År 1647 målade den holländske konstnären Karel van Mander ett stort porträtt i helfigur av Kristian IV:s dotter Leonora Christine (1621-1698). Hon avbildas i modern, löst sittande klänningsdräkt med pärlbroderier och efter engelskt mode med utslaget hår under den lilla sammetshatten, ett särskilt tecken på hennes höga börd. Vid hennes högra sida har konstnären placerat en trohetssymbol, en liten krypande hund, och vid hennes vänstra sida en större hund eller varg, som hon smeker med fingerspetsarna. Den tama vargen symboliserar Leonora Christines äkta man, Corfitz Ulfeldt.
“Eldflamman fäste sig som en ros på hennes (Leonora Christines) barm och blommade tillsammans med hennes hjärta, hon den ädlaste och bästa av alla danska kvinnor. ‘Ja, det är ett hjärta i Danmarks vapen!’ sade den gamle morfadern.”
(H. C. Andersen: “Holger Danske”, 1845)
Hunden förekom som trohetssymbol på otaliga kvinnoporträtt under 1600-talet och hade sedan reformationen varit hustruns heraldiska djur. Den krypande lilla hunden utgjorde således ett slags standardattribut, en känd och vedertagen symbol, medan den tama vargen hade en mer personlig innebörd. Denna trohetssymbolik kom i Leonora Christines liv att stå för en trohet av annorlunda och mer okonventionellt slag. Troheten blev i Leonora Christines liv en avgörande andlig och moralisk princip, som kom att styra hennes ställningstaganden och handlingar och som på gott och ont kom att bestämma eftervärldens bedömning av henne. I sina litterära arbeten ville hon demonstrera sin trofasthet, den dygd som utgjorde 1600-talskvinnans moraliska existensberättigande. Den tama vargen, Corfitz Ulfeldt, visade sig, i synnerhet under senare hälften av sitt liv, mer oberäknelig än tam. Leonora Christine övergav aldrig sin varg, men hon förvandlade troheten mot Ulfeldt till en fråga om trohet mot sig själv som kungadotter och adelsfröken, landsflyktig ståndsperson och “Kristi korsbärerska”. Ömt kan hon röra vid vargen på Manders målning, hon förfogade fritt över så väl Ulfeldt som sin trohet. Leonora Christines självbiografiska verk, Jammers Minde (Jämmers Minne), var okänt i Danmark ända fram till mitten av 1800-talet, och när den unge bibliotekarien Sophus Birket-Smith gav ut det vid mitten av 1800-talet väckte det sensation och mottogs med stor entusiasm av sin historiskt och nationellt nyvaknade samtid, och många små flickor uppkallades efter den danska hjältinnan. Förtjusningen hade knappt lagt sig förrän konsthistorikern Julius Lange 1888 utdömde Jammers Minde som moraliskt förkastligt. Jammers Minde är olämplig läsning för folket, eftersom Leonora Christine satte troheten mot Ulfeldt högre än troheten mot staten och rättsuppfattningen.
“Vi beundrar alla den trofasta Leonora Christine, men att sätta henne till att regera land och rike med Corfitz Ulfeldt i farvattnet, det tordes och borde vi icke”, skriver Aage Westenholz 1921 i ett brev till Karen Blixens bror Thomas Dinesen. Westenholz såg en skrämmande parallell mellan paret Ulfeldt och Karen Blixen och hennes äkta man, Bror von Blixen-Finecke. Denne var 1921 på god väg att driva den berömda afrikanska farmen i konkurs och ruinera Karen Blixens danska släkt. Visserligen var Leonora Christine en beundransvärd kvinna och nationens stolthet, men troheten, den enligt Westenholz äkta kvinnliga sidan av hennes personlighet, var ett avskräckande exempel.
“Naturen sine Floder
udtømte i dit Blod.
Du bed som Brud och Moder,
men ene var du god.
Frimodig i din Særk
du viste Tand, Ulvinde.
Os er dit Jammersminde
et Styrkens Underværk.”
