Print artikeln

Wår swenska Minerva

Written by: root |

Om jag af medfödd drifft för ro skull stundom rimar,
Ehr böijelse syns klar af Edert målerij,
Fast konsten oss ibland har kostat några timar,
Man kan på bättre wis ei oförgäten bli,
Lät afwund grina til, lät döden Schächtan spänna,
För ingendera skräms Ehr pensel ell’ min penna.

Sophia Elisabeth Brenner (1659-1730) riktar sig på detta sätt i en hyllningsdikt till Anna Maria Ehrenstrahl. Denna hade 1717 skänkt ett antal porträtt hon målat till Svea hovrätt, och det är den händelsen som föranleder dikten. Man kan säga att Sveriges första kvinnliga författare här skriver till Sveriges första kvinnliga målare och att det är två av det tidiga 1700-talets Stockholmsdamer som här presenteras i sina yrkesroller. En viss klädsam blygsamhet till trots röjer fru Brenner en yrkesstolthet i dikten. Den konst man utövar är ett verksamt medel mot att bli bortglömd. Ryktbarhetens och duglighetens baksida, avunden, får man stå ut med.

Anna Maria Ehrenstrahl (1666-1729) var dotter till konstnären David Klöcker Ehrenstrahl (född i Hamburg men verksam i Sverige). Hon undervisades i målarkonsten av fadern, kanske för att kunna bistå honom.

Kopparstick, förstautgåvan av Brenners Poetiske Dikter, 1713. Universitetsbiblioteket, Lunds universitet

Dikten till Anna Maria Ehrenstrahl är representativ för författarens produktion på flera sätt. Det mesta av vad Sophia Elisabeth Brenner skriver är tillfällesdikter. Hon hyllar kungliga och högre ståndspersoner på bröllop och födelsedagar, vid fältslag och segrar, och hon skriver dikter till sörjande och till de döda. Naturligtvis ihågkoms även vänkretsen, men de flesta mottagarna står ovanför författaren på den sociala rangskalan. Av hennes totala tillfällesdiktning vänder sig två tredjedelar till samhällets översta skikt. Det var dem som det lönade sig att uppvakta, och av samtida vittnesbörd vet man att fru Brenners dikter var efterfrågade och uppskattade. Inte sällan skrevs dessa hyllningsdikter till samtidens intellektuellt eller konstnärligt begåvade kvinnor. Hon diktade även vid kvinnors och barns död. Av 57 sorgedikter skrevs 24 till eller om kvinnor, sex stycken över barn. Sorgediktens ganska fasta form utnyttjar Sophia Elisabeth Brenner på sitt eget sätt: hon diskuterar med meningsmotståndare i den aktuella kvinnodebatten och försvarar egna ståndpunkter just i sin egenskap av författare och kvinna. Ibland kommer hennes erfarenhet väl till pass. Författaren till den första svenska läkarboken om havandeskap och förlossning hade knappast kunnat önska sig en lämpligare recensent än flerbarnsmamman Brenner. “Jag har en del försökt av självförfarenhet”, skriver hon 1697 med anledning av Johan von Horns Swänska Jordegumma och rekommenderar varmt ett inköp: “Om jag ehr råda får så må wi ej försumma/ at äga hwar och en/ den Swenska Jorde-Gumma.”

“Jag tilstår at jag knapt wet hålla medelmått

med läsa när jag får en Bok som mig behagar”

Vem var hon då, Sophia Elisabeth Brenner? Hon berättar om sin barndom och uppväxt, då hon i sextioårsåldern skriver ned sin “Kurtze Lebens-Beschreibung”, tryckt 1732 i den postumt utgivna Poetiske Dikter. Hon föddes i en tysk köpmansfamilj i Stockholm och fick en god grund för studier. Längtan efter att lära latin väcktes på ett märkligt sätt, berättar hon. En av gossarna i den skola hon sänts till för att lära sig skriva tyska hade synnerligen svårt att lära, och av medömkan med honom lärde sig skolflickan de många latinglosorna utantill, och eftersom hon var flicka kunde ingen misstänka henne för att hjälpa honom. Så småningom fick även hon undervisning i latin, men det började av en tillfällighet, understryker hon – möjligen av taktiska skäl.

Om fördelen med att lära en flicka latin skriver fru Brenner i sin levernesbeskrivning:
“weilen es doch so läppisch liese, wo ein wort Latein in Teutschen Büchern vorkommt, und die Weibes Menschen darüber hingucken müssen, wenn sie es nicht lesen können.”

