“Anno 1629 den 18 Agusti och om en måndagsmårgon klåkan 7 är jagh, Agneta horn gustafdåter, födh hit til däna onda och för migh mÿket mödosama och bedröfweliga wärden vti staden riga, mig siälf til al som största sårgh och wederwärtighet. Here min gudh, hiälp migh then min swåra wärdh i thena min barndom och sedan, så länge gudh täkes wna mig mit bedröfwade och älända lif kristeligh och wäl igönomgå mädh et gåt tålamodh, ehwad han täkes af sin faderliga wilia migh til at påläga, at iag altidh måste kuna läta mig nöÿa mädh hans wilia, som i alting är then bästa.”
Så inleder Agneta Horn (1629-1672) sin självbiografi, av henne själv benämnd “Beskrifningh öfwer min älända och mÿket wederwärtiga wandringestidh …”. Man har med goda skäl dragit paralleller mellan Agneta Horns bild av sig själv och Job liksom mellan tidens bönböcker och Agneta Horns text. Den är ett “jämmersminne” som berättar om en hunsad, vanvårdad och föga älskad flicka, som ändå förmår hävda sin vilja och ge sina motståndare svar på tal. De hjärteknipande berättelserna om flickans bataljer med elaka fastrar och mostrar tryfferas med böner till den allsmäktige Guden om att han måtte hjälpa henne genom hennes svårigheter.
Agneta Horns manuskript upptäcktes av Sveriges första kvinnliga doktor Ellen Fries (1855-1900, fil. dr i historia). Sigrid Leijonhufvud (1862-1937) gav 1908 ut texten, delvis efter Ellen Fries riktlinjer med titeln Agneta Horns lefverne.
Till sin form liknar dock Agneta Horns leverne, som självbiografin brukar benämnas, mest av allt släktboken. Denna annalistiskt förda bok noterade de viktigaste händelserna i en adelsfamiljs privatliv. Här antecknades födslar, dödsfall, giftermål och dop. Mönstret för en annotation är detsamma som Agneta Horn följer i sin inledning: först kommer en noggrann tids- och ortsangivelse för födelsen, sedan namnet. Därefter följer en bön som ofta handlar om att Gud måtte låta barnet leva, att det måtte få välgång i livet och att det måtte leva fromt.
Syftet med släktboken, vars mönster Agneta Horn följde, var bland annat att bokföra juridiskt viktiga händelser i privatlivet. Vad den därför lade vikt vid var händelser som hade betydelse för arvskiften och för köp och försäljning av egendom, framför allt jord. Den centrala personen i varje familj eller släkt var fadern. Det var ofta familjefaderns släkt som var den viktiga, och det var vanligt att man lyfte fram fädernearvet såväl i namn som i släktbokens notiser. Så kallar sig också Agneta Horn för “Agneta horn gustafdåter” för att markera att hon är dotter till Gustaf Horn af Björneborg (1592-1657), en av Gustav II Adolfs fältherrar. Agneta Horns leverne handlar ytterst om Agneta Horns förhållande till fadern och om den fadersmakt, den identitet som lydig dotter som hon själv och tiden hade som ideal. Bakom texten kan man nämligen skönja en tvist mellan Agneta Horn och hennes styvmor, Sigrid Bielke (1620-1679). I sak gällde konflikten arvet efter Agnetas far, ideologiskt sett gällde den Agneta Horns lydnad mot faderns vilja.
Agneta Horns självbiografi har å ena sidan intresserat litteraturhistoriker. Magnus von Platen, Johnny Kondrup och Stephen Mitchell har undersökt det jag och den värld texten speglar. Å andra sidan har språkforskare, t. ex. Gösta Holm, kunnat glädja sig åt att levernet återger ett autentiskt svenskt talspråk från 1600-talet.
