“Jyske folk, flet blomster i krans til Den Tiende Muse,
Værdig fortjenestes løn, dansende Nymfer bær frem.”
Så hyllades 1658 den danska adelsfrun Birgitte Thott av Hollands tionde musa, Anna Maria van Schurman.
Lovorden var välförtjänta. Birgitte Thott (1610-1662) var sin tids mest framstående lärda kvinna, en “femina docta”, en “femina illustris”. Hon är en av de få danska kvinnor som vid sin död hedrats med hyllningsdikter på latin, och säkert också den enda som förärats några på grekiska. Att hon blev försöksobjekt för ambitiösa ynglingar från Sorø Akademi, som tycks ha utnyttjat tillfället till stilövningar, förringar inte hennes insatser. I panegyriken finns bara plats för det storslagna. Birgitte Thott skulle själv ha glatt sig åt dikterna.
I skriften Om ett lycksaligt liv talar hon uppskattande om romarna för att de hade infört en lag om att såväl kvinnor som män skulle prisas med hyllningstal vid sin död. Ett ståtligt tryckt begravningstal på latin, skrivet av Jørgen Rosenkrantz, “hofmester” (hög ämbetsman) vid Sorø Akademi, finns bevarat. Av detta kan man bilda sig en uppfattning om hennes barndom och uppväxt. Birgitte Thott miste, enligt Jørgen Rosenkrantz, sin far, Christian Thott, när hon bara var sex år, och modern, Sophie Below, övertog med stort allvar fostrargärningen och väckte dotterns kunskapstörst. “När hon blev äldre började hon hålla av, ägna sig åt, ja, fullkomligt dyrka främmande språk och litteratur, framför allt beroende på att hon både i harmoni med sin egen känslomässiga övertygelse och i överensstämmelse med sin gode faders vilja, hade hängivit sig åt språkstudier och de allra bästa lärdomsgrenar. Hon lärde sig nämligen de tyska, franska, engelska och spanska språken, på vilka framstående och mycket värdefulla teologiska böcker är skrivna, utan någon handledning eller hjälp, och i dessa språk gjorde hon så stora framsteg att hon utan vidare och helt felfritt kunde delta i samtal och översätta vad som helst utan någon svårighet.”
Det ligger i sakens natur att ett minnestal innehåller vissa överdrifter, men Birgitte Thotts språkkunskaper är omvittnade av tillräckligt många för att man i det avseendet skall våga tro Rosenkrantz. Det bekräftas också av hennes egna översättningar, även om de inte täcker alla de språk hon påstås ha behärskat.
“Redan i barndomen strålade ett sådant sken från hennes enastående goda egenskaper och ädla karaktär att det väckte undran hos föräldrarna. När de förstod att dottern uppenbarligen ägde fler talanger, ett bättre minne och bäst av allt, mer dygd, än vad som var vanligt för hennes ålder och kön, kostade de redan när hon var mycket ung med givmild hand på hennes uppfostran och lät henne få en grundlig utbildning i dygder värdiga en kristen jungfru.”
(Jørgen Rosenkrantz begravningstal över Birgitte Thott)
Birgitte Thott gifte sig 1632, 22 år gammal, med adelsmannen Otto Giøe. De hade med all sannolikhet träffats redan som barn, eftersom Otto Giøe hade växt upp hos Birgitte Thotts farbror, Holger Rosenkrantz “den lärde”, far till den tidigare omnämnde Jørgen Rosenkrantz på Sorø Akademi. Birgitte Thott har själv i Om et lyksaligt liv berättat hur hon inspirerats av den kulturella miljön och de intressanta diskussioner som fördes på Rosenholm på Djursland.
På slottet Rosenholm höll Holger Rosenkrantz ett slags vetenskapliga seminarier, möjligen med samtal eller föredrag på latin. Här lärde sig Birgitte Thotts man Otto Giøe, latin, vilket han emellertid inte fick stor användning för i sitt korta liv. Strax efter sin påbörjade militära karriär fick han 1627 ett skottsår som han 1642 dog av. Han och Birgitte Thott hade då varit gifta i tio år.