Eftersom hon annars, som ett barn måste hoppa över latinska ord i tyska böcker, och kvinnomänniskor tvingas att se bort ifrån sådant som de inte kan läsa.

Latinkunskaperna, dokumenterade i dikter och brev, lade senare grunden till hennes stora ryktbarhet.

I både självbiografi och dikter vittnar fru Brenner om sin stora bildningstörst. Familjen blev stor, även om de flesta av de 15 barnen i äktenskapet med Elias Brenner dog tidigt. Hennes man, som var konstnär, tycks ha varit ett starkt stöd och på många sätt uppmuntrat sin hustru till studier, skaffat de böcker hon behövde och stimulerat henne att skriva. Det var nog inte lätt att få tid över till studier och poesi, ty det Brennerska huset tycks ha fungerat som ett mycket gästfritt hem, ja som en litterär och konstnärlig salong. Många av dåtidens kulturpersonligheter kom och gick, t.ex. botanisten och språkforskaren Olof Rudbeck, författare som Johan Runius och Jacob Frese. Utländska gäster på besök i landets huvudstad besökte gärna makarna Brenner för att lära känna den berömda författaren och få hennes namnteckning i sina stamböcker.

Elias Brenner (1647-1717) var från Finland. Ivrig fornforskare och ofta anlitad miniatyrmålare. Hans stora intresse var numismatiken. Hans egen myntsamling såldes liksom den stora boksamlingen efter hans död av änkan.

“Then Lagerkrantz som lärde män Ha länge brukat

Hon igen Sitt Frufolck återstälte”

Kopparstick med »Fru Maria Hiærnes Graf-Skrifft«, 1690. Universitetsbiblioteket, Lunds universitet

Bland vännerna fanns den lärde numismatikern Nils Keder och läkaren, kemisten och författaren Urban Hiärne, en av stormaktstidens största kulturpersonligheter. Tillsammans med Elias Brenner “marknadsförde” de Sophia Elisabeth Brenner både i Sverige och utomlands. De sände prov ur hennes produktion till bemärkta kulturpersonligheter och såg till att ryktet om hennes talang spreds. De hyllningsdikter som blev följden – citatet här ovan är ur Petrus Hesselius dikt – samlade Urban Hiärne och lät trycka 1713, De Illustri Sveonum Poëtria, Sophia Elisabetha Brenner, Testimoniorum Fasciculus. I detta “lilla knippe” dikter ingår hyllningsdikter från Tyskland och Danmark liksom naturligtvis från Sverige, såväl på latin som på folkspråken. Även fjärran länder som Spanien, Italien och det spanska Mexico är representerade. Den lärda nunnan Sor Juana Inés de la Cruz, som var berömd för sin verksamhet i “Nueva España” i slutet av 1600-talet, sände sin hyllning till den för henne säkerligen okända författaren – “musa polare” som hon kallas i dikten – i det fjärran Stockholm. Själv uppmärksammar fru Brenner andra på liknande sätt, exempelvis psalmdiktaren Kingo, i hopp om återgäldad uppmärksamhet.

Fru Brenner lät sig även övertalas att utge sina dikter i tryck. Urban Hiärne hade inbjudit allmänheten att prenumerera på den “vackra fruns” poetiska skrifter. Ett förköp skulle ge rabatt, om man genast erlade hälften av de fem karoliner som diktsamlingen skulle kosta.

“Alt lika fuhla fel alt lika täcka Dygder

Man werklig daglig dags hos begge Könen ser”

När Aurora Königsmarck och hennes väninnor 1684 uppfört Racines drama Iphigénie inför hovet i Wrangelska palatset, skrev Sophia Elisabeth Brenner sin första dikt till kvinnans ära.

Kopparstick, 1690. Universitetsbiblioteket, Lunds universitet

Hon är den Högstas Bild, Naturens Mäster-Stycke
All Deijlighets begrep, ett owärdeligt Smycke
Af Himlens milda Hand beredd och sammansatt.

Med anspelning på skapelseberättelsen i första Mosebok lyfter fru Brenner fram kvinnan som människa. Hon var påverkad av de franska salongernas kvinnodebatt, som nådde Sverige vid denna tid. I familjen Brenners bibliotek fanns flera av de avancerade skrifterna i ämnet, och i fru Brenners hyllningsdiktning speglas argument från debatten. Hon tar upp en diskussion med sina meningsmotståndare, refererar deras åsikter och kommer med motargument. Är det nyttigt för kvinnan att få utbildning, blir hon inte fördärvad, ja rent av lastbar, av studier?