Morgongåvan
I 1600-talets svenska samhälle ärvde männen – i varje fall adelsmännen – dubbelt så mycket som kvinnorna, och endast män kunde förlänas jord. Detta system kunde tyckas garantera att jord huvudsakligast ägdes av män. Men det fanns luckor i systemet, och den mest iögonenfallande skapades av den s.k. morgongåvan. Det var sed inom den besuttna adeln att mannen före giftermålet överförde en betydande del av sin egendom, ibland så mycket som hälften, till sin blivande maka. Denna morgongåva utskiftades till hustrun om mannen dog före henne, i annat fall gick den i arv till barnen efter föräldrarnas död och uppfattades då ofta som ett morsarv. Detta system gynnade på olika sätt kvinnorna, bland annat därför att de ofta överlevde männen. Agneta Horn kom också att gynnas av morgongåvoinstitutionen. Gustaf Horn gav nämligen 1627 en mycket stor morgongåva till sin första hustru, Kristina Oxenstierna (1612-1631). Att Gustaf Horn var så generös kan nog förklaras av att Kristina Oxenstierna var dotter till den näst kungen mäktigaste mannen i Sverige, rikskanslern Axel Oxenstierna af Södermöre (1583-1654), en person som Gustaf Horn säkerligen ville hålla sig väl med. Kristina Oxenstierna dog emellertid hastigt och oväntat i Stettin år 1631. Hon och Gustaf Horn hade då två barn, Agneta och Axel, som båda, enligt Agneta Horns berättelse, lämnades ensamma i Stettin med en försumlig piga. Barnen omhändertogs av Ebba Leijonhufvud (1595-1654), gift med Gustaf Horns bror. Det är henne Agneta Horn talar om som den elaka och stränga faster Ebba. Trots att barnen hade tagits om hand, dog Axel Horn inte långt därefter, enligt systern därför att fastern hade låtit dem sova för öppet fönster mitt i vintern.
I praktiken blev Agneta Horn föräldralös, eftersom fadern råkade i tysk fångenskap efter slaget vid Nördlingen år 1634. Först år 1642, då Agneta var tretton år, släpptes han ut ur fångenskapen. Under tiden hade morfadern, Axel Oxenstierna, förvaltat Horns egendom och, får man tänka sig, bevakat dotterdotterns intressen. Kristina Oxenstiernas stora morgongåva var nu den unga Agneta Horns arv.
År 1644 gifte Gustaf Horn om sig med Sigrid Bielke. Först år 1650 fick makarna ett barn som tycktes kunna överleva. I det läget såg Axel Oxenstierna och Agnetas make, Lars Cruus af Gudhem (1621-1656), till att Gustaf Horn försäkrade att Kristina Oxenstiernas morgongåva skulle förbli Agnetas egendom, och att arvet skulle skiftas efter Horns död. Gustaf Horn dog hastigt och oväntat år 1657, och frågan var då hur hans egendom skulle delas mellan å ena sidan änkan och hennes två döttrar, å andra sidan Agneta Horn.
Lydnaden mot fadern
Denna konstellation, med Gustaf Horns två barnkullar, är kärnan i den konflikt som drivit fram Agneta Horns livsberättelse. Konfliktens viktigaste ideologiska fråga har varit huruvida Agneta Horn varit en lydig dotter som respekterat och älskat sin far eller ej.
Man har tidigare tolkat Agneta Horns leverne som en uppgörelse med frågan om det egna lidandet och en gudomlig rättvisa eller som en manifestation av en jagstark ung kvinna. Om man daterar dess tillkomst till 1656-1657 och förbinder den med den arvstvist som snart nog utbröt mellan styvmor och styvdotter, blir beskrivningens apologetiska drag tydliga, och den måste då uppfattas som ett försvarstal. Agneta Horns berättelser låter sig lätt läsas som svar i en dialog med en anklagande röst. Anklagelserna gäller framför allt olydnad och girighet.
Det finns två olika bud på dateringen av Agneta Horns text. Dels det som antar att den tillkommit i samband med striden om giftermålet, dvs. ca 1646, dels det som bestämmer tillkomsten efter det att Agneta Horn blivit änka, dvs. 1656. Här knyts texten i första hand till faderns död 1657 och den därpå följande arvstvisten. I en kommande monografi över tidiga svenska självbiografier, Eva Hættner Aurelius: Inför lagen, argumenteras för den senare dateringen.
