“Det var bara två saker hos fattigdomen som kunde göra mig sorgsen, att inte kunna gå på bio och att inte kunna klä mig någorlunda enligt senaste modet.”
Så upplevde den sjuttonåriga Guðmunda Elíasdóttir (född 1920) Reykjavík år 1937. Hennes dramatiska memoarer Lífsjátning (Livsbejakelse), 1981, nedskrivna av Ingólfur Margeirsson (född 1948), utgör samtidigt en förtätad bild av de psykiska konsekvenserna av den alltför snabba och grova moderniseringen och urbaniseringen på Island. Guðmunda Elíasdóttir saknar rötter, kulturellt bagage och moral av vilket slag det vara må och reagerar först och tänker eventuellt sedan på sina reaktioner.
De kvinnliga isländska författarna under perioden 1930–65 upplevde samma kulturella brytningar som Guðmunda Elíasdóttir, men de försökte analysera de processer de utsattes för, försökte dra linjer bakåt och framåt och rekonstruera en mening i sin egendomliga vardag.
En kvinna blir till
Ragnheiður Jónsdóttir (1895–1967) skrev sina fyra böcker om bonddottern Þóra Gunnarsdóttir, Úr minnisblöðum Þóru frá Hvammi (Ur Þóra från Hvammurs anteckningar) under perioden 1954–64. Där den traditionella utvecklingsromanen antingen leder fram till hjältens integration i sitt samhälle eller till hans slutliga brytning med det, leder Þóras historia fram till ett “varken-eller” eller ett “både-och”; första delen av historien beskriver hennes okuvliga och optimistiska tro på att hon har samma möjligheter som sin bror, men sista delen utspelar sig i melankolins regi.
Ragnheiður Jónsdóttir utbildade sig till lärare med vidare pedagogiska studier i Danmark och England. Hon var ofta sjuk och skrev många av sina romaner medan hon var sängliggande. Detsamma gjorde flera av de övriga samtida kvinnliga författarna som med anledning av detta misstänktes för att slarva med de husmoderliga plikterna och låtsas vara sjuka för att få tid att skriva.
Þóraböckerna är en jagromanserie, och läsaren möter lilla femåriga Þóra hemma på gården Hvammur på 1920-talet. Det är ett barn som talar och ett barns tidsuppfattning som strukturerar texten. Det går veckor eller år mellan de enskilda episoderna: tiden går bara när det händer något nytt. På bokens första sidor sitter lilla Þóra på sängkanten tillsammans med sin farfar. De läser, men så faller en skugga över boken och solen försvinner. Modern har kommit in i rummet för att schasa ut Þóra, så att hon kan göra nytta i gårdens arbetsamma vardag. Solen lyser alltid på farfars säng som utgör en värld för sig. En värld av ljus, böcker, kunskap och berättelser. Modern står för mörkret, slitet, bristen på kärlek, bristen på insikt och kunskaper. Þóra förnekar hennes verklighet; hon vill utbilda sig, hon vill bli man när hon blir stor, hon vill resa till Reykjavík.
Läsaren följer Þóras kamp för sin utbildning, men en känsla av att kampen är hopplös inställer sig relativt tidigt. De ekonomiskt-sociala förhållandena medverkar till Þóras nederlag, men förutsägelsen om hennes fall understryks av att Þóras favoritroman är Sigrid Undsets Jenny, 1911, och den blir en intertext i Þóraböckerna.
Liksom Jenny förmår Þóra leva upp till ett högt jagideal genom en benhård disciplin som så småningom börjar luckras upp. Förträngningen av de sexuella drifterna gör henne alltmer spänd, ett sug uppstår i texten, förmedlad av en stressad syntax och korta meningar i högt tempo – och sedan kommer “fallet”. Þóra blir förförd, eller snarare våldtagen.
Som mor kommer hon att upprepa sin egen dominerande och oförstående mors uppförande mot sin dotter.
