Existentiell poesi
Tag: Norge
Cecilie Løveids tre första prosalyriska romaner bryter radikalt med den socialrealistiska romangenre som dominerar i Norge på 1970-talet Hon insisterar på sin modernistiska estetik, där fragment, collage, intertextualitet och flerstämmighet föredras framför de realistiska koderna. Hon är fundamentalt förankrad i poesin, och eftersom hon förblir en modernistisk lyriker, oavsett vilken genre hon närmar sig, blir det omöjligt för henne att träda in i ett socialrealistiskt formspråk.Detsamma gällder för Kari Bøge, som med sin experimentella debutbok Asmorelda, 1971, bryter radikalt med den realistiska berättartraditionen och representerar ett av de första viktiga försöken att skriva en ny kvinnlig modernistisk prosa i Norge. Hon skiljer sig från andra kvinnliga författare omkring 1970, då hon insisterar på en ahistorisk individualism och en tomhetens estetik, men samtidigt lanserar hon några teman som var och är alldeles centrala för en feministiskt medveten diktkonst: identitetsfrågan, förhållandet till mannen och förhållandet till skriften.
Om 1960- och 1970-talets nya språkmedvetna diktkonst
På 1980-talet genomgick den historiska romanen, som också den är en sekelgammal favorit bland kvinnliga läsare, samma process. De kvinnliga hjältarna gjordes up to date. De historiska skildringarna anpassades till samtiden, och tillsammans med den nyromantiska litteraturen övertog den nyfeministiska historiska romanen de kvinnliga läsarnas intresse.Nya kvinnliga författare började i hela Norden skriva om gömda, glömda, förbisedda eller alldeles okända kvinnor från tidigare sekel, och böckerna mottogs av stora läsarskaror (och kritiker) med ett så överväldigande intresse att det kunde verka som om det var just den genre som de hade väntat på i åratal.
“Den första Bomben som sprängdes på ‘treenighetsplatsen’ kallades en ‘baby’. Då forskarfäderna i Manhattan-projektet telegraferade till president Truman efter ‘födelsen’ den 16 juli 1945 löd telegrammet: ‘Barnet blev välskapt’. Bomben över Hiroshima kallades ‘Lillen’, ‘Little Boy’. Och idag håller man på att framställa ‘den femte generationens’ raketer”.” Så skriver den norska författaren och psykologen Wera Sæther 1985.Kan en sådan “civilisation” någonsin räddas? Endast med kärlekens språk, menar Wera Sæther, kan det onda besegras och livet tillbedjas – inte döden. I denna strävan är mannen och kvinnan inte skilda från varandra, men först i en gemensam strävan kan maktlösheten hävas.
Ungdomsromanen befinner sig våldsam förvandling under 1960-talet och de följande årtiondena. Nya sätt att skildra ungdomars upplevelser och erfarenheter slår igenom i Danmark i 1970-talets socialrealistiska ungdomslitteratur. Till skillnad från den äldre, ofta moraliserande litteraturen är den moderna ungdomsboken både system- och tabubrytande.Inga teman är förbjudna längre och traditionella könsrollsmönster, auktoritetsförhållanden och samhällsformer kritiseras mer eller mindre öppet. I den nya författargenerationen ligger synvinklar och sympatier hos böckernas ungdomar, ofta missanpassade och upproriska huvudpersoner i konflikt med sig själva och det omgivande vuxensamhället.
Social kritik och nytt medvetande i 1970-talets norska kvinnolitteratur
1970-talets nya kvinnooffentlighet
Den norska lyrikern Eldrid Lunden debuterade 1968 med diktsamlingen f.eks. juli, en bok som på ett nytt och fräckt sätt protesterade mot etablerade konventioner i norsk lyrik. Hon är en pionjär bland de lyriker som från en feministisk position undersöker språket som maktmekanism och möjlighet i poetisk form.Hos Eldrid Lunden knyts kvinnligheten ofta till metaforer som vatten, regn, slem, mun, medan manlighet konnoteras av “hårdare” metaforer som bil, insekt och puls. Men i Lundens texter är detta retoriska spel samtidigt öppet och dynamiskt; en poäng i hennes dikter är just att undvika att fastställa betydelse, men att bryta ner de konventionella föreställningar som kan cementera könsrollsmönstret. Rörelse, musik, melankoli, men också uppror sveper som en blå våg genom Eldrid Lundens författarskap: Ingenting får falla till ro i detta språk; poesin är evigt otålig.
Under andra världskriget sker en motivförskjutning i kvinnors litteratur när det för meningslöst våld utsatta barnet kommer i fokus och 1930-talets mer erotiska betoning av moderskroppen träder i bakgrunden. Det är som om tiden nu vore mogen att förverkliga den samhällsmoderlighet som Fredrika Bremer och Ellen Key hade beskrivit som kvinnornas bidrag till civilisationen. Men med den viktiga skillnaden att tyngdpunkten förskjutits från att föra kvinnans egen till att föra barnets talan.Fokuseringen på barnet – och därmed mödrarnas samhällsansvar – är de skrivande kvinnornas sista försök i modern tid att lansera en ny etik för mänskliga relationer och formulera en politisk utopi för ett fredligt samhälle. Och det sker på bred front, om än i många litterära varianter, och klingar inte av förrän under sextiotalet då moderskapet förlorar sin revolutionära potential genom att problematiseras som maktfullkomlighet alternativt vanmakt. Då kommer kvinnan i litteraturen att i förhållande till mannen inta det maktlösa barnets position. Och den kämpande modern reduceras till frustrerad husmor.