“Gripande ung” kallade förlaget Birgitta Järvstads (född 1934) ungdomsroman Väg mot i morgon när den gavs ut 1961. Ung är ett nyckelord. Avsikten med den pocketserie där romanen publicerades var att ge “unga människor böcker som sysslar med deras egna problem och deras egen verklighet”. Viljan till solidaritet med den unga läsaren präglar den svenska barn- och ungdomslitteraturen under 1960- och 1970-talen. Det finns en strävan att skapa ett “jämlikt tilltal” och artikulera adolescensens problematik. Textens jag skriver ner sina upplevelser under eller efter en genomgången krissituation och själva skrivakten fungerar som en form av terapi. Eller som den leukemisjuka Annika Hallin i Gunnel Beckmans (född 1910) genombrottsbok Tillträde till festen, 1969, formulerar det: “Bokstäverna marscherar fram och ställer sig som ett skyddsstaket mellan mig och ormgropen.”
Barbro Lindgren (född 1937) skapade med sin självbiografiskt anlagda dagbokstrilogi om livet mellan 10 och 15 år, inledd av Jättehemligt, 1971, en helt egen berättarstil som närmast kan betecknas som naivistisk. Det finns en kombination av intimitet och distans i denna berättarkod som har sina rötter i J. D. Salingers för den moderna ungdomsboken så inflytelserika The Catcher in the Rye, 1951 (Räddaren i nöden, 1953), men många av 1960- och 1970-talens ungdomsboksförfattare, såväl kvinnliga som manliga, ersatte det manliga berättarjaget med ett kvinnligt.
Väg mot i morgon, vars berättare är en ung kvinna som går sista året på gymnasiet, är också en text som genomsyras av en kvinnlig adolescensproblematik: ångesten för att låta sig kontrolleras av den manliga blicken parat med rädslan “att bli som mamma”. Just detta tema, frigörelsen från modern, går igen i flera senare ungdomsböcker. De mest utrerade gestaltningarna finns hos Maud Reuterswärd (1920–80) och Maria Gripe (född 1923); hos dem personifierar de monstruösa mödrarna den destruktiva kraften i familjen. Maud Reuterswärd var liksom Maria Gripe inspirerad av den engelske psykiatern R. D. Laing och hans teorier om den “schizofrenogena” (i betydelsen sjuka) kärnfamiljen och modern framstår ofta som den problematiska figuren. Det gäller särskilt böckerna i sviten om Elisabet, där modern gör ett förtvivlat självmordsförsök, i Ta steget, Elisabet, 1973, och en verklig skräckmamma återfinns i den senare boken Flickan och dockskåpet, 1979.
Fadern blir däremot ofta dotterns allierade i vuxenvärlden. Hos Birgitta Järvstad i Väg mot i morgon har modern ett förhållande utanför äktenskapet och fadern axlar snart rollen av vägledare och förebild, även när det gäller sexualiteten – en roll som förändras i senare ungdomsböcker. Det talas öppet om preventivmedel och onani och frigjordheten når sin kulmen i en poetiskt gestaltad kärleksakt. I denna första skildring av ett samlag i den svenska ungdomsbokens historia får kärleken inte bara en kropp, utan också en själ. Det verkligt nya är den oförtäckta kvinnliga lusten, det explicit utttryckta begäret till mannen.
Birgitta Järvstads Väg mot i morgon raserade några av de tabun som ungdomsboken tidigare varit behäftad med, främst ifråga om sexualiteten och döden. Den unga protagonisten får uppleva att hennes pojkvän omkommer i en trafikolycka. Men romanen pekar också fram mot den problemorienterade samtidsskildring som kom att dominera ungdomsboken under 1960- och 1970-talen. Här finns den senare typiserade motivkretsen av kärlek, död och familjesplittring i kombination med tonåringens överspända självsyn och existentiella ångest, allt förmedlat ur en “ung” synvinkel.
Mot mitten av decenniet relateras den unga människans sökande efter identitet i allt högre grad till en politiskt orienterad problemsfär. Medvetenhet om såväl världsproblemen (kriget i Vietnam, förtrycket av tredje världen) som det svenska folkhemmets avigsidor bildar fonden för skildringar av generationskonflikter och misstro mot auktoriteter. Titlar som “Vart ska du gå?” “Ut”, 1969, av Kerstin Thorvall och Är dom vuxna inte riktigt kloka?, 1970, av Clas Engström, skvallrar om författarnas strävan att solidarisera sig med den unga generationen. Det jämlika tilltalet slog igenom på bred front och man vände sig medvetet till båda könen. Den könsindelade ungdomsboken med rötter i flick- och pojkbokstraditionen skulle begravas för gott.