(Johannes V. Jensen: “Leonora Christina”, 1906)
Ett hjärta i Danmarks vapen, en hjältinna, en moraliskt fördärvlig författare, en äkta kvinna, en helgjuten personlighet, en intrigant landsförräderska – de historiska, moraliska och litterära omdömena, gamla som nya, om Leonora Christine är legio. Det är nu länge sedan någon uppfattade hennes självbiografiska skrifter som historiskt tillförlitliga vittnesbörd om maktkampen efter Kristian IV:s död 1648, men intresset för att avslöja hennes lögner och intriger har inte dämpats. Även om Jammers Minde inte längre förmår övertyga någon om paret Ulfeldts oskuld, övertygar den om Leonora Christines förmåga att använda 1600-talskvinnans främsta dygd, troheten, i sitt existentiella projekt: att komma levande från fängelset i Blåtårn och förvandla sin skam och förnedring till en andlig seger.
“Fredrik drog in Corfitz i en fönsternisch och viskade något, men Leonora stannade där hon var och kommenterade högljutt drottningens uppenbart bristande konversationsfärdighet. Sophie Amalie ryckte till och började prata. Bara på tyska, förstås. Bara om ointressanta saker. Hon är säkert bra på att brodera monogram, tänkte Leonora, och inledde ett samtal om Francis Bacon med den engelske ambassadören.”
(Helle Stangerup: Spardame, 1989)
En landsflyktig adelsfröken
Leonora Christines tidigaste skrifter
År 1651 lämnade paret Ulfeldt i all hast Köpenhamn. Fredrik III hade vidtagit åtgärder för att granska Ulfeldts affärer. Som ställföreträdare för kungen och “rigshovmester” under Kristian IV hade Ulfeldt på några få år skaffat sig en stor förmögenhet, och troligen av fruktan för Fredrik III:s undersökning flydde han och Leonora Christine till Sverige. Under åren som följde började Leonora Christine skriva små prosastycken och självbiografiska berättelser.
Leonora Christine hade synnerligen goda förutsättningar att skriva. Som barn hade hon fått undervisning i tyska och franska, och under de första åren av sitt äktenskap fortsatte hon sina språkstudier och studerade latin och italienska, även om hon enligt egen utsago inte gjorde några större framsteg i latin. Hon roade sig med att översätta franska herde- och hjälteromaner och tog lektioner i musik och måleri. Leonora Christine var i sin ungdom en sann renässansmänniska och satte en ära i att äga och vidareutveckla en mängd färdigheter samtidigt. I överensstämmelse med renässansidealet “uomo universale” (den universella människan) kunde hon sprida sin lust att förverkliga sig till många olika områden. Hon ägnade sig åt måleri, musik, broderi, lärda studier, bollspel, destillation, syltning samt skriftlig verksamhet.
“Hon hade på den tiden ett ovanligt gott minne. På en och samma gång kunde hon läsa upp en psalm utantill och skriva ner en annan samtidigt som hon lyssnade till ett samtal”, berättar Leonora Christine om sig själv i den franska självbiografin.
Det första lilla prosaförsöket, “Ded som jeg singulier udi Kong Karls regering i Sverrig haver funden”, tillkom 1654 och skildrar den svenske kungens bröllop. Det har möjligen varit avsett att ingå i en mer omfattande skildring av hovlivet. Leonora Christine redogör här i korthet för bröllopsceremonin och noterar en del små malörer: prästen kommer av sig, bruden svarar inte på de rätta ställena, man glömmer att efter festen ledsaga de utländska sändebuden ut enligt konvenansens regler och det uppstår diskussion bland brudens hovdamer om placeringen i brudföljet. Leonora Christine är mån om att visa att hon vet hur det skall gå till. Tillsammans med Ulfeldt hade hon besökt de europeiska kungahusen och personligen gjort lycka vid det tongivande franska hovet, och med den lilla bröllopsberättelsen ville hon gärna visa att hon behärskade etiketten.