Men om det wore så at Qwinnan wore bygder
Mer swag och mera slem/ som mången föreger
Då styrckes mina skiäl at hon så mycket mera
Bör hielpa sitt Förnufft bör läsa och Studera.

Visst är män och kvinnor olika, understryker fru Brenner. Män har mycket större kroppskrafter, just däri består deras styrka, och kvinnan skall vara spröd och behagfull. Men båda könen har lika gott förstånd, och själen är könlös, “är hwarken hon ell’ han”.

De sida kiortlar stå oss ingaledz i wägen
At icke wi så lät och lika långt ändå
I alla Dygder fram som wåra Mannfolck gå.

I bröllopsdikterna går fru Brenner gärna in på vad samlivet innebär för de båda kontrahenterna, kanske mest för kvinnan. Författaren ger kloka råd ur egen erfarenhet. Att hustrurollen var den tyngsta och medförde mycket lidande dolde hon inte. Själv var hon ju oupphörligt i grossess, fick missfall, födde barn och upplevde att flera av dem dog. Men hustrurollen var också viktig. Kvinnan kunde i äktenskapet ge goda råd och utöva ett mildrande inflytande på mannen. De nygifta får dock av fru Brenner rådet att från början ställa in sig på svårigheter. Ändå trodde hon på lyckliga äktenskap. Enighet – utan att någon var över- eller underordnad – var hennes ideal, och hon visste att detta var möjligt. Hon knöt även an till framväxande tankegångar, som ifrågasatte gällande lagstiftning om giftomannens godkännande av ett äktenskap. En flicka borde kunna neka om man föreslog henne ett giftermål som föreföll bli olyckligt. “En ung bör älska ungt!”

Sophia Elisabeth Brenner var inte radikal i alla avseenden. När hon diskuterar vad som passar sig för kvinnor, ställer hon sig tveksam till sysselsättningar inom astronomi och naturvetenskap.

Man tål ej Qwinfolck stort som efter Månen skytta,
Och bland sit Husgeråd, Tub, Glob, och måttstaw’ flytta.

Hon tog inte heller kvinnans parti i alla sammanhang. Visst finns det kvinnliga svagheter, menade hon. En viss “blödighet” kännetecknar nämligen många kvinnor. De har lätt för att gråta och ger ofta upp i motgång. Dessutom klagar fru Brenner på kvinnors avundsjuka, men den sjukan finner hon å andra sidan också hos sina skaldebröder. Slutsatsen blir nog ändå att “lika fuhla fel” och “lika täcka Dygder” återfinns hos bägge könen.

“Jag wil en bönskrifft här wid edert möte te”

På riksdagens bord låg 1723 en liten dikt, en böneskrift på vers. Sophia Elisabeth Brenner är nu drygt 60 år och änka sedan sex år tillbaka. Hon har haft en central ställning i huvudstadens litterära värld, hon har mottagit hedersbetygelser – Sebastian Kortholt från Kiel har t. ex. dedicerat sin skrift De puellis poetriis (Om kvinnliga diktare) till henne – och medaljer har präglats över henne som bemärkt författare. Hennes dikter vid bröllop och begravningar har stått högt i kurs, fått hedersamma placeringar i samtryck och givit inte bara heder utan även – får man förmoda – inkomst. Nu, 1723, har mycket ändrat sig och därför är en hänvändelse till riksens ständer nödvändig.

Jag ser imedlertid Högädelborne Herrar,
Samt af de flere Stånd utwalde Herrdagsmän,
Hur’ dag från dag ty wärr! mitt tilstånd sig förwärrar,
Men som en ringa Rest af lönen står igen,
För min framledne Man; ty wil Jag mig förmoda,
At Ehr Wälwillighet mig lembnar den til goda.

