Med anledning av att Montanas Litteraturpris 2015 tilldelades Christina Hagen för Boyfrind (2014) sade hennes äldre författarkollega tillika medlem av priskommittén, Kirsten Thorup, att verket hade likheter med tidens koncept- och performancekonst. Med detta syftade hon på att Boyfrind med sitt coffeetable-format och sin genreblandning (av bilder och text, fakta och fiktion osv) utmanar sin läsare, som måste hitta nya sätt att läsa på. Redan omslaget indikerar en okonventionell, närmast pornografisk estetik med sin beskurna bild av en naken och fetlagd manlig underkropp med slak penis, över vilken titeln är skriven med rosa, barnslig handstil på felaktig engelska och med ett rött hjärta över i-et. En sådan estetik kallade en annan medlem av kommittén, kritikern Tue Andersen Nexø, “gurlesk” med ett begrepp som har överförts från subkulturell till litterär stil av den svenska författaren och litteraturforskaren Maria Margareta Österholm. Begreppet är en sammanslagning av “girl” (som hos 1990-talets nyfeminister blev “grrl”) och “burlesk” (av satyrspel: grovkornigt/sexuellt utmanande), och det används av Österholm för att beteckna en tydlig tendens i nyare svensk litteratur, som behandlar “skeva” flickor och unga kvinnor, som insisterar på rätten till sitt kön, men som samtidigt utmanar gränserna för ett “passande” uppförande, inte minst i sexuellt avseende.
De performativa experimenten och de gurleska stildragen hos Christina Hagen ska i denna artikel lyftas fram som signatur för en generation kvinnliga författare i Norden, som alla är födda mellan 1970 och 1980 och som debuterade omkring år 2000. De har på olika vis (återigen) satt teman som kön, kropp och sexualitet på den litterära dagordningen. Inte högljutt och under politiska paroller som på 1970-talet, men däremot med performativa drag. Hos Christina Hagen kommer de bl.a. också till uttryck i en happeningbetonad själviscensättning som vid offentliga framträdanden behöver en stand-in/dubbelgångare för att understryka vad kön och utseende betyder för det sätt som inte minst yngre, kvinnliga författare omtalas och värderas på. Som Österholm har formulerat det i den halvt fiktiva Den unga F:s bekännelser (2014), så har “F-ordet” blivit litterärt chickt hos yngre, kvinnliga författare, men i nya och mer subtila former, där F kan stå för såväl “flicka” (eller female) som “femme” (på såväl engelska som svenska: feminin, “lipstick”, lesbisk) eller “feminist”. Formen och stilen är på en gång humoristisk och grovkornig, konkret-sinnlig och fabulerande – och författarna befinner sig i en fortlöpande dialog med aktuellt könsfilosofiskt tänkande.
Den här artikeln ska handla om en millenniegeneration av kvinnliga författare, som kan rymmas inom ovanstående, inledande karakteristik. Utöver Christina Hagen är det danska Kristina Nye Glaffey och utöver Maria Margareta Österholm, svenska Mara Lee samt norska Trude Marstein. Andra skulle vara relevanta att ta med men behandlas i andra artiklar (t.ex. svenska Sara Stridsberg eller finska Sofi Oksanen), eller de anses ligga närmare andra genrer (danska Lone Hørslev eller Maja Lee Langvad som lyriker) eller konstarter (danska Eva Tind som bildkonstnär). Karakteristiskt för de här framhävda författarna är att de utforskar djupen i det moderna könslivet och förhållandet till kroppen och de paradoxer detta rymmer. För medan gränserna för det normala å ena sidan utvidgas, t.ex. genom att homo- och bisexualitet blir mer allmänt accepterat, så snävas gränserna för det normala samtidigt in, med krav och förväntningar på att ha den rätta kroppen och det rätta (familje)livet. Det är inte minst genom att avtäcka dessa “normaliseringsstrategier” och de mönster av flykt, undvikande och hot som de framkallar, som denna generation av författare har gjort sig gällande, genom att de mer eller mindre explicit går i dialog med könsfilosofiska teoretiker som Judith Butler, Judith Halberstam eller Sara Ahmed. De utmärker sig ytterligare genom att peka på det intrikata samspelet mellan inte bara kön och sexualitet, utan också klass, ras/etnicitet, ålder och förmåga; de har även en bredare, global blick och känsla för påträngande globala frågor som klimat, miljö och hälsa.