Leonora Christine var säkerligen inte personligen närvarande vid ceremonin. Den danske guvernören Peder Juel berättar att Leonora Christine och hennes syster Hedvig “inte var på bröllopet, eftersom man ville att de vid alla ceremonier skulle komma efter drottningens jungfrur”. Leonora Christine ansåg denna placering vara under hennes värdighet.
Men Leonora Christine fick inte tillfälle att fortsätta sina skildringar från hovet. Hon och Ulfeldt lämnade Sverige och slog sig ner i Pommern, som var svensk besittning. Ulfeldt lyckades inte uppnå någon särskilt inflytelserik ställning vid det svenska hovet, och 1656 beslöt han sig för att söka försoning med Fredrik III. Leonora Christine sändes till Korsør men tvingades återvända med oförrättat ärende. Kort tid efteråt skrev hon en liten berättelse om resan, “Relation du voyage de madame la comtesse Leonora Christina; faite en Dannemark, l’an 1656, au mois de novembre” (Berättelse om grevinnan Leonora Christines resa, företagen i Danmark i november månad 1656). Denna reseskildring finns, liksom bröllopsberättelsen, bevarad i hennes egen handskrift och är trots titeln avfattad på danska. Berättelsen är skriven i jag-form och Leonora Christine beskriver med humor och dramatisk nerv ankomsten till Korsør och mötet med halvbrodern Ulrik Christian Gyldenløwe. De två halvsyskonen stod inte i något hjärtligt förhållande till varandra. Gyldenløwes mor, Vibeke Kruse, levde tillsammans med Kristian IV efter hans skilsmässa från Leonora Christines mor, Kirsten Munk, och Leonora Christine och Ulfeldt hade personligen ombesörjt att Vibeke Kruse jagades från Rosenborgs slott strax efter Kristian IV:s död. Leonora Christines ankomst till Korsør blir för Gyldenløwe ett utmärkt tillfälle att hämnas. “… jag erinrade mig att det hade förekommit vissa tvistigheter mellan våra familjer”, anmärker Leonora Christine i förbigående. Hon nämner inte Vibeke Kruse utan konstaterar enbart att det säkert inte innebar något obehag för Gyldenløwe att meddela henne Fredrik III:s vägran att ta emot henne.
På hemresan från Korsör misstänker Leonora Christine att “amtmannen” i Flensburg kommer att arrestera henne. Hans betjänt försöker hejda hennes vagn. “Därpå sa jag honom att han själv väl kunde förstå, om han tänkte efter, att jag inte godvilligt tänkte låta mig hejdas och att jag skulle försvara mig med våld i det längsta”, berättar Leonora Christine.
Leonora Christine beskriver Gyldenløwe som sin absoluta motsats. Han framstår som en skrävlande, svärande och obegåvad uppkomling, medan hon själv uppträder som en värdig ståndsperson, en dam av “Qualiteter” (dvs. ställning). Reseberättelsens poäng är att hennes försoningsförsök gått om intet på grund av att hennes hänvändelse till kungen har måst ske via den löjlige och oduglige Gyldenløwe. I enlighet med sitt typiska sätt att behandla reseskildringens genre undviker Leonora Christine att karaktärisera sig själv direkt utan väljer att beskriva sådana situationer där hon själv uppträder med lugn, auktoritet och handlingskraft. Leonora Christine är som prosaist påverkad av de pittoreska franska, italienska och spanska hjälteromaner som det roade henne att läsa.