Den sista boken om Þóra från Hvammur utspelar sig omkring 1959. Här möts läsaren av en iscensatt melankoli i Þóras monotona klagosång som ideligen repeterar det förflutna, utan att hon blir i stånd att förstå vad det var som blev fel. Det är efterkrigsår med stor tilltro till vetenskap, teknologi och expansion. Det är modemedvetna stereotypa tider, män skall vara manliga och kvinnor feminina. Parallellt med detta beskrivs en perverterad familjebild, ett samhälle genomsyrat av dubbelmoral, misstänksamhet, förträngd svartsjuka och konkurrens. Detta uttrycks klart i romanens formspråk. Det präglas av melankolins fördubblingar och spegeleffekter som blockerar textens rörelse, tidsperspektivet och all utopisk vision. Þóra från Hvammur, som till att börja med inte visste vilket kön hon tillhörde, har anpassat sig till det kalla krigets kvinnoideal.
Konsten
I romanen Í skugga Glæsibæjar (I Glæsibærs skugga), 1945, porträtterar Ragnheiður Jónsdóttir en kvinnlig konstnär, pianisten Agnes, en narcissistisk gestalt, en dålig mor, en hänsynslös hustru och älskarinna, som alla “ordentliga” människor vänder ryggen åt i romanens slut. Men trots att andras åsikter periodiskt påverkar Agnes förblir hon oberörd, för egentligen är hon likgiltig.
Þóra från Hvammurs förhållande till konsten är mycket mer komplicerat. “Jag drömmer ibland om att någon gång försöka skriva en bok, men jag vet inte om jag någonsin vågar försöka. Är det inte som att bryta sig in, som en ovärdig, i diktkonstens helgedom?” säger hon.
Idealiseringen både främjar och hindrar Þóras drift och skrift. Att skriva betyder för henne inte bara att bryta sig in i helgedomen, utan också att bryta sig ut ur dess motsättning, det profana, det irrationella, det grumliga, det (kvinno)kroppsliga. Det sistnämnda blir senare huvudtemat i konstnärsromanen Min liljan frid (Min sköna lilja), 1961.
Konstnären är här en femton år gammal flicka i en kuststad i södra Island kring sekelskiftet. Hon heter Lilja, och visar sig vara i besittning av en stor begåvning som bildkonstnär, som målare. Hon får tuberkulos och trots att hon behandlas förhållandevis tidigt, blir hon inte botad. Strax innan hon blir sjuk, slutar hon äta. Hon vill inte leva.
Hela denna roman och hela Ragnheiður Jónsdóttirs författarskap kan läsas som en text om den kvinnliga konstnärens kamp för att identifiera sig med och bemästra det språk i vilket en ambivalent modersbild ligger begravd: modern som madonna och medusa.
Centralt i romanen Min liljan fríð, 1961, står en abortscen som är unik i isländsk litteratur. Modern väcker Lilja mitt i natten. Flickan måste gå ut och gräva ett hål i hörnet av köksträdgården. Hon hjälper sin mor, gör kaffe till henne och skurar bort hennes blod från golvet, och till slut somnar hon – sjuk av skräck. Hon drömmer att havet svallar upp mot byn, vågorna är höga som fjäll och av blod. Sedan kommer änglar svävande och bär henne med sig upp mot himlen.
Det är efter denna natt som hennes anorexi bryter ut, och flickan svälter sin kropp och försöker därmed förvandla den till en barnakropp igen och förkasta den kvinnliga sexualiteten. När anorexin bryter ut slutar Lilja måla, men de inre bilderna blir vackrare och friare än någonsin, döden blir en estetisk höjd- och slutpunkt i hennes korta liv.
Den andra kvinnan
“Men kära mor, ingen kan skriva en modern berättelse från Reykjavík på en tusen år gammal norska. Vi skriver på den isländska som är på väg att utvecklas, och på ett Reykjavíkspråk, om det behövs.”
