Hun er vred over, at hun ikke bliver betragtet som indvandrer i Danmark.
Hun er vred over, at hun bliver betragtet som indvandrer i Danmark.
(Maja Lee Langvad: Hun er vred, 2014)
Efter oljekrisen 1973 införde de skandinaviska regeringarna restriktioner för arbetskraftsinvandring från länder utanför Norden. Under en trettioårsperiod därefter var familjeåterförening och flykt från krig och förföljelse därför primära orsaker till invandring. Under samma period, 1970- och 1980-talen, ökade antalet internationella adoptioner. Medan adopterade från länder utanför Norden generellt sett anses ha ett värde för de skandinaviska välfärdsstaterna, då de hjälper till att förverkliga drömmen om kärnfamiljen och blir exempel på den goda, välanpassade “invandraren”, är inte alla överens om önskvärdheten av immigration på grund av flykt, familjeåterförening och den nya vågen av arbetskraftsinvandring som följde på 00-talets EU-utvidgning österut. Antingen man är adopterad från Korea, har invandrat från t.ex. Turkiet, Iran, Jugoslavien, Afghanistan, Sri Lanka eller Palestina, eller man är född av föräldrar, som har vuxit upp i länder utanför Norden eller vilkas far- och morföräldrar kom till Danmark som arbetskraftsinvandrare på 60-talet, är man, i kraft av sin hudfärg, sitt språk eller sin kulturella bakgrund, extra synlig i ett vitt, homogent Skandinavien.
Island och Finland har betydligt mindre invandring än Sverige, Norge och Danmark. I Finlands fall var det en stor utvandring till Sverige under 60- och 70-talen, då finnarna alltså blev ett slags “de andra” i den svenska kulturen. En sen litterär skildring av denna finska invandrarerfarenhet finner man t.ex. i Susanna Alakoskis (f. 1962) Svinalängorna (2006), som handlar om dryckenskap, missbruk och fattigdom i en finsk invandrarfamilj i ett miljonprogramsområde i Ystad på 60- och 70-talen. 2014 utkom den första romanen på finska skriven av en somaliskfödd författare, Nura Farahs (f. 1979) roman Aavikon tyttäret (2014; Öknens döttrar). Den utspelas i Somalia och infriade alltså inte mångas önskan om en litteratur om mångkulturens möten och konsekvenser i Finland. I Finland och Island är ämnen som adoption, immigration och rasism i litteraturen nästan uteslutande beskrivna ur de “inföddas” perspektiv.
När den norsk-pakistanske tonåringen Khalid Hussain (1969; Djävla svartskalle, 1987) gav ut sin bästsäljande roman Pakkis (1986) om ett tonårsliv splittrat mellan pakistanska familjetraditioner och det norska välfärdssamhället, skrev en journalist i Aftenposten: “Som vanlig blir man förvånad över att utlänningar pratar norska, i alla fall perfekt.” Medan romanens problemställning tycks ständigt aktuell i den skandinaviska mediebilden, skulle ett liknande uttalande nu trettio år senare sticka ut på ett mycket tydligt sätt, med sin naiva rasism. Vårt språk och andra kulturella koder är dock fortfarande präglat av ras-, klass- och könsmässiga uppdelningar, om än ofta på mer osynliga sätt. Och skönlitterära böcker skrivna av författare, vilkas etniska bakgrund eller kulturella ursprung är annorlunda än de nordiska, har bara långsamt materialiserat sig. Medan man i Sverige utropade Jonas Hassen Khemiris (f. 1978) Ett öga rött (2003) till en ny invandrarröst, utlyste man i Danmark 2006, efter att ha konstaterat en brist på mångfald i det litterära landskapet, en litteraturtävling för “nya röster”, där man just letade efter nya litterära perspektiv från författare med bakgrund i etniska minoriteter. Nassrin el Halawanis (f. 1972) text Den etniske lov från den antologi som följde, Nye stemmer (2007), kan läsas som en ironisk kommentar till tävlingens dubbelhet, att vilja göra det möjligt för nya litterära perspektiv att bli representerade samtidigt som man riskerar att placera en viss sorts författarröster i ett speciellt fack: “Paragraf 3: Én gang etnisk, altid etnisk.” Många av recensionerna av antologin förhöll sig mer till konceptet än till själva texterna, och frågan om ’invandrarröstens’ integregring i den skandinaviska litteraturen