Äktenskapet blev barnlöst, vilket emellertid inte innebar att det saknades barn i Birgitte Thotts liv. Det var vanligt att man i de adliga familjerna uppfostrade varandras barn, och vi vet att Birgitte Thott haft åtminstone två fosterdöttrar, Elisabeth och Sophie Thott. Om hon har haft fler och hur länge dessa i så fall skulle ha vistats hos henne är inte känt. Elisabeth och Birgitte stod varandra mycket nära, och Birgitte lärde Elisabeth engelska, ett språk som inte så många danskar behärskade på den tiden. Under ett långvarigt sjuk- eller dödsläger kunde Elisabeth få tiden att gå genom att under sin tant Birgittes ledning översätta engelska uppbyggelseskrifter som hjälpte henne att hålla modet uppe. Den andra fosterdottern, Sophie Thott är möjligen identisk med den Sophie som skrivit av Birgittes stora verk Om et lyksaligt liv.
Barnuppfostran är ett ämne som Birgitte Thott har vissa synpunkter på i Om et lyksaligt liv. I kapitel 46 protesterar hon mot det vanliga påståendet att kvinnor inte vill studera. Hon menar att anledningen till att så få kvinnor har någon boklig lärdom är att deras lärare under barndomen mycket sällan stimulerat dem till läsning, utan tvärtom ofta direkt avhållit dem från det. Hon citerar en icke namngiven äldre diktare som säger “ingen har lust med det obekanta”, och visar hur mycket tid och möda som läggs ner på att få pojkarna att förstå varför kunskaper är så viktiga, medan ingen nämner ett ord om det till flickorna: “Ingen väcker deras smak för lärdomens sötma. Ingen talar om för dem, vilken livgivande spis det är för själen, vilket verksamt botemedel det är mot alla deras svagheter att någorlunda kunna skilja på gott och ont. Det finns många, vilket jag själv ofta har hört, som försöker inpränta i unga jungfrur att de utsätter sig för hån genom att hänga över böcker.”
Men pojkarna då!
“De små gossarna behandlas annorlunda. De lockas till studier med löften om lön och ära, som de därmed sägs kunna vinna: … de tvingas till skolan av föräldrar eller förmyndare, med eller mot sin vilja. Det finns så många lärda män som arbetar i sitt anletes svett med att uppfostra och undervisa dem … det sparas varken på arbete eller utgifter för läroanstalter … för att få ungdomen att studera.”
Efter denna salva kommer så slutklämmen. Vad skall alla dessa ansträngningar tjäna till, när det “ändå är bortkastat på många som varken har viljan eller förmågan”.
Om man skall tro minnestalen över henne själv och hennes man, var Birgitte Thott en trevlig och rar människa och en mycket plikttrogen hustru. Att hon var lärd sägs det ingenting om i minnestalen över hennes man. Det gav antagligen högre anseende att ha en god hustru än en lärd. Det är heller inte säkert att hennes lärdom var offentligt känd vid makens död. Hennes viktigaste verk kom till senare. Bara en opublicerad översättning från tyskan (1636) av Holger Rosenkrantz Fürstenspiegel kan dateras till äktenskapstiden.
Så fort hon blivit änka 1642 bestämde hon sig för att äntligen lära sig latin.
“Vid en ålder av 31 år började hon således under framstående lärares vägledning att läsa latin, ett språk som i dag talas allmänt av lärda män, och så gott var resultatet att hon blixtsnabbt kunde uttrycka vilka tankar hon önskade på detta språk. För att kunna tränga in i den heliga skriftens allra innersta mening arbetade hon senare, inte utan behållning och med enastående framsteg, med att lära sig det hebreiska språket, som är det språk Gud själv använde för att meddela sig med patriarkerna och profeterna, och på vilket Gamla testamentets kanoniska skrifter ursprungligen var upprättade. Hon visste väl att vattnet smakar annorlunda vid källan än nere i floden.”
(Jørgen Rosenkrantz begravningstal över Birgitte Thott)
Senecaöversättningen
Birgitte Thott hade knappt lärt sig latin förrän hon föll pladask för Seneca: “(Jag) måste erkänna att jag aldrig förutom Guds ord, har läst något med så stor lust och till så stort gagn som Seneca.”