Tecknaren och författaren Kerstin Thorvall (född 1925) gjorde i en tidningsartikel upp med traditionsbundna mans- och kvinnoroller i de nya böckerna för mindre barn. “Bor alla barnboksförfattare i Tomtebolandet?”, frågade hon i Expressen 29.6 1965 och den debatt som följde blev ett startskott för en mer könsmedveten granskning av barn- och ungdomslitteraturen. Men Kerstin Thorvall hade redan aktualiserat könsproblematiken med sin trilogi om Lena, inledd med Flicka i april, 1961. Berättelsen om flickan från landet som med lika delar drömmar om kärlek och karriär i bagaget kommer till Stockholm för att utbilda sig till modetecknare bottnar i Kerstin Thorvalls egna livsupplevelser. I den tredje boken, med den talande titeln Flickan i verkligheten, 1964, ställs den eviga konflikten mellan arbete och moderskap under debatt.
I sina senare ungdomsböcker skärskådar Gunnel Beckman konflikter och möten mellan olika generationer av kvinnor och hon fäller gärna också in historiska tillbakablickar på kvinnosaken. Men det är med Tillträde till festen som hon gett det mest pregnanta bidraget till ungdomsbokens kvinnliga text.
Ambitionen att skapa ett forum för en dialog i könsdemokratins tecken är påfallande i flera av tidens ungdomsböcker. Kulmen nåddes med Gun Jacobsons (1930–96) Peters baby, 1971, som resolut vänder upp och ned på könsrollerna. I denna uppenbarligen mycket lästa bok är det tonårspappan som blir “övergiven” och får ta hand om barnet.
I teorin förespråkar drömprinsen Mikael, i Kerstin Thorvalls romantrilogi om Lena, jämställdhet, men som äkta man har han svårt att svälja hustruns yrkesframgångar. När Lena blir gravid antar han också påfallande snabbt och villigt rollen av familjeförsörjare. Någon ljusnande likställd framtid tycks det inte vara tal om, utan det pessimistiska slutet varslar snarast om en kommande könskamp, om än med försiktiga förtecken: “Lena såg det som i en vision tvärs igenom Mikaels ansikte. Om det sen blev hon som erbjöds bättre och mer lönsamt arbete? Om det blev så att hon kunde säga till Mikael: ‘Oroa dig inte. Jag klarar det här. Du behöver inte arbeta. ‘ – Hur förfärligt skulle det inte bli?”
Not om Barbro Werkmäster och Anna Sjödahl
Till de kvinnliga författare som renodlade en mer specifikt kvinnlig diskurs hör Gunnel Beckman (född 1910). I Tre veckor över tiden, 1973, och Våren då allting hände, 1974, skriver hon om ämnen som oönskad graviditet och abortfrågor. I Gunnel Beckmans texter finns också en nyskapande estetisk hållning till språket. Det är ofta svulstigt bildrikt och symboliskt laddat och ansluter till en kvinnolitterär tradition av fångenskapsmetaforer: dockan, dockskåpet och sagoprinsessan. Törnrosa är en särskilt omhuldad gestalt i ungdomslitteraturens kvinnliga text.
I Tillträde till festen flätas könsupproret på ett intrikat sätt samman med identitetskonflikten. I boken citeras en passage ur Betty Friedans The Feminine Mystique, 1963 (Den feminina mystiken, 1968), som året före hade översatts till svenska. Citatet avser “identitetskrisen” som den definierats av den amerikanske psykoanalytikern Erik Homburger Erikson: “den period i livet då varje ung människa måste skaffa sig perspektiv på sig själv” och integrera resterna av barndomen med förväntningarna inför vuxenlivet. Det gäller framför allt att finna “ett sammanhang” mellan insikten om det egna jaget och den tilltagande medvetenheten om andras förväntningar. För det 19-åriga kvinnliga berättarjag som i Tillträde till festen läser Friedan – och därmed får Eriksons definition på köpet – blir denna insikt av avgörande betydelse. Självanalysen vid skrivmaskinen blir en väg till det “sammanhang” som Erikson talar om, det som blev så viktigt i 1970-talets nya “kvinnliga” ungdomsroman.
Mer renodlat feministiska ungdomsböcker i kombination med litterära ambitioner var och förblev sällsynta. För mindre barn gav författaren och kvinnosaksdebattören Barbro Werkmäster (född 1932) tillsammans med tecknaren Anna Sjödahl ut programskriften Visst kan tjejer, 1973, en bok som enligt författaren själv syftade till att översätta kvinnokampen till barnens värld.