Redan en månad efter dödsfallet i juli 1657 har linjerna i striden dragits upp. Då intygar nämligen en av Gustaf Horns sekreterare, Jacob Johansson, att Gustaf Horn hade låtit skriva ett utkast till testamente, men att han inte hunnit underteckna det. Detta utkast finns bevarat som en beedigad avskrift, undertecknad av en annan av Horns sekreterare. Det i detta sammanhang intressanta med dessa dokument är att de säger sig vara Gustaf Horns röst och vilja, och att denna röst och vilja vill förminska Agneta Horns arv. Som saken nu låg till – utan testamente – ärvde Agneta Horn efter lagen moderns hela morgongåva och en del av den egendom som Horn förvärvat som änkeman och dessutom lika mycket av resten av Horns fasta och lösa egendom som var och en av de två styvsystrarna.
Det som gör att Agneta Horn får så ovanligt mycket är dels att hon är enda barnet i det första äktenskapet, dels att Horn saknade söner i det andra. I det icke undertecknade utkastet ville Gustaf Horn kraftigt förminska detta arv, och han resonerade som så: Eftersom Kristina Oxenstierna inte hade något arvegods med sig utan endast en medgift när hon gifte sig, så var allt lösöre, “smycken, Guld, Silfwer och alle andre bohagz pertzeler aff hwad nampn the wara kunna”, sådant som Horn och Kristina Oxenstierna förvärvat tillsammans. Därför vore det inte mer än rätt att Sigrid Bielke fick allt lösöret. Agneta Horn hade för det andra fått ett mycket dyrbart bröllop. Det hade kostat 8.000 Rd. Lika mycket borde räknas av till de två styvsystrarna. För det tredje förde Sigrid Bielke arvegods med sig i boet, och i denna egendom borde styvdottern inte få någon del. Agneta Horn hade, heter det slutligen i utkastet till testamentet, i själva verket tack vare fångenskapen kunnat bestjäla Gustaf Horn på brodern Axels arvslott i moderns morgongåva. Den halva lotten borde i stället fadern ha fått.
Det sista var en hård beskyllning: “Alldenstundh min sahl. Son Axell Horn, någre månader effter sin Sahl: Modher sammalundha medh döden affgick, Altså hade mig bort ärffwa en halffpart aff den broderlotten/ honom war tillfallen/ emot min K. dotter Agneta Horn, effter thet andra Cap: uthi Erffdebalken, så haffwer iagh doch sådant uthaff Faderlig Affection, bewände låtit.”
Eftersom min salig son Axel Horn sammalunda avgick med döden några månader efter sin salig moder, så borde jag enligt andra kapitlet i ärvdabalken i stället för min kära dotter Agneta fått ärva hälften av den brorslotten som tillfallit honom. Så har jag dock av faderlig tillgivenhet låtit detta bero.
Tack vare moderns och broderns död och tack vare Gustaf Horns fångenskap hade Agneta lyckats tillskansa sig allt detta. Det är dessa tre faktorer som Agneta Horn framställer som sin barndoms tre stora olyckor: “Alt så gik thet migh och dena gången i thet falet, at som bäst iag hade både far och mor och bror och alt thet iag wile önska mig, och ala lådes då håla mÿket af mig för min far och mors skul, och intet någet lÿkligare barn kunde då wara til, än iagh då war, … Och al min föra goda dagar wändes sedan i alt ont och wederwärtighet för migh.”
Alltså gick det så för mig också denna gång att som bäst jag hade både far och mor och bror och allt det jag kunde önska mig, och alla låddes då hålla mycket av mig för min fars och mors skull och intet lyckligare barn kunde då vara till än jag då var … Och alla mina förra goda dagar vändes sedan i allt ont och vedervärdighet for mig.
Det som Agneta framställer som olyckor, framställer Sigrid Bielke däremot som turliga omständigheter. Hennes argumentation är lika mycket moralisk som juridisk: egentligen har dottern bestulit sin far.
I sina inlagor hävdar Agneta Horn att denna beskrivning är falsk. Hon har under faderns bortovaro inte fått “ett runstycke” ur moderns morgongåva eller ur lösöret. I självbiografin vill hon teckna den sanna bilden av den unga, föräldralösa flickan: “Och blef iag sedan hos fru eba mången on dagh och war hos hene i 2 åhr der vte och stodh ther vt mången sur och hiärtans biter hårdh dagh och stundh och så mÿket ont, at iag inte så kan klaga migh. Tÿ mor war tå dödh för migh och far och ala andra mina så långt borta, at ingen anan war, som kunde taga migh til sigh, vtan min mycket hårda farbrorhustru fru eba.”