Och eftersom hon ser det som en stor vänlighet mot de landsmän, “som ej har lärt annat” än sitt modersmål, att inte bara skriva egna böcker på danska utan att också översätta goda böcker som tjänar till att “främja dygd och goda seder”, beslutar hon sig, eftersom ingen annan har velat göra sig “besväret”, att “översätta” Senecas skrifter “till vårt danska tungomål”.
År 1658 låg ett praktverk på tusen sidor färdigtryckt. Det innehöll två fina kopparstick, det ena ett porträtt av översättaren, och inleddes med tolv hyllningsdikter skrivna på olika språk samt två förord av Birgitte Thott. Av de tolv dikterna var elva skrivna i Danmark av danska män. Den tolfte, som kom först i raden, var på latin och författad av ingen mindre än det förut omtalade fenomenet, holländskan Anna Maria van Schurman, som säkert inte känt Birgitte Thott personligen men som hölls någorlunda välunderrättad om vad som tilldrog sig i den lärda världen.
Anna Maria van Schurmans dikt, som inleder Thotts Senecaöversättning och är skriven på latin, lyder i översättning:
Senecas väldiga skugga och
aska, en man av betydenhet
har nu en kvinna av rang
vågat väcka ur döden.
Hon gav honom livet tillbaka
under nordliga stjärnor
åter nu kallar hon fram
ord av den vises mun.
Spaniens folk, du må vika,
Aeneas ära dig övergav,
den kan det danska folket
med rätta kräva som sin.
Jyllands folk, bind en blomster-
krans till den tionde Musan,
värdig förtjänstens lön, som
dansande nymfer bär fram.
Borde man inte på musernas
tinne ta henne upp?
Honom skänker hon livet åter –
denna gång evinnerligen.
Senecaöversättningen var en helt enastående litterär bedrift. Med den fick Danmark sin första klassikeröversättning. Birgitte Thott visste vad hon gjorde när hon valde Seneca. Hon var helt på det klara med att de flesta europeiska länder hade sin Senecaöversättning, men de hade även översatt många andra klassiker. Hon tilltalades av den hedniske stoikern som hon – i likhet med Erasmus av Rotterdam och den engelske biskopen Joseph Hall, vilken hon citerar – menar ofta uttrycker tankar som är mer kristna än de kristnas egna. Stoicismens etik var högsta mode bland de intellektuella vid mitten av 1600-talet, och filologernas möda att fastställa den korrekta texten och fylla ut lakuner i handskrifterna står inte bibelkommentatorernas långt efter. Birgitte nämner fem tidigare Senecakommentatorer som hon kallar “lärda och skarpsinniga män”, vilka hon dock menar har en tendens att överdriva sina ansträngningar, som inte alltid står i proportion till resultatet. Trots sin stora flit och långvariga forskning har de ändå inte lyckats hitta tillfredsställande svar, “vilket framgår av deras vidlyftiga, motstridande kommentarer”.
“Den danske Seneca” är “kärligen tillägnad det berömvärda fruntimret och alla dem bland kvinnokönet, som älskar dygd och förstånd”, och översättaren önskar kvinnorna lycka och framgång med läsningen av det värdefulla innehållet. Birgitte Thott uppger här två skäl till att hon valt att översätta Seneca. Dels vill hon själv tränga djupare in i hans filosofi, dels hoppas hon kunna glädja de människor som inte behärskar latin, till vilka ju kvinnorna hörde.
I förordet redogör hon för vad Seneca står för, hur hans texter skall ses i förhållande till kristendomen. Med hjälp av bibelcitat och bilder från Bibeln förklarar hon värdet och nödvändigheten av en dansk Senecaöversättning. På samma sätt som Gud, när han hade inkallat Bezaleel och hans folk för att de skulle bygga ett tempel till hans ära, gav dem kunskap om hur de skulle behandla materialet, bör även vi, när vi skapar en boning för visheten, använda oss av de kunskaper och erfarenheter som de klokaste av hedningarna har samlat på sig, säger Birgitte Thott i en vacker men svårtillgänglig passage. Av särskilt intresse i detta sammanhang är Birgitte Thotts diskussion i den senare delen av förordet till kvinnorna. Här möter vi, mig veterligen, den första feministiska text skriven i Norden av en nordisk kvinna och tryckt under hennes livstid. Ämnet är: kvinnors rätt till studier samt deras förmåga att tillägna sig kunskaper och att använda dessa förnuftigt.