Boel Westin
Barndom i den moderna staden
I Anne Cath. Vestly (född 1920) har norsk litteratur en stor samtidsberättare. Hennes författarskap speglar de djupgående samhällsförändringar som har ägt rum unde de senaste trettio till fyrtio åren, som de ter sig ur familjens och barnens perspektiv.
Anne Cath. Vestlys barnböcker fick unik framgång – först genom radion och senare i TV-program och filmer. Med sina fyrtio boktitlar – översatta till sjutton språk – och över sexhundra radioprogram har hon präglat norska barns läsning och lyssnande i flera decennier. Det började med radioprogrammet “Barnetimen for de minste” 1951–52. Anne Cath. Vestly blev tillsammans med Alf Prøysen och Thorbjørn Egner de bärande berättarna i detta nya medium.
År 1953 utkom de första berättelserna i boken Ole Aleksander Filibom-bom-bom, som inledde en serie böcker om Ole Aleksander. Det är berättelser om den lille pojken som växer upp i ett bostadsområde i en förort. Detta är en ny verklighet i norsk barnlitteratur, men tematiskt och formellt bygger författaren på traditionen från Dikken Zwilgmeyer (1853–1913), Barbra Ring (1870–1955) och Marie Hamsun (1881–1969). I denna tradition är barns uppväxt och sociala förhållanden centrala, och tendensen är tydligt positivt socialiserande.
Men författarskapet kan också läsas som en bearbetning av barns och vuxnas nya rotlöshet. Mormor är en centralfigur – en gammal naiv gestalt som introducerades redan 1957, och som ännu i 1990-talets böcker är ytterst levande. Men hon är inte den traditionella mormodern. Vår mormor är i farten, samtidigt som hon försöker bygga upp nya trygga relationer. Den “naturliga” familjen med en mor som arbetar i hemmet och en far som arbetar borta finns inte längre. Prinsessan i Lillebror og Knerten, 1962, har bara en far – modern har rest till England med en ny man. Auroras mor är jurist, medan fadern är hemma och arbetar på en doktorsavhandling. Guros mor är vicevärd – fadern är död. I den sista serien kallas huvudpersonen betecknande nog Kaos. Han är enda barnet i en värld av andra endabarn och jäktade föräldrar. Kaos’ mor blir veckopendlare för att avsluta en utbildning och bäste vännen Bjørnar har en veckopendlande far. Själv lider Bjørnar av ryggmärgsbråck och är bunden vid rullstolen, men klarar sig ändå – i kraft av egna resurser och med andras hjälp.
Författarskapet befolkas av en rad speciella personer, som om det “normala” är just avvikelsen. Och mellan de olika serierna rör sig mormor och knyter samman personerna och böckerna. På detta sätt går Vestly direkt på tidens olika problemområden och förmedlar samtidigt en stark tro på barns och vuxnas inneboende möjligheter, om man bara tar hänsyn till varandra och ger plats åt det annorlunda.
Osäkerhet och behovet av förankring tar sig i Anne Cath. Vestlys författarskap starka uttryck genom barnens förhållande till det hus de bor i. Alla barn som hon skildrar har ett nära förhållande till rummet omkring dem, till det dagliga livet, oavsett om de bor i ett nybyggt hus, i ett gammalt timmerhus i skogen, i en stadslägenhet eller i ett betongblock i förorten.
Anne Birgitte Rønning
Barnet i stormens öga
Maria Gripe (född 1923) debuterade på 1950-talet då barnet fortfarande både i litteraturen och i samhället i övrigt sågs utifrån ett utanförstående perspektiv. I hennes första böcker var det levandegjorda gosedjur som fick föra barnens talan som ett slags surrogatbarn ur grodperspektiv, men i och med Josefin, 1961, bytte Maria Gripe perspektiv. Här ses världen, för att inte säga universum, strikt ur Josefins ögon. Utanför finns vuxenvärlden; till synes obegriplig, irrationell och framför allt på andra sidan om ett gap. Detta oöverbryggliga gap och vuxenvärldens totala anarki (sedd ur barnets synvinkel) är teman som Gripe sedan aldrig släppt. I bok efter bok skildrar hon barnet som sitter fast i stormens öga, oförmögen att skapa en kommunikationslänk mellan sig och de vuxna; utlämnad till den obegripliga vuxenvärldens lagar, men med eget tolkningsföreträde av dessa lagar och en förunderlig livskraft. Maria Gripes barn är ofta maskrosbarn, barn som borde vara känslomässigt deformerade, men som överlever mot alla odds.
De osynliga regissörerna
Ett tema som återkommer överallt i Maria Gripes böcker är de svårfångade och självupptagna mödrarna och de försvunna, saknade och i dubbel bemärkelse bortkomna fäderna. Klyftan mellan föräldrar och barn verkar oöverbryggbar och oundviklig. Dessa problem mellan generationerna tycks bottna, inte i brist på kärlek, tvärtom, utan i brist på inlevelseförmåga och i vissa fall brist på måtta.