Och jag blev sedan hos fru Ebba mången ond dag och var där ute hos henne i två år och stod där ut mången obehaglig och hjärtans bitter hård dag och stund och så mycket ont att jag inte nog kan beklaga mig. Ty mor var då död för mig, och far och alla mina så långt borta att ingen annan fanns än min mycket hårda faster fru Ebba, som kunde taga mig till sig.
Något som Agneta återkommer till är hur illa klädd hon varit, även om hon också berättar om hur gärna Gustaf Horn, väl hemkommen från fångenskapen, såg sin dotter dyrbart klädd: “Och war nu min här far i stockholm och tÿke mÿket om mig och kläde mig på nÿt både til handh och fot. Och då achta iagh inte mera mina lapota kläder vtan tänkt, at thet skule så wara alt bortåt for migh. Och hwar gångh min far drog på slåtet, kom han in i min mormors hus och såg på mig, huru iag måde, och fråga, om mig någen ting fatas, at iag man skule sända i hans hus och läta begäras, så skulle ingen neka migh thet.”
Och nu var min herr far i Stockholm och tyckte mycket om mig och klädde mig på nytt både till hand och fot. Och då brydde jag mig inte mer om(?) mina lappade kläder utan tänkte, att det alltframgent skulle vara så för mig. Och var gång min far drog till slottet, kom han in i min mormors hus och såg på mig, och frågade, hur jag mådde, [och sade att] om någonting fattades skulle jag bara sända [bud] till hans hus och låta begära det, så skulle ingen neka mig det.
I detta stycke tangerar Agneta Horn den ideologiska bakgrunden till striden mellan henne och styvmodern, nämligen frågan om dotterns kärlek till och respekt för sin far. Denna “dotterliga Affection” och lydnad var en hörnsten i tidens patriarkala tänkesätt. Alla barn skulle lyda fadern, och lydde man inte fadern, lydde man inte heller annan överhet såsom kungen eller Gud. Döttrarna var brickor i spelet om makt, inflytande eller egendom. Gustaf Horn gifte sig med den mäktige Oxenstiernas dotter och själv hade han, som han säger i dotterns berättelse, tänkt sig skaffa vänner genom dotterns giftermål.
Under och stundtals även uttalat i Sigrid Bielkes alla anklagelser ligger förebråelser för bristande kärlek och respekt för faderns vilja: “Oansedt den Sahl. Herren för dödsens hastige infallendhe skull, hafr den samme eij sielff kunnat Under skrifwa, … betygas dock … att den samme haffwer warit min Sahl. K. Herres yttersta wilja, Intention och förordningh, och effter Laghin, … emot hwilken min Sahle k. Herres och Hennes Sahl. K. Herfaders yttersta wilja Jagh förmodar Henne medh godt Samweet icke kunna strijda.”
Oansett den salig herren ej själv kunnat underskriva den samma för dödens hastiga infallande, betygas dock att den samma har varit min salig käre herres yttersta vilja, intention och förordning, och efter lagen, mot vilken min salige käre herres och hennes salig käre herr faders yttersta vilja jag förmodar att hon med gott samvete inte kan strida.
När de juridiska argumenten tryter, manar Sigrid Bielke fram de känslosamma och moraliserande: “Jagh hadhe icke någon tijdh trodt, att min stiuffdotter skolle på sådant sätt Quälja och Wanhedra sin Sahl. Herfaders Giordhe Testamente och ändhelige Disposition.”
“Jag hade icke någon tid trott, att min styvdotter skulle på sådant sätt besvära [sig över] och vanhedra sin salig herr faders uppgjorda testamente och slutliga disposition.”
Sigrid Bielke tvingar in Agneta Horn på ideologins fält. Därmed har hon ställt frågan om Agneta Horns identitet. Är hon en lydig dotter? Detta är den centrala frågan i självbiografin. På framför allt tre sätt leder skribenten i bevis att hon älskat och respekterat Gustaf Horn. Genom direkta utsagor understryker hon hur mycket hon älskat och respekterat sin “her far”. Hon låter dessutom ständigt faster Ebba och i någon mån moster Karin vara sina motståndare i olika bataljer. Agneta Horn undviker däremot att skildra sig själv och fadern som motståndare, vilket de rimligen någon gång varit, åtminstone under kampen om vem Agneta skulle gifta sig med. Slutligen bevisar hon sin tillgivenhet för fadern genom att utreda episoder, som alla dittills hade tagits som intäkt för Agnetas girighet och bristande respekt för fadern.