Birgitte Thott inleder med en form av lojalitetsförklaring med alla kvinnor. Hon skriver att hon tillägnat “kvinnokönet” detta ringa verk (Senecaöversättningen!), eftersom nästan inga kvinnor kan latin: och “i stort sett ingen av dem kan läsa originalet med något utbyte” och fortsätter: “och eftersom jag därmed skulle kunna uträtta något gott, syntes det mig vara min plikt att efter ringa förmåga tjäna främst mitt eget kön.”
I företalet till kvinnorna motiverar Birgitte Thott sitt arbete med Senecaöversättningen: “dels för att göra hans lärosatser mer till mina egna, vilket jag trivdes så utmärkt med och dels i hopp om att jag därmed skulle kunna tjäna och glädja några av dem, som inte kan latin.”
Hon räknar i gengäld med kvinnornas lojalitet: “Jag hoppas också, med tanke på den gemenskap som vårt kön skapar, på en mildare behandling och en mildare dom över de fel, som på ena eller andra sättet häri kan ha blivit begångna.”
I en högstämd apostrofering, “Oc I Qvindis Personer, som …”, försöker hon övertyga de danska kvinnorna om att de inte kan använda sin tid bättre än att läsa denna skrift, som kommer att föra dem närmare “dygden”. “Dygd” är en översättning av romarnas etiska begrepp “virtus”, som betecknade den moraliskt goda handlingen, inte i snäv sexuell bemärkelse, utan i vidare etisk mening. Därefter följer den i utländsk kvinnodebatt (bl.a. hos Anna Maria van Schurman) ofta citerade passagen: “Ni bör inte avhålla er från att läsa sådant som innehåller kunskap för att ni är av kvinnokön, för vilket lärdom anses vara något onyttigt, för att inte säga skadligt. För skall intelligens anses farligare för vissa än för andra, vet jag verkligen inte om det kan bevisas att okunnighet har gagnat någon. Är vi, som man säger, så svaga att vi inte förmår bära förstånd, kan vi väl ännu mindre klara oss med oförstånd.”
En aristotelisk syllogism i omskriven form, men orubbligt logisk.
Hon förklarar med stöd i den grekiske författaren Plutarkos: den kvinna som studerar skulle skämmas för att fördriva sin tid i vällust eller vidskepelse.
Det var framför allt genom Senecaöversättningen som Birgitte Thott blev berömd. Hon utförde den på Thurebygaard i Sorø, där hon som herrgårdsänka förde en behaglig salongstillvaro, omgiven av lärda män och förmodligen också kvinnor. Denna nordiska “salong” präglades antagligen av en anda av luthersk fromhet och teologiska diskussioner. Även om de allvarliga samtalsämnena säkert dämpat munterheten om man jämför med de franska litterära och konstnärliga salongerna, har Birgitte Thott troligen fört en angenäm tillvaro i den lärda miljön. Det privilegium som det innebar att slippa de bojor som kvinnorna normalt fjättrades av och att på samma villkor som männen kunna följa med vad som hände inom vetenskap, politik och konst måste ha varit minst lika stimulerande som de förfinade poeternas sofistikerade sorl i de franska salongerna. Vi kan läsa om hennes bekantskap med Bartholiner, Giøar, Brahar, Rosenkrantzar och Thottar samt kulturpersonligheter på Sorø som Henrik Ernst, Johannes Lauremberg, Johannes Faber, Erik Pontoppidan och Rasmus Brochman. Bevarad är också en inbjudan till bröllop på kungliga slottet i Köpenhamn, ställd till änkefru Thott. Hon verkar inte ha haft långtråkigt.