knyter an till mer generella, nationella debattklimat om invandrings-, köns- och reproduktionspolitik. Å ena sidan kan man insistera på att litteraturen först och främst ska tala för sig själv och att ett överdrivet fokus på etniskt ursprung och kulturella skillnader pekar ut “invandrarförfattarens” litterära perspektiv som icke-skandinaviskt och icke-vitt, kort sagt håller fast det i en “vi” och “dem”-logik. Å andra sidan kan man framhålla att litteraturen kan bidraga till att vidga våra horisonter och lyfta fram perspektiv, som annars är marginaliserade i våra offentliga diskussioner. Dessa synsätt vittnar också om olika syn på förhållandet till kroppen bakom texten – och med kroppen menas här faktorer som kön, hudfärg, biografi och sexualitet: Om man insisterar på att bortse från författarkroppen vid läsningen, riskerar man att hålla kvar den i en isolerad position, eftersom den inte tillåts att utmana den omedelbara sammankopplingen av majoritetens vita kropp med neutralitet. Om man däremot hela tiden har kroppen med i läsningen av texten, riskerar man att förbise aspekter hos den estetiska framställningen, som går utanför de ramar, som sätts för den kroppsliga erfarenheten.
Skandinaviska författare, som skriver om ämnen som adoption och immigration, tematiserar i hög grad dessa ramar för sin skönlitterära produktion. Samtidigt finns det också författare, som ofta använder sitt biografiska kapital och som därför också utmanar skönlitteraturens förhållande till biografiskt skrivande och debatt. De arbetar i en feministisk tradition för att förbinda det personliga med det politiska och för att kritisera den neutrala ståndpunkten som ett traditionellt manligt och vitt privilegium. ‘Invandrarlitteratur’ är en beteckning, som många avvisar, bland annat för att den bara tycks kunna användas när det handlar om arabiska eller muslimska författare, medan litteratur skriven av författare med rötter i västliga eller övervägande kristna länder inte i samma utsträckning tas emot som immigrantlitteratur. Nedan behandlas litteratur, som förhåller sig till aspekter av det som vi kallar identitetspolitik, dvs. rasism, vithet, kön, reproduktion och migration. Även om författarna långt ifrån alla är invandrare i den bemärkelsen att de är födda utanför Norden av icke-nordiska föräldrar, delar de erfarenheten att ha en dubbel språklig eller kulturell identitet, som har varit avgörande för deras färd och uppväxt i det vita norr. Samtidigt finns det också så kallade ‘vita’ författare, som försöker knyta ihop en feministisk kritik med frågor om immigration och exkludering i Norden.
I den litteratur, som har skrivits om ämnen som adoption och immigration, är det nämligen kännetecknande att frågan om vilken form och vilket språk man kan ge sådana identitetsfrågor är framträdande: Från texter skrivna på ‘rinkebysvenska’ och ‘perkerdansk’ (“blattedanska”) över ready-mades och enkäter till läsarkonfronterande grafik tydliggör och stör dessa författare våra invanda sätt att tala om invandring och adoption. Det är böcker som inte bara visar oss ‘den andra’ sidan av mångkulturens verklighet utan som också tematiserar ‘vår’ sida, dvs. det offentliga talet, som är privilegierat och mäktigt genom att det kan framtälla sig självt som neutralt.
Adoption
Norden är det område i världen, där det finns relativt flest adopterade. Fram till slutet av 1960-talet adopterade man huvudsakligen barn från andra skandinaviska länder och från dåvarande Västtyskland, men i takt med att de västeuropeiska länderna på 1960-talet genomgick en ekonomisk och social utveckling sjönk antalet adoptioner från dessa länder, varför man sökte sig till länder i den globala syd och man upplevde en ökning av adoptioner från Sydkorea under 1970- och 1980-talen. Medan utlandsadoptioner i början av 1950-talet skedde på privat väg fick flera organisationer under 1960-talet tillstånd att förmedla kontakt mellan barnhem och adoptivföräldrar och från slutet av 1960-talet övertog dessa organisationer nästan helt förmedlingen.