Elias Brenner: Thesaurus Nummorum Sveo-Gothicorum, 1691. Universitetsbiblioteket, Lunds universitet

Den uppburna författaren befinner sig alltså i penningnöd, och det hon nu ber om är makens innestående lön. Men det är inte bara en ekonomisk bristsituation hon upplever. De som gynnat och stöttat henne ekonomiskt eller med att sprida hennes dikter är gamla eller borta. Det är tio år sedan Poetiske dikter utkom, fru Brenners rykte som författare är fortfarande gott, men hyllningsdikter från när och fjärran strömmar inte längre in. Själv hade hon ofta talat om att sluta dikta, men under dessa år på 1720-talet är hon mer verksam än någonsin och uppvaktar brudpar med tryckta poem eller hyllar bortgångna bland vänner och adelsmän. Kanske är även detta ett uttryck för att hon behövde få inkomster av sitt författarskap. Karriär och befordran hade naturligtvis aldrig utgjort motivet för hennes skrivande, men beskyddare och välvilliga gynnare bland de burgna var minst lika viktiga för henne som för hennes manliga kolleger. Mycket talar för att man måste se fru Brenner som en yrkesförfattare och att hon själv uppfattade sig så. Klagomål över stora omkostnader för tryckning av alster, medvetenhet om ekonomiskt lämpliga målgrupper och kombinationen av blygsamhet och självkänsla talar i den riktningen.

I dikten till ständerna skriver hon:
“Hwar swensk som läsa kan, wet at jag gierna skrifwer,
Jag tilstår mig och ha som oftast smak däri.”

Hur gick det för henne? Vilket svar fick hon av riksens höga ständer? Hon fick makens innestående lön, och mer därtill. Trots rikets ansträngda finanser och stora behov av åtstramningspolitik fick hon även en författarpension om 200 daler silvermynt, vilket mer än något annat vittnar om den uppskattning hon rönte i sin samtids Sverige. Hon är inte den första som får en sådan pension, ty två år tidigare hade latinskalden Gustaf Lithou fått det i syfte att föröka landets ära. Men hon är den första kvinna som vederfares denna heder. Det skulle dröja innan författare kunde överleva utan att huvudsakligen uppträda som “gift- och grift-skald” eller vara prisgivna åt välvilliga gynnare.

Ho wet hwad sådan Gunst uti de ådrar stela
För kraftig werckan har, kan skie Jag än en gång,
Med rychtet stämmer in för menigheten hela,
Och mig erkienslig ter med någon wärdig sång,
Åt den man allmänt sig i långa tider fägnar,
Och tackar, se’n Jag all, Ehr än på mina wägnar.

Med dessa avslutande ord till riksdagen 1723 aviserar fru Brenner ett tack för eventuellt positivt svar på böneskriften. Eftersom hon mycket väl förstår att man uppfattat hennes insats som något av nationellt värde, svarade hon helt följdriktigt med en dikt som i ämnesval och form skulle kunna bidraga till nationens litteratur. Wårs Herres och Frälsares Jesu Christi alldra heligaste Pijnos Historia är med sina 375 strofer fru Brenners längsta dikt. Enligt annonsen i Stockholms Post-Tidningar 1728 kunde man få köpa den hos fru Brenner på Hornsgatan.

“Oss bör ej utan sorg på Jesu pina tänka”

Christine de Pisan. Project Gutenberg/Wikimedia Commons

I Tyskland hade man i hundra år skrivit dikter som skildrade Jesu lidande oftast återgiven enligt bibeltexten. Inslag av meditation och reflexion blandas med en engagerad berättares försök att förmå läsaren att se händelseförloppet framför sina ögon. Den tyska passionsdikten utformades i överensstämmelse med barockens stilideal och retorikens regler, och så är också fallet med den dikt som fru Brenner skrev som tack till ständerna. Naturligtvis hade hon läst åtskilliga av de dikter som skrivits på hennes andra modersmål, men hon hade säkerligen också inspirerats, i ämnesval och behandling av lidandeshistorien, av Haquin Spegels passionspredikningar, som trycktes ungefär samtidigt med böneskriften till ständerna. Det är svårt att se den enskilde författarens tankar bakom en dikt, skriven vid en tid då talang för imitation ansågs kunna visa författarens konstfärdighet. Kanske är det ändå fru Brenners erfarenheter som kvinnlig författare som ligger bakom inlevelsen i den missunnsamhet och avund som sägs vara bakgrunden till den religiösa maktens vilja att bringa Jesus ur vägen:

En må så wijs, så mild, så from ell helig wara,
Blir han man obekänd [dvs. är han bara obekant] så har thet
ingen fara, …

Men winner han beröm och börjar allmänt nämnas,
Få si, hwad witsord tå åt all hans förmon lämnas;
Nei dygden är thet ei, som retar afwunds man;
Men rychte, ros och prijs, som plägar föllja dygden,
Thet är’et, som ty wärr, mäst buller giör i bygden,
Hälst, någon del therwid tycks afgå för en ann.

