Print artikeln

Min kiära Syster och oförlikneliga Wän!

Skriven av: Lisbeth Larsson |

“Skal då manskönet ensamt, oemotsägligen och oupphörligen styra bokpressarna här i landet?” frågar sig Snällborg i Frustugo Bibliothek 1770 och fortsätter:

“… är det ett owedersägeligt beslut at all wår swenska Läsning skal wara innesluten inom Post-Tidningarne och Dageligt Allehanda? Eller månne wi alt framgent skola låta oss nöga med herrarnes parti-gräl, politiska discourser och statsinteressen? Nej, mina älskwärda fruentimmer, wi måste wäl än en gång återtaga den rättigheten, at fölga wår egen smak.”

J. Pasch: Hönstavlan, 1747, Grh 801, Nationalmuseum, Stockholm

Under 1700-talet etablerar sig den svenska pressen. De politiska nyhetstidningarna, där Post- och Inrikes Tidningar från 1645 länge vaktat sitt monopol, blir betydligt fler och lokala nyhetstidningar dyker upp i Göteborg och Uppsala och även i många mindre städer som Karlskrona, Jönköping och Nyköping.

Sveriges första nyhetstidning Post- och Inrikes-Tidningar har, med smärre uppehåll utkommit alltsedan 1633 och är världens äldsta ännu existerande tidning. Numera innehåller den dock endast legala kungörelser och statistiska notiser.


Under 1730-talet och några decennier framåt trycks en rad lärda och moraliska tidskrifter med modersmålet och sedernas naturalisering som program. Och under 1700-talets senare del utkommer en rad tidskrifter som uttryckligen vänder sig till de kvinnliga läsarna: Frustugo Bibliothek, Fruentimmers-Tidningar, Blad för Fruntimer och många andra.

I flera av dessa tidskrifter är det en förment kvinnlig röst som talar till läsaren. Snällborg i Frustugo Bibliothek använder ett förförande “vi” och intar den tidsmässigt adekvata kvinnliga platsen “wid Sybogen den 1 Sept 1770”, när hon signerar sin anmälan. Dessa fruntimmerstidningar tycks alltså vara ett uttryck för tidens kvinnliga röst. Utgivarna och skribenterna är emellertid genomgående anonyma, dolda bakom signaturer eller pseudonymer. Könsöverskridande namnlekar var legio, manliga författare antog ofta kvinnligt namn eller intog en ställning som kvinnans förtrogna och bästa vän. De juridiska och sociala omständigheterna var också sådana, att om det verkligen fanns en kvinna bakom texten, kunde hon sällan skriva i eget namn. Samtidigt som det etablerades en intimiserande litteratur, som uttryckligen vände sig till kvinnor, förblev kvinnan ofta osynlig.

Ytligt sett ter sig 1700-talets svenska press helt mansdominerad frånsett fruntimmerstidningarna. Men tittar man i förteckningar över ägar- och utgivarförhållandena blir bilden något mer komplicerad. Här ser man å ena sidan att så gott som alla fruntimmerstidningar gavs ut av män. Endast en kvinnlig utgivare och författare är belagd i sammanhanget, Catharina Ahlgren, som under pseudonymen Adelaide gav ut Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer (1772-1773). Å andra sidan skymtar kvinnonamn både här och där i samband med övrig press. Studerar man de bibliografiska uppgifterna angående exempelvis Carlscronas Wekoblad, en framgångsrik lokal nyhetstidning som gavs ut från 1753 och långt in på 1800-talet, kan man rentav ana en matrilineär ägar- och utgivardynasti bakom de många mansnamnen.

Liksom Anna Maria Lenngren diktar Olof von Dalin i “Then Swänska Argus” några ord till den kära dotter han inte har: “Min unga Cloris, märk:/ Naturen har i dig lagt ned et Mästerwärk”, skriver han till ett av sina vänners barn:
En Lykta i ditt hus,
en Stierna i ditt kön.
Giör eij din Man til Slaf,
om han det ei förtjänar,
Upfostra Gud til lof dem
Gud ditt Lif förlänar;
Men lägg dig intet in
i det du eij förstår:
En Gosse annan väg til frögd
än Flicka går.

