Materialet till denna ofta ambivalenta motstämma hämtar Inger Hagerup just från beska och skarpa observationer av tidens kvinnoliv och kvinnoideologi.
Fler kvinnor än de som satte spår i litteraturhistorien skrev dikter. Sigrid Undsets enda diktsamling Ungdom kom ut 1910. Samma år debuterade Ragna Rytter (1885–1972). Eugenia Kielland (1878– 1969) gav ut en diktsamling 1918, Ingeborg Flood (1901–63) hade en stor produktion mellan 1929 och 1945, och Zinken Hopp gav ut fyra diktsamlingar mellan 1930 och 1938.
Kön och naturmetaforer – mannen och mullen
Besjälning av naturen är så vanlig i postromantisk lyrik, att det nästan kan sägas konstituera genren. Det lyriska jaget, traditionellt ett manligt jag, associerar gärna kärleksobjektet, kvinnan, med natur och naturbilder. Flera feministiska litteraturforskare påpekar att kvinnan i regel reviderar eller inverterar nedärvda bilder för att få dem att stämma med kvinnlig förståelse och tolkning av tillvaron. Det är intressant att lägga märke till att också en så traditionell lyriker som Halldis Moren Vesaas vänder på kärlekslyrikens naturbilder. I den tidigare citerade dikten “Jordange” kommer en man in från åkern efter en dag med hästarna och plogen, han omfamnar sin kvinna med “bruna händer”. När han efter en lycklig kärleksnatt – “jag ligger på din arm och dricker mig yr och varm” – vänder tillbaka till hästarna och åkern, ligger kvinnan kvar och känner att mannen fortfarande är nära henne genom den doft han lämnar efter sig, “jordångorna”:
Du har inte gått ifrån mig. Genom glaset
stryker doften in rikt här från grodd och gröna träd,
från åkern mullen och från ängen gräset.
Du är hos mig i doften som är du.
Det är karakteristiskt att det kvinnliga subjektet i denna dikt är aktivt och passivt på samma gång. Det manliga duet kommer, möter, hälsar, vaknar upp, kysser och går. Det kvinnliga jaget väntar, blir famnat och viskat till, ligger på armen, sover, drömmer och längtar. Allt stämmer skenbart överens med inlärda mönster för manligt och kvinnligt beteende. Det nya är att det maskulina associeras med mull och jord och natur. Det erotiskt eggande med mannen är jorddoften eller lukten av mull. När mannen på detta sätt förbinds med jord, har man en inverterad lyrisk bild. Kvinnan har tagit den diktande mannens roll, hon är intellektet som utifrån en upplevelse formar en dikt. Diktens hyllning till den jordiska maskulina principen saknar dock inte sin ambivalens. Samtidigt som kvinnan är yr av kärlekslycka, går hon under i mannen som en “död i mull”. Identiteten hotas i den erotiska upplevelsen.
Denna dubbla hållning hos ett jag, som tematiskt gör sig till objekt och samtidigt uttrycker subjektivitet i jagform och motbild, finns i flera kvinnors dikter från samma period. Från denna ambivalenta och passiva position riktas ofta en anklagelse mot mannen, som genom erotik och kärlek kan uppsluka kvinnans identitet och rätt att bestämma över sitt eget liv.
Kärleksdikter med dissonanser
Ett genomgående tema i tidens kvinnliga lyrik är utforskandet av erotisk psykologi och könsidentitet. Det kan tyda på en känsla av främlingskap – upplevelsen är annorlunda än det som dikteras av kärleksideologi och kvinnosyn. Främlingskapet är poetiskt produktivt, utifrån denna position formas nya kvinnliga lyriska uttryck.
Den tematiska spänningen i dikterna ligger ofta i å ena sidan dragningen mot extasen i en total kärlekssymbios och å andra sidan behovet av en egen självständig identitet. Utgångspunkten, den ideologi som kvinnor möter kärleksupplevelserna med, är förväntningen om total lycka, om erotiskt, emotionellt och intellektuellt självförverkligande. Främlingskapet och dissonanserna kommer fram, när den manliga motparten inte uppfyller förväntningarna, tonen blir resignerad eller anklagande och till och med masochistisk.
