1937 fick Tove Ditlevsen första gången en dikt publicerad, i tidskriften Vild hvede. Dikten kan läsas som en allegori över hennes författarskap, som blev det kvinnolitterärt mest betydande under dansk efterkrigstid. Under den rörande enkla ytan föregriper dikten återkommande teman som kvinnoidentitet, minne och kreativitet. Förlusten av barndomen och i synnerhet det symbiotiska förhållandet till modern är grunden för Ditlevsens melankoliska poetik.Författarskapet är en enda lång minnesprocess, först i fiktionens form men efter hand också som essäer med personlig utgångspunkt och minnesfragment fram till utgivningen av de självbiografiska verken. När minnesstoffet var uttömt och alla huvudpersonerna i hennes barndoms universum, modern, fadern och brodern, var döda, och den äkta mannen hade lämnat henne, tog Tove Ditlevsen sitt liv, som hon hade förutspått.
Tag: Romaner
Torborg Nedreaas debuterade sent. Först vid 39 års ålder kom hon ut med två novellsamlingar, och hon utmärkte sig genast som en betydande författare. Novellgenren är som gjord för hennes stilsäkra utmejslande av en central händelse i en avgränsad text. Konsekvent följer hon sina utvalda personer, bevarar hela tiden kronologin och sätter sällan igång parallella handlingsförlopp. Enligt författarinnan skulle läsaren inte förvirras och läsningen inte vara som att lösa en rebus. Författarskapet behandlar utifrån olika positioner outsiders och vardagsmänniskor under krigets och kapitalismens ok. Hon intresserar sig för de små i samhället, och det är ofta kvinnor och barn som utgör den svagaste gruppen. Hon rör sig mellan arbetarklassen och borgerskapet, och låter världshändelser som de två stora krigen samt spekulationstiden mellan dem ge underlag för personernas utveckling och för de mellanmänskliga relationerna. Kärlekens betydelse för den enskilda människans möjligheter att handla, att göra något av sin egen och andras situation, står hela tiden i fokus.
Anna Bondestam kom till skönlitteraturen efter en nordisk romanpristävling, där hennes debutroman Panik i Rölleby vann andrapris år 1936. I den självbiografiska romanen Klyftan, 1946, kommer Anna Bondestam in på sitt mest angelägna stoff, sina egna barndomsupplevelser av inbördeskrigets händelser i Jakobstad 1918. Som skildring av inbördeskriget är Klyftan ett tidigt förebud om den öppnare syn som slog igenom på 1960- och 70-talet. Lästa som trilogi blir Vägen till staden, Stadens bröd och Klyftan inte bara en upptäcktsresa i finländsk samhällsutveckling utan också i en hittills okänd bit av kvinnoverkligheten, fabriksarbeterskornas liv och politiska utveckling.
Finska Katri Vala var på 1920-talet centralgestalten i en litterär grupp, Fackelbärarna, som var det självständiga Finlands första författargeneration. De unga författarna ville medvetet ställa sig i opposition till de litterära konventionerna.Hon debuterede 1924 med Kaukainen puutarha (En fjärran trädgård). Det nya i hennes lyrik är den starka visualiteten. Ett annat särdrag är den fria rytmen, som till en del tack vare henne fick sitt genombrott i finskspråkig lyrik. Det exotiska bildspråket i hennes lyrik kan också sättas i förbindelse med modernisternas användning av primitiva och exotiska element vid seklets början.För Elvi Sinervo som debuterade med novellsamlingen Runo Söörnäisistä (En dikt från Sörnäs), 1937, blev kvinnofängelset en livsavgörande erfarenhet. Hon var den mest betydande prosaisten inom vänsterförfattargruppen Kiila och dömdes år 1941 till fyra års tukthus för att ha deltagit i illegal vänsterverksamhet. Hennes verk tillhör genom sin ämnessfär den antifascistiska litterära traditionen.