Nya samlivs- och familjeformer
Den författare som förhåller sig mest direkt till dessa nya former och teman är Kristina Nya Glaffey, särskilt i romanen Padder og krybdyr (2012). Den är uppbyggd omkring en rad frågeställningar som blir aktuella för ett lesbiskt par, som funderar på att skaffa barn genom spermadonation: “Skulle de have børn, og hvis de skulle, skulle de så begge to være gravide, og skulle det være samtidig, og hvis ikke, hvem af dem skulle det så være, og hvordan skulle de få barnet, og hvem skulle i givet fald være faren, og skulle der overhovedet være en far, og havde et barn ret til en far, og havde en kvinde ret til et barn”? Romanen kan läsas som ett mycket direkt inlägg i debatten om nya fertilitetsteknologier och i synnerhet om lesbiskas, bögars och andra “skeva” existensers rättigheter i ett globalt spel om reproduktiva resurser. Men den erbjuder inte några entydiga eller enkla svar. Snarare avtäcker den komplexiteten i de resta frågorna och den slutar lika öppet som den börjar, nämligen i de etiska dilemman, som uppstår för den lesbiska berättaren genom att hon är en deltagare i detta spel. Dessa dilemman skrivs fram genom en inre monolog, satt i kursiv, som skapar en performativt appellerande ram omkring ett längre, mer faktapräglat mittparti.
Berättarens utgångspunkt är förvåning över att den offentliga debatten, trots den nya teknikens omfång och utbredning, domineras av den mycket traditionella argumentationen att också den moderna människan styrs av en djurisk reproduktiv instinkt, som måste förädlas i och av “den heliga (äktenskapliga) alliansen” och “treenigheten mamma-pappa-barn”. Det är en argumentation som gör det möjligt att dra fram antingen natur- eller kulturkortet, beroende på vad som bäst stödjer ens avsikter. Det är av samma anledning en argumentation som de nya fertilitetsindustrierna kan trycka på i sin marknadsföring, när de t.ex. säljer sperma med å ena sidan argument om biologi och genetiska egenskaper och å andra sidan argument om den universella kärnfamilj, som kan etableras genom hjälp med befruktningen – och det utan biologiska hinder eller bindningar, så att säga. Glaffey låter särskilt sin skarpa, satiriska penna drabba de inblandade företag, däribland igenkännbara danska spermabanker, som vänder sig till ett köpstarkt segment av homosexuella. Men hon ironiserar också över de LGBT-miljöer, som gör kampen för rätten att få och uppfostra barn till en kamp om rätten till “ett lyckoobjekt”. De kommer därigenom att reproducera kärnfamiljsnormen så som den australisk-brittiska feministen och queerteoretikern Sara Ahmed har formulerat det i The Promise of Happiness (2010): “Att dela familj betyder att dela lyckliga objekt”. Glaffey låter därför sin berättare ständigt kretsa kring sina egna motiv och handlingar, sin egen och partnerns längtan efter att få och uppfostra egna barn (där i varje fall den ena parten är biologiskt involverad) och att bilda en kärnfamilj. Vad är det för en längtan, vad består den av? Om Glaffey framför en egen åsikt så är den att homosexuella hellre borde argumentera för nya och olika sätt att skapa etiskt försvarbara gemenskaper för barn och vuxna på. De borde delta i en öppnare och mer offensiv debatt om de nya fertilitetsteknologierna och de därmed förbundna ekonomiska, juridiska och (sexual)politiska aspekterna.