“Hvad som passeret udi den confrontation her udi mit hus i Malmø den 17 dec. 1659” är ett tredje, mindre prosastycke. Det föreligger i en renskrift som troligen är gjord av Leonora Christines dotter Anna Cathrine, och det skildrar ett förhör där Ulfeldts delaktighet i en konspiration mot den svenske kungen skulle klaras ut. Syftet med sammansvärjningen var att återföra Malmö i den danske kungens ägo, och Ulfeldt anklagades för att ha avslöjat svenskarnas planer på att anfalla Köpenhamn 1659 för danskarna. Ulfeldt höll under dessa år en milt sagt omöjlig politisk kurs. Han försökte stärka sin position genom att alliera sig ömsom med danskarna och ömsom med svenskarna, men det enda han uppnådde var att bli ställd till svars för förräderi av båda sidor. “Konfrontationen i Malmö” redogör för vittnesmålen mot Ulfeldt och förhören av de medanklagade. Ulfeldt var inte själv närvarande. Han hade drabbats av ett slaganfall, och Leonora Christine uppträdde som hans försvarsadvokat. I sin egen berättelse framstår hon som en fullfjädrad juridisk expert med klar blick för spetsfundigheter och detaljer. Hon slår ner på motsägelser i vittnesmålen och gör sannolikt att några av vittnena kan ha hotats med tortyr.
“Styrk honom, ty mig synes han behöver stöd”, säger Leonora Christine spydigt om ett av de vittnen som dåligt minns vad han blivit tillsagd att säga.
Den huvudanklagade Bartholomeus Mikkelsens vittnesmål mot Ulfeldt försvagas genom Leonora Christines snabba repliker, intelligenta slutledningar och förmåga att alltid få sista ordet. Processen slutade med att Ulfeldt fråndömdes liv och egendom. Rätten ville dock inte underrätta honom om domen så länge han var sjuk. Av fruktan för domens verkställande flydde paret Ulfeldt från Sverige. Enligt planerna skulle Ulfeldt ta sig till Lübeck, och Leonora Christine skulle resa till Köpenhamn för att ännu en gång försöka beveka Fredrik III. Men sin vana trogen att alltid fatta felaktiga beslut reste även Ulfeldt till Köpenhamn, och Fredrik III kunde utan svårighet arrestera dem bägge. Leonora Christine berättar om den olycksaliga flykten i sin franska självbiografi, som hon skrev 1673 i fängelset Blåtårn.
En fransk hjältinna
Leonora Christines första självbiografi
Den franska självbiografin är ett större prosaverk och skildrar Leonora Christines liv fram till dess att hon spärrades in i Blåtårn 1663. Den är författad på franska och finns bevarad i en handskrift skriven av Leonora Christine själv. Denna handskrift hittades 1952. Den utmärks av en något klumpig franska, grammatiska felaktigheter och ett begränsat ordförråd. Trots det är den franska självbiografin ett både roligt och ambitiöst stycke litteratur.
Syftet med skriften var politiskt och taktiskt. Den skulle användas som påtryckningsmedel mot det danska kungahuset. Det var historikern och arkeologen Otto Sperling d.y. som kom med uppslaget att Leonora Christine och hans far, läkaren Otto Sperling, som satt fängslad i Blåtårn som Leonora Christines medbrottsling, skulle skriva var sin självbiografi. Den unge Otto arbetade ihärdigt på att få de båda fångarna frigivna, och hans tanke var att deras självbiografier skulle kunna påverka den europeiska hovopinionen till fördel för de prominenta fångarna. Kända och berömda personers självbiografier var högsta mode vid de europeiska hoven under senare delen av 1600-talet. Solkungen (Ludvig XIV) själv skrev memoarer. Renässanskulturens intresse för individens upplevelse av sig själv och sin omvärld borde i allra högsta grad tillfredsställas av dessa båda oskyldigt inspärrade ståndspersoners rörande och tragiska historia. Berättelsen om den ute i Europa kända kungadottern och hennes läkare och förtrogne borde göra intryck. Otto Sperlings förhoppningar infriades inte helt och fullt, men under slutet av 1600-talet cirkulerade franska, danska och latinska avskrifter av självbiografin, och Leonora Christines verk låg till grund för Otto Sperlings eget verk De foeminis doctis (Om lärda kvinnor), som dock aldrig utgavs.
I självbiografin ger Leonora Christine bilden av sig själv som fransk hjältinna och ståndsperson. Hon beskriver sig själv i tredje person och refererar till sig själv som “notre femme” och skapar därigenom ett självporträtt som har likheter med hjältebiografier som exempelvis den franske memoarförfattaren Pierre de Bourdeille Brantômes verk om berömda män och kvinnor.