Agneta Horn avvisar faderns och fasterns anklagelser i ett mycket långt försvarstal: “Och han kom till mig och frågade vad jag gjorde. Så sade jag, att jag lagade mat åt min fru mor. Men han sade: ‘Det du lagar det må svinen äta och du själv.’ Men han började banna mig mycket för min girighet … att jag gärna sett att de alla varit döda, vilket jag likväl aldrig önskat … Därför låg sådana orimliga beskyllningar så hårt på mitt hjärta att jag inte kunde tiga utan för att bevisa min stora oskuld brast jag i gråt och svarade min herr far: ‘Jag kan inte tänka eller veta varför min herr far beskyller mig för sådan stor odygd. Men så vet jag väl vem som är begynnelsen därtill. … Jag vill önska av allt mitt hjärta, att Gud ville giva min herr far så många barn och låta dem leva, som han kunde ha hugnad av och jag av hjärtat ville önska. Även om jag aldrig finge ärva en spik efter min herr far, så hoppas jag väl att min morfar skall lämna mig så mycket att jag kan leva av det’.”
Ett exempel på sistnämnda strategi är episoden med Gustaf Horns två dödfödda barn. Styvmodern låg till sängs efter förlossningen, som ägde rum år 1646. Under denna tid råkade Agneta Horn vid ett tillfälle skratta högt, enligt egen utsago därför att hon sett en dräng falla omkull och så när dra med sig faster Ebba i fallet. Fastern rapporterade då skrattet till Gustaf Horn och ansåg att det berodde på Agnetas glädje över att arvet inte förminskades.
I spelet om Agnetas giftermål står onekligen fadersauktoriteten på spel. Här har tydligen både Gustaf Horn, faster Ebba och till en början också den då 16-åriga Agneta varit överens om att Agneta skulle giftas med Erik Sparre. Agneta ångrade sig dock snart och tycks omgående ha förälskat sig i den tappre soldaten Lars Cruus. Agneta Horns berättelse om sin kamp för att slippa Erik Sparre och för att få Lars Cruus är något för tiden så ovanligt som en berättelse om “oskrymtad kärlek”. Agneta Horn hävdar här nämligen känslans rätt. Bakom denna lilla kärleksroman ligger också en anklagelse för olydnad mot fadern och ett försök att försvara sig mot dessa beskyllningar. Även i denna historia söker nämligen Agneta Horn framställa faster Ebba som den drivande kraften, vilket får den mäktige och myndige Gustaf Horn att framstå som ett viljelöst mähä. Helt kan dock inte skribenten dölja att hon har satt sig upp mot faderns vilja: “Och bad iag min här far i al ödmiukhet wil for gudh skul hafwa mig förskont mädh honom (dvs. Erik Sparre). Iag wile som en ödmiuk dåter, thet iag och war skÿldig til at göra, lÿda min härf(ar) så länge iag lefwe. … Då blef min här f(ar) mÿket ondh på migh och fråga migh, hwem som war orsaken ther til, at iag wile öfwergefwa honom. Och then som gorde nar af honom, han wore siäl störe nar.”
Och jag bad min herr far i all ödmjukhet att för Guds skull låta mig förskonas från honom. Jag ville lyda min far som en ödmjuk dotter så länge jag levde, vilket jag också var skyldig att göra. … Då blev min herr far mycket ond på mig och frågade mig vem som var orsaken till att jag ville överge honom. Och den som gjorde narr av honom, han vore själv större narr.
Att Gustaf Horn rimligen varit mer drivande än dottern framställer saken visas tydligast av följande replikskifte mellan far och dotter. Det är den slutliga striden som förs, och Gustaf Horn visar här klart sina intressen i spelet: “… och sade han åt mig: ‘Efter hans (dvs. Erik Sparres) sÿster är här, så wet iag wäl, at hon wil weta swar af migh och digh. Och säg mig nu, huadh iag skal swara.’ Der på iag swara kärt näij. Då sade min h(är) f(ar). ‘Di swaran wil iag inte säÿa häne, vtan du må siälf säÿa. Tÿ iag wil ingen owän hafwa för din skul, som jag har tänkt til at skafwa mig wäner mädh’.”