När Inger Hagerup 1939 kallar sin debutsamling för Jeg gikk meg vill i skogene (Jag gick vilse i skogarna) kan det vara för att markera främlingskapet i förhållande till den lyriska traditionen. Naturlyrik dominerar i den norska poesin under denna period. På 1920- och 1930-talen var det möjligt att skriva om kvinnoliv och kvinnopsyke inom naturlyriken, utan att avvikelserna i förhållande till den gångbara litteraturen var större än vad det litterära etablissemanget tålde. Kanske är det ingen tillfällighet att det är kvinnor som skriver på nynorska och kommer från landsbygen, som är först med att skriva “öppet” om kvinnlig erotik i den norska lyriken.
Halldis Moren Vesaas kan 1936 skriva om erotisk lycka och lust i naturmetaforer som dessa i “Nei eg får aldri nok –” (“Nej, jag får aldrig nog –”) :
Din närhet är regn över törstig jord
Äntligen kom det, en vårnatt skum och mild,
och nu ligger all jord och bara dricker,
öppen och blid och still,
kan inte än sin stund av välsignelse tro,
viskar mellan de långa törstiga dragen:
mer, mer, mer!
Ungefär samtidigt, 1934, har Aslaug Vaa i dikten “Treet og krossen” (Trädet och korset) skildrat den erotiska kärleken så här:
När två ger sig åt varandra
står de under lagen
av skaparviljan
den stora gruvliga skaparviljan
det är den
som får gräs till att gro
blommor till att spira
moln till att segla på himlen
och sätter tecken i sol och måne.
Halldis Moren Vesaas liknar den erotiska kärleken vid naturens uppvaknande om våren, Aslaug Vaa ger händelsen en kosmisk och mytisk dimension. Båda aktörerna, kvinnan och mannen, står i dikterna under naturliga och kosmiska lagar utan disharmoni, här finns “välsignelse” och växt. Det är en vitalism med kvinnligt subjekt. Det är det erotiska mötet, som förbinds med jord och naturmystik, inte kvinnan, som brukligt är i romantisk och vitalistisk manlig lyrik.
Moderskap – före och efter kriget
Med Halldis Moren Vesaas två diktsamlingar från 1930-talet, Strender (Stränder), 1933, och Lykkelege hender (Lyckliga händer), 1936, blir moderskapet ett tema i norsk lyrik. Författaren är djärv nog att skriva om graviditet, vilket dittills varit ovanligt i litteraturen. I dikten “Tider” driver jaget “omkring här och väntar och hoppas / att du är till och har börjat gro”. Skildringen av kroppsliga och psykologiska sidor av graviditet och moderskap leder inte till språk- eller formförnyelse, men tematiken är ny. Motivet kan vara den första tanden eller barnet som lär sig säga mor. I den vackra dikten “Heggeblomer og kvite laken” (Häggblommor och vita lakan) “sparkar vår unge naken / nytvättad, vild, i slätstruket linne”.
Med realistiska och småironiska dikter ur kvinnolivet punkterar Inger Hagerup den romantiska myten om poeten, den vise mannen med särskild insikt i upphöjda idéer och andliga värden.
Just avståndet eller missförhållandet mellan kvinnors och mäns kärleksupplevelser har skildrats bitskt och precist i Inger Hagerups många kärleksdikter. I dikten “Sånn vil du ha meg” ur samlingen Videre, 1945, ställs mannens kvinnobild mot en alternativ och undertryckt kvinnoidentitet:
Sånn vil du ha meg: Som en
spøk (ett skämt)
ditt trette sinn kan hvile i
en kveld med fest og vin og
røk
som du kan le og smile i.