I Edith Øbergs mer seriøsa romaner träder förhållandet till män allt mer i bakgrunden, och i stället blir kvinnors relationer till varandra huvudsaken. Det är kvinnan som skapande subjekt som har intresserat henne. Den kvinnliga identitetens problematik får en inträngande behandling i hennes senare böcker, som präglas av ett tydligt intresse för psykoanalytiska tankegångar.Särskilt intressant blir det när hon tar upp frågor kring kvinnors sexualitet och erotiska konflikter med rötter i det omedvetna. Här skriver Edith Øberg in sig i den modernistiska kulturdebatten. Genom sina intrikata djupdykningar i splittrade kvinnopsyken, där sexualfientlig uppfostran, traumatiska barndomsminnen och skuldbelagda erotiska bindningar bildar en grogrund för bortträngda konflikter, utmanar hon de manliga vitalisternas bild av kvinnan som ett okomplicerat driftsväsen. I sina fyra sista romaner rör hon vid djupt tabubelagda ämnen.
I Tove Janssons författarskap ses en trygg idyll som täcker över en skräckfylld avgrund, som dock alltid spricker upp igen. Bilderböckerna Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet?, 1958, kan läsas som bekräftelser på den moderliga utopi som växte ur Tove Janssons traumatiska upplevelse av krigets meningslöshet och skapade mumintrollens värld.Det är en värld där moderligheten styr och familjebanden sträcks ut till att omfatta alla. Men författarskapet stannar inte i drömmen om den lyckliga familjen. I de sista muminböckerna och i vuxenförfattarskapet dekonstrueras denna mytbild.
Erotiska erfarenheter uttrycker kvinnorna i det tidiga 1900-talet finkänsligt genom att tala om gräs som brinner eller trycks ned som en matta under de älskande. Så småningom blir omskrivningarna onödiga och Eros betydelse för en kvinnlig lyrikergeneration blir tydlig, bland annat hos Berit Spong, Ingeborg Björklund, Greta Knutson, Martha Larsson, Maria Wine, Ingeborg Erixson och Elsa Grave.
En förfinad erotisk mystik, långt från trettiotalsmodernisternas primitivistiska sexualromantik, kännetecknar Rut Hillarps författarskap. Släktskapen med den svenske poeten och erotikern Erik Johan Stagnelius har påpekats, samma vacklan “från förandligad sinnlighet till försinnligad andlighet”. Men mer än något annat är det kanske “ögonblicket” som binder samman detta författarskap. Hon har ochså jämförts med både Edith Södergran och Karin Boye, den förra som erotisk lyriker, den senare i den erotiskt färgade andligheten. Ytterst handlar det om att öppna sig. Smärtan och extasen är en väg till mottaglighet.
Hilja Valtonens Nuoren opettajattaren varaventtiili (Den unga lärarinnans säkerhetsventil), 1926, var den första moderna och uppkäftigt roliga finska underhållningsromanen, och kom att bli stilbildande. Mellan 1926 och 1975 skrev hon närmare 30 bestsellers. Hennes hjältinnor är yrkesarbetande, ofta autodidakter, och äktenskapet beskrivs som ett lockande, dock inte enda, alternativ. En rad romaner är skarpa analyser av ojämlikheten i äktenskapet, och skildrar den moderne mannen som “gammalmodig i grunden”.Den nya populära finska kvinnoromanen kombinerade oförfärat romantisk handlingsintrig med analys av kvinnans inre konflikter. En annan författarinna, Elsa Soini problematiserar den moderna kvinnans ställning i mellankrigstidens samhälle. Hon beskriver olika generationer kvinnor från sekelskiftets kvinnosakskämpar till moderna “pojkflickor”. Hon problematiserar den skarpa gränsen mellan kvinnligt och manligt.
Med sin versroman Sår som ennu blør (Sår som ännu blöder), 1931, skildrade Karo(line) Espeseth en sexualsadistiskt fixerad man och hans förhållande till en ung flicka. Hennes roman blottlägger tydligt sambanden mellan kön och krig i mellankrigstidens Europa. Hennes sexuella våldsverkare drivs av en ackumulerad känsloladdning av raseri, hat, hämnd och begär. Hon vill visa hans samhörighet med en allmän våldskultur, där kopplingen manlighet – våld – sexualitet kan beläggas historiskt.Dessvärre kom debatten om romanen att röra sig mer kring frågor om sexualmoral, idealförflackning och litteraturens förfall än om de spörsmål Karo Espeseth velat väcka: hur och varför blir man en sexuell våldsverkare? Den hårda och oförstående kritiken i Norge av Sår som ennu blør fick Karo Espeseth att tystna som diktare. Först 1983 bröt hon sin självpålagda tystnad som författare.