Johan Tobias Sergel, Fru Ullman och John Hill, NMH Z 39/1957, Nationalmuseum, Stockholm

I den kända tidnings- och förlagsfamiljen Momma kan man också skymta en stark kvinnlig kompetens bakom de kompakt manliga ägarstrukturerna. Med Peter Momma inleds en ny era inom såväl tidningsväsen som tryckerikonst och förlagsväsen. Med Stockholm Gazette bryter han 1742 Post- och Inrikes Tidningars hundraåriga monopol på politisk nyhetsförmedling, och med Stockholms Weckoblad startar han 1745 Sveriges första lokala nyhetstidning. Han inför en rad nyheter inom boktryckeriet, och han öppnar en framgångsrik bytesbokhandel i Stockholm.

När den 27-årige Peter Momma köpte sitt första boktryckeri 1738 hade han nyligen ingått äktenskap med den tio år äldre, förmodligen holländskfödda Anna Margareta von Bragner. Enligt gängse presshistoriska uppgifter är det hon som redigerar Stockholm Gazette de första åren, och man brukar tillskriva henne författarskapet till den enda svenska moraliska tidskriften med kvinnlig signatur. År 1738 gav Peter Momma ut den anonyma Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga. Nyligen ankommen til de dödas Rijke, vilken många anser vara ett verk av Margareta Momma, inte minst på grund av den undermåliga språkbehandlingen.

Det äkta paret Momma bygger under några decennier upp ett omfattande och framgångsrikt familjeföretag med tryckpressar, tidningar och böcker, som 1771 – året före parets död – överlåts till sonen Wilhelm. Men han rymmer nästan omedelbart med kassan, och svärsonen Henric Fougt, som 1762 ingått äktenskap med Mommas dotter Elsa, blir ägare till företaget. Henric Fougt beskrivs som en oerhört driftig typograf och förlagsman. Han lanserar en rad nya stilsorter i Sverige, bland annat Baskerville, och han utvidgar den skönlitterära utgivningen. När han dör 1782 övergår förlaget till änkan, och under Elsa Momma-Fougts ledning utvidgas det ytterligare. Hon profilerar dessutom förlagets utgivning av skönlitteratur och gör en rad lyckosamma satsningar på blivande klassiker som Cajsa Wargs kokbok och Kronprinsens ABC-bok. Elsa Momma-Fougt driver sedan förlaget tills hon, 67 år gammal, överlåter det på sin son. När denne efter ett par decennier går i konkurs blir förlaget en viktig byggsten i Norstedt och Söner.

Den socioekonomiska strukturen och samhälleliga konventioner har en tendens att göra kvinnor som Brita Vinqvist, Margareta Momma och Elsa Fougt osynliga, medan de på andra håll skapar kvinnor som inte finns. En Fri-Murares lefvernes beskrifvning, utgifven af et fruntimer kallar till exempel Anders Säfström den roman som han till större delen översatt från den franske författaren Antoine Prévost, när han 1754 låter publicera den som följetong i Brita Vinqvists Carlscronas Wekoblad. Och i den berättelsetradition av intimiserande, känslosam och moraliserande litteratur där Säfström/Prévost finns, manas kvinnan ständigt fram. Hon uppträder ofta som författare, men hon är framför allt den tänkta läsaren och det huvudsakliga ämnet.

James Gillray, The fashionable mamma, 1796, Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn

Kvinnan och kvinnligheten är ständigt återkommande ämnen i den privatiserande berättartradition som etableras med de moraliska tidskrifterna och som fortsätter i de borgerliga familjeromanerna, fruntimmerstidskrifterna och annan intimiserande litteratur. Åter och åter diskuterar man hennes fel och brister och önskvärda dygder. Omtanken om henne, intresset för henne och aggressiviteten mot henne är överväldigande, fascinerande och frånstötande.