Så svarar Svala, huvudpersonen i Þórunn Elfa Magnúsdóttirs (1910–95) Dætur Reykjavíkur III (Reykjavíks döttrar), 1938, när hennes puristiska mor kritiserar hennes slang, främmande ord och bristande respekt för språket. De inslag av “Reykjavíkspråk” som Svala och hennes moderna vänner använder i början av 1940-talet verkar lika iögonfallande för en modern läsare som för Svalas mor. Den litterära och estetiska debatten mellan mor och dotter spelar emellertid en särskild och symbolisk roll: i motsats till Ragnheiður Jónsdóttirs författarskap, där döttrarna avvisar eller förnekar sina mödrar, lägger Þórunn Elfas döttrar skulden på mödrarna och förebrår dem att de inte blir tillräckligt älskade.
Þórunn Elfa Magnúsdóttirs första romaner är formellt experimentella, uppbrutna och överspända. 1940-talets litterära isländska landskap dominerades av Halldór Laxness suveräna, stora episka verk, och mycket få var intresserade av en ung kvinnlig författares “Reykjavíkspråk”. Þórunn Elfa Magnúsdóttir övergår också till psykologisk realism från och med sin fjärde roman. Texten blir efter hand smidigare, men utan de estetiska ambitioner och reflexioner som präglade ungdomsverken.
Romanen Frostnótt i maí (Frostnatt i maj), 1958, är en konstnärlig höjdpunkt i Þórunn Elfas litterära produktion. Boken berättar om en sexårig flicka, Valva, som modern skickar bort för att hon skall växa upp hos för henne okända släktingar i en annan del av landet. Resan blir traumatisk. Hela Valvas liv formar sig till ett försök att göra om denna resa bort från sin mor och återfå kärleken, kosta vad det vill.
Þórunn Elfa Magnúsdóttir debuterade 1933 med en novellsamling. I hennes många romaner möter vi goda mödrar och goda systrar, men de farliga, narcissistiska och destruktiva kvinnorna står i centrum i hennes författarskap. En del av de unga flickorna i Þórunn Elfas romaner uppmuntras eller direkt uppmanas att skaffa sig en akademisk utbildning, men det kräver blodigt slit, är en strid mot alla odds, och vilken belöning väntar dem? Þórunn Elfas realism är konform i den meningen att hennes personer “väljer” det möjliga, men i det stora och frodiga författarskapet finns också skarpsinniga passager, ironi och dubbelhet.
“‘Åh, fy fan, arbetar du?’ frågade han och såg noga på henne. ‘Arbetar du?’ sade han igen. ‘Jag trodde att du var en gift och etablerad kvinna. ‘ ‘Ja’, svarade hon bara, men när hon såg att han fortfarande funderade över hennes situation tillade hon: ‘Min man är sjuk, han ligger på sjukhuset’.”
(Þórunn Elfa Magnúsdóttir: Sambylisfólk.)
Vredens dag
Höjdpunkten i Oddný Guðmundsdóttirs (1908–85) litterära karriär är den stora romanen Skuld, 1967. Den representerar den magiska realismen innan den västerländska världen på allvar “upptäckte” latinamerikansk litteratur. Romanen berättar inledningsvis om Una som har blivit över etthundratio år gammal och därmed landets äldsta kvinna. Hon har uppfostrat tre generationer, genomlevt självständighetsstriden mot danskarna och två världskrig, och hon lever vidare ur stånd att dö, därför att hon är så full av hat. Den som dör i vrede och uppror kan inte ruttna, jorden vill inte ta emot hans eller hennes kropp, säger folktron. Och gamla Una kan inte ens dö, så starkt är hennes hat.
