Prästdottern från Stockholm Frida Wadström (1865–1945) gifte sig vid 22 års ålder med läkaren Gotthilf Stéenhoff och paret bosatte sig under några år kring sekelskiftet i Sundsvall. Det var en stad som hade blivit centrum i Sveriges dåtida största industridistrikt med en fabulös befolkningsexplosion och en sjudande industriell aktivitet och penninghantering som en följd av skogsindustrins starka expansion.
Detta gav upphov till en förändringarnas malström, där gamla värden och värderingar kollapsade och nya etablerades. Och det tycks som om denna brytningstid, där Frida Stéenhoff hade sågverksslummens vägglusbaracker i sin omedelbara närhet, provocerade fram viljan till en kommentar, som skulle visa att vägen till en ny och bättre ordning måste gå via det könsjämlika och klasslösa samhället.
Från denna sin plattform i landsorten kom därför Frida Stéenhoff att göra några av de mest progressiva och radikala inläggen i den tidens svenska kvinnodebatt, vilka satte många sinnen i brand. Hon blev under sin pseudonym “Harold Gote”, en gotisk/nordisk härold, “brädpatronernas och grosshandlarnas bête noire’. Förvisso var också hennes öppna plädering för vad man kunde kalla en befriad kvinnlighet något av en torped under patriarkatets familjeprincip.
Sitt korståg inledde hon med dramat Lejonets unge som sattes upp i Sundsvall 1897. Pjäsen, som är ett frimodigt och naket ifrågasättande av det institutionaliserade äktenskapet och en ljus utopi av den fria kärleken, väckte stort alarm och uppfattades av stadens samhällsbevarande kretsar som en äventyrlig provokation.
Sundsvalls Posten noterar i sin recension av premiären på Frida Stéenhoffs skådespel Lejonets unge 2 februari 1897 att Saga, den kvinnliga huvudpersonen, inte bar snörliv:
“Det låg redan i frånvaron af detta intima plagg något som karakteriserade hennes frigörande från häfdvunna sedvänjor.”
Saga hyllar den fria förbindelsen och moderskapet. Det tjugonde århundradet är “barnens århundrade” försäkrar hon i en replik, som tre år senare kom att bli titeln på Ellen Keys mångomtalade skrift.
Därefter publicerade författarinnan i påfallande högt tempo under sina år i Sundsvall ytterligare fyra dramer och en roman förutom en rad broschyrer, baserade på föredrag som hon höll i hemstaden och i Stockholm. I samtliga dessa texter framtonar en orädd samhällsförbättrare, som fokuserar dagsaktuell kvinnoproblematik och utmanar gängse etiska begrepp och föreställningar.
I Frida Stéenhoffs andra drama, Sin nästas hustru (1898), ifrågasätts medlidande och trohet som absoluta värden i sig, medan hon i Ärkefienden (1900), riktar sin kritik mot den katolska kyrkan, som hon uppfattar som ett förtäckt uttryck för ett kvävande och patriarkalt förtryckarsystem i största allmänhet.
Frida Stéenhoff ville i sina texter emellertid inte enbart exponera sin tids sexism. Lika viktigt var det för henne att formulera strategier för att få en förändring till stånd. En av hennes huvudpoänger i detta projekt var att endast om kvinnan kan försörja sig själv, kan hennes moderskap bli harmoniskt. Första gången motivet möter explicit är i pjäsen Det heliga arfvet (1902), som följande år bearbetades till en långnovell.
Till detta framstegsvänliga program återkom Frida Stéenhoff följande år, då hon höll sitt första offentliga föredrag, betitlat “Feminismens moral”. Hon menade att mot den konventionella sedelagens treenighet “vapen, ceremonier och banksedlar” står feminismens “rättvisa, sanning och godhet”. Dessa okonventionella tankar upprepades i ett anförande 1908, där det bland annat heter: “Nutidskvinnan har förstått, att man inte kan vara moraliskt fri utan att vara materiellt fri.”