“Ädla Fruentimmer, det har fallit mig in, at om jag af de obetänksamma hade fått en örfil, hwargång deras wrede upprest sig mot mig i detta åhr, och ett famntag för hwargång jag kommit i Gunst igen, så hade Argus undergådt så många ändringar, som trots något Fruentimmers-Sinne på hela dygnet. Men ehuru det är, så hoppas jag likwäl, at nu äga de Förnuftigas och dygdigas ynnest, liksom jag ock menar, Gudi lof, at wara hatad af alla Etterbiggor, Slynor, Hafsor, Sqwallror, Nipptippor, Rasbyttor och kåta Tingestar. Mina Ädelmodiga Läsarinnors behag och det andra fölliets missnöije är alt, hwad min Argiska äregirughet önskar.”

Så skriver Olof von Dalin i Then Swänska Argus 1733, Sveriges enda riktigt betydelsefulla moraliska tidskrift.

När tidningen Carlscronas Wekoblad börjar utkomma i januari 1753, står Johan Vinqvist som dess ägare och upphovsman. Han avlider emellertid redan efter två månader, men tidningen fortsätter att utkomma och expandera. Och nu träder hans änka, Brita Christina Laurelia, fram i förteckningen. Då hon efter fyra år gifter om sig med amiralitetslöjtnanten Anders Tranefelt, kommer denne emellertid att stå som ägare och utgivare, och Brita Christina Laurelia blir osynlig intill dess att även denne make avlider 1766. Som änka kommer hon åter att stå i utgivarlängden, och hon finns där fram till 1769, då tidning och tryckeri övergår till Paul Strandell. Han var överstyrman och löjtnant och vistades förmodligen på sjön under långliga tider, men han var gift med Brita Christina Laurelias dotter Maria Christina. 1785, då Strandell avlider, träder också Maria Christina fram som ägare och utgivare. År 1790 gifter hon emellertid om sig med Carl Fromhold Swinhufvud, och denne anges nu som ägare till tidningen, vilken dock åter förtecknas som Maria Christinas efter det att Swinhufvud avlidit 1818. Och Maria Christina ger sedan ut tidningen till sin död, då hon genom testamente låter den övergå i sin fosterdotter Beata Ulrika Halléns händer, vilken då var änka efter amiralitetsunderlöjtnanten Carl Adolf Gyllenskepp. Då Beata Ulrika sedan gifter om sig med Per Erik Flygare, kommer emellertid denne att bli tidningens utgivare tills han avlider 1837 och hon som änka åter framträder som ägare.


Den hade sina tydliga förebilder i The Tatler och The Spectator, men till skillnad från föregångaren Sedo Lärande Mercurius (1730-1731) och de otaliga efterföljarna var Then Swänska Argus inte en översättningsprodukt utan i alla avseenden svensk. Dalin förblev själv anonym under hela utgivningen 1732-1734. Tidskriften väckte enorm uppmärksamhet på grund av sin frispråkighet och sin satiriska kraft i en tid av hård statlig kontroll och censur. Framför allt har den gått till historien på grund av sin fria och spirituella svenska språkbehandling. Det svenska språket låg Dalin varmt om hjärtat, men det var sedernas allmänna förfall som var hans huvudtema. Han återkommer gång på gång till det ohägn som vållas av tillgjordhet, pedanteri och lättja, och ständigt tar han upp hur dessa egenskaper kommer till synes hos kvinnorna.

I Then Swänska Argus talas det, precis som i övriga moraliska tidskrifter, till kvinnan om kvinnan. År 1738 dristar sig emellertid en kvinna, om än i underjordens skuggtillvaro, att ge sig in i diskussionen med honom: “Dig, min kiära Argi Skugga, tackar jag mycket för all Complaisance emot en wärckelig Qwinna, som kanske är den första och sista som tagit sig den friheten at med ohöljgt ansickte tala med dig, sedan du i allmänna werlden så mycket talat om mitt Kön.”

“Jag har i wärket sedan funnit at där äro andra medel än autoriteter at blifwa klok af’, säger fruntimmersskuggan i Margareta Mommas tidskrift Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga. Nyligen ankommen til de dödas Rijke, 1738.