Glaffey använder i denna roman och i hela sitt författarskap mycket direkt nyare teorier om kön och sexualitet, som hon leker med på ett kärleksfullt-ironiskt sätt. Särskilt utgår hon ifrån den amerikanska feministiska filosofen och retorikern Judith Butler, som explicit dras in i texten. Butler har i könsfilosofiska klassiker som Gender Trouble (1990; Genustrubbel, 2007) och Bodies that Matter (1993) dissekerat den “heterosexuella matrisen”, enligt vilken det finns två legitima kön, som är komplementära och vilkas begär är riktade mot varandra i en aktiv-passiv pol av manlighet och kvinnlighet. Andra kombinationer av kön och sexualitet hänvisas, enligt Butler, till kulturens gränstrakter och stämplas (i olika grad) som avvikande och illegitima. Inte desto mindre utgör de ett ständigt hot mot konformiteten, som då också bara kan upprätthållas som en skröplig social “imitation” av de konventionella mallarna. Butler har med sin teori öppnat för en queerteori och en sexualpolitik, varigenom de “skeva” kombinationerna av kön och sexualitet hyllas, och det normala tvärtom görs konstigt i en dubbel inversionsfigur. Det sker också hos den likaledes amerikanska queer-feministen Judith alias Jack Halberstam, som i Gaga Feminism (2012) talar om de många nya formerna av könsuttryck och former av samliv, som cirkulerar globalt bl.a. i kraft av nya medier, som “the end of normal”. Begreppet Gaga-feminism är inspirerat av den globala musikikonen Lady Gaga, som är känd för sina performancepräglade, “gurleska” utmaningar av kön och sexualitet på gränsen mellan pop och avantgarde.
Medan Butler och Halberstam betraktar homosexuella partnerskap och föräldraskap som sätt att spränga normen, så ser Glaffey mer (själv)kritiskt på dem som en imitation, som bekräftar i lika hög grad som den utmanar. Den gör så att säga den homosexuella familjen till “det nya normala”. Samtidigt rör hon vid det som gör ont när hon pekar på hur den reproduktiva normen också har format berättaren, som har många likheter med författaren själv, och hur den så att säga har blivit till eget kött och begär. I romanen Mor og Buster (2014) spelar Glaffey på rent gaga-humoristiskt vis ut hela detta komplex, som det ter sig ur ett barns synvinkel – nämligen ett av de barn, som lever i en kärnfamilj med två mödrar, varav den ena är biologisk.
Normalitetens tvångströja
Normalitetstemat är också genomgående i Glaffeys tidigare novellsamling, Lykkejægere (2007). Här handlar det om den speciellt nordiska, särskilt den danska, föreställningen om normalitet i form av den så kallade jantelagen, som slår ned på allt som gör väsen av sig och som sticker ut från det medelmåttiga. Det är en föreställning, som visar sig vara dubbelbottnad, genom att danskarna samtidigt avslöjas som “lyckojägare”, som kräver något speciellt av tillvaron och jagar en känsla av lycka, ofta i olika former av konsumtion. Därför kan de också identifiera sig med figurer som Anja Andersen, Lars Larsen, Søren Ryge – och till och med prins Henrik. Läsarens möte med dessa “normaldanska” gestalter förmedlas av en som det verkar neutral-naiv berättare, som använder vi- eller man-formen, och som därigenom själv kommer att framstå som representant för just den vanliga – närmast inskränkte – dansken och den allmänna meningen. I novellsamlingen möter läsaren också mer anonyma karaktärer som de äkta paren Kirsten och Poul eller Hanne och Nils, som söker det extraordinära, men som utan att veta eller vilja det t.ex. kommer att offra en homosexuell son på vanlighetens altare. Normaliteten visar sig här ha klass- och generationsbetingade inslag, men i grunden rör det sig om hur kärnfamiljen själv “blir det lyckliga objektet genom det arbete, som måste göras för att hålla ihop den”, som Ahmed har formulerat det (2010). Den längsta och märkligaste novellen i samlingen är “Brasilien”, där läsaren får historien om Jørgen, som reser till Brasilien för sin firma och gifter sig med en bisexuell brasiliansk skönhet. Här exponeras exotismens begärsdynamik, men det står samtidigt klart, att detta att vara en lyckojägare är ett globalt fenomen. Olika kulturer har bara olika taktiker för att uppnå och legitimera det, vilka interagerar på slumpmässiga och absurda sätt, så som t.ex. framgår av Jørgens friarbesök i en brasiliansk landsortsstad.
