Överallt i den kvinnliga 1700-talslitteraturen talas det om dygd. Och man behöver inte leta länge bland samtidens uttalanden om kvinnliga författare och skribenter förrän man stöter på yttranden som att dygden är det enda som ger en kvinna rätt att skriva och att dygden är syftet med hennes verksamhet. Vare sig den skrivande kvinnan uppträder i rollen som vittert fruntimmer, intim dagboksskrivare, religiös bekännare eller livserfaren författare är och förblir dygden hennes främsta kännetecken.
Tag: Kvinnouppfattning
Under 1700-talet etablerar sig den svenska pressen. Och under 1700-talets senare del utkommer en rad tidskrifter som uttryckligen vänder sig till de kvinnliga läsarna: Frustugo Bibliothek, Fruentimmers-Tidningar, Blad för Fruntimer och många andra. I flera av dessa tidskrifter är det en förment kvinnlig röst som talar till läsaren.Utgivarna och skribenterna är emellertid genomgående anonyma, dolda bakom signaturer eller pseudonymer. Könsöverskridande namnlekar var legio, manliga författare antog ofta kvinnligt namn eller intog en ställning som kvinnans förtrogna och bästa vän. De juridiska och sociala omständigheterna var också sådana, att om det verkligen fanns en kvinna bakom texten, kunde hon sällan skriva i eget namn.Samtidigt som det etablerades en intimiserande litteratur, som uttryckligen vände sig till kvinnor, förblev kvinnan ofta osynlig.
Brevgenren blev från och med madame de Sévigné en kvinnogenre. Inte i den bemärkelsen att det huvudsakligen är kvinnorna som skriver brev, utan för att kvinnorna i denna enda genre utgör förebilder för både kvinnor och män.Från madame de Sévigné kommer man via otaliga brevsamlingar fram till Charlotta Dorothea Biehl och finner i henne Nordens svar, i förbluffande ren form, på Frankrikes madame de Sévigné. Den kvinnogenre som madame de Sévigné skapade förvaltade “jomfru Biehl” med säker stilkänsla.
Från och med 1700-talet finns det flera porträtt av kvinnor som direkt eller oftare indirekt ägnar sig åt eget litterärt skapande, och själva framställningen av den skapande kvinnan är på dessa porträtt synnerligen genomtänkt och ibland oerhört utstuderad.
Drottning Kristina har en plats i Sveriges historia som landets regerande drottning åren 1644-1654. Hon abdikerade, varefter hon konverterade till katolicismen, ett steg som vetenskapen ägnat stort intresse. De återstående åren av sitt liv var hon kulturellt och vetenskapligt intresserad och umgicks och brevväxlade i hela sitt liv med flera av sin tids främsta vetenskapsmän.Drottning Kristinas litterära produktion består av två samlingar maximer, en självbiografi, två essäer – en om Alexander den store och en om Julius Caesar – och slutligen hennes brev. Drottningen publicerade själv inte sina litterära verk utan det har skett senare, först av Johan Arckenholtz 1751-60 i Mémoires concernant Christine, reine de Suède, pour servir d’éclaircissement à l’histoire de son règne et principalement de sa vie privée (Memoarer rörande Kristina, drottning av Sverige, för att tjäna belysandet av hennes regeringstid och särskilt hennes privata liv).Kristina skrev på franska, det språk som tidens bildade personer använde.
Sveriges första kvinnliga författere Sophia Elisabeth Brenner skriver mest tillfällesdikter. Hon hyllar kungliga och högre ståndspersoner på bröllop och födelsedagar, vid fältslag och segrar, och hon skriver dikter till sörjande och till de döda. Naturligtvis ihågkoms även vänkretsen, men de flesta mottagarna står ovanför författaren på den sociala rangskalan.Av hennes totala tillfällesdiktning vänder sig två tredjedelar till samhällets översta skikt. Det var dem som det lönade sig att uppvakta, och av samtida vittnesbörd vet man att fru Brenners dikter var efterfrågade och uppskattade. Inte sällan skrevs dessa hyllningsdikter till samtidens intellektuellt eller konstnärligt begåvade kvinnor. Hon diktade även vid kvinnors och barns död.