Paret Ulfeldt fördes till Hammershus på Bornholm. De släpptes 1661, men 1663 fick Fredrik III reda på att Ulfeldt hade erbjudit kurfursten av Brandenburg Danmarks krona. Leonora Christine arresterades i Dover i England och fördes till “Blåtårn”, där hon satt inspärrad i 22 år. Ulfeldt undkom.
“Det vore att trötta ut eder att berätta allt som hände på Bornholm”, skriver Leonora Christine innan hon sätter igång med att berätta om sin fångenskap på Hammershus. Utmärkande för den franska självbiografin är att hon på ett berättartekniskt effektivt sätt väljer ut en rad dramatiska och belysande episoder ur sitt liv. Hon framhåller alla sina goda egenskaper: mod, värdighet, självbehärskning, förstånd, fysisk och psykisk uthållighet samt förmåga att snabbt och intelligent ge svar på tal. Alla dessa egenskaper besitter hjältinnan redan från barnsben. Självbiografin är ingen utvecklingshistoria. Det enda sätt på vilket hjältinnan förändras är genom ökande kunskaper och färdigheter. Framför allt är hon mån om att visa sin förmåga till självbehärskning. Hon låter sig aldrig “uppretas till vrede”. “Elle se moc” – hon gör narr av dem som förorättar henne.
Endast en händelse – faderns, Kristian IV:s, död – förmår skaka henne. Hon faller på knä framför kungen och mottar under tårar hans sista ord: “Je t’ay mise si ferme que personne ne te peut branler” (Jag har satt dig så fast så att ingen kan rubba dig.) Leonora Christine ville gärna framställa sig som faderns älsklingsbarn. Hon undviker omsorgsfullt att berätta om hans dramatiska skilsmässa från hennes mor, Kirsten Munk, likaså om den bittra striden mellan Ulfeldt och kungen under dennes sista levnadsår.
Skildringen av Ulfeldt är intressant, eftersom hon inte kan förtiga de faktiska händelserna och de många missgreppen utan måste ge en psykologisk förklaring och sin syn på saken. “Vid en ålder av sju år och två månader blev hon bortlovad till en av kungens kammarjunkare. Hon fick fort nog börja lida för hans skull.”
Leonora Christine anslår lidandetemat redan vid den första presentationen av Ulfeldt, men hon understryker även att Ulfeldt blir henne en kärleksfull make: “Hennes man älskade och höll henne i ära, umgicks med henne som en älskare, inte som en äkta man.” Ulfeldt må ha varit en kärleksfull äkta make, men han saknade dock det klara förstånd och den handlingskraft hon själv ägde. Den franska självbiografin kommer till stor del att bli en redogörelse för hur Leonora Christine gång på gång måste rädda Ulfeldt ur situationer som hans bristande omdömesförmåga, lynneskast och naiva politiska uppträdande försätter honom i. Leonora Christine tar till vara alla möjligheter att framställa sig själv i positiv dager. Genom sin svage makes misstag råkar hon ständigt in i farliga situationer, där alla hennes dygder kommer till sin rätt. Troheten mot den äkta mannen, som fadern valt åt henne, ger henne anledning att visa att hon inte endast måste mäta sig med Ulfeldts fiender, utan även med honom själv.
Leonora Christines lyckliga äktenskap var ett undantag inom familjen. Hon berättar att syskonen är avundsjuka och att de försöker förstöra hennes äktenskap genom att erbjuda Ulfeldt skökor och inbilla honom att hon har andra män.
Ja, fängelse leder till himmelen – om “Jammers Minde”
Det finns en klar skillnad mellan den färdigstöpta hjältinnan i den franska självbiografin och det bekännande jaget i Jammers Minde. Men verken liknar varandra genom att Leonora Christine i bägge använder trofastheten i sin syn på sig själv. “Jag lider för att jag har älskats av en dygdig herre och man, för att jag ej har velat övergiva honom i olyckan.”