Kroppens och begärets bedrägeri
Från Lykkejægere av Glaffey går det en mycket direkt linje till Christina Hagens novellsamling Sexdronning (2008). Den börjar med tre kortare noveller, i vilka en kvinnlig jagberättare med brutal ärlighet berättar om sitt ambivalenta förhållande till tre olika älskare. Samlingen har fått sin titel från novellen “Klaus” om den vackre rikemanssonen från Nordsjälland, som kallar den kvinnliga berättaren för sin ”sexdrottning”. Hon har då också som en annan “pretty woman” försökt uppfylla alla hans sexuella önskningar och över huvud taget stått till förfogande och sålt ut sin självrespekt. I de två andra novellerna om Aalborgspojken “Mads” respektive asfaltens svarte “Sambo” är det däremot jagberättaren själv som är socialt och sexuellt överlägsen, men hålls fast i sexuell självförnedring blandad med avsky. I den sista långa novellen “Cecilie” avtäcks ett sado-masochistiskt, lesbiskt förhållande mellan den väletablerade jagberättaren, psykologen Anna, och hennes yngre protegé, Cecilie. Den slutar i en vålds- och hämndorgie. Det kontroversiella i novellsamlingen ligger i hur såväl det hetero- som det homosexuella förhållandets grumliga känslokomplex vecklas ut, och i hur de sociala och rasmässiga relationernas uttryck för begär formuleras, det sistnämnda till och med i novelltiteln “Sambo”, som helt enkelt betyder leva tillsammans men som också anspelar på titelfiguren i den skotska barnboksklassikern Historien om Lilla svarta Sambo, orig. 1899, som idag anses rasistisk. Liksom Glaffey avslöjar här Hagen de djupare implikationerna av vardagsrasismens och klasstillhörighetens mekanismer.
Efter novellsamlingen Sexdronning gav Hagen ut brevromanen 71 breve til M (2010), som enligt henne själv är inspirerad av kända rättsfall från både Danmark (Peter Lundin-affären) och USA och bygger på brev mellan Hagen och flera intagna på danska fängelser. Ambitionen är här att tränga in i socialt förbjudna känslor och handlingar och avtäcka det normala i det avvikande och vice versa. Den kvinnliga jagberättaren dras emellertid in i motspelarens universum av ondska, våld och sex, som så att säga smittar av sig så att hon till sist förlorar allt sinne för realiteter och all självkänsla. I diktsamlingen White Girl (2012), som är utformad som en rad vykort från unga vita flickor som turistar på exotiska platser, utvecklas ett annat tema, som också sågs i Sexdronning, nämligen rastemat. De unga flickorna skriver här på ett till synes naivt-observerande men samtidigt cyniskt-dömande sätt hem om sina upplevelser av platserna och lokalbefolkningen, bland annat om hur de själva upplever att de blir utsatta för fördomar och omvänd rasism, med en underström av sexism. Diktsamlingen är en studie av de ömsesidiga sexualiserade rasifieringar i mötet mellan kulturer, som utmanar detta att entydigt placera ut skuld och skam, och som samtidigt – i likhet med feministiska postkolonialister – pekar på de komplexa intersektionerna mellan kön, sexualitet, klass och ras/etnicitet.
Boyfrind är som nämndes inledningsvis ett kommenterat, inbundet bildverk i format som en så kallad coffeetable-book, men med en estetik, som snarare är anti-estetisk. Här finns bilder av både hel- och halvnakna kvinnor och män i ofta förödmjukande pornografiska positioner och utan någon kroppslig försköning, snarare tvärtom. Här visas allt det frånstötande hos kroppen: hår, sår och vätskor. Däremot kännetecknas texten av en flickas eller ung kvinnas stil med klumpig grammatik, halvsmälta anglosaxiska glosor och stavfel, allt inramat av rosa ornamenteringer. Den kvinnliga berättaren ser här sig själv med “boyfrind’s””ögon, och i den processen drivs hon dithän att hon identifierar sig med honom som den aggressive och övertar både hans blick och hans handlingar, t.ex. genom att låta andra män – liksom flickor/unga kvinnor – posera för sig i vulgära situationer och att gå på bordell i Thailand. Därigenom går det upp för berättaren i hur hög grad hon prostituerar sig i förhållandet till sin “boyfrind“.