De stora kullarna av sydkoreaner som adopterades på 1970- och 1980-talen har blivit vuxna och flera författare med adoptivbakgrund har sedan mitten av 1990-talet gett ut böcker, som handlar om deras speciella erfarenheter av dubbla identiteter, av den komplexa berättelsen om det efterlängtade barnet och av att ha en asiatisk kropp i det vita Norden. Dessa författare skriver alternativa biografier, tar in dokumentärt material och andra medier och undersöker sanningshalten i de berättelser som de har vuxit upp med.
Funna dokument, fragment och genreexperiment
Hoppet om att få mer kunskap om den plats som de kommer ifrån har fått många adopterade att återvända till Sydkorea. Många har upplevt att man har ljugit eller utelämnat upplysningar om omständigheterna kring deras adoption. Medan de så kallade “återvändarberättelserna” drivs av identitetsfrågor är det i regel inte den traditionella bildningsreseberättelsen, som präglar de litterära former, som adopterade författare använder sig av. Det är snarare mer fragmentariska utgivningar som gränsar till dokumentarism, och som också utmanar livsberättelsen som litterär genre. På så sätt handlar det både om att resa mot och uppnå mer kunskap och att, i en feministisk tradition, slå hål på gällande sanningar.
Svenska Astrid Trotzigs (f. 1970) Blod är tjockare än vatten (1996) är ett första exempel på “adoptionslitteratur” i Norden. Det är en dokumentär text, där författaren i korta fragment berättar om sin adoption till Sverige och om en uppväxt som drivs av frågorna “vem är jag?” och “vad gör jag här?”. Som i andra uppväxtskildringar är det alltså arbetet med att hitta sin plats i världen, som driver intrigen. Men de existentiella svårigheterna är starkare här eftersom dessa frågor också helt konkret handlar om att inte veta var och från vem man kommer. Samtidigt är de existentiella frågorna sammanflätade med både föreställningen om det efterlängtade barnet, marknadens villkor och det ursprungliga sveket. Trotzig har som många andra adopterade mycket liten dokumentation om sitt sydkoreanska förflutna. En så kallad ”SOCIAL STUDY” återges i boken. Det är ett dokument i punktform, som radar upp bl.a. namn och uppskattat födelsedatum, och som i korta paragrafer ger en sparsam berättelse om de första fem månaderna av hennes liv. Dokumentet slutar med en rekommendation:
VII. Worker’s Comment: She is a little cute girl who can be grown healthy a proper environment is to be provided. She can be beloved by anyone. It is therefore, recommended that she will be adopted by a suitable family for her healthy growth and development. She is a lovely small an cute girl.
Denna dockliknande beskrivning är karakteristisk för den form av handel, som internationell adoption sedan 1960-talet också utgör, där det i många fall rör sig om fattiga ogifta kvinnors barn, som blir en vara för den välbärgade skandinaviska kärnfamiljen.
Tio år senare utgav danska Maja Lee Langvad (f. 1980) Find Holger Danske (2006). Det är en konceptuell diktsamling, som består av readymades – tryck av bland annat adoptionspapper, enkäter och omskrivningar. Samtidigt är det den första skönlitterära bok, som kritiskt behandlar det språk som man i Danmark använder om invandrare. Bland annat behandlar boken den folkliga humor, som baseras på skillnader och exkludering. På en sida står en lista över uttryck som används för att göra sig rolig på asiatens bekostnad: “kineserpik// kineserpis// kinesersnot// kineserskæg”. Listan följs av ordförklaringar från en slangordbok, som förknippar dessa uttryck med tabun om kropp och sexualitet. Listan står där okommenterad, liksom bokens andra exempel på rasbetonad humor, fasta uttryck och en omskrivning av Jantelagen in absurdum, som radar upp ogiltiga orsaker till att man ska kunna uppfatta sig själv som dansk: “Du skal ikke tro du er dansker, fordi du snakker flydende dansk”. På så sätt, och trots spår av Langvads konkreta biografiska liv, erbjuder boken inte ett personligt offerperspektiv, som läsaren kan identifiera sig med. Den insisterar snarare på att rikta uppmärksamheten mot vårt invanda språkliga och kulturella gynnande av majoritetens perspektiv.