Om ett lycksaligt liv
Hur stor och välförtjänt den berömmelse än var som Birgitte Thott vann med sin Senecaöversättning, finns det kanske större anledning att rikta intresset mot ett stort opublicerat arbete, som hon själv måste anses vara författare till, nämligen det tidigare nämnda verket Om et lyksaligt liv. Det är nästan okänt. Först helt nyligen påbörjades arbetet med en utgåva.
Om et lyksaligt liv är enligt Karen Brahe “sammenskrefven og Digteret af Frue Biergite Tott … mensz skrefven Af hindisz Broder Dotter Jomfru Sophia Tott”, vilket måste betyda att författaren är Birgitte Thott, men att den föreliggande avskriften har gjorts av en Sophie Thott, eventuellt Birgittes brorsdotter.
I förordet anspelar Birgitte Thott på en rad hemska händelser som drabbat det danska folket, vilket troligen syftar på kriget mot svenskarna, och det innebär att verket kan dateras till åren kring 1658, alltså ungefär samtidigt med Senecaöversättningens tillkomst. De båda texterna innehåller långa, nästan identiska passager vilket tyder på att Birgitte Thott möjligen har arbetat jämsides med dem, eventuellt först med Seneca och därefter med den egna uppsatsen.
Det är anmärkningsvärt att detta stora arbete med den så optimistiska titeln har tillkommit mitt under kriget med svenskarna som härjade mellersta Själland på slutet av 1650-talet. Birgitte Thotts egen herrgård, Thurebygaard, skövlades av kriget. Hur stora skadorna blev är inte känt, men hon bodde där aldrig mer utan var hänvisad till andra människors gästfrihet fram till sin död 1662. Det blev Sorø Akademi som öppnade sina dörrar för henne. I denna lärda miljö, i en krets av akademiska beundrare, fick hon ett hem och en arbetsplats med ett rikt utrustat bibliotek. Hon testamenterade sitt eget bibliotek till akademin, och om inte detta ödelagts 1813 i en stor brand, så skulle vi troligen här ha funnit de manuskript, anteckningar, översättningar och latinska brev, som omnämns i samtida källor, men som vi bara har små rester av i dag.
Originalmanuskriptet till Om et lyksaligt liv är inte bevarat. Den finns dock i två kompletta avskrifter, bägge i Karen Brahes bibliotek på Landsarkivet for Fyn. Skriften är från tiden runt 1658.
Om et lyksaligt liv är en moralfilosofisk uppsats, en litteraturform använd av Cicero och Seneca och som var väl känd under Birgitte Thotts tid. Från senantiken och framåt hade den kristne moralfilosofen Boëthius skrift De Consolatione Philosophiae (Filosofins tröst) haft stort inflytande. Birgitte Thott smälter samman kristna och stoiskt-hedniska tankegångar och stöder sig ömsevis på de två lärornas jordiska och himmelska representanter. Man anar en försiktig protest mot det danska prästerskapets presentation av den kristna läran. Den omilda behandling som de kristna under så lång tid utsattes för under ortodoxins många år har heller inte alltid kunnat förenas med de stoicistiska tankegångarna, enligt vilka individens ledstjärna bör vara det egna samvetet, oavsett lagar, sedvanor och officiella auktoriteter. Stoikern är ensam sin gudoms uttolkare. Han eller hon söker ständigt kunskap och vishet och låter sitt handlande styras av sin insikt. Inget mellanled finns, motsvarande den kristne prästen, inte heller något krav på ödmjukhet. För Birgitte Thott liksom för många andra kristna var mötet med stoicismen, som i sin praktiska etik låg så nära den kristna kärleksläran, både inspirerande och provocerande. Som god kristen bevarade hon alltid sin ödmjukhet inför Gud, men friheten att själv tolka den kristna läran, enligt stoicismens idé, har helt säkert tilltalat henne. Birgitte Thott kände även en dragning till filosofer som Platon, Aristoteles och Plutarkos. Någon trotsare i egentlig mening är hon inte. I grund och botten talar hon i Guds namn.
Birgitte Thott framstår ibland mer som en stoisk filosof än en kristen själländare. Men vid en verklig motsättning mellan hedniskt och kristet stod hon tydligt på kristen grund, till exempel i synen på självmord. Här tog hon klar ställning mot stoicismen, som tillät självmord inom ganska vida ramar, för en kristen alltför vida.