När Leonora Christine 1674 efter elva år i fängelse skriver företalet till Jammers Minde har hon kommit fram till en klar uppfattning om hur hon skall förstå raden av dramatiska händelser och olyckor som hon genom troheten mot Ulfeldt drabbats av. Förnedringen, skammen och eländet i fängelsehålan får en innebörd först när hon börjar se sig själv som en “Kristi korsbärerska”, en kvinnlig Job, som Herren Gud har tuktat och älskat. Hennes prövningars antal överensstämmer med Jobs: “Sen, från sex bedrövelser (dvs. prövningar) har Han befriat mig! Varen vissa om att Han ej låter mig förgås eller omkomma i den sjunde!” skriver hon segervisst i förordet.
De sex prövningar som Leonora Christine nämner i företalet till Jammers Minde är:
Flykten från Danmark 1651,
resan till Korsör 1656,
konfrontationen i Malmö 1659,
fängelsetiden i Hammershus 1660-61,
förlusten av makt och egendom,
arresteringen i Dover 1663 och
den slutliga, sjunde prövningen: “Blåtårn”.
Förmågan att i tillvarons tvära kast och växlingar se en gudomlig ordning och mening är inte unik för Leonora Christine. Den finns i rikt mått hos barockens psalmdiktare, t.ex. Thomas Kingo och Dorothe Engelbretsdatter. Det nyinförda enväldet under Fredrik III skapar möjligheter till snabba karriärer, men även till oförutsägbara fall från maktens höjder. Föreställningen om en gudomlig ordning och beständighet är ett försvar mot den nya och farliga rörlighet och föränderlighet, som kommer att prägla livet för vissa av undersåtarna under enväldets tid. Medan Kingos och Engelbretsdatters psalmer handlar om den kristna människan i gemen, är Jammers Minde en djupt personlig bekännelse och krisskildring. 1600-talets självbiografiska och humanistiska litteratur får här en ny och radikal utformning, där det även finns drag av katolsk legendlitteratur om heliga eremiter och existensiellt religiös litteratur om själens möte med Gud. Som “Kristi korsbärerska” är Leonora Christine den heliga eremiten som genomlever sin passion, sin lidandehistoria, och upplever att själen befrias. Det andliga skeendet i Jammers Minde för tankarna till Juan de la Cruz Själens dunkla natt (1578).
“Då är sinnet och anden så att säga nedpressade till jorden genom en ofantlig, osynlig tyngd, och de råkar i sådan ångest att de skulle emotse döden som en befrielse och nåd. Profeten Job som av egen erfarenhet kände till detta tillstånd sade: “Jag skulle vilja att Gud inte kämpade mot mig i sin fulla kraft, så att han inte nedtryckte mig med tyngden av sin storhet”, skriver Juan de la Cruz i Själens dunkla natt.
Leonora Christine beskriver hur anklagelsens och förtvivlans tillstånd röjes i ett stilla och uppmärksamt lyssnande till Gud. Liksom hos Juan de la Cruz ersätts de starka och desperata känslorna av stillhet, andlighet och kontemplation: “När jag hade disputerat länge och tröttat min hjärna och gråtit så att det ej tycktes finnas tårar kvar mera, föll jag i sömn, men vaknade förskräckt, ty jag hade i drömmen ohyggliga, fasansfulla fantasier, så att jag fasade för att sova, började så återigen att beklaga min eländighet. Till slut såg Gud till mig med sina nåderika ögon, så att jag den 31 augusti fick en lugn sömn om natten och i dagningen vaknade jag med följande ord på läpparna: ‘Mein Kind, verzage nicht, wann du von Gott gestrafet wirst; dann welchen der Herr lieb hat, den züchtiget er. Er stäupet aber einen jeglichen Sohn, den er aufnimmt.” (Mitt Barn, förakta inte Herrens aga, ty den Herren älskar, den agar han; men han gisslar var och en son som han anammar.)