När smaken senare under 1700-talet ändrades, började man tala om Sophia Elisabeth Brenner i mindre positiva vändningar. “Det vackraste i hennes samlade skrifter äro planscherna”, heter det när man började skriva litteraturhistoria.

Carl Julius Lenström: Svenska poesins historia utkom i två delar 1839-1840.


Wrangel noterar denna smakförändring i Frihetstidens odlingshistoria 1895: “Fru Brenner, hvars poesi af Gustavianerna beskrattats såsom för stelt och torrt allvarlig, af romantikerna såsom för småförståndigt moraliserande, och af båda såsom i hög grad platt och trivial, skattades af sin samtid högt, icke blott såsom en lärd kvinna, en ny Maria Schurman, utan äfven såsom en utmärkt vitterlekare.”

Det var inte många, säger Wrangel, som i början av 1700-talet så riktigt och så rent behandlade svenska språket. Eftervärlden har fällt oblida ord också om fru Brenners passionsdikt – om den överhuvudtaget nämnes. Torr och tråkig har den ansetts “tålamodsprövande”, säger Wrangel. Där finns dock en innerlighet som skymtar fram, ett stråk av känsla och gudsförtröstan, och den lästes gärna av fru Brenners samtida. Jacob Frese uppvaktade med en hyllningsdikt, när Jesu Christi Pijnos Historia trycktes, och han inspirerades av fru Brenners dikt till sina egna Passions-Tankar. Ett tecken på popularitet kan också vara, att den på nytt gavs ut 1752. Carl Christoffer Gjörwell, utgivaren av Den Swänska Mercurius, för fru Brenner på tal i ett brev till en vän i januari 1758. Den han egentligen diskuterar är fru Nordenflycht: “Hon egalerar dock aldrig fru Brenner”, skriver han “som var lärd och vitter på en gång. Jag vet ej om något af fru N. poetiske arbeten kan i styrka af tankar, och det i en följd af lifliga målningar, jämföras med fru Brenners Passionssånger, oaktadt denna senare hade liten teinture af den nyare fransyska litteraturen och smaken samt icke raffinerat sitt genie därmed såsom fru N. gjorde.”

Skildringen av Jesu lidande ger författaren till Jesu Christi Pijnos Historia anledning till reflexion över den egna döden och det eviga livet:

Min trogne Löfftes-Man, min tilförsicht i nöden!
Tu, som för min skull här äst worden dömd til döden;
När som min Siäl på nytt med kiöt skal klädas om
Lätt tå tin dödsdom mig til salig fördehl lända,
At iag tit ansichte må skåda utan ända,
Frikallat genom tig, för rättegång och dom.

Tå skal iag, tig til pris, en bättre lofsång siunga;
Här biuder iag wäl til, fast hwarken tohn ell’ tunga
Så redebogen fins, som andan willig är;
Men underwijs tu then igenom tinom anda,
Lätt then, med råd och hielp, mig framgent gå tilhanda,
Så hittar iag wäl på hwad tig behaga lär.

Min trogne löftesman, min tillförsikt i nöden, Du som här för min skull är dömd till döden; När min själ på nytt igen skall klädas om med kött, låt då din dödsdom lända mig till en salig fördel så att jag må skåda ditt ansikte utan slut, frikallad genom dig i stället för rättegång och dom.

Då skall jag dig till pris en bättre lovsång sjunga. Här bjuder jag väl till, fast varken ton eller tunga visar sig så rustad som andan är villig. Men undervisa du den genom din ande, låt den komma mig till hjälp allt framgent med råd och hjälp, så hittar jag väl på vad som lär behaga dig.

C.N. Cochin, Pallas Athena omgiven av sju genier, etsning 154,52, Den Kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn © SMK Foto

Sophia Elisabeth Brenner hade bara några få år kvar att leva. Den 70-åriga författaren – “wår swenska Minerva”, som det hette i hyllningsdikten av skalden, senare poesiprofessorn i Åbo, Torsten Rudeen – slutade sitt verksamma liv 1730, uppmärksammad och hyllad som lärd och som kvinna högt upp i åren. “Med qwinnor går ju elliest så/ Odödligt namn the sällan få;/ The tol’ ey krutrök luchta”, hade Petrus Hesselius – författare till en versifierad beskrivning av Bibelns kvinnor – skrivit en gång när han och fru Brenner utbytte artigheter och tankar om kvinnors etiska fostran – naturligtvis på vers. Fru Brenner hade lyckats bryta igenom den mur av tystnad och bristande intresse som oftast omgärdade skrivande kvinnor på hennes tid.