… och han sade åt mig: Eftersom hans syster är här, så vet jag väl att hon vill veta svar av mig och dig. Och säg mig nu, vad jag skall svara. På det svarade jag kort nej. Då sade min herr far: De svaren vill jag inte säga henne, utan det må du säga själv. Ty jag vill inte ha någon ovän för din skull, som jag tänkt skaffa mig vänner med.
Man kan spekulera över att Agneta Horn tillät sig att revoltera och att hon tilläts revoltera. En möjlig förklaring är att hon vid det här laget satt som säker arvtagerska åtminstone till Kristina Oxenstiernas hela morgongåva och möjligen till mer, ty Gustaf Horn hade vid detta tillfälle fortfarande inte fått några barn med Sigrid Bielke. För det andra hade hon sin mäktige morfar Axel Oxenstierna bakom sig, vilket både handlingarna i arvstvisten och självbiografins kärleksfulla skildringar av mormodern och morfadern visar. Obeständig och olydig har hon emellertid varit, och hon retirerar till det sista och ovedersägliga argumentet: jag älskar Lars Cruus och avskyr Erik Sparre. I fortsättningen, en replik till faster Ebba, som anklagat henne för att föredra Lars Cruus på grund av hans rikedom framför den fattige Erik Sparre, försvarar hon sig återigen mot beskyllningen för girighet: “Män hwadh fatigdomen wedhkomer, så kan iag inte säÿa der emot, vtan thet kan wäl wara mögeliget, at gudh har täktz til at läga mig thet på. Tÿ han kan lät göra en fatigh rik och en rik fatigh, när hon så behagar, kan ingen ändara, vtan han lagar både mädh rika och fatiga efter sit sine. Män så bekymrar mig inte den fatigdomen stort. Först at wi man älska hwar anan af alt hiärta och länge och wäl få behåla hwar anan, så är en liten bit brö mädh kiärlek mÿke bätre än et stort hus mädh ala handa gåt, när 2 inte älska hwar anan.”
Men vad fattigdomen angår, så kan jag inte säga däremot, utan det kan väl vara möjligt att Gud har täckts lägga det på mig. Ty han kan lätt göra en fattig rik och en rik fattig. När honom så behagar, kan ingen ändra, utan han lagar både med rika och fattiga efter sitt sinne. Men så bekymrar mig inte fattigdomen stort. Först då vi bara älska varandra av allt hjärta och länge och väl få behålla varandra, så är en liten bit bröd med kärlek mycket bättre än ett stort hus med allehanda gott, när två inte älska varandra.
Agneta Horns försvarsposition – att föra kampen om arvet efter Gustaf Horn på ideologins fält – drev henne till en granskning av sitt eget inre och till ett svar på de anklagelser som styvmodern riktade mot henne. Det var faderns röst hon hörde eller tyckte sig höra, och det var fadern, skuldens och samvetets röst, hon svarade. Ur denna dialog föddes en identitet. Vi hör i berättelsen Agneta Horns röst säga: “Jag var och är oskyldig.”
Likheterna mellan Leonora Christine Ulfeldts Jammers Minde och Agneta Horns leverne är slående. Båda uppvisar ett klagande och trotsande sentiment, båda identifierar sig med Job. Framför allt insisterar bägge på att de är trogna och lydiga mot kungamakt respektive fadersmakt. I själva verket var de båda upproriska och olydiga. I bägge fallen kan man också se förbindelsen mellan anklagelse och skuld å ena sidan, samt identitetssökande å den andra.
Gud fader
Det fanns också en annan fader att lyda, respektera och älska, nämligen Gud fader. Om hon inte lydde, respekterade och älskade honom utan syndade, kunde hon straffas hårt och omgående. Den lutherska ortodoxins uppfattning om människans förhållande till Gud var tämligen juridiskt. Gud och människa hade ingått ett kontrakt som människan var oförmögen att hålla. Därför var hon hemfallen åt eviga straff. Försoningen var Kristi död, som tillfredsställde Guds krav på vedergällning för kontraktsbrottet.