Detta skriver Margareta Momma i sista numret av Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga. Som enda kvinnliga röst gör sig fruntimmerskuggan hörd i de moraliska tidskrifternas diskussion om politik, seder och kvinnlighet. Och hon placerar inte bara mannen i den genremässigt bestämda kvinnliga positionen som lyssnare. När fruntimmerskuggan väl kommit igång får den stackars Argi Skugga inte många ord med i laget. Hon skriver också ett i flera avseenden provocerande annorlunda program. Under denna storsvenska tid häcklar hon sättet att beskriva krigiska mördarfasoner som hjältebragder. Krig är ett gigantiskt slöseri med resurser, menar hon, och hon angriper en rad företeelser alltifrån slavhandeln i Amerika till brännvinsdrickandet hemmavid. Margareta Mommas tidskrift genomsyras av återkommande protester mot alla auktoriteter.

“Har Margareta Momma verkligen varit författare till dyliga ting, måste hon hafva varit en för sin tid både til verldsåskådning och kunskaper ytterst ovanlig kvinna”, skriver presshistorikern Otto Sylwan 1896 i en knapphändig kommentar till Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga.


Hon angriper lärdomsbrackor, filosofer, präster och sanningssägare av alla sorter, och hon avvisar tidens idealistiska syn på vett och kunskaper. Man lär av erfarenhet, menar hon, inte genom att tillägna sig andras idéer. Hennes världsåskådning är genomgående materialistisk. Det är lusten och egennyttan som är alltings drivkraft: Människan har “intet utan sina Sinnen och förfarenheten. Som hennes sinnen åter äro intet undergifvne annat än det som kan forstås genom nöje eller lidande, så följer däraf at hwar och en ej åstunder utan det förra och skyr det senare”. Människan är “ett simpelt Creatur eller en varelse som har kiänsel ock som fölgakteligen intet annat söker än kiöttsligt plaisir och Wällustighet”.

Som en konsekvens av detta synsätt, som för sin tid och efter svenska förhållanden är helt unikt, förordar Margareta Momma också en annan författarhållning än Dalins och Then Swänska Argus. Hon tror inte på det felsökande, distanserande och kritiska förhållningssätt som utmålar det onda i avskräckande syfte. Det angenäma och förtroliga samtalet, som söker det goda, är en vida bättre metod, om man vill nå den kunskap som ger insikt och förbättring. “Jag wil bara anmärcka, at förtroliga underrättelses samtal i tid och tilfälle, giöra intryck! Men deremot fehlens på wisst sätt utmålande, lärer ofta mycket som förr ignorerats, och til förbättring har samma wärckan som olja i eld”, skriver hon allra sist i sin tidskrift.

“Du må wara mycket nyfiken?” säger Dalins förmenta Argi Skugga till Margareta Mommas Fruntimbersskugga, när de möts i dödsrikets dal och hon äntligen kan inlåta sig i de diskussioner med herrarna som inte varit möjliga i den existerande världen. Och Margareta Momma låter sitt alter ego svara: “Ja de säija så om mitt Släkte, och är jag alt för mycket upriktig at just neka dertil; dock du wet ock sielf orsaken, nemligen den ignorance och omedwetenhet hwari man oss gemenligen mer än manfolken lemnar, och ju större den är, ju mera upwäcker den oemotsägligen nyfikenhetens passion.”

Pehr Hilleström, Två fruntimmer, 1780-talet, målning, privat ägo. Bild ur Gerda Cederblom, Pehr Hilleström som kulturskildrare 1-2, Uppsala 1927-29

Margareta Mommas tidskrift har också, precis som hennes föregångare, alltifrån The Tatler till Then Swänska Argus, formen av ett samtal. Men det finns en annan ton i detta fruntimmerssamtal än i de övriga. Det är mindre aggressivt, och fruntimmersskuggan söker överensstämmelse mer än meningsskiljaktigheter.

Margareta Momma förespråkar det goda mer än hon avslöjar och kritiserar det onda. Hon är känslosam snarare än retsam och saknar helt den satiriska distans som var Dalins och Then Swänska Argus kännetecken. Och man kan i Margareta Mommas tidskrift se hur genren är på väg mot den riktigt intima samtalston som utbildades i fruntimmerstidskrifterna under 1770-talet.