Hagen avtäcker i sina verk konsekvent det, som Judith Butler i Excitable Speech (1997) har kallat det “opassande” i språk, kropp och socialt och sexuellt beteende, och hon berättar därmed också de opassande historierna om bl.a. kön, klass och ras. De unga flickorna/kvinnorna blir t.ex., trots en yttre självständighet, själva bärare av den manliga objektifierande blicken, men också av det dominanta, vita, liksom de utövar respektive är underkastade den sociala distinktionen i förhållandet till pojkvänner och älskare. Både Hagen och Glaffey inspireras av den globala grrl-feminismen, som med estetiska medel framhäver styrkan hos flickan/den unga kvinnan, som aktivt har valt sitt kön och tar sig friheten att experimentera med det utan skuld och skam. Experimentet tar sig formen av en karnevalisk iscensättning, som närmast spränger könet inifrån och samtidigt pekar ut könade och andra maktförhållanden i såväl institutionella som mellanmänskliga relationer. Halberstam har kallat en sådan upprorisk ung, global feminism för “Gaga-feminism”, medan den svenska litteraturforskaren Maria Margareta Österholm (2012) som nämndes inledningsvis talar om en “gurlesk” feminism. Båda signalerar de en stilmässig blandning av högt och lågt, avantgarde och pop, tragedi och komedi.
Ofullkomliga kroppar och opassande begär
Mara Lee slog igenom litterärt med romanen Ladies (2007) och har därefter gett ut romanerna Salome (2012) och Future Perfect (2014). Salome befinner sig i förlängningen av den också hos Österholm (2012) beskrivna tendensen i samtida nordisk litteratur att upphäva gränsen mellan ungdoms- och vuxenlitteratur. Huvudpersonen Elsa Mo (anagram for Salome) är kanske inte en gurlesk figur i egentlig mening, men hon är en tidstypisk tonåring som på samma gång är stark och osäker på sig själv, och vars värld är uppfylld av föräldrarnas skilsmässa och faderns alkoholism, intriger mellan väninnor och kamratgrupper och inte minst tafatta sexuella närmanden och fiaskon. Hennes tillflykt finns i dansen, i träningen och den konstanta självsvälten. In träder då en ny (foster)bror, Johannes, som visar sig vara irriterande perfekt i alla avseenden. Som i den bibliska myten måste Salome hugga huvudet av honom. Det gör hon genom att bokstavligen förstöra en byst, men det verkliga missdådet består i att hon anklagar honom för att ha kränkt henne och därigenom orsakar att han kastas ut ur familjen och lokalsamhället. På så sätt leder den ena handlingen till den andra ända tills Elsa står där med de enorma konsekvenserna av sina egna handlingar. Romanen Ladies följer fyra yngre, kvinnliga huvudpersoner med den könsmässigt och sexuellt tvetydiga fotografen Siri Conradsson med konstnärsnamnet Iris C som ödesdigert centrum. Hon missbrukar på olika vis de tre övriga, när konst och begär blandas i en ömsesidig besatthet mellan bödel och offer. Berättelsen växlar mellan de fyra huvudpersonerna under cirka 15 år från det att de är äldre barn tills de är runt 35 år, och till slut förbinds de i en hämndaktion, som går helt över styr, som en diabolisk konsekvens av de val, som har gjorts tidigare, och det ställs frågor om skuld och skam i de personliga relationerna, vilka inte får några entydiga svar.
Ladies kan i stil och tematik och även genom hur den har marknadsförts uppfattas som en så kallad chicklit-roman, som handlar om det moderna kvinno- och väninnelivet med dess inbördes konflikter. Men under den rosa ytan är det också här våldsamma krafter i rörelse, som handlar om sexuell dominans och underkastelse, om könsambivalens och bisexualitet och inte minst om skönhetens makt, förbannelse och förstörelse. Samtidigt handlar romanen också om konst och om konstens transformerande och gränsnedbrytande effekt, på gott och ont, när man går all in och konst och liv blandas. Det finns många likheter mellan Ladies och Future Perfect, som också har fyra genomgående huvudpersoner, vilkas öden förbinds i ett starkt emotionellt och erotiskt drama, här med både incestuösa, homoerotiska och transsexuella nyanser, som kulminerar i en på samma gång orgiastisk och katastrofal höjdpunkt, varefter de fyra skingras och går var sitt olyckliga öde till mötes. Också här spelar föreställningsförmågan, sinnena och konsten en väsentlig roll som den plats, där föraningen om något annat, friare och bättre kan få ett konkret uttryck, om än bara glimtvis. Detta sammanfattas i den centrala, på samma gång metaforiska och konkreta, klänningen “L’amoviblan” (från franska l’amour och/eller engelska amovible, avtagbar), vars hemligheter är beskrivna i den lilla gröna boken om “the art of sewing and survival”, som cirkulerar mellan huvudpersonerna och som spelar en väsentlig roll för handlingen. Det är genom klänningen, som med sin mängd av röda veck besitter farliga, både giftiga och förförande, egenskaper, som modern, Dora, spinner sitt nät runt de tre barnen. Och det är runt den som hon utvecklar sin ”Ateljé Annorlunda”, där hon syr åt de handikappade och klär dem i fantastiska dräkter, som på samma gång döljer och förstärker det annorlunda och upphäver skillnaden mellan kropp/kött och form.