Sophia Elisabeth Brenner var ju inte den första kvinnan i Sverige som producerade litteratur. I samtiden fanns en hel rad skrivande kvinnor. Aurora Königsmarck och Ebba Maria De la Gardie hörde till dem, men de skrev enbart för sina vänner och “sökte ej författarära”. Deras diktning publicerades inte och blev därför känd i vidare kretsar långt senare. Men Sophia Elisabeth Brenner var den första kvinna i Sverige som skrev så betydande poesi att hon omedelbart blev publicerad och känd. Hon valde dessutom i medvetet språkpatriotiskt syfte att skriva även på svenska vid sidan av tidens stora internationella språk.

Bernt Olssons ännu opublicerade ordfrekvensundersökning av 1600- och 1700-talets svenska litteratur visar på ett varierat språk med ett stort antal unika ord i fru Brenners diktning. Möjligen speglar detta en medveten språkpatriotism hos henne.

Hon var medveten om sitt värde som kvinna i förhållande till männen, och hon insåg också vilka problem som hon och hennes medsystrar hade. Och hon var med om att i Sverige introducera den internationella debatten om kvinnor och bildning. Hon stimulerade sin blivande svärson Petrus Hedengrahn till en avhandling om lärda kvinnor, Mulieres Philosophantes (Filosoferande kvinnor), och medverkade aktivt vid dess tillkomst 1699. I varje fall delade hon avgjort den uppfattning om kvinnans själsliga kvaliteter och förmåga till studier som där framlades och som var karakteristiska för 1600-talsdebatten på kontinenten. Hennes originellaste insats torde nog när allt kommer omkring vara att hon överförde humanismens tro på “människan” till att gälla också kvinnan.

Karin Westman Berg och Valborg Lindgärde

Oh, du musernas förnämsta avkomma

– om Brenners latinska korrespondens

Sophia Elisabet Brenner: Poetiske Dikter, 1713. Universitetsbiblioteket, Lunds universitet

Sophia Elisabeth Brenner är med rätta bäst känd för sina dikter på svenska. I likhet med övriga nordiska språk var svenskan vid denna tid inte särskilt väl tillgodosedd vad gäller god nationalspråklig diktning. Förutom dikterna finns av Brenners hand även ett mindre verk som trots att det är skrivet utan egentliga konstnärliga ambitioner ger en inblick i den miljö hon levde i, hennes kunskaper, arbetsförhållanden, självuppfattning m.m., som alltsammans utgör en del av bakgrunden till hennes diktning. Texten i fråga är en i stort sett obehandlad latinsk brevsamling som omfattar drygt 30 brev och små biljetter till och från Sophia Elisabeth Brenner. Breven är skrivna under en dryg tioårsperiod och ligger (på ett undantag när) opublicerade på Kungliga biblioteket i Köpenhamn. De ger inte endast ett personligt porträtt av människan Sophia Elisabeth Brenner utan också en unik bild av en lärd nordisk kvinna. Nio brev och en blomsterteckning är av Sophia Elisabeths egen hand, i original eller avskriven i mottagarens anteckningsbok. Mottagaren till breven var dansken Otto Sperling d.y. Bland Sperlings brev till Brenner finns även en latinsk dikt.

Korrespondensen sträcker sig över en period på drygt tio år, från 1696 till 1708. Det är framför allt tre ämnen som behandlas i breven: de lärda kvinnorna, brevskrivarna själva och numismatik. Sophia Elisabeth Brenners man, Elias Brenner, var en känd numismatiker. Härigenom stod han i förbindelse med Otto Sperling, som ägde en stor myntsamling och var ryktbar utomlands för sina numismatiska kunskaper. Av brevväxlingen mellan Otto Sperling och Sophia Elisabeth Brenner framgår att inte heller hon saknade kunskaper i ämnet. Sperling skriver senare i sin levnadsteckning av Brenner i De foeminis doctis (Om de lärda kvinnorna) att “hon hjälpte sin man att skriva hans vetenskapliga uppsatser.”