I dessa tidskrifter har redaktören flyttat ut från herrklubbens exklusivt manliga gemenskap, där kvinnan enbart var ett samtalsämne, och in i damernas salong för att tala med dem, samtidigt som han talar om dem: “Milda och täcka kön! Eder hörer det egentligen til, at bereda Sötman af wårt lif, at förtjusa oss genom Edra Retelser, at förbätra oss genom Edra Dygder. Eder tilägnas dessa Blad”, skriver mannen bakom Fruentimmers-Tidningar 1772, och utgivaren av Fruentimmers Nöjen samma år manar fram bilden av “en Ung wacker och belefwad Cavalier”, som läser tidskriften högt för den unga kvinnan “vid Nattduksbordet, Knyppeldynan eller Knyt-Stolen”.

“Sedan man så länge sökt Upplysa och förbättra det hårdnackade Manskönet, tyvärr! utan at deraf skönja någon märkelig frugt i det allmänna; wänder man sig härmedelst til det andra Könet, i den förtröstan, at Omwändelse-Wärket hos dem mycket bättre lyckas.”
(Fruntimmers-Tidningar, 1772)


Johan Fischerström placerar sig själv som redaktör for Fruntimers Port-Feuillen i det kvinnliga sällskapet 1781. “Jag wil hädanefter hafwa det minsta at göra med herrarna som möjeligt är”, skriver han i sin anmälan.

“Aldrig har jag haft eller har ännu angenämare stunder än i Fruntimers sällskaper. Råkar jag lediga och förståndiga Damer, så leda de mina betraktelser på hwarjehanda goda och wälgörande föremål. Träffar jag åter någon af de ystra, jålrande och capricieusa warelser, så sysslosättes min eftertanka på annat sätt. Med et ord, jag har merendels al tid rätt roligt i det täcka Könets sällskap och derföre skal jag altid finnas så willig som skyldig til all möjelig återtjänst.”

Fischerström, som liksom övriga utgivare förblir anonym, säger sig också i sitt företag vara lyckligt biträdd av “twänne respectabla Fruar, Fru Friherrinnan C*** och Fru M***”. De skall vara hans “censorer och domare”, och snart låter Fischerström även andra kvinnor komma till tals i texten. När han på den gamla moraliska tidskriftens manér ger sig till att angripa den moderna husmodern, som bara tänker på “moder och parurer”, träder Fru Grefvinnan D*** fram till kvinnans försvar, och slutligen blir den glada, folkliga och generösa Fru S*** hans goda exempel: “Aldrig kan det upprepas nog ofta: at et dygdigt och förståndigt Fruntimmer är en dyrbar skatt. Sådan är den täcka Fru S***. Hon glömmer icke den granlaga uppmärksamhet hon altid bör hafva på sig sjelf.”

Redaktören i Fruntimers Port-Feuillen talar hela tiden direkt till de kvinnliga läsarna, och han intimiserar ständigt med dem: “Kan hända, MINA FRUNTIMER, at wi något närmare borde öfwerlägga om de ämnen, hwilka egentligen skola omtalas i desse Blad”, inleder Fischerström exempelvis sitt andra nummer, och det är som om han oupphörligen och uteslutande umgicks med kvinnor, med de kvinnliga läsarna och med andra kvinnor, som han sedan berättar om. Han är en kvinnornas bästa vän, den ende mannen i umgängeskretsen, näst intill kvinnan själv, och i texten drar han sig gång på gång tillbaka för att göra sina kvinnliga vänners åsikter till sina egna.

“I sanning är det ganska obilligt, och emot et ädelsinnat folks tänkesätt stridande, at utsätta den wackraste hälften af människioslägtet för allmänt åtlöje. Om wåra Fruntimer icke upfylla de många sig tilhörande skyldigheter, så bör det mindre skrifwas på deras räkning; det är upfostringens fel”, skriver Hedvig Charlotta Nordenflychts ungdoms älskade, Johan Fischerström, i sin tidskrift Fruntimers Port-Feuillen, 1781.

I Brejwäxling Emellan Twänne Fruntimmer. Den ena i Stockholm och Den andra på Landet. I Åtskillige blandade Ämnen, som Catharina Ahlgren gav ut under pseudonymen Adelaide 1772-1773, framstår emellertid mannen som en tämligen perifer samtalspartner. Här finns den verkliga intimiteten mellan kvinnorna, och männens inträde i salongen betyder snarast ett avbrott i samtalet.