Normalitetens onormalitet och känslornas nollpunkt
Trude Marstein beskriver i motsats till de andra det skenbart “normala” vardagslivet med dess konventionella kärnfamiljsrelationer, men också det lilla vardags- och ödesdrama, som uppstår, när det störs, rämnar eller utmanas. Det vardagliga tränger helt in i språk och stil genom detaljerade registreringar av handlingar, rörelser och yttranden. Flera kritiker har kallat stilen IKEA-realism. Samtidigt lyckas författaren just genom de små minimala avvikelserna och nyanserna få sina figurer och miljöer att bli levande och angelägna.
Marstein debuterade redan 1998 med en samling kortprosastycken, Sterk sult, plutselig kvalme, (1998). Den består av 65 korta texter utan titlar på vardera 1-3 sidor, alla utan radbrytningar eller andra markeringar. Här möter läsaren en rad par i helt banala vardagliga situationer som visar sig rymma en avgrund av känslomässig tomhet och vanmakt. På minimalistiskt vis avtäcks en modern erfarenhet av innehållslöshet och en därav följande existentiell dynamik av svält och kväljningar. Det är dock först med kollektivromanen Gjøre godt (2006; Göra gott, 2008), som Marstein får sitt egentliga genombrott i Norge och resten av Norden. Det är en roman eller snarare en sammansatt berättelse med mer än hundra inblandade jagberättare, som är socialt förbundna och ändå långt ifrån varandra. Det som binder dem samman är huvudpersonen Karoline, som samlar dem på sin 50-årsdag, och som en magnetisk femme fatale båda drar till sig och stöter ifrån. Läsaren får här en inblick i det myllrande och genonsnittliga vardagslivets små och stora öden, så som de utspelar sig i medelklassen i en norsk landsortsstad med alla dess banala och ändå ödesdigra intriger och starka känslor i familjen och mellan kolleger.
I romanen Hjem til mig (2012; Hem till mig, 2014) visar sig jagberättaren, läkaren Ove, vara en modern Don Juan, bakom sin konventionella fasad. Han har egentligen den perfekta familjen, hustrun Wenche och två döttrar, som han också älskar, men han är beroende av utomäktenskapliga kickar för att riktigt känna att han lever. Först som äldre erfar Ove de reella konsekvenserna av sina val eller snarare icke-val, när han efter hand slits mellan en seriell och allt mer labil familjetrygghet och allt mer problematiska affärer. Eftersom det är Ove själv som är berättaren måste man som läsare följa hans dilemman, med press från alla håll, upp- och nedgångarna och den tilltagande idiosynkrasin i detta. Det finns alltså ingen moralisk pekpinne, men däremot en social och psykologisk konsekvens, i Oles mänskliga sammanbrott. Ingenting å angre på (2009; Ingenting att ångra, 2012) beskriver den kvinnliga partens otrohet i ett äktenskap och då som en kortare affär, som avslutas när hon väljer familjen. Här följer vi förloppet tätt och i närmast minutiös realtid under de par dygn då otroheten kulminerar. Symptomatiskt nog för Marstein kan man inte spåra någon ånger hos Heidi, ja trots de känslomässiga svängningarna verkar hon märkligt oberörd mitt i alltihop. Det är då inte heller tal om att erfarenheterna ger anledning till den någon stor självrannsakan.
