“Framtidens för tidigt födda barn” kallade Hans Jæger bohemen i förordet till sin bok Fra Kristiania-Bohemen, 1885, och beskrev dem som en liten grupp intellektuella och konstnärer i otakt med ett samhälle som förändrades från dag till dag efter hand som moderniseringen och urbaniseringen framskred, men som fortfarande präglades av 1800-talets borgerliga värderingar och moral. Bohemens författare strävade efter en livskänsla och en konst som kunde spränga gränserna, både när det gällde den beklämmande borgerligheten och den andefattiga moderniteten. I “Bohemens nio bud”, som stod att läsa i den norska bohemtidskriften Impressionisten år 1889, löd således det första: “Du skall skriva ditt eget liv.”
Medan Kristianiabohemerna kan dateras till 1800-talets sista år, är bohemen som sådan inte direkt knuten till en miljö i tid och rum. Som Agnes Henningsen senare skrev var “bohemen densamma i alla länder”, den representerade en antiborgerlig motkultur, där livsångest, kulturtrötthet och njutning, berusning och vitalism gick hand i hand.
För Hans Jæger bestod bohemmiljön av “männen med de stora behoven, framtidsbehoven, som kan tillfredsställas först under friare, rikare och skönare samhällsformer”, och det var manliga konstnärer som utgjorde kärnan i de nya konstnärskretsarna i Skandinavien och på kontinenten. Men också bohemens kvinnor kände stora “framtidsbehov”. För dem var frihet och frigörelse inte kvinnosakskvinnornas krav på rösträtt, utan en fråga om utlevelse i kärlek och konst. Om bohemmiljöns manliga banerförare väckte skandal, gjorde kvinnorna det i lika hög grad. Som bohemer bröt de mot alla regler för ett anständigt kvinnoliv som hustru, som mor, som hemmets hjärta och hjärna. Och samtidigt var det just denna kvinnlighet som gjorde dem till föremål för dyrkan i bohemmiljön.
Dagny Juel Przybyszewska (1867–1901) förekom som en av de få kvinnorna i kretsen kring kaféet Zum Schwarzen Ferkel i Berlin, centrum för en av 1890-talets många stora nordiska konstnärskolonier. Dit gick skandinaviska författare som Gunnar Heiberg, Holger Drachmann, Ola Hansson och Karl August Tavaststjerna, och där fann man de norska målarna Edvard Munch, Christian Krohg och hans hustru Oda Krohg, som också strävade efter erkännande som seriös bildkonstnär.
August Strindberg var en av de ledande gestalterna kring kaféet “Zum Schwarzen Ferkel”. Dagny Juel Przybyszewska blev med sitt fria och erotiska väsen för mycket för honom. Efter den första fascinationen började han förfölja henne med förtal i brev och diktning:
“Var jag intresserad, så lät jag polisen ta henne för prostitution en mörk kväll, då hon flackade runt. Det är god, gammaldags hämnd!” skriver han till vännen Bengt Lidforss.
Med sitt äventyrliga liv och tragiska öde blev Dagny Juel Przybyszewska en myt, och myten om kvinnan som eggar och inspirerar manliga konstnärer har överskuggat hennes egen diktning, en diktning som kretsar kring det kvinnliga begäret och som också visar ambivalensen i tillvaron som bohemkvinna.
“Hon var norska, mycket slank, med former som en madonna från Trecento, med ett skratt som gjorde män galna. Hon hette Ducha och drack absint utan att bli berusad … Åt varje man hade hon ett eggande ord, lyfte upp honom till sig och stötte bort honom igen.”
Så skildras “Ducha” – den norska författaren Dagny Juel Przybyszewska (1867–1901) – av en samtida tysk författare och konstkritiker, Julius Meier Graefe.
I en av hennes efterlämnade dikter skrivs ambivalensen fram genom en motsägelsefull bild, där jagets “sunda” (kvinno)natur förgiftas, samtidigt som giftet är en kraft som ger visioner och brus av vingar:
Og den kraft jeg drak af dine vande (ditt vatten)
Blev til gift i mine sunde (friska) årer (ådror),
Mens jeg ventet, siddende på runestenen.
Og den gift der trængte i min hjerne
Gav mig magt at tyde stenens runer,
Medens månen blegned bagom skoven (skogen).
Og da solen steg med glands i østen
Så jeg ørnens unge, sterke vinger
Sprede sig lig flammer över himmelbuen (himlavalvet).