Om et lyksaligt liv innehåller 50 kapitel. Efter en kort introduktion behandlas först, i kapitel 2-9, det skenbart goda, indifferentia och adiafora. Därefter diskuteras i kapitel 10-11 det goda: den sanna lyckan. I kapitel 12 och 13 beskrivs och indelas dygden. Därefter behandlas dygderna en efter en. Från kapitel 14 till 42 behandlas lasterna växelvis med dygderna. Mot slutet av verket sker en sammansmältning av den stoiske vise och den kristna Guden. Gud är segraren: gudsfruktan är grundvalen, som det heter i kapitel 43.
Mitt i den pompösa avslutningen har Birgitte Thott infogat två kapitel, där hon mycket öppet redovisar sina egna åsikter, kanske för att hon på något sätt känner sig stå i försvarsställning. I kapitel 45 diskuterar hon den positiva inverkan på den personliga lyckan som studier och vetenskaplig forskning innebär: “Om den nytta man har av studier.” Slutsatsen blir som väntat att studier har en gynnsam inverkan på individen. Genom studier skaffar man sig redskap att skilja det skenbart goda från det sanna goda. På ett elegant sätt har Birgitte Thott härmed berett vägen för det ofta citerade kapitlet 46, nämligen “att studier rätt brukade är kvinnokönet till gagn och ingalunda till skada”. Här känner man igen tankegången från förordet till kvinnorna i Senecaöversättningen. Ämnet var långt ifrån uttömt, och att döma av Birgitte Thotts ursäkter för att hon överhuvudtaget tar upp det var det heller inte okontroversiellt i Danmark: “Trots att jag vet att jag tar på mig ett arbete som är alltför tungt för mina axlar, i synnerhet som jag inser att jag därmed skaffar mig både många och mäktiga fiender, kan jag likväl inte avstå från att föra vårt köns talan – det kön som enligt gammal ingrodd vana eller uppfattning, som Seneca säger, strävar efter att helt avskärma sig från all vishets nytta.”
I kapitlets inledning upprepas slutsatsen från föregående kapitel: alla förnuftiga människor måste instämma i att studier är ett viktigt medel för att uppnå intelligens och klokhet. Men nästan omedelbart efteråt “tränger sig dock ännu en annan fråga på: om det är lämpligt för alla människor eller bara för en del, att sträva efter att uppnå vishet”. Att det lämpar sig för alla ståndspersoner menar hon att alla är eniga om. Men det är ändå underligt, säger hon, att hur stor nyttan än är, så vill i alla fall de flesta utestänga “hälften av alla människor, nämligen hela kvinnokönet, från att få lov att lära sig främmande språk eller undervisas i någon form av kunskap eller disciplin, och få smak för någon av de lärda männens skrifter”. Och hon fäller genast sin dom över en sådan inställning: “Häri anser jag att man gör kvinnorna den allra största orätt.” Birgitte Thott påpekar sedan i en lång metafor att visheten är den ende styrman som har erfarenhet nog att kunna föra vår levnads skepp genom havets stormar, utan att stöta på grund eller lida skeppsbrott. Bara med den styrmannen kan vi vara lugna ombord och möta de olyckor och svårigheter som vi möter på seglatsen.
Innan hon tar itu med att systematiskt tillbakavisa alla argument för att kvinnor bör avhålla sig från studier, kommer hon med några mycket bestämda klargöranden. De påminner om vad vi tidigare mött hos Anna Maria van Schurman i Holland. Hos Birgitte Thott har emellertid tonen skärpts ytterligare, dessvärre är det inte till kvinnornas förmån.