Mödrar älskar ihjäl relationen med sitt barn lika ofta som de förstör den med självupptagen och omedveten grymhet. Påfallande ofta överger mödrar sina barn, gärna med de ädlaste motiv. Lydia de Leto, tvillingarnas och Carolins mamma i Maria Gripes böcker om skuggan, Skuggan över stenbänken, 1982, … och de vita skuggorna i skogen, 1984, Skuggornas barn, 1986, och Skugggömman, 1988, är unik så till vida att hon skendör från sina barn två gånger, först i rollen som Lydia/Ophelia, sedan i rollen som Ida. Bertas mor i samma böcker sviker sina barn genom sin hjälplöshet.
Fäderna är sitt yrke, yrkesmilitär eller knekt som tvillingarnas pappa, lärare och framförallt forskare som Bertas och Carolins, eller präst som Josefins. Deras yrkesroll förvanskar deras humanitet och gör dem oåtkomliga. Likt skuggor som faller över barnen styr dessa fäder sina barns liv utan att göra sig själva tydliga för barnen och den främsta känslan som de frambringar är saknad eller brist. Därför rör sig barnens tankar ofta runt fadersgestalten, i bristen formas bilden och skuggan blir verkligare än människan.
Svikarmödrar och bortflugna pappor finns också i Hugo och Josefin, 1962, i Pappa Pellerins dotter, 1963, och i böckerna om Elvis: Elvis Karlsson, 1972, ELVIS! ELVIS!, 1973, Den “riktiga” Elvis, 1976, Att vara Elvis, 1977, Bara Elvis, 1979.
I Tre trappor upp med hiss, 1991, visar Maria Gripe den högborgerliga familjen med tyrannen/disponenten i pyramidens topp och Lotten och hennes Mamma (och försvunna Pappa) som kontrastbild. Huset får karaktär av ett psykologisk landskap. De utflykter som Lotten företar sig på nätterna i en månbelyst våning får sken av ett utforskande av en främmande värld, med rum stora som världsdelar och korridorer som farliga passager mot det okända. Att dessa resor sker i månsken visar, hur fadershuset på natten kan invaderas av känslan och därför även utforskas av en som rätteligen inte hör hemma där. Eftersom synsinnet i månljuset inte är att lita på, får Lotten använda sina andra sinnen, bl a luktsinnet, för att bilda sig en uppfattning om de olika kontinenterna, t ex herrummet (tobak) eller fruns rum (blomdoft), precis som en upptäcktsresande närmar sig en främmande kust och känner nya dofter strömma mot sig.
Lögnen som försvar
I maktlöshetens spår följer lögnen. Elvis’ mamma i serien om Elvis (1972–79), denna gräsliga men ändå ömkansvärda kvinna, som “ingen mamma riktigt kan avsvära sig släktskapen med” är ett i alla stycken genialt porträtt av en vuxen människa som är helt fången i mönster och beteenden vars mekanismer hon är oförmögen att begripa eller ens se. Mot hennes totala och motsägelsefulla enfald har Elvis bara två försvarsmöjligheter. Han kan antingen tiga eller ljuga, men eftersom att tiga betraktas som en slags omvänd lögn blir konsekvensen densamma.
Lögnen är anpassningens pris, det försvar som de vuxna måste omge sig med för att inte brytas ned av tillvarons förljugenhet. Därför förefaller det barnen som om vuxna har rätt att ljuga, medan barn däremot, inte har den rätten. Maria Gripes barn trasslar in sig i spindelvävar av lögner och osanningar eftersom de har upptäckt att vuxna hellre tror på lögnen än på sanningen.
“Vuxna är krångliga. Barn som ljuger förråder sig nästan medsamma, de är inte så slipade. Men vuxna tror på sina lögner. Eller på rätten att ljuga. Barn har aldrig den rätten. Deras lögner är bara skamliga. Men vuxnas går alltid att försvara. Vuxna ljuger bara av omtanke, hänsyn eller klokhet, så att deras lögner är alltid vita. Det är åtminstone vad de vill att barn ska tro.”
(Agnes Cecilia – en sällsam historia, 1981).
Carolin Jacobsson, som är Skuggan-tetralogins hemlighetsfulla huvudperson, är en ung kvinna som skenbarligen styr sitt eget öde, och som tror sig veta hur livet skall hanteras. Drivkraften bakom hennes beteende är sökandet efter sanningen om sitt ursprung, dvs den existentiella frågan: Vem är jag egentligen? Hennes uppdykande i Skuggan över stenbänken, 1982, är en entré i en pjäs och denna nyckelscen förebådar mycket av det som kommer att bära berättelsen framåt i fortsättningen.