Sperling var dock främst intresserad av Sophia Elisabeth Brenner personligen, och det är denna aspekt som kommer att utvecklas här. Sperling kände till henne sedan någon tid men hade aldrig varit i kontakt med henne. När han ca 1696 förelades några av hennes dikter skrivna på latin, tyska, franska och italienska, blev han så förtjust och imponerad att han skrev ett brev till henne. Det kom att dröja ända till 1713 innan Brenners Poetiske Dikter kom ut i tryck, och det är inte helt osannolikt att Sperling hjälpte till att ombesörja den första utgåvan. Här ingår för övrigt det enda brevet ur samlingen som förekommer i tryck.

Sperling berättar i sitt brev till Brenner att han arbetar på “ett verk om lärda kvinnor” (opusculum de eruditis foeminis). Det handlar om kvinnor, “som i sina skrifter har nedskrivit sitt vetande till glädje för den lärda världen”. Två svenska kvinnor finns där redan, säger han, Katarina Bååth och Catharina Gyllengrip. De står mycket riktigt i handskriften som nummer 550 och 551. Drottning Kristina, nummer 161, omnämns inte som svenska. Brenner blir nummer 728. Sperling vill veta om det finns andra svenska lärda kvinnor, vilket han menar att hon bör känna till.

Efter att på detta sätt ha mjukat upp henne för att förhindra att hon av blygsamhet underlåter att svara – vilket förväntades av en dam – framför han sitt egentliga ärende: att be om hennes curriculum vitae. Otto Sperling titulerar henne med det passande epitetet “Doctissima Foeminarum” (du lärdaste bland kvinnor): “Men tillåt mig be om detta enda, du lärdaste bland kvinnor – att du inte tvekar att nedskriva din levnadshistoria åt mig”.

Oh, du Musernas förnämsta avkomma (Nobilissima Musarum proles) kallade Otto Sperling Sophia Elisabeth Brenner med en av tidens mest högstämda hyllningstitlar till lärda kvinnor.

Sperling upplyser henne om att han tidigare har mottagit levnadsbeskrivningar från andra lärda och berömda kvinnor, t.ex. från danskan Anne Margrethe Qvitzow, vars fyra sidor långa egenhändigt skrivna latinska levnadsbeskrivning finns bevarad, och italienskan Helena Corner, som han med några av hennes latiniserade tillnamn benämner Piscopia Cornara. Helena Corners brev, som förmodligen har varit skrivna på latin, finns inte bevarade, men en lång artikel om henne i De foeminis doctis visar att Sperling med stort intresse samlat material om henne.

I De foeminis doctis finns en knapphändig notis på svenska om Sophia Elisabeth Brenner i tredje person, som mycket väl skulle kunna vara avfattad av henne själv. Bland annat tyder en anmärkning av författaren själv om att han/hon av blygsamhet (modestia) inte vill lämna fler upplysningar om att Brenner själv är författaren. Vem annars skulle haft betänkligheter att skriva berömmande om henne?

Sperlings och Brenners latinska korrespondens innehåller ingen egentlig levnadsteckning, snarare svar på konkreta frågor av biografisk art, t.ex. om hennes härstamning. I den andra utgåvan av Poetiske Dikter (1732) upptas fyra sidor av en självbiografi skriven på tyska.

De brevavsnitt som berör Brenners och Sperlings personliga relation är mycket finstämda. Här pågår samtal mellan två jämspelta medelålders – och åldrande – människor. Utan att någonsin ha sett varandra går de igenom hela förrådet av utsökt formulerade artigheter och blir så småningom allt mer förtroliga. Brenner beklagar sig över att det är svårt för henne att få tid över till sitt skrivande. Hushållsarbetet och de många barnen upptar en stor del av hennes tid. I den korta tyska självbiografin talas det om 15 levandefödda barn. Sperling förstår henne väl men uppmanar henne att inte ge upp. Förlora inte tilliten till dina skuldrors styrka, skriver han 1699. De kan bära mer. Du kan vad du vill. Härom hyser jag inga tvivel. “Hushållsarbetet skall självfallet göras, men studierna och diktningen får du inte underlåta – du Musernas förnämsta avkomma.”