Förutom de efterlämnade dikterna består Dagny Juel Przybyszewskas författarskap av fyra dramer och fem korta prosastycken. Både dramerna och prosatexterna är tidstypiska; de bryter med de flesta av realismens konventioner, och språket är lyriskt målande och besvärjande. Drifter och passion präglar Dagny Juel Przybyszewskas kvinnogestalter, och till kärleken mellan man och kvinna knyts alltid en framträdande ångest- och skuldproblematik.
I alla dramerna iscensätts erotiska triangelförhållanden – två kvinnor kämpar om samme man, eller en kvinna är kluven mellan dragningen till två män som ställer olika krav på henne. I Synden och Ravnegård slutar det erotiska spelet med döden; och det är de personer som älskar mest lågmält som offras, nämligen den milda systern i Ravnegård och den äkta mannen i Synden. Men också de segrande, som drivs av demoni och lidelse, slutar som tragiska förlorare. Oron och begäret är inte gjorda för att tillfredsställas, och priset för att skaffa rivalen ur vägen skildras i enaktaren Når solen går ned (När sol går ned) med en outhärdlig ångest och skuldkänsla.
Av Dagny Juel Przybyszewskas författarskap var det bara dramat Den sterkere och fyra prosatexter som gavs ut på norska under hennes livstid (1896 resp 1900). Hon skrev på norska, men var bosatt i Polen. Dramerna Synden och Når solen går ned översattes till polska och gavs ut i Prag år 1899, Ravnegård översattes likaså till polska och framfördes i Krakow 1902. De norska originalen “upptäcktes” först på 1970-talet och gavs ut 1978 under titeln Synden og andre skuespill (Synden och andra skådespel).
Den sterkere (Den starkare), 1896, är intressant därför att den bearbetar kärlekskonflikten på ett nytt sätt, och den kan läsas som ett “svar” på den bild som Ibsen ger av den gåtfulla och begärande kvinnan i Fruen fra Havet, 1888. Motivet är detsamma: En man ur det förflutna dyker upp och gör anspråk på en kvinna som under tiden har gift sig. Men Dagny Juel Przybyszewskas kvinna, Siri, vill satsa allt på sitt äktenskap, för henne är det förflutna förbi, och det är den äkta mannen hon älskar. Att hon ändå, i motsats till Ibsens Ellida, väljer att ge sig av med mannen ur det förflutna, beror på att den äkta mannen, Knut, aldrig visar henne förtroende och inte kan försona sig med att hans hustru har haft älskare före honom.
Prosatexten “Sing mir das Lied vom Leben und Tode” (Sjung för mig sången om liv och död), tryckt på norska i tidskriften Samtiden år 1900, skildrar en kvinna som är krossad av mannens kärlek. Dagny Juel Przybyszewska vänder på bilden av kvinnans eros som livs- och dödsbringande. Hos författarinnan är det den äkta mannens kärlek som beskrivs i en kvävande blomstermetaforik:
“Åh, blommorna i hans kärleksträdgård hade växt sig för yppiga omkring henne, doften hade tagit andan ur henne, blomrankorna hade klängt sig fast vid hennes liv, tills hon hade känt sig bunden till händer och fötter. I hans ögon låg alltid tusen frågor: Älskar du mig? Älskar du mig nu? Älskar du mig så här? … Hon hade känt sig som en skyldig, som inte kan betala tillbaka sin skuld.”
Dagny Juel var läkardotter från en liten stad i Ostnorge. Pianostudier förde henne till Kristiania och vidare till Berlin. År 1893 gifte hon sig med den polske författaren Stanislaw Przybyszewski, och levde med honom i Europas storstäder. Efter några stormiga år lämnade Przybyszewski Dagny, som den 5 juni 1901 sköts till döds av en ung beundrare i Tiflis i Kaukasus. Vid sin död var Dagny Juel fullständigt komprometterad i sitt hemland. Undantagen var konstnärsvännen Edvard Munch som gav henne ett eftermäle som en intellektuell och kultiverad kvinna, seriös i sin konst, och kvinnosakskvinnan Gina Krog, som alltid hade markerat stort avstånd till bohemmiljön.
Anne Birgitte Rønning
Mellan Gud och man
Medan intrigerna i Dagny Juel Przybyszewskas texter är stiliserade, inte bundna till en viss miljö, beskriver hennes författarkollega Anna Munch (1856–1932) konstnärskretsarna mer direkt. Hon är dessutom den första norska författare som valde den kvinnliga konstnären som genomgående huvudperson i sina böcker.