Carolins unika personlighet gör det omöjligt för henne att komma in i berättelsens hus genom de vanliga dörrarna. Hon vill inte låta sig tämjas till lydnad, tystnad och eftergivenhet, hon är en impulsiv känslomänniska som lever efter devisen att ändamålen helgar medlen. Hon vill själv vara regissören; hon ändrar scenanvisningarna, ställer sig på en svart ruta när konvenansen föreskriver en vit och gör entréer och sortier helt efter eget huvud. Genom att inte vara den hon ger sig ut för att vara, genom att glida in och ut ur olika roller, kan hon förvända blicken på sina medaktörer. Hon vaskar fram sanningen genom narrspel.
Carolin i Maria Gripes Skuggan-tetralogi vill kliva fram ur den kvinnliga konvenansens mörker och göra sig synlig och därför spelar hon pojke. Hon gör det så övertygande, att den enda som avslöjar henne är en gammal dam som valt att bli blind för att bli fri synsinnets begränsningar. Könet blir på så vis en förklädnad som döljer människans innersta kärna, som förblindar och förslavar.
Det namn man bär är ofta hos Maria Gripe den mest betydelsebärande symbolen när det gäller identiteten. I böckerna om Elvis Karlsson har Maria Gripe gjort namnet till en genomförd metafor för utanförskap, Elvis Karlsson är inte Den “riktiga” Elvis. I Skuggan-tetralogin är denna omvända namnmagi framträdande. Clara de Leto, den starkt dominanta mormodern ur Carolins och tvillingarnas förflutna är i själva verket allt annan än klar. Inte heller kan man någonsin glömma henne (jämför “lete”, grek för glömska) utan istället “letar” Carolin i Skugggömman intensivt efter drag av hennes personlighet hos sig själv.
Oavsett genre, rör sig alla Maria Gripes böcker om familjen och barnets position i den. Ända sedan Josefin dök upp 1961, fångad i stormens öga, har Maria Gripe konsekvent, om än mera komplicerat, utforskat samma tema igen och igen. Ingenstans finns en enda förälder som gör rätt. Alla bidrar de till att stympa och förkväva initiativkraft, livsglädje och spontanitet. Hoppet står till barnet självt.
Gabriella Åhmansson
Den moderna flickboken
I efterordet till den halvdokumentariska ungdomsboken Stærk nok?, 1981, dödförklarar författaren och kuratorn Tine Bryld flickromanen – detta “underligt skära skräp”.
Flickboken – i betydelsen den triviallitterära könspolariserade serieboken – var på retur redan från mitten av 1960-talet. Puk- och Susy-böckerna, skrivna av manliga författare under kvinnlig pseudonym, avslutades båda 1964. Enstaka nya flickserier uppstod under 1960-talet, men de fick aldrig samma genomslagskraft som Puk och Susy hade haft.
Det är bl a den banbrytande samtidsrealistiska ungdomsboken The Outsiders, 1967 (Outsiders, 1988), skriven av den artonåriga amerikanska författaren Susan Hinton, som förebådar nya sätt att skildra ungdomars upplevelser och erfarenheter, och som i Danmark slår igenom i 1970-talets socialrealistiska ungdomslitteratur. Till skillnad från den äldre, ofta moraliserande litteraturen är den moderna ungdomsboken både system- och tabubrytande. Inga teman är förbjudna längre, och traditionella könsrollsmönster, auktoritetsförhållanden och samhällsformer kritiseras mer eller mindre öppet. I den nya författargenerationen ligger synvinklar och sympatier hos böckernas ungdomar, ofta missanpassade och upproriska huvudpersoner i konflikt med sig själva och det omgivande vuxensamhället.
Tine Brylds egna ungdomsromaner, inte minst trilogin om flickan Liv, Pigeliv, 1982, Befri dit liv, 1983, och Liv og Alexander, 1984, kan läsas just som ett av tidens förslag till en ny samtidsrealistisk flickroman(serie), som i likhet med bl a Hanne-Vibeke Holsts, Dortea Birkedal Andersens, Lotte Inuks samt Marianne Koesters och Kjeld Koplevs flickböcker för in tidstypiska erfarenheter och konflikter från 1980-talets flickkulturer.