Marsteins författarskap kretsar kring förlusten av mening i det fortfarande helt dominerande parförhållandet och familjelivet, men också i andra former av familjeval, som delar samma ramar och den jakt på lycka, som förbinds med tryggheten häri. Heidi väljer till sist i Ingenting att ångra att ansluta sig till familjen och den gemensamma semestern. Karoline i Göra gott tvingas däremot inse att hon inte vill låta sig styras av “att göra gott” eller “göra något för andra”. Hon avviker från den utstakade vägen för sitt kön och sin ålder: att försöka göra andra lyckliga, varigenom hon oroar och skapar social oro. Läsaren drabbas in på bara skinnet av detta och stänger boken med en mycket konkret känsla av hur bilden av Karoline som en känslomässig “alien“, som tar död på familjelyckan genom att inte vara överens om föreställningen om ömsesidig uppoffring, kommer att sprida sig i umgängeskretsen och i staden (Ahmed 2010).
Utblick
Trots de inbördes olikheterna finns det mellan de här nämnda författarna och deras verk några gemensamma drag vad gäller form och teman. De experimenterar med boken som format och uttryck, med genrer och stil, genom att skapa nya, performativa former för att vända sig till läsaren. Läsaren dras nästan fysiskt in i de kropps- och begärsdissekerande dramerna. Hos Glaffey, Hagen och Lee antar de en klar gurlesk form, med en utpräglad humor och ironi hos de två förstnämnda och en mer diabolisk-fabulerande grundton hos den sistnämnda. Hos Marstein sker det en nedsmältning av det också här vuxen-etablerade burleska, som antar en närmast kylig form. Alla fortsätter de en tradition av könsmedveten litteratur, som de också förnyar och gör relevant i en global nutid, genom att de låter sig inspireras av aktuell könsfilosofi, men också utvidgar den och ger den kött och blod. Härigenom skriver dessa nordiska författare vidare i spåren av klassiska kvinnliga berättare, som Margaret Atwood och Joyce Carol Oates och i linje med t.ex. britiska Jeanette Winterson och Sarah Waters eller den amerikanska författaren och performancekonstnären Eve Ensler, känd för The Vagina Monologues (Vivagina).
Skönlitteratur
- Eve Ensler: The Vagina Monologues. Virago, 1996
- Kristina Nya Glaffey: Lykkejægere. Gyldendal, 2007
- Kristina Nya Glaffey: Padder og krybdyr. Gyldendal, 2012
- Kristina Nya Glaffey: Mor og Busser. Gladiator, 2014
- Christina Hagen: Sexdronning. Gyldendal, 2008
- Christina Hagen: 71 breve til M. Gyldendal, 2010
- Christina Hagen: White Girl. Gyldendal, 2012
- Christina Hagen: Boyfrind. Basilisk, 2014
- Mara Lee: Ladies. Bonnier, 2007.
- Mara Lee: Salome. Bonnier, 2011
- Mara Lee: Future perfect. 2014
- Trude Marstein: Sterk sult, plutselig kvalme. Oktober, 1998
- Trude Marstein: Gjøre godt. Gyldendal, 2006. På svenska Göra gott. Kabusa, 2008
- Trude Marstein: Ingenting å angre på. Gyldendal, 2009. På svenska Ingenting att ångra. Kabusa, 2012
- Trude Marstein: Hjem til meg. Gyldendal, 2012. På svenska Hem till mig. Bonnier, 2014
- Maria Margareta Österholm: Den unga F:s bekännelser. X Publishing, 2011
Facklitteratur
- Sara Ahmed: The Promise of Happiness. Duke University Press Books, 2010
- Judith Butler: Gender Trouble: Feminism and the subversion of identity. Routledge, 1990.
- Judith Butler: Bodies That Matter: On the discursive limits of “sex”. Routledge, 1993
- Judith Butler: Excitable Speech: A politics of the performative. Routledge, 1997
- Judith Halberstam: Gaga Feminism: Sex, gender, and the end of normal. Beacon Press, 2012
- Ole Ravn: Dansk litteratur efter 2005. Det Ny Forlag, 2010
- Maria Margareta Österholm: Ett flicklaboratorium i valda bitar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005. Rosenlarv Forläg, 2012