I föredraget “Feminismens moral” menar sig Frida Stéenhoff kunna spåra en kvalitativ förändring i sekelskiftets kvinnorörelse:
“Från att ha varit kvinnans strid mot männen är den nu en strid med männen och mot andra kvinnor och män. Den är icke längre en strid mellan kön. Icke heller mellan klasser. Den är en strid mellan själar.”
Enligt Frida Stéenhoff är tron på varje individs fria vilja, inriktningen mot detta livet och övertygelsen om att människan är sitt eget självändamål uttryck för feminismens “intersexuella moral”. I föredragets slut förklarar hon sig övertygad om att det “inte finns något säkrare sätt att bli feminist än att studera äktenskapets idé”, en försörjningsinrättning med legitimerat slaveri.
När Frida Stéenhoff talade och skrev sig varm om “den från penningen befriade kärleken”, inbegrep hon utöver sin kritik av den äktenskapliga kärlekshandeln även ett fördömande av den reglementerade prostitutionen. Frågan, som stod på dagordningen redan vid slutet av 1870-talet, hade fått ny aktualitet 1903 genom en kommitté som tillsatts för att utreda de veneriska sjukdomarnas spridning. I likhet med “Federationen” på 1880-talet tar Frida Stéenhoff de prostituerades parti och yrkar av humanitära och könspolitiska skäl på att mannen skall övervakas i samma mån som kvinnan.
Vid samma tidpunkt riktade hon i romanen Öknen med oförtröttligt reformatoriskt patos sökarljuset mot de prostituerades antites och negation – de ogifta över- och medelklassflickorna. Också dessa – “askesens slafvinnor, hvilka kunna vara lika beklagansvärda som vällustens” – förstås som offer för en orimlig könsmorals tyranni.
Störst uppmärksamhet och skandal väckte emellertid Frida Stéenhoff med “Humanitet och barnalstring”, ett föredrag som hon höll i Stockholm 1905 på inbjudan av Sällskapet för yttrandefrihet. Allmänhetens intresse var utomordentligt, och hon upprepade sitt anförande ytterligare två gånger, varefter det trycktes i en osedvanligt stor upplaga på 23 000 exemplar. Tankegångarna går i nymalthusianismens tecken och den vågade utgångspunkten är att livet inte har ett värde i sig utan först under vissa betingelser, vilket får konsekvenser för Frida Stéenhoffs syn på barnafödandet: “Att gifva lif, när man är sjuk och när man är i nöd, det är ett brott”, heter det. Hon förespråkar således en selektiv begränsning av fortplantningen, där målet var ur ärftlighetssynpunkt lämpliga föräldrar, som dessutom hade ekonomiska förutsättningar att ta hand om sina barn. Kvinnan måste, fortsätter hon, upplysas om preventiva åtgärder för att inte bli mor mot sin vilja, vilket hon betraktar som kvinnans “viktigaste emancipation”.
Oberoende av politisk tillhörighet blev reaktionen på föredraget skiftande. På konservativt håll reagerade man negativt, eftersom man var angelägen om att slå vakt om befolkningstillväxten. Anarko-socialister som Hinke Bergegren hörde däremot till Frida Stéenhoffs meningsfränder, medan andra i socialdemokratiska kretsar ansåg hennes tankar suspekta. Preventivmedel betraktades här närmast som kvacksalveri, och man höll likaså före att en social omstrukturering snarare skulle påskyndas av barnrikedom med massfattigdom i dess spår.
Den kända socialisten Kata Dalström förklarade t. ex. i Ellen Keys anda att moderskapet var ett heligt kall som utvecklade och förädlade kvinnan.
