De få isländska kvinnliga författare som framträder kring sekelskiftet reser från landet till Reykjavík. Men i deras litterära verk är det inte samtidens Island som är platsen för skildringarna av den isländska modernitetens kvinnokonflikter. De väljer i stället det förflutna som tidsram, resan tillbaka till det patriarkaliska bondesamhälle som samtidens identitetskonflikter och uppbrottsförsök har sitt ursprung i. Utifrån detta perspektiv tematiserer de konflikterna mellan plikt och frihet och ambivalensen inför kvinnornas nya frihet.
Tag: Lyrik
Hur kunde det komma sig att en dotter till den liberale, men dock konservativt högborgerlige professorn och kunglige livmedikusen Carl Henrik Horn Nebelong kunde fjanta omkring som en bohem med väninnor och författaraspiranter på köpenhamnska kaféer och skriva djärva romaner om det kvinnliga begärets svåra villkor i det småborgerliga och dubbelmoraliskt patriarkaliska Danmark?
L. Onerva tillhörde den nya generationen akademiskt utbildade kvinnor och skrev själv drygt trettio verk. Hon debuterade med diktsamlingen Sekasointuja 1904, och det är som författare till en lyrik som “förknippar livsnjutning med lidande” som hon har blivit erkänd.Som prosaförfattare däremot, har hon ansetts vara “alltför intelligent, alltför analyserande”. Ändå är det L. Onerva som skriver den första moderna romanen i Finlands historia.
Hos mig är kärlekens makt så väldig, att den ofta nästan har slagit sönder min själ. Så skriver den finska författarinnan Aino Kallas i sin dagbok den 11 november 1918. Mens den väldiga “kärlekens makt” kan sägas vara den kraft, som driver fram hennes författarskap, placerer Maila Talvios författarskap sig centralt i de nordiska ländernas debatter om sexualmoral och inspirerades av bl a Ellen Key. Bakom upplysningsidealen kan man läsa en sammanhängande berättelse om kvinnlig sexualskräck, pessimism och dödslängtan.
Bohemens författare strävade efter en livskänsla och en konst som kunde spränga gränserna, både när det gällde den beklämmande borgerligheten och den andefattiga moderniteten. Detta gällde också bohemens kvinnor. För dem var frihet och frigörelse inte kvinnosakskvinnornas krav på rösträtt, utan en fråga om utlevelse i kärlek och konst. Om bohemmiljöns manliga banerförare väckte skandal, gjorde kvinnorna det i lika hög grad. Som bohemer bröt de mot alla regler för ett anständigt kvinnoliv som hustru, som mor, som hemmets hjärta och hjärna. Och samtidigt var det just denna kvinnlighet som gjorde dem till föremål för dyrkan i bohemmiljön.
“Jag är ingen kvinna”, skrev Edith Södergran. I skuggan av värlskatastrofer handlar hennes diktning om makten att definiera sig själv. Hennes bidrag till en ny värld är att ta klivet ut ur den marginaliserande kvinnligheten och ställa sig mitt på världens scen.Under sin korta levnad som poet var Edith Södergran tämligen utskämd. Många av pressreaktionerna gick ut på att dryfta om författarinnan var spritt språngandes – eller bara litet lagom galen.Edith Södergrans diktning skall ses som en pågående process, ett försök att visa på språkets omöjlighet att täcka den mänskliga erfarenheten av att vara sammansatt av ont och gott, manligt och kvinnligt, bödel och offer.
Svenskan Hilma Angered-Strandberg ger 1887 en estetisk programförklaring. Hon vill att hennes dikt skall springa fram dels “ur ett begär att dikta i inspirationens ögonblick, dels ur ett begär att vara nyttig, ta folk i örat och tvinga dem att höra på allt vrångt och skamlöst härute”. Raderna är skrivna med anledning av hennes genombrottsverk Västerut (1887), som är en samling noveller förlagda till den bohuslänska västkusten.In i det sista var hon besatt av sin lust att skriva. Genom egen och bitter erfarenhet insåg hon att om en författare vill skildra livet trovärdigt, måste hon i sin dikt tillåta sig den osorterade brist på ordning, som präglar själva tillvaron.
Språkdebatten i Finland
Från rim till reformer på Island
I slutat av 1800-talet skrev de kvinnliga författarna med och mot kvinnorörelsen. De självsäkraste av dem kunde utåt organisera sig omkring väldefinierade sakfrågor som kvinnorösträtten och inåt bilda inofficiella nätverk med andra kvinnor i salonger, där de kunde träffas med tvivlet som gemensam nämnare.Det var kvinnor som undlät att sätta sedligheten på formel, just för att de var öppna och därför djupt berörda av den mentalitetsförändring som utlöste sedlighetsfejden: sexualiseringen av könet. Mycket få av dem yttrade sig därför i den ideologiska striden. I stället använde de fiktionen till att orientera sig i kvinnligheten. Och här tecknade de en annan och farligare bild av den kvinnliga erotiken än de klichéer som kom och gick i den offentliga debatten.