Bevarade dagböcker vittnar om hur Maj Hirdman formligen gör upp planer för sitt författarskap: ett verk om arbetarkvinnorna, en självbiografi, en folkets historia – för att finna “de vägar, som leda det ur förnedringen”. Vägen från dagboksskrivandet fram till inträdet på den litterära marknaden blev lång och knagglig. Hon försöker skriva samtidigt som hon sköter hem och barn, lever fattigt, ofta är sjuk. Dikter och noveller lyckas hon få publicerade, men avslagen är många.1921, vid 33 års ålder, är hon framme vid romandebuten Anna Holberg. Något verkligt genombrott får Maj Hirdman aldrig. Det var i det moderna hon började bli författare. Sedan gick kanske något under, försvann med trångboddhet och barn, något intellektuellt och självsvåldigt. I stället kom den stora kampen mellan moderlighetsdrömmen och männens värld.I den kampen – i blottläggandet av konflikterna och i sökandet efter en identitet – skapade Maj Hirdman ett språk åt sin kluvna kvinnogeneration, en levande röst.
Tag: Sverige
Med Nobelpriset i litteratur 1909 fick Selma Lagerlöf på allvar sitt internationella genombrott. Vid den tiden var hon redan en av Nordens mest erkända och respekterade författare. Förlusten av det älskade barndomshemmet Mårbacka fortplantade sig som en smärtpunkt till hennes författarskap – ett återkommande tema varierat i roman efter roman.Det är genom själva bristen i tillvaron som hon kan stiga ned till sin värld av minnen och hämta upp ett urspråk som genomsyrar allt hon kommer att skriva och som kan uppfattas av hög och låg, av barn och vuxna. Jag vill också bli läst av alla “i huckle” skriver hon. Det blir hon än i denna dag.
I 1909 pågår kvinnornas kamp för rätten att rösta för fullt. Från London refererar Elin Wägner från “den största rörelse världen har sett”, den Internationella kvinnorösträttsalliansen och dess kongress 1909.Under fyra decennier kommer Elin Wägner att vara den outtröttligaste motrösten till patriarkatet i Sverige. Den första höjdpunkten är Pennskaftet, 1910. Denna stockholmsroman är en bibel för “den nya kvinnan”. Men Wägner är inte ensam. Även Selma Lagerlöf och Ellen Key är bland de många författarinnor och debattörer, som sluter upp om kampen för rösträtt.
På tröskeln till 1900-talet stod dörrarna till världen öppna. Äntligen såg det ut som om den enskilde skulle kunna frigöra sig från de bindningar som hade varit ett hinder: religionen, klassen, könet. Med den nya världsbilden som mental klangbotten skapade det nya århundradet alltså möjlighet för en framåtskridande integrationsprocess. Kvinnorna och folket vann insteg i den borgerliga skriftliga kulturen och naturligtvis satte de då sin prägel på kulturen. Medan de manliga författarna och vetenskapsmännen stärkte sin hotade maskulinitet med att hänvisa “Kvinnan” till “Urnaturen”, närmade sig kvinnorna sakta men säkert männens maktpositioner.
Under pseudonymen Harold Gote kom Frida Stéenhoff under åren 1897 till 1908 att göra några av de mest progressiva och radikala inläggen i den tidens svenska kvinnodebatt. På grund av sin vision av det könsjämlika och klasslösa samhället blev hon “brädpatronernas och grosshandlarnas bête noire’.Hon ville i sina texter emellertid inte enbart exponera sin tids sexism. Lika viktigt var det för henne att formulera strategier för att få en förändring till stånd. En av hennes huvudpoänger i detta projekt var att endast om kvinnan kan försörja sig själv kan hennes moderskap bli harmoniskt.Hennes skönlitterära författarskap har tycke av den programmatiska stridsskriftens och partsinlagans förutsägbarhet, vilket är till förfång för dess estetiska verkan. Ändå utgör hennes fiktion och broschyrer en viktig länk i nordisk kvinnolitteratur. Genom sitt avantgardistiska tonläge bidrog dessa till att flytta fram kvinnans position och Frida Stéenhoff blev en av de främsta feministiska teoretikerna kring sekelskiftet.