Tine Brylds ungdomstrilogi skildrar Livs utveckling från flicka till kvinna. Det är en utveckling som på gammaldags vis sätts i gång av mötet med den stora uppslukande kärleken, men avslutas med Livs avsked av den älskade, en gång så lockande, men nu så beroende Alexander. Den jylländska skolflicka som läsaren möter i första delen framstår vid slutet av tredje delen som en självständig ung kvinna på väg ut i den stora världen, mognad av sitt möte med såväl kärleken som storstadens husockupantmiljö. Liv flyger i likhet med ett ökande antal kvinnliga huvudpersoner i 1980- och 1990-talets ungdomsböcker från pojkvännen och tvåsamheten ut för att erövra världen och förverkliga sig själv.
Uppgörelser döttrar och mödrar emellan är ett genomgående konfliktämne i Tine Brylds och en rad av tidens övriga (flick)ungdomsromaner. Ett upprört gräl mellan mor och dotter utgör en central scen i Brylds roman Talkshow, 1990. Det är brist på kärlek som den unga Nadia anklagar modern för: “Om du visste hur många gånger jag har gråtit, längtat efter dig, hatat dig. Ja, du ska få slippa mig … Kom ihåg att jag finns! Kom ihåg det när du berättar för de stackars mödrarna att de har rätt till ett liv. Att de inte ska låta sig kuschas av hemska barn som tvingar dem att stå till förfogande dygnet runt med rena kläder, mat, bilskjuts. Säg att det är skadligt att visa omtanke, att föräldrakärlek är uttryck för det djupaste neurotiska tillstånd … Säg att de ska gå i terapi och tala om alla de känslor de inte har!”
Medan Tine Brylds huvudperson är på väg bort från ankdammen därhemma, återvänder Louise i Hanne-Vibeke Holsts ungdomstrilogi, Til sommer, 1985 (Modellerna, 1987), Nattens kys, 1986, och Hjertets renhed, 1990, avslutningsvis till sin jylländska utgångspunkt och återser där ungdomskärleken Anders. Men bara för en kort kommentar. Louise är på semester från ett stressat arbetsliv i det stora främmande landet och söker sig till sin hemtrakts lugn för att “tänka efter”. För även om Louise under trilogins lopp kommer fram till en viss klarhet i de fundamentala frågor som återkommande dyker upp i 1980- och 1990-talets ungdomsromaner: Vem är jag? Vad vill jag? Vem och vad skall jag välja?, så hejdar hon sig ändå mitt i karriärjakten för att ställa nya frågor om det hon valde bort, och som väninnan Stine i stället har erövrat: Anders, barn och det lilla huset på landet.
Den erotiska kärleken utgör en central ram kring den unga kvinnliga huvudpersonens identitetsbildning i Hanne-Vibeke Holsts trilogi. Louises dilemma är koncentrerat till en klassisk kvinnlig splittring mellan två diametralt motsatta manstyper: den trygge Anders och den förförande “farlige” Jesper, som Louise till slut väljer. Mellan de två manliga motpolerna balanserar ett flyktigt ögonblick en tredje mansfigur, Peter: saxofonspelande gycklare och poetisk levnadskonstnär, som plötsligt och tragiskt dör dagen efter det att han och Louise har blivit djupt förälskade i varandra. Peter framstår som en utopisk och upphöjd medieringsfigur – lysande uttrycksfull i mimik och rörelser och med sinnlighetens mun full av nattens brusande kyssar. Han försvinner ut ur historiens realplan, men kvarstår som symbol för det ouppnåeliga målet för Louises motstridiga längtan.
Kärleksförlust och skilsmässa är återkommande motiv i en rad av tidens ungdomsböcker. Detta gäller i flickornas förhållande till både pojkvänner, väninnor och föräldrar. Processen från barn till vuxen verkar ofrånkomligt förenad med smärtan över att förlora någon eller något. Kärleken och döden är nära förenade, inte minst i Lotte Inuks författarskap, där de ibland ingår ett slags romantisk allians. Många rastlösa och missbrukade barn och ungdomar i Lotte Inuks böcker drivs av en gemensam magnetisk längtan efter den stora uppslukande och ibland dödsbringande kärleken.
År 1980 vann den då femtonåriga Lotte Inuk en novelltävling för ungdomar och ett par år senare debuterade hon med romanerna Maria Mia och Mona Måneskinsdatter, båda 1982. Författarskapet introducerar en annorlunda poetiskt bildrik och språkligt sinnlig stil i dansk ungdomslitteratur. De elektroniska bildmediernas uttrycksformer har satt visuella spår i Lotte Inuks romaner, liksom i flera andra av de böcker som markerar nya formmässiga tendenser på 1980- och 1990-talet. Utöver tendensen att visualisera blandar Lotte Inuk realism med fantastiska, sagoaktiga och mytiska element, använder romantiska stilfigurer och metafiktiva berättargrepp, vilket genremässigt på ett radikalt sätt skiljer hennes böcker från den socialrealism som dominerade 1970-talet danska såväl ungdoms- som vuxenlitteratur.