Mängden skrifter där kvinnors talanger eller brist på talanger diskuterades var stor i 1500- och 1600-talets Europa. Verken är indelade efter genrer och föreligger i både tryckt och handskriven form. Att begrepp som “feminae illustres” (framstående kvinnor), “feminae doctae” (lärda kvinnor), “musa decima” (den tionde musan) har varit kända i Norden är säkert.Medvetandet om “feminae illustres” eller “feminae doctae” tycks främst ha hört renässansen till. Naturligtvis fanns det också tidigare lärda kvinnor men intresset för att räkna dem, gruppera dem och också framskapa dem tycks ha varit ett renässansfenomen som uppstått i progressiva manliga lärda kretsar.
1600-talets danska adelsfru Birgitte Thott var sin tids mest framstående lärda kvinna, en “femina docta”, en “femina illustris”. Hon är en av de få danska kvinnor som vid sin död hedrats med hyllningsdikter på latin, och säkert också den enda som förärats några på grekiska. Hon skulle själv ha glatt sig åt dikterna. I skriften Om ett lycksaligt liv talar hon uppskattande om romarna för att de hade infört en lag om att såväl kvinnor som män skulle prisas med hyllningstal vid sin död.Ett ståtligt tryckt begravningstal på latin, skrivet av Jørgen Rosenkrantz, “hofmester” (hög ämbetsman) vid Sorø Akademi, finns bevarat. Av detta kan man bilda sig en uppfattning om hennes liv. Det ligger i sakens natur att ett minnestal innehåller vissa överdrifter, men Birgitte Thotts språkkunskaper är omvittnade av tillräckligt många för att man i det avseendet skall våga tro Rosenkrantz. Det bekräftas också av hennes egna översättningar, även om de inte täcker alla de språk hon påstås ha behärskat.
Ordet “gynaeceum” kommer från grekiskan och kan översättas med “kvinnokammare”. Under renässansen kom termen att användas som en litteraturhistorisk genrebeteckning: en katalog över kvinnor som utmärkt sig genom eget skrivande eller annan form av konstnärlig eller intellektuell verksamhet.Utmärkande för gynaeceerna är att de är skrivna i systematisk eller alfabetisk uppslagsform. Man slår upp namnet på en berömd kvinna och får i några berömmande ord en presentation av kvinnans egna intellektuella prestationer. Oftast är uppgifterna mycket knapphändiga.I Norden har vi en fin samling av egna gynaeceer. I synnerhet i Danmark är genren rikt representerad. Den lilla svenska samlingen biografier och de tämligen talrika danska och norska samlingarna, som ingår i de danska gynaeceerna, ger intryck av en livlig konstnärlig och intellektuell verksamhet bland Nordens kvinnor under 1600- och 1700-talen. Det ligger nära till hands att tro att förhållandena varit desamma på Island, Färöarna och i Finland. Och att det i Norden har funnits kvinnor som själva ansett sig tillhöra en europeisk “klubb” av kulturella kvinnor.
Norska Dorothe Engelbretsdatter slog in en kil i manssamhället. Hon är känd som den första stora kvinnliga psalmisten i Danmark-Norge. I hennes samtid var det uppseendeväckande att en kvinna stod för en representativ och förkunnande diktarröst.Hennes psalmer fann sin väg in i den muntliga och folkliga kulturen, där de flesta kvinnor befann sig, men vann också inträde i det högtidliga, lärda och mansdominerade kyrkorummet. Skildringar av det dygdiga och det kvinnliga var teman som band samman lågt och högt, amningskammare och kyrkorum. I motsats till sina diktarbröder hade Dorothe Engelbretsdatter ingen profession utöver skrivandet. Hon mötte ståndssamhällets gud, inte som biskop, officer eller skolmästare, utan som kvinna.Hon skrev mellan 60 och 70 psalmer och böner, huvudsakligen samlade i Siælens Sang-Offer (1678) ochTaare-Offer (1685), en större versöversättning av andakter. Hennes levebröd blev till slut diktningen, förutom en mager änkepension. Dorothe Engelbretsdatter blev därmed en tidig, professionell författare som först och främst hade diktningen som inkomstkälla. Det var något enastående för hennes tid.