Danska Eva Tind (f. 1974) behandlar också adoption, identitet och dubbla kulturer i sina konstnärliga och litterära verk. Hennes böcker Do (2009), Eva + Adolf (2011) och Han (2014), består av både texter, teckningar och fotografier, och ständiga byten av medium, synvinkel och skala imiterar diktjagets komplexa anknytning till nation, kultur och familj. I Do placerar hon in sig själv i fotografier av andra danska adoptivfamiljer och visar därmed i hur hög grad adoptivfamiljen bygger på tillfälligheter. Författarskapet handlar om vad det vill säga att höra till en plats, och den frågan hänger ihop med hur man hör till i språket. Liksom “do” betyder “du” på jylländsk dialekt och på koreanska “människa”, “karta”, “svärd” och “landsort”, är “han” både ett danskt pronomen och ett ord som på koreanska ger associationer till sorg och oförlöst vrede. Det är detta slags dubbelhet, som står i förgrunden och som det experimenteras med i författarskapet.
Mycket adoptionslitteratur handlar om att foga samman sin berättelse, inte nödvändigtvis för att göra den fullständig utan också för att erbjuda alternativa identitetsuppfattningar. Norske Geir Follevåg (f. 1974) gav 2002 ut boken Adoptert identitet, som blandar intima dagboksanteckningar med en teoretisk reflexion om självbiografin som genre och dess relation till den adopterades erfarenheter: “Man har berättat för mig att jag har en ofullständig levnadshistoria. Jag är, som sagt, en bok som saknar sidor.” Follevåg gör upp med den identitetsuppfattning, som ligger bakom tanken på att det förflutna, och i synnerhet ens biologiska ursprung, bestämmer vem man kan bli. För honom måste den självbiografiska texten spränga konventionen att den ska sammanfatta ett liv och i stället handla om vart man vill och vem man kan bli. I det sammanhanget säger den adopterades fragmentariska identitet något om identitetens väsen i stort. Mindre säker på denna identitetsmässiga frihet är de flesta andra exempel på adoptionslitteratur. Den kroppsliga utgångspunkten går inte att frigöra sig ifrån när man på grund av sin hudfärg upplever att man möts av specifika förväntningar på vem man är och vad man kan säga. Till exempel handlar svenske Patrick Lundbergs (f. 1983) Gul utanpå (2013) bland annat om att möta fördomar i Sverige om den asiatiska manskroppen, medan han tvärtom upplever sig vara populär i Sydkorea på grund av sina västliga privilegier. Att inte kunna tala koreanska och att inte förstå de kulturella koderna skapar särskilda konflikter för de adopterade, som återvänder till ett samhälle, där de i högre grad ser ut som andra, men där de ändå är annorlunda. I Lundbergs fall återfinner han en kroppslig och könsmässig identitet, medan hans svenska uppväxt håller honom “fången i en mellanmjölksmedvetenhet”.
Den feministiska glädjedödaren
Begreppet “den feministiska glädjedödaren” härstammar från teoretikern Sara Ahmed. Det handlar om rätten att förstöra den goda stämningen genom att påpeka att den trygga, gängse berättelsen ofta grundas på att man utestänger andra erfarenheter och berättelser. Feministen är per definition en sådan stämningsförstörare och riskerar i hög grad att få sin kritiska röst reducerad till privat känslosnack och till och med hysteri. Begreppet är också relevant i adoptionssammanhang, där berättelsen om internationell adoption i de skandinaviska välfärdssamhällena sedan 1970-talet har burit på en berättelse om lycka, som kanske också har hindrat både föräldrar och barn att förhålla sig till de specifika erfarenheter, som den adopterade har konfronterats med. Det är den goda berättelsen om att de som är barnlösa får möjlighet att ge kärlek till ett föräldralöst barn, som därmed får möjlighet att leva ett tryggt och gott liv. Det är berättelsen om fattigdom i det globala syd som problem och adoption i det globala nord som lösning. Men det är också en berättelse som har underlåtit att förhålla sig till de globala strukturer, sociala problem, patriarkat och kapitalism, som leder till att människor, och särskilt ogifta kvinnor, i länder i tredje världen måste lämna sina barn, oftast flickor, till adoption. Offentliga debatter om internationella adoptioner i Norden har traditionellt haft fokus på den “humanitära gärningen” eller handlat om att rätta till fall av korruption i adoptionssystemet. Men på senare år har dessa perspektiv utmanats och utvidgats genom att de adopterade själva har deltagit i debatten, och av kritiska synpunkter på internationella adoptioner från forskare som Lene Myong och Tobias Hübinette. Både i litteraturen och i tidningsdebatter ställs det obehagliga frågor om systemets underliggande strukturer och om internationella adoptioners legitimitet över huvud taget.