Trots den säregna stilen är författarskapet både estetiskt och själsligt besläktat med 1980-talslyriken och pekar framåt mot de postmodernistiska, genreblandade och intertextuella stildrag som präglar den avantgardistiska delen av dansk ungdomslitteratur på tröskeln till 1990-talet. Gemensamt för den avantgardistiska ungdomslitteraturen och för övrigt olika författare som exempelvis Lotte Inuk, Bent Haller och Louis Jensen är deras texters metafiktiva, labyrintiska och tolkningsöppna berättargrepp, som bryter med fastslagna pedagogiska principer som är lika gamla som barn- och ungdomslitteraturen själv.
En av de mest förnyande och gränsöverskridande figurerna i Lotte Inuks författarskap är den kvinnliga Don Juan – Gina/Regina. Hon är ett erotiskt kraftfält som tar båda könen i besittning i sin eviga rastlösa jakt på den ende. I Gina, je t’aime, 1993, skildras Gina under pubertetens avgörande år. I återblickar berättar romanen antydningsvis och fragmentariskt genom väninnan Lucy om det nära och komplicerade kärleksförhållandet till portugisiska Gina, vars diffusa förflutna och utsatta tillvaro i Paris ger en fascinerande blandning av barnslig oskuld och vuxen erfarenhet. Gina är bara elva år när hon och Lucy möts första gången, men hon är mycket mer erfaren än den två år äldre väninnan. I extrem grad exponerar Gina dubbelheter i ett modernt ungdomsliv som sträcker sig från det barnsligt lekande till det vuxet medvetna. Gina är det vuxna barnet som genomskådar livets spelregler och hemligheter, redan innan hon har erfarit dem på sin egen kropp. Sensitivt avläser hon tecken, blickar och beröringar och lär sig därigenom bemästra maskeraden och spela på pubertetens saltomortaler mellan flicka och kvinna.
Flickrummet skapar en betydelsemättad ram kring den moderna flicksocialiseringen och kring väninnegemenskapen. Rummet är de unga flickornas tillflyktsort undan den vuxna omvärlden och utgör ett slags övningsrum, där kvinnlighetens många roller testas. “Nirvana” kallas flickrummet i Lotte Inuks Gina, je t’aime, 1993, med hänvisning både till sjunde himlen och till en annan av författarens ungdomsromaner, Villa Nirvana, 1984: “Här inne bakom den stängda ljusblå dörren är det tryggt och trevligt och skönt, som i en grotta långt borta från resten av världen, isolerad med de lager av affischer och urklipp som täcker väggarna: i Reginas halva av grottan sitter utöver några urklipp om Barbie i synnerhet bilder av The Cure och av Bruce Springsteen … “
Många av de rastlöst resande och kärlekstörstande ungdomarna i Lotte Inuks universum är bisexuella. De experimenterar med erotikens mångfaldiga uttryck, på samma sätt som författaren ständigt experimenterar med stilen. Könets gränser och betydelser är i ständig rörelse. Genom att använda kontrasterande synvinklar och speglingsfigurer skjuter sig kvinnliga och manliga jag in över varandra för att antingen smälta samman androgynt eller gå under i det likartade.
Hos andra av 1980- och 1990-talets ungdomsförfattare iscensätts könsidentitetsbildningen i fantasygenrens arketypiska och mytologiska scenarier. Med referenser till Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio bearbetar Anne Lilmoes i Du, min Jonathan, 1990, en ung flickas bildningsresa genom det undermedvetnas sagovärld. En resa som för Kimmie från psykiskt sammanbrott till erotiskt genombrott, från barnets skarpt avgränsade svartvita världsbild till en mer nyanserad och färgrik syn på omvärlden.
Fantasygenrens sagoaktiga och symboliska landskap lämpar sig väl både som psykologiska rum och som rum för de s k “stora berättelser” som under postmodernismens meningssammanbrott har blivit svårare och kanske viktigare att berätta än någonsin förr. Stora berättelser om skapelse, kaos, krig och kärlek är grundvalen för Anne Lilmoes brett anlagda Yaxhiri-serie (påbörjad 1993 och ännu inte avslutad) och Josefine Ottesens Eventyret om fjeren og rosen, 1986. Och det är här, på de stora berättelsernas scen, som manliga och kvinnliga arketyper återuppför de två könens split, osämja, skilsmässa och återförening.