1772 gav Catharina Ahlberg ut 24 nummer av Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer. Den ena i Stockholm och den andra på Landet. I Åtskillige blandade Ämnen och 1773 fortsätter hon med Brefwäxling Emellan Adelaide och någre Wittre Snillen i 23 nummer och Fortsättning af Adelaides Brefwäxling, angående fru Windhams historie med 20 nummer. Catharina Ahlberg är den enda säkert dokumenterade kvinnliga tidskriftsutgivaren under denna tid och hennes verksamhet var förmodligen av större omfattning än vad som är känt. Ett av Det Enfaldiga Fruntimrets fyra nummer 1773 är undertecknat med hennes signatur, 1772 gav hon ut en översättning av den tyska romanen Abrahams Bepröwelse och hon finns också angiven som översättare till partier av den franske författaren de Mouhys roman Den lyckliga bondflickan som utkom häftesvis 1796-1811.

“Min oförlikneliga Wän! Igenom en obekant mans ankomst blef jag hindrad at fullfölja mitt senaste bref …”, börjar tidskriftens första brev, och det är Adelaides syster som skriver till sin väninna Selima. Hennes spontana reaktion på mannens besök är irritation. Han stör hennes brevskrivande, det intima väninnesamtalet, och hon skickar iväg honom för att han skall komma tillbaka på eftermiddagen. Adelaide själv är ännu mer distanserad när hon i ett senare brev beskriver en manlig gäst: “Min ädlaste wän!”, skriver hon till sin syster. “Så mycket har jag icke skrattat på många år, som nyss … Ah! jag måste pusta, … jag skrattar ännu, då jag skal berätta et besök som jag hade idag …”. Mannen som sökt sig till Adelaides salong råkar avbryta henne i en skriftlig fundering om söndagens epistel, och lika fjärran som han är för hennes tillbakadragenhet, känslosamhet och religiositet är hon för hans fransyska glosor, skryt och maskeradbaler. “Egenkärleken lyste i hans åtbörder, tal och miner; Ack! tänkte jag, om du wiste huru litet du är älskanswärd”, skriver Adelaide. Och männen i Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer beskrivs genomgående med en viss avvaktande misstänksamhet: ” … de hafwa et ögnableck lyst, och sedan förswunnit som raquetter …”.

“Hwad tilflykt hafwa wi icke i Wänskapens Fri-stad! Uti den undslippa wi Mankönet, hwilket mestadels äro bedrägliga, falska och obeständige.”
(Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer, 1772)

Daniel Chodowiecki, Johann Bunkels liv, 1778

I syster- och väninnebreven finns däremot inga förbehåll. De andas fullkomlig tillit och total hängivenhet. Min söta vän, min oförlikneliga, min utvalda och enda vän, skriver kvinnorna till varandra. Och Adelaides syster, Adelaide själv och deras väninnor, Selima, Sylvia och många fler, skapar – tvärs igenom kommunikationen i den välbesökta salongen där de befinner sig ett alldeles eget, avskilt, kvinnligt rum av högstämd känslosamhet, ren vänskap och innerlig kärlek. “Min ädlaste wän! Hwad det är rart för mig at få wara allena!”, skriver Adelaides syster, när hon äntligen blir ensam och med pennans hjälp kan tala med sin oförlikneliga Selima: “… hwad ensligheten är ljuflig, då man ej får wara i sällskap med den man älskar! Nu får jag någon stund fägna mig med, at i tysthet lämna mina tankar et fritt lopp. Ensligheten är et bland mina förnemsta nöjen, då jag ej har tilfälle at wara allena med min utwalda wän.”

Väninnorna skriver till varandra i allehanda “ömma ämnen”, men deras viktigaste ämne är dock själva vänskapen. Vänskapen är deras evangelium, och de återkommer till den gång på gång, hyllar den, åkallar den, utgjuter sin tacksamhet över den och utlägger dess storhet:

“… wänskap! Ack heliga namn! … O dyra namn! så litet kändt i wårt tidewarf! … hwilken hugnad för oss sjelfwa, hwilken belöning! hwilken wällust at smaka den inom oss, om jag skrefwe tusende bref, blandas altid wänskapen, såsom dygdens rikaste frukt, däribland, wänskap, kärlek och dygd är dess endaste föremål”.