De fyra romaner som Oddný Guðmundsdóttir skrev på 1950-talet handlar om unga fattiga människor från landet som upplever den explosiva urbaniseringen och samhällsomvälvningarna som en existentiell kris. De kan inte identifiera sig med föräldragenerationens normer, de längtar efter ett bättre liv, men de ser med avsky på de nyrika, vinnarna, som profiterar på kriget, bostadsbristen, varubristen och de allierade styrkorna. De ansluter sig till de radikala, till socialisterna, men också det blir djupt problematiskt, för de kan inte heller identifiera sig med stadens arbetarklass. En del av dem upplever denna mångdubbla “hemlöshet” som alienation, förlust, inre tomhet och existentialistisk leda som i Svo skal böl bæta (Så skall ont fördrivas), 1943. Andra känner att de har blivit lurade, Tveir júnídagar, 1949, och åter andra inser att de, trots att de är unga, måste börja om från början – livskampen visar sig vara en annan kamp än de trodde t ex i Veltiár (Lyckoår), 1946.
Dessa romaner försöker göra två saker på samma gång. De vill beskriva personerna både utifrån ett socialt klassmässigt perspektiv och utifrån ett psykologiskt existentiellt, men i texterna drar de till slut åt var sitt håll. Det är intressant att Oddný Guðmundsdóttir i romanen Skuld löser dessa problem samtidigt som hon lämnar den realistiska berättelsens form, vilket utan tvivel har bidragit till att göra hennes tidigare texter så förbisedda.
Oddný Guðmundsdóttir var en av de få kvinnor som tog realexamen i början av 1920-talet. På 1930-talet studerade hon vidare i Sverige, Danmark och Schweiz, men valde trots sin goda utbildning att bli en av de sista kringresande lärarna på Island. Någonstans säger hon att hon valde detta liv med ständigt skiftande bostad för att undvika att slå rot, undvika att fästa sig djupt vid platser och människor, vilket skulle hindra henne från att skriva.
En värld som inte fanns har försvunnit
Drífa Viðar (1920–71) och Unnur Eiríksdóttir (1921–76) debuterade båda sent och dog tidigt. Det är inte det enda de har gemensamt; båda skrev en roman och en novellsamling i vilken romanens tema återkommer.
Drífa Viðars texter är behärskade, distanserade, präglade av mild ironi och underfundig humor. Unnur Eiríksdóttirs är temperamentsfulla, djärva och rör sig mellan realism och modernism. Karakteristiskt för Drífa Viðar är en självironisk behandling av existentiella frågor. Romanen Fjalldalslilja (Fjälldalslilja), 1967, berättar om lilla stadsfröken Halla som skickas på sommarvistelse hos släktingar på landet. Första delen beskriver sommaren, och i romanens sista del återvänder hon till gården som ung kvinna. Däremellan har hon varit utomlands för att studera konst. Under denna tid har moderniseringen gjort sitt intåg. Det gamla sättet att driva jordbruk har över en natt blivit anakronistiskt.
Unnur Eiríksdóttirs roman Villibirta (Vilseledande ljus), 1969, har också ambivalens och alienation som sitt huvudtema. Romanens kvinnliga huvudperson är född i början av 1920-talet. Hon kommer till Reykjavík strax före kriget för att utbilda sig, arbetar som hemhjälp, inlåter sig i ett förhållande med en man som hon har blivit varnad för, gifter sig med honom och får i slutet av romanen ett barn.
Det går en tydlig gräns mellan de isländska kvinnliga författare som föddes före 1910 och de som föddes efter 1920. Många av de yngre kvinnliga författarna hade liksom de litet äldre vuxit upp på landet, men efter 1920 började moderniseringen av jordbruket, den gamla bondekulturen blev en alltmer avlägsen verklighet och därmed ämne för en ny bonderomantik, som i Guðrún frá Lundis romaner.
Redan från början av 1900-talet översattes en del utländsk underhållningslitteratur, publicerad som följetonger i diverse tidskrifter. På detta sätt lärde sig isländska läsare att älska gotiska romaner om engelska och tyska skurkar och hjältar. Fram till andra världskrigets utbrott gjordes bara sporadiska försök att producera inhemsk underhållningslitteratur.