Gerd Rindels författarskap är centralt i det danska barnlitterära landskapet med inte mindre än åtta historiska romaner, skrivna under 1980-talet, då åtskilliga danska författare återvänder till såväl den fantastiska som den historiska romangenren i kontrast till 1970-talets samtidsrealism. En del memoarpräglade historiska romaner kommer ut under detta decennium; åtskilliga med utgångspunkt i ockupationsåren under andra världskriget. Utöver Gerd Rindels Tusmørkebørn, 1984 (Skymningsbarn, 1989), och Hvor roser står i flor, 1986 (Där rosor står i flor, 1991), skriver Hjørdis Varmers en trilogi från ockupationstiden, som inleds med Det forår far gik under jorden, 1980. Iris Garnov skriver serien om unga Yrsas uppväxt i 1940- och 1950-talets Danmark, börjande 1980 med Nogen gange skinnede solen. Också den mycket unga författaren Cæcilie Lassen bidrar till genren med romanen Simone 1987.
Utöver sina historiska romaner, vuxen- och bilderböcker skriver Gerd Rindel den magiskt-realistiska ungdomsboken Et spor i Rusland, 1991, som kopplar samman en nutida historia om kvinnlig identitetsbildning med släktens och Rysslands historia. Den unga huvudpersonen, Jelena den tredje, befinner sig i romanens början i ett dilemma som hon delar med många av sin samtids litterära figurer. Hon är liksom den unge kungen i Josefine Ottesens Eventyret om fjeren og rosen historielös och utan minnen. För att finna sig själv måste Jelena söka sig tillbaka till både sin släkts rötter och sitt hemlands historia. Det blir utgångspunkten för en resa från Danmark till Ryssland och från 1990-talets uppbrottsstämning tillbaka genom de de senaste hundra åren av Rysslands historia: från tsartiden över den kommunistiska revolutionen till Gorbatjov-tidens perestrojka.
Et spor i Rusland gör det som den norske författaren och idéhistorikern Jostein Gaarder också försöker göra i sina filosofiska ungdomsböcker: förankrar den enskilde lösryckte individen i ett större historiskt perspektiv genom att återskapa mening i det postmoderna meningssammanbrottet.
Innan den unga Jelena lämnar Ryssland tar hon emot en gammal familjeklenod: ett silverägg som är konstruerat enligt samma princip som de ryska babusjka-dockorna. Symboliskt representerar silverägget Jelenas nyförvärvade insikt i sin släkts historia: hon är ett ägg inuti ett ägg inuti en lång generationskedja av silverägg. Jelenas nya kunskaper om det förflutna ger mod och idéer inför framtiden.
Jelena bestämmer sig för att bli pilot. En ambition hon delar med den unga Sally, huvudpersonen i Dortea Birkedal Andersens råa, satiriska och språkligt rappa ungdomsbok Sallys bizniz, 1989 (på svenska 1990). Sally drömmer om att flyga från det tröstlösa boet hemma i betongslummen, där det är fullt av “pisunger”, “fejlfarver” och arbetslösa “roligans” (ordlek med “hooligans”; rolig = lugn. Om dansk fotbollspublik jämfört med engelsk) , och där folk varje dag ger upp och hoppar från Hyrdindeparkens höghustak. Självmordspilot – nej tack. Sally siktar högre än så, och även om “honkön skall vara kungligt eller något ännu bättre” för att bli jaktpiloter, så kan hon väl åtminstone bli “brandkårspilot” och släcka skogsbränder i Kanada.
Sallys bizniz liknar och är samtidigt mycket olik 1970-talets ungdomsbok. Miljöskildringen och den kompromisslösa svartsynen är gemensam, men den råa och oförvägna humorn, de groteska och nästan surrealistiska överdrifterna skiljer den från all socialrealistisk mainstream. Humorn ger tillsammans med den snabba energifyllda och ungdomsjargongaktiga språktonen romanen det kvalitativa lyft som präglar den förnyande delen av dansk ungdomslitteratur på 1990-talet. Den är ännu ett exempel på hur tidigare pedagogiska ramar under de senaste decennierna sprängs till förmån för nya genrer och berättartekniker som både estetiskt och tematiskt utforskar brytningarna i den postmoderna kulturen.
I många av 1980- och 1990-talets danska ungdomsböcker ger sig de unga flickorna av hemifrån med ryggsäcken på ryggen och rastlösheten dunkande i blodet, eller också flyger de ut i stora världen. Sally i Dortea Birkedal Andersens roman har ambitionen att bli pilot, att själv sitta vid spakarna:
“De har haft en annons i tidningen på sistone: “Komplett yrkespilotkurs i Houston, Texas, USA, för bara 7.355 dollar. Man behöver bara vara arton. Och de första tjugosju dollarna har hon redan räknat om efter bästa dagskurs. Det vill säga att hon bara behöver skaffa sig fyra år på nacken och 7.338 dollar på fickan. Sedan är hennes lycka gjord”.
Anne Mørch-Hansen