Blomma tecknad av Sophia Elisabeth Brenner, Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn

Behovet att ytterliga lära känna varandra uppstår efterhand som korrespondensen fortskrider. I en snårig meningskonstruktion i ett brev från 1705, som i likhet med mycken nylatinsk brevlitteratur är begriplig men långt ifrån följer det klassiska språkets regler i sin uppbyggnad, uttrycker Sophia Elisabeth sina innerliga förhoppningar om att få se honom: “Vilken glädje, vilken nytta skulle jag inte ha av att få tala med dig ansikte mot ansikte, att vara där du är, och öppna mitt hjärta; eftersom omständigheterna nu är sådana att något sådant knappast är att hoppas på, ber jag dig att du inte låter dina välvilliga känslor förminskas; kanhända är det gudarnas mening att vårt förhållande skall vara desto starkare och förtroligare, eftersom vi enligt deras vilja lever skilda åt.”

Även Otto Sperling överväger möjligheten att de skulle kunna mötas. På ett ställe beklagar han att han börjar se gammal ut. På ett annat skriver han att han i sina tankar är henne nära. I ett brev från Brenner till Sperling har han lagt dit ett utkast till en dikt från honom till henne. Om det någonsin blev avsänt är omöjligt att veta. Inte heller är det möjligt att avgöra om Brenner för Sperling här är en musa och inspirationskälla till egna latinska skaldeförsök, eller om han röjer sådana känslor som han annars inte kan yppa.

Oscula cum mittam, Tibi non nisi mitto pudica,
Sique minus placeant coetera, sunt vetera.
Et si, quod nolim, si offendunt ista pudorem,
Tuque pudorque Tuus tollat et ejiciat.
Sic volo; vel quidquam si demere forte timebis,
Nomine iam fient cuncta pudica Tuo.

Dikten inbjuder dock till ett tolkningsförsök (som möjligen inte stämmer helt med originalet) :
Kyss, som jag sänder till dig,
sändes endast, om kyssen är kysk.
Andra, som du helst vill slippa,
säger vi bara är “gamla “.
Skulle de första – det hoppas jag ej –
Kränka din blyghet,
Kastar du kyssarna bort. Du och
din kyskhet kan vraka dem.
Det är min önskan. Men skulle du
frukta att avlägsna något,
allt är redan kyskt, rentvått
igen av ditt namn.

Dikten är skriven på elegiskt versmått, kärlekslyrikens klassiska meter, som består av en hexameter omväxlande med en pentameter. Sperlings dikt är gåtfull och språkligt problematiskt. Vad innebär exempelvis “vetera” (gamla) och “demere” (avlägsna)?

Vad en korrespondens som Sophia Elisabeth Brenners och Otto Sperlings egentligen avslöjar om brevskrivarnas innersta förhoppningar, glädjeämnen och besvikelser i relationen är osäkert. Desto klarare framträder bilden av den kulturella miljö de befinner sig i. Naturligtvis är det få människor förbehållet att kunna uttrycka sig obehindrat på latin. Inte minst gäller detta kvinnorna. Liksom Sperlings är Brenners språk ledigt och otvunget, ett brukslatin baserat på klassiskt latin. Det är ett språk som, trots att det är litterärt och snarare har skrivna än muntliga förebilder, främst guldålderns latin, ändå tillåter nya ordbildningar och “olämpliga” satskonstruktioner, blandar tempus och modus och ibland har “felaktig” ordföljd. Härigenom blir språket levande. Den som talar eller skriver ett sådant latin kan tillåta sig vissa friheter.

En korrespondens som Brenners och Sperlings är nog så ärbar, men ärbarheten har undertoner, vilka endast är tillåtna om de formuleras så elegant som här. Breven visar något av den frihet som de lärda kvinnorna ägde. På latin kan de fritt uttrycka kärleksfulla och varma känslor utan att beskyllas för omoral. De kan även motta liknande brev från främmande män och till och med visa breven för sina äkta makar. Latinet verkar kallt och stelt för den som inte behärskar det. Befinner man sig väl inom den nylatinska kulturkretsen, är man inte minst som kvinna oförhindrad att skriva vad man vill, vilket skulle väckt avund hos andra, om dessa hade förstått vad det var som pågick. Kvinnlig lärdom framkallade inte alltid rädsla hos männen; många män fann den underhållande, stimulerande och utmanande. De lärda kvinnorna avkrävde männen respekt och humor, vilket tvärs över könsgränsen skapade en intellektuell gemenskap, som inte alls var så avkönad som den kunde verka utifrån.

Marianne Alenius