I mitten av 1990-talet växer en ny genre fram inom skönlitteraturen, den får beteckningen chick lit. Den är en uppdaterad version av den klassiska kärleksromanen och behandlar storstadens singel- och dejtingkultur från ett kvinnoperspektiv. Med böckerna Sex and the City och Bridget Jones’ dagbok som förebilder utvecklar författare som till exempel Henriette Lind, Lotte Thorsen, Kajsa Ingemarsson och Siri Østli en nordisk variant av genren chick lit.
Tag: Norge
Omkring år 2000 debuterar en ny generation kvinnliga nordiska författare, vilkas verk kännetecknas av ett performativt experimenterande, ofta med inslag av humor och ironi. Författarna skriver vidare i en könsmedveten litterär tradition och hämtar bland annat inspiration från samtida genusteoretiker som Sara Ahmed och Judith Butler. Generationens tongivande röster är Christina Hagen, Kristina Nya Glaffey, Mara Lee och Trude Marstein.
På 2000-talet hörs nya röster på den litterära scenen, de talar om teman som rasism, vithet, kön, adoption och migration.Författarna, som har en gemensam utgångspunkt i sin minoritetsbakgrund, reflekterar över sina erfarenheter av att ha en dubbel språklig eller kulturell identitet.Dessa nya stämmor får röst av bland andra Maja Lee Langvad, Eva Tind, Athena Farrokhzad och Jonas Hassen Khemiri.
Romanen Uke 43 (2002; Vecka 43, 2003) följer ett centralt tema i Hanne Ørstaviks författarskap. Boken handlar om Solveig, som vikarierar som litteraturlärare på en högskola i Norge. Hennes äldre kollega Hilde är en förebild, som hon ser upp till och vars erkännande hon söker. Identifieringen med Hilde är så stark att Solveig försöker genomföra sin undervisning med Hildes artiklar som rättesnöre. Med tiden får hon dock mer och mer intryck av att Hilde har ändrat sina åsikter, och Solveig blir alltmer besviken, tills det hela kulminerar på en fest hemma hos Hilde. Solveig tappar kontrollen och i ett känsloutbrott agerar hon ut sin uppdämda frustration över sina brustna illusioner.
Modernismen och kvinnorna i norsk efterkrigslyrik
Kvinnors moderna litterära produktion började med de politiska strömningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Grönland och norra Skandinavien upptäcktes som landsdelar, och grönländarna och samerna fick syn på sig själva som etniska minoriteter: nu skulle det vara slut med mindervärdeskänslor inför de dominerande kulturerna, nu skulle folkets egen röst höras på det egna språket.En ny författargeneration framträdde i protest mot fördanskning, förnorskning etc och där kom kvinnorna med. Perioden var också kvinnorörelsens årtionde. Kvinnliga författare i Grönland, Kalaallit Nunaat, och Sameland, Sápmi gjorde entré.
Postmoderna berättare
Den nordnorska författaren Herbjørg Wassmo debuterade som lyriker på 1970-talet, och har därefter skrivit både dramatik och dokumentärlitteratur. De fem stora romaner som kom på 1980- och 1990-talet har i all sin komplexitet och skenbara olikhet ett tema som förenar dem: det svikna barnet. Men hennes avsikt tycks inte vara att kritisera otillräckliga eller kärlekslösa föräldrar eller ett förfrämligande samhälle i modern mening. Den egentliga konflikten befinner sig på ett djupare plan.Förutom att berätta om den unga och ofärdiga människan i en komplicerad socialiseringsprocess representerar “det svikna barnet” kanske först och främst det “barnsår” som vi alla bär med oss – oavsett ålder, tid och omgivning.
Med böckerna om Hilke Thorhus skapade Kim Småge en förelöpare till det som under 1980- och 1990-talet både nationellt och internationellt skulle explodera som en självständig genre: kriminalromaner med kvinnliga huvudpersoner. Hon slog in en kil i det maskulint dominerade område som norsk kriminallitteratur dittills hade varit. Småge och de kvinnor som har följt i hennes spår har visat att kvinnosynvinkeln både kan berika och förnya den kriminella intrigen.En annan norsk författare, Elin Brodin, har sedan debuten 1983 skapat ett stort prosaförfattarskap som inte bara omfattar romaner utan också barn- och ungdomsböcker och debattböcker. Det samhällskritiska engagemanget går från kritik av barns och ungdomars villkor över behandlingen av narkomaner och sjuka. Tematiskt kretsar hon kring det ondas problem i en normlös kultur, där våld och naturförstörelse florerar. Hennes projekt är att krossa idyllen.Mari Osmundsens (pseudonym) författarskap kan på många sätt jämföras med Elin Brodins. Som politiskt medvetna kulturkritiker sysslar båda med frågan om mänskligt lidande och skuld i vårt moderna, förfrämligande samhälle, och de står båda med ena foten i den socialrealistiska romantraditionen. Men medan Elin Brodin skildrar det katastrofala, tycks Mair Osmundsen mer intresserad av att förmedla en tro på att till och med den mest obetydliga människa kan mobilisera en ofattbar inre styrka och kärlek.
Många nyare kvinnliga författare tycks fångade i en formens paradox: å ena sidan skapar kvinnor i samtiden en litteratur som estetiskt rör sig på genrernas och formernas gränser, och de gör det i kraft av det ämne och de teman de arbetar med, å andra sidan bedöms kvinnorna fortfarande i förhållande till relativt traditionellt utstakade normer och förväntningar.Bortsett från ett fåtal sanktionerade genier hänförs kvinnors mest värdefulla insatser inom litteraturen fortfarande helst till ämnet, som mycket gärna får bryta tabun, vara djärvt eller kontroversiellt. Estetiskt värde förknippas, inom prosan, sällan med verkens form.