“Men innan jag fördjupar mig i saken, vill jag högtidligen förklara, vilket jag härmed gör, att jag gärna avstår och överlåter åt männen all den rätt, värdighet och auktoritet som de enligt Guds och människors lagar har rätt att ställa krav på. Jag viker gärna för den och avstår i allt lagerkransen till den, tillråder härmed kvinnorna, oavsett vilket stånd och vilka villkor de kommer ifrån att i allt rätta sig efter deras vilja som har rätt att bestämma över dem … dock under den förutsättningen att männen inte fullständigt nekar oss tillträde till all kunskap eller ålägger kvinnorna det straffet att de (kvinnorna) måste böja sig för dem; och männen bör visa dem sådan mildhet att de (kvinnorna) med deras samtycke må komma naturens svaghet till hjälp och med konst och med lärdom och nyttig undervisning blir så mycket hjälpta att också de i någon grad kan bli omformade efter dygden.”
Allt är Birgitte Thott villig att underkasta sig och sitt kön, bara man inte hindrar kvinnorna från att läsa! På mer än 13 tättskrivna foliosidor argumenterar hon mot standardpåståenden som att det inte ligger i männens intresse, eller att det är direkt skadligt för kvinnor att skaffa sig kunskaper. Språkkunskaper försvarar hon genom att hävda att det ju inte är det utländska språket i sig som är farligt, utan att det är vad som sägs på det, som kan vara det. Men ju mer man vet, desto lättare kan man skilja mellan ont och gott, och då det goda är det som på lång sikt gagnar en själv, kommer man med hjälp av lärdom att finna sätt att undgå laster som lättja, otukt och girighet. Återigen stöder hon sig i sin argumentering på de antika författarna. Och det är igen Seneca och Plutarkos som står hennes hjärta närmast, medan hon av taktiska skäl för fram Platon, eftersom han allmänt anses vara en auktoritet. Diogenes Laertios, vars enorma verk från antiken är en huvudkälla till vår kunskap om filosofins historia, känner hon också till, och hon vet att verket var tillägnat hans lärda dotter, som också, enligt Birgitte Thott, ärvde hans boksamling. Hon hänvisar till renässansdiktaren och gynaeceumförfattaren Johannes Bergamensis, som tillhörde den norditalienska kulturkretsen, och flera andra. Hon citerar indirekt en längre passage från Senecas trösteskrift till sin mor Helvia sedan hon blivit änka, Consolatio ad Helviam matrem, där Seneca råder henne att återuppta de studier hon ägnat sig åt i sin ungdom för att försöka glömma sorgen. Han beklagar att hans far aldrig uppmuntrat henne till studier, men säger samtidigt att det aldrig är för sent. Birgitte Thott tar åter upp dessa tankar i kapitel 46: “Om jag så stode med ena foten i graven skulle jag alltjämt läsa.”
Birgitte Thott återger Helviatexten nästan ordagrant och låter inledningsvis Seneca tala i kvinnornas sak, “Seneca som är mig så kär har tagit vårt parti”. Jag har redan ofta citerat honom, fortsätter hon, men gör det ännu en gång. Helvia bör inte som många föreslår henne, mildra sin sorg och utplåna sin längtan “med något som är lustigt, eller … lägga ner mycket tid på att gå igenom räkenskaperna, eller … ta hand om hushållet, eller … inveckla sig i många företag, vilket endast hjälper för en kort tid”. Han påminner henne om att hon läste som barn och uppmanar henne att återuppta sina studier: “Sök dig åter till goda och gagneliga böcker; då blir du trygg; studierna skall trösta dig och förströ dig; det är det viktigaste och det som räddar dig undan slumpens makt.” Och skulle någon ifrågasätta Senecas auktoritet har Thott svaret färdigt: “Ja, jag skulle sannerligen, om jag endast hade hans råd att lita till, … hålla mig till musernas sällskap.”
Birgitte Thott klarade sig lindrigt undan kritik eftersom hon förstod att balansera mellan det allmänt accepterade och det provocerande. Det var ett genialiskt drag att ta med förordet till kvinnorna i Senecaöversättningen, eftersom den trycktes. Anledningen till att Om et lyksaligt liv aldrig trycktes är inte känd. Skälen kan ha varit många. Ett av dem kan t.ex. ha varit att kapitel 46 inte föll de manliga censorerna i smaken. Vad som återstår i dag är två avskrifter, den ena med säkerhet gjord av en kvinna, och båda bevarade av en annan kvinna i ett nunnekloster.