En sådan glädjedödare är också Maja Lee Langvads verk Hun er vred – et vidnesbyrd om transnational adoption från 2014 (Hon är arg, 2016). Bokens koncept är enkelt: på bokens 237 sidor börjar meningar och korta textstycken med orden “Hun er vred”. I sorgsna, aggressiva och precisa påståenden beskrivs det som hon är arg över och vem hon är arg på. Både politiska, kulturella och juridiska omständigheter, den personliga historien och andras återberättade erfarenheter uppträder sida vid sida. Och fakta (statistik, redogörelser och en omfattande notapparat) blandas med självkritik, skam och existentiella funderingar. Kroppen är en reaktionsyta för allt detta; i Danmark fick hon mjölkprodukter som liten, men är, kanske på grund av sin asiatiska kropp, laktosintolerant, och i Seoul får hon blåsor på händerna av stress över all förvirring kring sin identitet. Tillsammans skapar de enskilda vredesutbrotten ett virrvarr av eftertryckliga upprepningar, små förskjutningar och självmotsägelser, så att de enskilda direkta uttalandena också tecknar en både sorgsen och rasande, innerlig och faktaspäckat torr bild av en komplex vrede, som riktas åt alla möjliga håll, också inåt. Vanmakten är reell och känd i kroppen, och också blandad med en viss humor:
Hun er vred over, at det er nat.
Hun er vred over, at det er dag.
Hun er vred over, at det er dag i København.
Hun er vred over, at det er nat i Seoul.
Det är inte förnuftets universella stämma som gör sig gällande här utan en både lyrisk, kritisk och “debattdesperat” uppgörelse med drabbande fakta, som samtidigt är medveten om sin egen position. Langvad insisterar på att det kroppsligt förankrade perspektivet är oundgängligen relevant. Den kunskap hon har är också en kroppslig erfarenhet, och i motsats till den som skulle vilja hävda en neutral utgångspunkt för sin argumentation, döljer hon alltså inte att hennes perspektiv är ett personligt perspektiv, som hänger samman med andra perspektiv i ett större politiskt sammanhang.
Familjedramer
Iranskfödda Athena Farrokhzads (f. 1983) prisbelönade diktsamling Vitsvit (2013) är formmedveten, oförsonlig och full av patos. Det är ett porträtt av en familj, som har flytt till Sverige från Iran. Bokens grafiska utformning är slående: Omslaget är silverfärgat och blir därmed ett slags otydlig eller omöjlig spegel för läsaren. Inne i boken är texten vit mot en bakgrund av svarta plattor. Det kan se ut som att man har försökt censurera texten eller att man har vänt på uttrycket att något står “svart på vitt”; kanske vill man inte tala klarspråk i denna bok. Eller kanske handlar det om att det svenska språket är ett vitt språk. Det är ett vitt språk, som modern i den första dikten anklagas för att förgäves vilja assimileras in i:
Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition
Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar
Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra
som om problemet vore hennes
På dagarna skiljde hon mellan långa och korta vokaler
som om ljuden som kom ur hennes mun
kunde tvätta olivoljan ur huden
Min mor lät blekmedlet rinna genom syntaxen
På andra sidan skiljetecknet blev hennes stavelser vitare
än en norrländsk vinter
Med undantag av denna första dikt består texterna av repliker från mor, far, bror, mormor och morbror efter mönstret “Min mor sa …”, ”Min far sa …” osv. Bara genom deras utsagor får vi veta något om diktjaget. Replikerna är en blandning av talesätt, aforismer, litterära citat och vardagsspråk, som ofta uppträder i rytmiska strukturer av upprepning. De enskilda utsagorna har abstrakt karaktär och karaktärerna ställer också frågor till sina egna fiktiva gestalter: “Min far sa: Vems far är det du skildrar”. Det är inte en självbiografisk familjehistoria, som vecklas ut, utan ett mer generellt och flerstämmigt familjedrama om rasism, krig, flykt och assimilation, där fadern spelar den revolutionäre och modern pragmatikern som är ivrig att anpassa sig.