Så skriver Adelaides syster i sitt första brev, och så småningom dyker också den manliga signaturen “Altid Ömhjertad” upp i spalterna. Han har lockats dit av den innerliga väninnetonen och vill bli delaktig, men redan i hans första brev anar man en grundläggande brist på förståelse, när han anmärker på Adelaides många avbrutna meningar och emotionella stil: “… skrifarten synes något flyktig och ostadig”, menar han. Sättet att skriva är en fråga om natur, genmäler Adelaide, och hennes hållning gentemot “Altid Ömhjertad” är tämligen avvaktande. Hon vill dock inte avvisa en man som söker vänskapen. Och för att tillmötesgå honom publicerar hon ett brev i ämnet som hon fått från sin nu bortgångna väninna “Herdinnan i Norden” för drygt tio år sedan. Brevet är undertecknat med Hedvig Charlotta Nordenflychts signatur Uranie.

“Altid Ömhjertad” blir dock väl entusiastisk och Adelaide befarar att han är mera öm för hennes person än för vänskapen som sådan, vilket får honom att lova att “dra in sina segel”. “På Fruns minsta vink saktar jag mig …”, skriver han, men gör genast ett nytt övertramp, när han hoppas, att den ljuva västanvinden ändå skall föra honom in i Adelaides ljuva hamn, “Capo de bonne Esperance”. Men Adelaide vet inget om västanvinden. Däremot känner hon igen nordan på den köld den för med sig: “Hon känner icke heller Capo de bonne Esperance men Liding-ön och Wärmd-ön vet hon hwar de äro belägne och jag tror det wore fördelaktigare att wända Kosan dit …”

“Altid Ömhjertad” avförs från handlingen och får ge plats åt “Altid går Sanningens Wäg”. Han eller hon har också en annan förståelse för såväl Adelaides stil som vänskapens karaktär, och Adelaide är brinnande entusiastisk för det första brevet: “ädla hjertan, som äro ömme för medlidande; och fälla tårar deraf; kunna her i efterföljande rader få låta dem tildra af wällust, genom läsandet af den wärkeliga wänskapen; jag sparar mitt swar til den oförlikneliga Författerskan af detta bref, eller Författaren (i fall en Mans person kan wara så öm): men … men … Ack! … mit swar skal icke länge dröja … mit hjerta säger; at det är et Fruntimer.”

Det ömma tonfallet i brevet från “Altid går Sanningens Wäg” får Adelaide att se en kvinna bakom signaturen. Och i Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer tillskrivs kvinnan genomgående den särskilda känslomässiga begåvning som är grunden för vänskapens geni och sann mänsklighet. Männen kan visserligen tillfälligt eller delvis också visa något av detta, men de är i grunden dubbelnaturer. De bisträcker kvinnorna med pengar, uppvaktar dem, ligger för deras fötter, men de har också, som Adelaide skriver, en “warganatur” och bör betraktas med viss misstänksamhet. Av och till är det till och med som om männen rentav skrivs ut ur den goda känslosamma värld av intimitet och vänskap som målas upp i Adelaides brevväxling. Och i tidskriften De Nymodiga Fruntimren. Eller Sophias och Belisindes Tankespel 1773, som börjar utges omedelbart efter det att Adelaide under många tårar lagt ner sin penna, drivs denna process ett steg vidare.

Den unga förmögna Sophia, som hela tiden får olika giftermålsanbud, känner sig “så kall, så kall” inför den “familiarité” med det motsatta könet som med nödvändighet måste följa på en sådan förening. Inför sådant har hon “en medfödt avsky”, medan vänskapens intimitet ter sig oförfalskat god: “… medan vänskap, ack! du Gudagåfwa, för dig är jag til”, skriver hon till den äldre Belisinde, och den underförstådda avsikten för kvinnornas brevväxling är att utröna huruvida deras känslor för varandra är starka nog att bygga ett gemensamt liv på.