Ellen Key framstod som en omdiskuterad gestalt inte bara i kvinnofrågan. I frågan om förhållandet mellan tradition och modernitet i den kulturella utvecklingen satte hon fokus på det sammansatta. Det var i ansträngningarna att förena motsägelserna i konservatismen och radikalismen till något mer komplext som Ellen Key blev en omdiskuterad gestalt.Hennes författarskap blev ett medium. Det pekade inte in mot sig självt utan verkade snarare som en smältdegel. Hennes skrifter är på samma gång uttryck för en oerhörd mottaglighet och originell i sin originalitet, de visionära, kombinerande greppen. Traditionen ställs inte i motsättning till moderniteten, utan förstås i ljuset av hennes dagspolitiska engagemang. Kvinnosaken, arbetarrörelsen, folkbildningen och det moderna brottet mellan naturvetenskap och religiösa förhållningssätt är överallt närvarande som kontext i författarskapet. Hon blev ett organiskt bindemedel mellan det moderna genombrottet och det nya seklets modernistiska strömningar.
Även om Victoria Benedictsson är kompromisslös i sitt avståndstagande från företrädarna för den “fria kärleken”, är hon själv en äkta genombrottsförfattare. Hon skyggar inte för att ge sig in i det mest förbjudna. Det är inte idéerna i tiden, utan kroppens villkor i den nya moralen, som alltmer blir hennes stora tema. Kroppen blir hennes instrument och konstnärliga barometer, och hon avlyssnar i detalj dess signaler. Experimentet är vågat och kräver att hon ger sig in i lejonets kula. Med stålpennan i högsta hugg tar hon kurs på företrädaren för det moderna genombrottet, Georg Brandes. Vartenda ord som sägs dem emellan, antecknar hon, och mer därtill.Victoria Benedictsson går steget längre än sina kvinnliga kolleger när hon visar på priset för tidens “fria kärlek”, som är det kvinnliga begärets utplåning och kvinnokroppens förstörelse. I sin sanningsiver som “modern” författare som inte skyggar för tabun förbiser hon det patriarkala motståndet. Stora boken är ett unikt dokument om det historiska ögonblick då det kvinnliga objektet blir subjekt och under hotet om utplåning börjar tala. För denna insikt och för detta konstverk pliktade Victoria Benedictsson med sitt liv.
Svenskan Hilma Angered-Strandberg ger 1887 en estetisk programförklaring. Hon vill att hennes dikt skall springa fram dels “ur ett begär att dikta i inspirationens ögonblick, dels ur ett begär att vara nyttig, ta folk i örat och tvinga dem att höra på allt vrångt och skamlöst härute”. Raderna är skrivna med anledning av hennes genombrottsverk Västerut (1887), som är en samling noveller förlagda till den bohuslänska västkusten.In i det sista var hon besatt av sin lust att skriva. Genom egen och bitter erfarenhet insåg hon att om en författare vill skildra livet trovärdigt, måste hon i sin dikt tillåta sig den osorterade brist på ordning, som präglar själva tillvaron.
Victoria Benedictsson kände sig som “paria, en skabbig hund”. Innan hon bestämde sig för pseudonymen Ernst Ahlgren, tvekade hon länge mellan alternativen “Tardif”, den senkomne, och “O.Twist”, den ovälkomne. Skrivandet är för henne lika symboliskt laddat som uppenbarligen valet av signatur. “Jag är en kvinna. Men jag är författare, är jag då icke också något av en man?” undrar hon i januari 1888.Hennes eget liv blev kort och slutade tragiskt. Men under några få år i mitten av åttiotalet utvecklade hon en häpnadsväckande produktivitet. Hennes andliga vitalitet under denna korta period strider mot den bild av en sjuklig, undergångsmärkt varelse som dominerat hennes eftermäle.
Under pseudonymen “Stella Kleve” dolde sig den unga skånskan Mathilda Kruse, som senare blev känd som författarinnan Mathilda Malling. Hon var välutbildad och berest, och hon ville skriva i de allra nyaste riktningarna – hennes pseudonym kom att stå för osedlighet. Hennes kvinnoporträtt förargade offentligheten. Ett förhållande hon var mycket medveten om; hon ville skildra den nya tidens kvinna, som känner sig själv och sin erotiska lust och som rentav är i stånd att kyligt beräknande manövrera spelet mellan könen.Hennes kvinnoporträtt rörde sig på gränsen till det förbjudna. Därför kan det ligga nära till hands att läsa hennes porträtt som ett slags kvinnliga motsvarigheter till manliga dekadenta hjältar i den samtida litteraturen i bland annat England, Frankrike och naturligtvis Norden. Eller varför inte: som en kvinnlig utmaning till den övervägande manligt dominerade moderna litteraturen.