Under kriget skedde en dramatisk ökning av den isländska bokproduktionen. Liksom på andra platser i Europa var det stor varubrist på Island, men som följd av de allierade ockupationsstyrkornas valutainjektioner i landets ekonomi fanns det mycket pengar i omlopp. Krigsåren var goda år för all inhemsk konst, men så fort konsumtionsvarorna återvände efter kriget “normaliserades” situationen. Underhållningslitteraturen, som fick ett uppsving under kriget, hade emellertid kommit för att stanna.
Guðrún frá Lundi (1887–1973) blev, medan hon fortfarande skrev, betraktad med stort förakt av den litterära eliten. Hon debuterade sent, år 1946, nästan sextio år gammal, men hann ge ut ungefär en bok om året fram till sin död 1973. Den sista romanen utkom när hon var åttiosex år gammal. Guðrún frá Lundi skrev omfångsrika romaner, hennes viktigaste verk är romanen Dalalif som gavs ut i fem delar under åren 1946–51 och omfattar 2 189 sidor! Som titeln anger handlar den om livet i en dal i norra Island och följer tre generationer bönder från 1860-talet till 1930-talet. Romanens centrum är storgården Nautaflatir, släkten som lever där och andra personer från bygden som knyts till denna släkt. Romanen berättar också om emigrationen till Amerika på 1870- och 1880-talet, mekaniseringen av lantbruket i seklets början, uppförandet av nya betonghus i stället för de gamla av jord och om nya värderingar och krav på livet hos den unga generationen. Det är svårt att hitta en fast moralisk eller politisk ståndpunkt hos Guðrún frá Lundi. Böckerna handlar om moraliska konflikter, men hennes egen position kan knappast kallas moralisk.
Ändå finns det en problematisk och sårbar diskurs i Guðrún frá Lundis böcker, något som hon ständigt återkommer till. Det handlar om bondesamhällets behandling av de svaga, av barn och gamla.
Med Guðrún frá Lundis popularitet och framgång på bokmarknaden kan man säga att det gamla bondesamhällets värld hade förvandlats till en avlägsen plats i både tid och rum, en scen med fiktiva personer som stadsbor och folk i det moderniserade lantbruket kunde projicera sina privata och sociala problem på.
Många kvinnliga underhållningsförfattare kom i Guðrún frá Lundis kölvatten. De flesta förblev enboksförfattare, men tre lyckades etablera sig: Ingibjörg Sigurðardóttir (född 1925), Snjólaug Bragadóttir (född 1945) och Birgitta H. Halldórsdóttir (född 1959). Deras romaner saknar Guðrún frá Lundis originalitet och har större likhet med genrens klichéartade kärleks- och spänningsromaner.
Modernism på väg
År 1944 började en kvinnotidskrift ges ut i Reykjavík. Den hette Melkorka – namnet kommer från den irländska kungadottern Melkorka, som i Laxdæla saga såldes som slavinna och spelade dövstum för att slippa tala sin herres språk. De kvinnliga författarna knöts till denna tidskrift som fanns kvar fram till 1962. Andra kvinnolitterära tidskrifter gavs ut periodvis, förutom en banbrytande antologi med noveller av kvinnor, Pennaslóðir (Pennans vägar), 1959, och det bildades kvinnoföreningar som t ex Kvinnor för fred (Menningar- og friðarsamtök kvenna), 1951.
En bred diskussion pågick bland kvinnor under de år då ett uppror mot efterkrigsårens omsorgs- och husmodersideologi var på väg. Man kan också notera flera små utbrott av frustration inför och motstånd mot den manliga litterära elitens arrogans och uppenbara kvinnoförakt. Men arrogansen och föraktet hade ändå effekt, och de yngre kvinnornas litteratur på 1950- och 1960-talet präglas ofta av försiktighet, distans och självcensur. Det är långt mellan ambitiösa debutanter, och kvinnornas romaner blev genomsnittligt mindre, tunnare – vartenda ord vägdes. Språkmedvetande, formförnyelse, absurda eller groteska inslag är påfallande i Unnur Eiríksdóttirs, Drífa Viðars och Ásta Sigurðardóttirs noveller. Modernismen var på väg, och det var stadens unga kvinnor som banade väg för den.