Denna enkla lära mängdes också med folkligt primitiva föreställningar såsom “den illa gör, han illa far”. Faster Ebba spår exempelvis en gång Agneta Horn och Lars Cruus att antingen inte få några barn alls eller, eftersom Agneta varit olydig och de båda var “små och svarta”, få “morianer och dvärgar” till barn. Agneta Horn bemöter denna spådom genom att visa fram sina två vackra vita pojkar. Denna enkla teologi blev emellertid problematisk för Agneta Horn, när hon så småningom drabbades av död och olyckor. Sonen Johan dog 1652, morfadern Axel Oxenstierna år 1654, maken Lars Cruus 1656, och till sist dog fadern Gustaf Horn 1657. En del av självbiografin skall nog förstås som en teodicé.
Ordet “teodicé” betyder egentligen försvar för Gud. Som teologiskt begrepp används teodicé som benämning på lidandets problem: Om gud är allsmäktig och god varför finns det då så mycket lidande och orättfärdighet i världen? Problemställningen behandlas bland annat i filosofen Leibniz verk från 1710 och diskuterades allmänt under 1700-talet.
Det har gällt för Agneta Horn att försvara Gud och förstå sitt eget lidande. Det gör hon först och främst i det avsnitt i texten där hon ställer samman citat ur Psaltaren och Job och på så vis komponerar en bönbok för eget bruk. Tidens bönböcker tillkom ofta på detta sätt. Man sammanställde citat ur Bibeln och använde dem som tillfällighetsböner. Denna bönboksfromhet är av annan typ än den gängse, kyrkliga. Den präglas av den enskildes upplevelse av syndaångest, skuldmedvetande och behov av förlåtelse och utgör således en förelöpare till den pietistiska strömningen. I textens bibelcitat framstår jaget som en Job, oskyldigt drabbad, klagande, trotsande Gud och bönfallande honom om hjälp och beskydd mot fiender. Här rör hon sig bort från skräcken att straffas för sina synder till tro på Guds försyn.
Denna bönbok med bibelcitat är i manuskriptet klart åtskild från den egentliga berättelsen av ett annat manuskript med anteckningar om Lars Cruus krigståg. Dessa uppgifter skulle tillhandahållas för likpredikan över Lars Cruus och är inte en fortsättning på Agneta Horns leverne. I hur stor utsträckning denna bönboksdel skall kopplas till den egentliga berättelsen är alltså en öppen fråga. Till detta skall sägas att den religiösa grundton som man möter i den självbiografiska berättelsen delvis skiljer sig från citatens, eftersom det i berättelsen inte finns någon uttalad Jobsattityd. Man saknar de upproriska, frågande och tvivlande tonfallen från Jobs bok. Trots Agneta Horns klagan är hennes berättelse framför allt präglad av förtröstan, tro på Guds försyn och allmakt och underkastelse under hans vilja. Så är det i den ovan citerade bönen omedelbart efter den inledande uppgiften om Agneta Horns födelse. Huruvida denna enkla förtröstan på Gud är äkta eller ej, kan ingen veta. Vad man däremot ser är att Agneta Horn in i det sista vägrar att erkänna att hon varit olydig. Hennes lidande har nämligen sänts som prövning och inte som straff av den Gud vars allmakt man inte kan ifrågasätta. In i det sista säger hon att hon underkastar sig fadern.
Stephen Mitchell vill se självbiografins citatsamling som en del av Agneta Horns egen text. Agneta Horn ikläder sig, menar han, Jobsrollen och tolkar därmed sin situation efter makens död med bönbokslitteraturens språkbruk.
Men genom att använda släktböckernas och bönböckernas litterära form och uttrycksmedel accepterar Agneta Horn deras patriarkala värld och visar sin olydnad. Hon har trotsat Gustaf Horn, liksom Job en gång trotsade Gud. I dialogen med sin egen skuld och sin dömande fadersröst, om den så handlar om pengar eller synd, har hon tvingats svara på frågan: “Vem är du, dotter?”. Säkerligen trodde Agneta Horn att hon svarade: “Jag var och är fortfarande din lydiga dotter.”