Hovkretsen kring Ulrika Eleonora stod i kontakt med de ledande inom den pietistiska reformrörelsen och kan sägas motsvara de andliga rörelser på kontinenten som i praktiken försökte tillämpa kravet på frihet och människovärde för kvinnan.Åtskilliga dikter i Der Nordische Weihrauch vittnar om en leda vid det praktfulla hovlivets pompa och ståt och om en inriktning på den inre människan.
Tag: Kristendom
Sveriges första kvinnliga författere Sophia Elisabeth Brenner skriver mest tillfällesdikter. Hon hyllar kungliga och högre ståndspersoner på bröllop och födelsedagar, vid fältslag och segrar, och hon skriver dikter till sörjande och till de döda. Naturligtvis ihågkoms även vänkretsen, men de flesta mottagarna står ovanför författaren på den sociala rangskalan.Av hennes totala tillfällesdiktning vänder sig två tredjedelar till samhällets översta skikt. Det var dem som det lönade sig att uppvakta, och av samtida vittnesbörd vet man att fru Brenners dikter var efterfrågade och uppskattade. Inte sällan skrevs dessa hyllningsdikter till samtidens intellektuellt eller konstnärligt begåvade kvinnor. Hon diktade även vid kvinnors och barns död.
Den svenska grevinnan Maria Gustava Gyllenstierna karaktäriserades på 1700-talet som “en Fru af stort snille och stor börd, som i wår tid hedrat sitt Fädernesland och sitt Kön”. Hon räknades till tidens vittra kvinnor, finns med i en samtida förteckning över Lärda Swenska Fruentimmer och omnämns så i adelskalendern.Hon var gift med riksrådet Carl Bonde i hans andra äktenskap, födde honom fem barn och följde honom på resor till bl.a. Finland och England. Han dog 1699. I nära 40 år var Maria Gustava Gyllenstierna änka, och under de åren tycks hennes skrivande verksamhet ha ägt rum på Tyresö slott utanför Stockholm. Många av hennes översättningar är gjorda från franska och tyska.
Troheten blev i kungadottern Leonora Christines liv en avgörande andlig och moralisk princip, som kom att styra hennes ställningstaganden och handlingar och som på gott och ont kom att bestämma eftervärldens bedömning av henne. I sina litterära arbeten ville hon demonstrera sin trofasthet, den dygd som utgjorde 1600-talskvinnans moraliska existensberättigande. Leonora Christine förvandlade troheten mot sin man Corfitz Ulfeldt till en fråga om trohet mot sig själv som kungadotter och adelsfröken, landsflyktig ståndsperson och “Kristi korsbärerska”.Hon satt i 22 år fängslad i Blåtårn på Köpenhamns Slott anklagad för högförräderi.
I både Märta Berendes berättelse om sin levnad och i Christina Regina von Birchenbaums “Een Annor Ny wijsa” speglas tidens språkliga modeller och tolkningsmönster. Båda texterna är exempel på 1600-talets många självständiga och starka kvinnor, fostrade i en tid av många krig och därför tvungna att ta hand om både familj och egendom.
Agneta Horns självbiografi från 1600-talet, av henne själv benämnd “Beskrifningh öfwer min älända och mÿket wederwärtiga wandringestidh …” är ett “jämmersminne” som berättar om en hunsad, vanvårdad och föga älskad flicka, som ändå förmår hävda sin vilja och ge sina motståndare svar på tal.Agneta Horns leverne handlar ytterst om Agneta Horns förhållande till fadern och om den fadersmakt, den identitet som lydig dotter, som hon själv och tiden hade som ideal. Bakom texten kan man nämligen skönja en tvist mellan Agneta Horn och hennes styvmor, Sigrid Bielke. I sak gällde konflikten arvet efter Agnetas far, ideologiskt sett gällde den Agneta Horns lydnad mot faderns vilja.
Mängden skrifter där kvinnors talanger eller brist på talanger diskuterades var stor i 1500- och 1600-talets Europa. Verken är indelade efter genrer och föreligger i både tryckt och handskriven form. Att begrepp som “feminae illustres” (framstående kvinnor), “feminae doctae” (lärda kvinnor), “musa decima” (den tionde musan) har varit kända i Norden är säkert.Medvetandet om “feminae illustres” eller “feminae doctae” tycks främst ha hört renässansen till. Naturligtvis fanns det också tidigare lärda kvinnor men intresset för att räkna dem, gruppera dem och också framskapa dem tycks ha varit ett renässansfenomen som uppstått i progressiva manliga lärda kretsar.
Ordet “gynaeceum” kommer från grekiskan och kan översättas med “kvinnokammare”. Under renässansen kom termen att användas som en litteraturhistorisk genrebeteckning: en katalog över kvinnor som utmärkt sig genom eget skrivande eller annan form av konstnärlig eller intellektuell verksamhet.Utmärkande för gynaeceerna är att de är skrivna i systematisk eller alfabetisk uppslagsform. Man slår upp namnet på en berömd kvinna och får i några berömmande ord en presentation av kvinnans egna intellektuella prestationer. Oftast är uppgifterna mycket knapphändiga.I Norden har vi en fin samling av egna gynaeceer. I synnerhet i Danmark är genren rikt representerad. Den lilla svenska samlingen biografier och de tämligen talrika danska och norska samlingarna, som ingår i de danska gynaeceerna, ger intryck av en livlig konstnärlig och intellektuell verksamhet bland Nordens kvinnor under 1600- och 1700-talen. Det ligger nära till hands att tro att förhållandena varit desamma på Island, Färöarna och i Finland. Och att det i Norden har funnits kvinnor som själva ansett sig tillhöra en europeisk “klubb” av kulturella kvinnor.
1600-talets danska adelsfru Birgitte Thott var sin tids mest framstående lärda kvinna, en “femina docta”, en “femina illustris”. Hon är en av de få danska kvinnor som vid sin död hedrats med hyllningsdikter på latin, och säkert också den enda som förärats några på grekiska. Hon skulle själv ha glatt sig åt dikterna. I skriften Om ett lycksaligt liv talar hon uppskattande om romarna för att de hade infört en lag om att såväl kvinnor som män skulle prisas med hyllningstal vid sin död.Ett ståtligt tryckt begravningstal på latin, skrivet av Jørgen Rosenkrantz, “hofmester” (hög ämbetsman) vid Sorø Akademi, finns bevarat. Av detta kan man bilda sig en uppfattning om hennes liv. Det ligger i sakens natur att ett minnestal innehåller vissa överdrifter, men Birgitte Thotts språkkunskaper är omvittnade av tillräckligt många för att man i det avseendet skall våga tro Rosenkrantz. Det bekräftas också av hennes egna översättningar, även om de inte täcker alla de språk hon påstås ha behärskat.
Skillnaden är avsevärd på hur mycket var och en av de drygt 150 lärda kvinnor som vi känner till i Norden under perioden 1500-1800 lämnat efter sig i form av fack- eller skönlitteratur. Men samlar man alla de nordiska kvinnliga författarskapen, stora som små, kan man likna dem vid ett rikt blommande nordiskt blomsterhav. De är engagerade, rörande, skarpa, hängivna, ofta samlade i buketter kring en lärd familj, en herrgård eller ett kvinnokloster. Ett kvinnomedvetande och en litterär estetik väl i nivå med det övriga Europa framträder hos Nordens “feminae illustres”.