Denna förväntan på omväxling och avkoppling är ödeläggande för både kvinnoidentitet och kvinnospråk. Passiv underkastelse och uppror i form av masochistisk anklagelse blir den tidstypiska kvinnliga positionen i dikten:
Mitt hjerte kan ett annet
språk
som det må brenne inne med.
Stumt under kjærlighetens åk (ok)
har tusen kvinner stupt i kne.
Karakteristiken vardagspatos passar dock inte in på Inger Hagerup. När denna diktare skriver om det individuella moderskapet är ordvalet enkelt och direkt. En osminkad insikt i det oundvikliga och tragiska hos moderskapet – barnet som bryter bandet till sin mor – tar bort varje stämning av högtidlighet. “Til barnet”, 1947, har en klok ton som uttrycker förundrad insikt:
Kropp av min kropp, ande av min ande,
vad blir du – ovän eller vän?
När släpper du din hungriga hand
så jag står hjälplös kvar?
Dröm av min dröm, eld av min eld,
läs aldrig dessa bittra ord!
Du hör morgondagen till.
Lev vidare och glöm din mor.
I mellan- och efterkrigstidens författarmobilisering mot fascism, ockupation och atomupprustning utgjorde kvinnorna en särskild grupp. En antifascism, som tar sin utgångspunkt i just modersroll och omvårdnad, blev tydlig i litteraturen. Efter ockupationschocken var det inte längre det individuellt upplevda moderskapet som stod i fokus, utan det var samhällsmodern som gjorde sin entré i kvinnors dikter. Kylig rationalitet, krig, upprustning och destruktion ses som speciellt männens verk. Som motbild håller de kvinnliga diktarna fram en moderlig värme och ett omvårdnadsansvar, som sträcker sig längre än till det individuella barnet. Det handlar om en universell omsorg om jord, folk och existens. Just närheten till barnet är utgångspunkten för Inger Hagerups ofta citerade antikrigsdikt “Til kvinner er vi født” från 1951. Diktens sista strof lyder så här:
Till kvinnor är vi födda. Vi lever nära
allt levande. Vi bär barnen fram
mot morgondagen, och vi vill att där
skall tryggheten och glädjen möta dem.
Titeldikten i Halldis Moren Vesaas första efterkrigssamling Tung tids tak, 1945, säger rent ut: “Det heter inte: Jag längre / Hädanefter heter det: Vi“. Samhällsmodern skapar, bygger och värnar om livet i en krigshärjad värld.
Mot “patiensen i manstankar” ställer Aslaug Vaa i sin sista diktsamling Bustader (Bostäder), 1963, “jublet i barnets första steg”. Dikten “Apokalyptisk dag” uttrycker en kulturkritik med utgångspunkt i det lilla och nära:
Välsignad varje liten snöflinga
och välsignad varje sparv
– mot patiensen i manstankar
mot blinda lekar med giganter.
Efterkrigstidens samhällsmoder är en både politiskt och litterärt radikal kvinnotyp. De skrivande kvinnornas aktiva kulturinsats i återuppbyggnadsarbetet strax efter kriget visade sig också i den kulturpolitiskt progressiva tidskriften Kvinnen og tiden, där Inger Hagerup satt i redaktionen mellan 1946 och 1956.
Zinken Hopp (1905–87) debuterade 1930 och skrev fem diktsamlingar inom loppet av åtta år. Därefter hörde man inte mer av henne. Hennes dikter är traditionella till stilen, men de beskriver den nya kvinnans vardag på ett både lustfyllt och ironiskt sätt. Det är en ung kvinna, som talar i hennes dikter, en kvinna som än upplever kärleken i Paris eller London, än gläder sig åt tvättmaskinen, detta teknikens underverk. “Det är sannerligen bra gjort att rida Pegasus medan man kör barnvagn”, skrev en kritiker om Zinken Hopps tredje diktsamling Kjøkkenvers, 1933.
Not om Zinken Hopp