‘Fienden’ kommer således också inifrån, från modern, vars mjölk, som har närt diktjaget, blir en barbarisk mjölk, som kopplas till de anpassningsstrategier till ‘det vita’ majoritetssamhället, som modern har försökt att föra vidare. Inför detta är diktjaget en rasande idealist. Den första dikten slutar i den hårda, sorgsna och oförsonliga ton, som präglar hela boken:
Tänk att jag sög på de brösten
Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun
Boken för fram en representationsproblematik, som kan påminna om Gayatri Spivaks argument från artikeln “Can the subaltern speak?” (1988; Kan den subalterna tala?, 2002) om att den kolonialiserade inte kan få en offentlig röst, eftersom hon bara har tillgång till kolonialmaktens officiella språk och därmed måste ändra sitt eget perspektiv för att höras/bli lyssnad på. På samma sätt kan migranten, som diktar på svenska, inte skiljas från den dominerande kultur, som hon vill göra motstånd emot. Hur, varifrån och till vem kan man skriva om exiltillvaron, och om rasism och assimilation i det svenska samhället? Paradoxen, som liksom den vita mjölken genomsyrar diktsamlingen, formuleras av brodern:
Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk
och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen
Om Farrokhzads diktsamling skildrar en generell flyktinghistoria är danske Yahya Hassans (f. 1995) diktsamling Yahya Hassan (2013; Yahya Hassan : dikter, 2014) däremot en självbiografisk föräldra- och generationsuppgörelse, som beskriver en våldsam, hycklande och patriarkal kultur i den fattiga, muslimska invandrarmiljö, som han har vuxit upp i. I boken framställs fadern och morbröderna som våldsamma och skenheliga utnyttjare av samhället, som inte skapar något annat än en framtid av våld och kriminalitet för sina barn. Medan texterna är radikalt blasfemiska är det mer faderns och andras förvaltning av religionen än dess väsen i sig, som artilleriet riktas mot: “En stenåldershand en pocket-Koran”. Det är rasande texter, skrivna med versaler, som anklagar fäder, polis och socialpedagoger för att agera mot en bakgrund av våld. Hassan beskriver sin egen våldsamhet, sina vistelser på diverse institutioner och sin väg mot att bli en “Solskenshistoria!” om en kriminell invandrarförfattare, som ges ut på litteraturens högborg, förlaget Gyldendal. I den sista långdikten imiterar Hassan ett slags ’blattedanska’ och konfronterar och exponerar på så sätt våra förväntningar på en sådan diktsamling. Yahya Hassan är den mest sålda debutdiktsamlingen i dansk litteraturhistoria någonsin och samtidigt som han i offentligheten bjuds in för att kommentera debatter om Israel-Palestina-konflikten och dansk integrationspolitik är han också utsatt för dödshot från muslimer, som känner sig kränkta av hans utfall mot islam. Han har stått under konstant beskydd av livvakter från polisens underrättelsetjänst.
‘Vithetsdebatt’
I Aftonbladet anmälde Farrokhzad Hassans diktsamling och skrev att hon personligen inte, som Hassan, skulle kunna skriva om sina erfarenheter av patriarkalt våld i den personliga sfären, eftersom hon inte ville bekräfta rasistiska fördomar i den svenska offentligheten, som jämför detta våld med en mellanösternkultur. Detta provocerade den danske kritikern Lars Bukdahl, vilken som reaktion skrev på sin blogg: “Man ska vara mycket svensk i huvudet för att censurera sig själv så eftertryckligt och intensivt.” Hassans diktsamling, Farrokhzads recension och Bukdahls reaktion orsakade en lavin av diskussioner om självcensur, yttrandefrihet, strukturell rasism, identitet, kritik och maktförhållanden i den litterära världen. Det blev en polariserad debatt, där man på den ena sidan insisterade på det ‘färgblinda’ perspektivet och på en estetik som är strikt intresserad av det formella i mötet med böckerna, oberoende av författarens intention och biografi. På den andra sidan förde man fram att tanken att det estetiska kan frigöras från det etiska är föråldrad och i värsta fall bidrar till att hålla kvar vissa litterära perspektiv i marginaliserade positioner. Liknande diskussioner om den svenske provokonstnären Dan Parks rasistiska måleri och om censur av klassiska barnböcker med rasistiskt innehåll har också bidragit till att frågor om rasism, vithet, privilegier och konstnärlig frihet har lyfts fram i konst- och litteraturdebatterna under början av 2010-talet.