“Himmel! det ena Fruntimret älska hwarannan i några år! … men Dygden, den kraft hwilken uplifwar ädla hjertan, har uptändt oss! hwilken glädje at wara et efterdöme i wänskap! … nu finnes det ganska sällan; men da wåra ben äro multnade, skola wåra efterkommande därom tala, såsom et underwärk.”
(Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer, 1772)

I De Nymodiga Fruntimren räknar kvinnorna inte längre med männen, de tar emot deras visiter och låter sig uppvaktas. De rör sig också ute bland dem, men de söker inte deras förståelse. I en av tidskriftens små satiriska pärlor berättar Belisinde för Sophia hur hon kommit i samtal med två herrar som har läst deras brevväxling. De tror sig veta att hon känner författarna och undrar om det ändå inte är två män som gömmer sig bakom de kvinnliga pseudonymerna. Nej, svarar Belisinde, “de äro wärkeliga Fruntimmer”, och som svar på fortsatta frågor låter hon meddela att de inte ens är gifta, “ty de äro för lite Qwinfolk, för att behöfwa Mankönet, de äga sjelfwa det begrep och den styrka, at de ej behöfwa ledare …” När de båda männen som svar på detta brister ut i den moraliska tidskriftens klagan över den moderna kvinnans förfall, bryr hon sig emellertid inte om att delge dem sina invändningar: “jag yppar ej dessa tanckar; jag tog en pris snus för att dölja mit småleende.”

1770-talets fruntimmerstidskrifter har en glittrande yta av autenticitet. Det pågår ett samtal i dem. Breven skrivs just nu, tankarna gör ett hopp. Det knackar på dörren, och man blir avbruten. Men under den autentiska ytan arbetar texterna genomgående med en rad konventioner från de fiktiva prosagenrerna. Catharina Ahlgrens tidskrift har närmast karaktären av en brevroman. I Adelaides brevväxling ligger brev i brev i brev som i en kinesisk ask. Brev skrivs av, skickas vidare och citeras i all oändlighet, och mellan breven går också skenbart en närmast oändligt lång följetong om “Det olyckliga Fruntimret eller Elisabeth Windhams bedröfweliga öden”, där denna Elisabeth Windham också tycks vara Adelaides eller Adelaides systers eller Selimas alter ego.

Kvinnorna i fruntimmerstidskrifterna har oftast romannamn. Adelaide är namne med hjältinnan i Madame de Tencins Mémoires du comte de Comminges från 1735, och pseudonymen Clarisse som – uttryckligen inspirerad av Adelaide – 1773 ger ut fyra nummer av Det Enfaldiga Fruntimret, har sin namne i Samuel Richardsons klassiska roman från 1748. Men medan Madame de Tencins roman snarast tillhör den idealistiska 1600-talsromanen – hon tillägnade också sin faster och namne, en av 1600-talets mer berömda salongsdrottningar, sina romaner – så tillhör Richardsons Clarissa snarast den borgerliga romanen, där idealen ständigt konfronteras med den materiella verkligheten och ständigt lider nederlag. Och samtidigt som 1770-talets svenska fruntimmerstidskrifter ovedersägligen kan ses som utlöpare av den moraliska tidskriften, en trivialisering av den och som dess död, så är det uppenbart också så att den ideologiskt och stilistiskt befinner sig i 1600-talsromanens idealistiska tradition.

I dessa tidskrifter odlas den känslosamhet som var högsta mode i de franska preciösernas 1600-talssalonger. Känslan, sentimentet, är bildningens grund, och vare sig den blir besvarad eller ej leder den människan till oanade höjder. Vänskapen och kärleken, ömheten likaväl som passionen, är utvecklande och inte nedbrytande som i den borgerliga desillusionsromanen. Och låter man inte denna typ av roman, som den litteraturvetenskapliga traditionen bjuder, vara normen, så ter sig inte heller 1770-talets fruntimmersskrifter som en ändstation utan snarare som en viktig mellanstation i den starka och obrutna tradition av romantisk, högstämd och idealistisk prosa som löper från 1600-talsromanen och vidare till den moderna, masslästa romantiklitteraturen.