Anna Munch, född Dahl, kom från en högborgerlig Kristianiafamilj och hade avlagt realskoleexamen på Hartvig Nissens berömda skola i Kristiania. Efter skilsmässa från sin förste man, som inte accepterade att hon skrev, gifte hon om sig med en betydligt yngre författarkollega, Sigurd Mathiesen (1871–1958). Hon reste mycket och bodde periodvis i Danmark, och konstnärsmiljön blev hennes verkliga hem.
Anna Munch koncentrerade sig mer på bohemlivets lustfyllda sidor – konst, resor och rörelsefrihet – än på de laster och skuggsidor som hennes manliga kolleger undersökte. Hennes hjältinnor är författare, musiker, sångerskor eller dansöser. De förekommer på kaféer och restauranger, står modell, går på konstnärsmaskerad, diskuterar, dansar och dricker vin. Men bohemskildringen rymmer också konflikter. I Anna Munchs universum finner vi ständigt ett otillfredsställt själsligt begär, ett begär efter ömsesidig förståelse, efter försoning och efter en religiös förklaring. I alla Anna Munchs böcker finner man farliga, omedvetna krafter hos kvinnorna. Författaren försöker registrera detta farliga och följa dess beteende, inte förklara det.
Sigrid Strøm i romanen To Mennesker (Två människor), 1898, blir djupt betagen i en författarvän, men avvisas och sjunker ned i en depression. På ett konstnärspensionat, där hon lever bland vänner, återfår hon sin själsliga balans och inser att hennes känslor inte är besvarade. På grund av skuldkänslor avstår hon emellertid från denna miljö därför att han också bor där. Under en pilgrimsvandring för att ge honom en sista hälsning, förolyckas hon och dör. Man blir straffad när man tar initiativet gentemot män. Sigrids talang som skribent perverteras. Eftersom hon är fixerad vid att förklara sina känslor, bombarderar hon sin konstnärsvän med brev. Efter varje brev får hon en mardrömsaktig känsla av att inte bli förstådd, och hon skriver ännu en gång för att så småningom hamna i ett sjukligt kretslopp.
Också i romanen Verdens Herrer (Världens herrar), 1903, är hjältinnans skrivprocess viktig, men här är det ett terapeutiskt arbete. Under en kris i ett kärleksförhållande, medan Elisabeth väntar på ett livstecken från konstnärsvännen, skriver hon ned deras historia och kompletterar den med dagboksanteckningar. Speciellt intressant är här förhållandet till kropp och sexualitet, som författaren beskriver öppet och frimodigt. Elisabeth älskar allt som har med kroppslig aktivitet att göra. När hon lärde sig simma var det en epokgörande och härlig upplevelse av självkänsla. När hon som vuxen går in i ett erotiskt förhållande, saknas emellertid känslan av frihet och oberoende. Hennes reflexioner över detta “Experiment” var något nytt för samtiden.
“Det var på samma sätt … jag låg i vattnet och lärde mig simma igen, men egentligen mindre ivrigt än då jag som barn hade älskat den gamla konsten … det ligger egentligen ingen djupsinnighet i och mycket att tänka och skriva böcker om rent fysiska handlingar.”
Också i sin mest betydande bok, romanen Glæde (Glädje), 1906, skriver Anna Munch fram barndomens förlorade, men utopiska universum. Glæde har en mer intensiv livskänsla, en fastare komposition och en mer målinriktad civilisationskritik än Anna Munchs övriga böcker. Boken är strukturerad som en utvecklingsroman; lilla Ester växer upp, genomgår prövningar och lidande och dör till slut försonad. I skildringen av Ester ger boken ett intagande och känsligt barnporträtt. Den danska kritiken har pekat på likheter med Karin Michaëlis böcker. Esters kreativitet och livsglädje framställs som en utopi om autentiskt liv.
Skildringen av den kärleksfulla, konfliktfria familjen i slutet av Anna Munchs roman Glæde kan betraktas som en framtidsvision, som en regressiv dröm eller som tribut till en religiös försoningsestetik.
Ester pekar fram emot den androgyna kvinnotyp som Anna Munch presenterar i sitt sista verk, Menneskenes Barn (Människornas barn), 1918. Författaren visar här “det tredje könet” eller “människokvinnorna” som skall komma. I visionen om det nya kvinnolivet betyder kamratskapet med män och det “inre livets växt” mest, dvs en vänskapsallians utan sexualitet och med en religiös, frihetsorienterad dimension. Men förståelsen och närheten mellan systrar får nu också, i motsats till i hennes tidigare verk, stor betydelse.
Astrid Lorenz