Även så kallade ‘vita’ författare ägnar sig åt frågor om vithet, kön och rasism. Julie Sten-Knudsen med Atlanterhavet vokser (2013; Atlanten växer, 2015), Mette Moestrup med Dø løgn dø (2012; Dö, lögn, dö 2013), Christina Hagen med White Girl (2012) og Hanna Hallgren med Roslära (2012) har skrivit språk- och historieundersökande böcker, som också handlar om vad man som vit, privilegierad kvinna kan solidarisera sig med, och vilka egna blinda fläckar man har när man t.ex. talar från ett medelklassperspektiv för kvinnor, som har helt andra ekonomiska och kulturella bakgrunder. Från detta perspektiv måste samhällskritiken också innebära en självkritik.
När vi ofta, mer eller mindre konstruktivt, tar upp debatten om uppenbar särbehandling, integrations- och rasismproblem i Norden, bidrar alltså litteraturen till att peka ut och problematisera dessa debatters förutsättningar och inre logiker och inte minst deras konsekvenser för dem, som är mest berörda.
Skönlitteratur
- Susanna Alakoski: Svinalängorna. Bonnier, 2006.
- Nura Farah: Aavikon tyttäret. Otava, 2014
- Athena Farrokhzad: Vitsvit, Bonnier, 2013.
- Geir Follevåg: Adoptert identitet. Spartacus Forlag, 2002
- Christina Hagen: White Girl. Gyldendal, 2012
- Hanna Hallgren: Roslära (Rosenlære). Pequod, 2007
- Yahya Hassan: Yahya Hassan: digte. Gyldendal, 2013. På svanska Yahya Hassan: dikter. Norstedt, 2014
- Khalid Hussain: Pakkis. Tiden Norsk Forlag, 1986. På svenska Djävla svartskalle. Rabén & Sjögren, 1987
- Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött. Nordstedts, 2003.
- Maja Lee Langvad: Find Holger Danske. Borgen, 2006
- Maja Lee Langvad: Hun er vred. Gladiator, 2014. På svenska Hon är arg. Bonnier, 2016
- Patrick Lundberg: Gul utanpå. Rabén & Sjögren, 2013.
- Mette Moestrup: Dø løgn dø. Gyldendal, 2012. På svenska Dö, lögn, dö. Pequod press, 2013
- Julie Sten-Knudsen: Atlanterhavet vokser. Gyldendal, 2013. På svenska Atlanten växer. Rámus, 2015
- Eva Tind: do. Gyldendal, 2010
- Eva Tind: eva + adolf. Gyldendal, 2011
- Eva Tind: Han. Gyldendal, 2014
- Astrid Trotzig: Blod är tjockare än vatten. Bonnier, 1996
Facklitteratur
- Sara Ahmed: “Feminist Killjoys (And Other Willful Subjects)”. The Scholar & Feminist Online 8.3, 2010
- Tobias Hübinette: “Comforting an Orphaned Nation. Representations of International Adoption and Adopted Koreans in Korean Popular Culture”. Korean Studies Series 32, 2006
- Tobias Hübinette: “From Orphan Trains to Babylifts: Colonial Trafficking, Empire Building and Social Engineering”. Outsiders Within: Writing on Transracial Adoption, Jane Jeong Trenka, Chinyere Oparah & Sun Yung Shin (red.). South End Press, 2006
- Lene Myong: Adopteret – Fortællinger om transnational og racialiseret tilblivelse. Ph.d.-afhandling. Danmarks Pædagogiske Universitetsskole, Aarhus Universitet, 2009
- Nye stemmer, antologi. Gyldendal, 2007
- Silje Vatne Pettersen og Lars Østby: ”Innvandrere i Norge, Sverige og Danmark”. Samfunnsspeilet 5, 2013
- Gayatri Spivak: “Can the Subaltern Speak?”. Marxism and the Interpretation of Culture, Cary Nelson og Lawrence Grossberg (red.). Macmillian, 1988