Frida Stéenhoffs relation till delar av den socialdemokratiska rörelsen blev ansträngd även genom hennes inlägg i den kvinnliga rösträttsdebatten med föredraget “Hvarför skola kvinnorna vänta?” (1905). Här avvisar hon emfatiskt den socialistiska taktiken att först utvidga männens rösträtt, på samma gång som hon understryker att kvinnornas kamp inte längre är en könskamp utan en strid mellan två slags kvinnor och män. Därigenom kom hon dock i motsättning också till den kategori kvinnliga rösträttskämpar som betonade könskampsaspekten.
Frida Stéenhoffs skönlitterära författarskap har tycke av den programmatiska stridsskriftens och partsinlagans förutsägbarhet, vilket är till förfång för dess estetiska verkan. Ändå utgör hennes fiktion och broschyrer en viktig länk i nordisk kvinnolitteratur. Genom sitt avantgardistiska tonläge bidrog dessa till att flytta fram kvinnans position och Frida Stéenhoff blev en av de främsta feministiska teoretikerna kring sekelskiftet. I långa stycken för hon vidare en tradition från genombrottets år. Men i jämförelse med sina kvinnliga föregångare är hon mera oförvägen och tydlig i sitt budskap, och hon nöjer sig inte med en förmedlad argumentation utan placerar sig själv på estraden i ett direkt tilltal till offentligheten.
“Ned med militärer och byråkrater, ned med hela soldat- och polisregementet! … Det är borgarstaten med dess klassskillnad och trånga vyer som måste bort. Det är så genomruttet alltihopa, så man måste vara mumie för att inte vara revolutionär”, heter det i Frida Stéenhoffs drama Stridbar ungdom (1906). Uppsättningen blev Sveriges första pacifistiska teaterhändelse.
En förklaring till denna öppenhet kan sökas i hennes privata skrivsituation, som utan tvekan var mycket gynnsam. Med sin s.k. lilla studentexamen hade hon en för dåtida kvinnor god utbildning och hon hamnade aldrig under brödskriveriets ok. Sin författarverksamhet lyckades hon kombinera med ett till synes lyckligt moderskap och från sin man fick hon helhjärtat stöd i en djup socialreformatorisk och kvinnoemancipatorisk intressegemenskap. I Sundsvall fanns också, vid sidan av det borgerliga offentlighetssammanhanget, ett socialistiskt som visade henne stor uppskattning. Slutligen återkommer hon upprepade gånger till övertygelsen att insiktsfulla män gjorde gemensam sak med henne.
Till detta kommer att Frida Stéenhoff debuterade i en tid då de tabun som kringgärdade den kvinnliga sexualiteten började forceras, och hon blir så till vida en både tidstypisk och framåtsyftande representant för en mer öppen diskussion av detta dittills förbjudna område. Däri finns en frändskap mellan henne och den tyska kvinnorörelsens mest radikala grupperingar runt 1900 med Helene Stöcker (1869–1943) och Grete Meisel-Hess (1879–1922) i spetsen. Den senares bekantskap gjorde Frida Stéenhoff för övrigt 1911 i Dresden och inspirerades av henne till att bilda Föreningen för modersskydd i Sverige samma år. På likartat sätt finns en rad beröringspunkter med exempelvis den frisinnade Anton Nyström.
I likhet med Frida Stéenhoff syftade de tyska feministerna till en reformering av sexualmoralen, en hjälp- och stödverksamhet för mödrar och barn. De betonade kvinnans krav på både moderskap och arbete och argumenterade för kvinnans rätt till sin egen kropp. Dygd var för dem ej identiskt med avhållsamhet; tvärtom ansåg de sexuell frihet som en betingelse för mänsklig värdighet.
Däremot skiljer sig Frida Stéenhoff från sin väninna Ellen Key genom den senares starka betonande av moderligheten som centrum i kvinnolivet. Detta hindrade dock inte Ellen Key från att utnämna Frida Stéenhoff – “den röda doktorinnan” – till en “slavbefriare” i hennes kamp för kvinnan och mot dubbelmoral, hyckleri och dogmatism.