Jammers Minde ingår i en existentiellt religiös tradition. Leonora Christine är inte visionär och extatisk som sin nordiska föregångare Birgitta av Vadstena. Hon är inte allegorisk som spanjorskan Teresa de Jesús (1515-1582) eller moralfilosofisk som den samtida drottning Kristina. Hon fortsätter en manligt dominerad existentiell tradition inom den religiösa diktningen. Till skillnad från Dorothe Engelbretsdatter, som i sina psalmer söker kvinnliga bibliska gestalter att identifiera sig med, som Maria Magdalena, Debora och andra, följer Leonora Christine i de manliga bibelgestalternas spår. Förutom Job nämner hon Moses, Jeremias, David och Jonas. När fångvaktarna försöker locka henne att bekänna sin skuld genom hänsyftningar på kvinnlig svaghet svarar hon genom att visa sin styrka och “strida som en man”.
“Tak, Jesu, livsens fyrste,
jeg Sengen slippe kan,
Med Vaaben mig udryste
At stride som en Mand.”
(Jammers Minde)
Den psykologiska förklaringen till att hon i fängelset går in i en serie manliga identifikationer, där hon av Gud “anammas som son” kan sökas i förhållandet till fadern, Kristian IV. Hon ser sig själv som kungens älsklingsbarn, som är betydligt mer begåvad än sina syskon. På ett omedvetet plan uppfattar hon sig själv som kungens son och arvtagare. Men eftersom hon är avskild från all jordisk makt, kan hon endast nå sin bestämmelse genom att bli, inte Kristians, utan “Kristi korsbärerska”, utkorad av Gud, Fadern. Jammers Minde är ett monument över hennes andliga och moraliska seger över motståndarna, maktens onda representanter, okristliga varelser.
“Jag sade ofta till mig själv:
Trösta dig, du fånge, du är lycksalig.”
Hon förvandlar fängelset till en biblisk skådeplats och fångvaktarna och de personliga fienderna till aktörer i en kristen passionshistoria. Fredrik III är inte den egentlige skurken i dramat. Hans felsteg är att han låter sig ledas av sina ministrar, sina intrigerande släktingar och sin lantliga drottning, Sophie Amalie, som är fylld av hämndkänslor mot den vackra kungadottern. I Leonora Christines bibliska hierarki får Sophie Amalie spela rollen som Salome, Herodes dotter, som krävde Johannes Döparens huvud på ett fat. Liksom Judas och Herodes är nödvändiga för Kristus är de svekfulla släktingarna nödvändiga för Leonora Christine. I rollen som “Kristi korsbärerska” kan hon helt bortse från den konkreta anledningen till fångenskapen, Ulfeldts och hennes egen skuld i landsförräderiet. Det är endast en yttre omständighet, en anledning till den egentliga och huvudsakliga bestämmelsen: mötet med Gud. I kraft av den mening och betydelse som hon tillmäter sig själv kan hon med öppnade ögon upptäcka och beskriva sin miljö, sina tjänare och medfångar. Jammers Minde är en mustig, livfull och detaljrik berättelse. Fängelset, där fångarna stuvats undan för att gå en snabb död till mötes, blir Leonora Christines livsrum. Hon beskriver sina tjänstekvinnors eländiga öden, och syftet härmed är att visa hur hon i Blåtårn tvingas umgås med barnamördare, tjuvar och bedragare. Samtidigt engageras hon av sitt ämne och drivs av sin egen nyfikenhet inför livet och ger en utförlig redogörelse för de olika kvinnoödena.
“Hon har haft två barn, och efter vad hon själv berättar så verkar det som om hon i någon mån har varit orsak till deras död, ty hon säger: ‘Hur kan man ha omsorg om det barn, vars fader man icke älskar?'”, berättar Leonora Christine om tjänstekvinnan Barbra.
Medan tjänstekvinnorna plågas av ångest, griller, dryckenskap, förvirrings- och febertillstånd förblir Leonora Christine själv vid god hälsa i fängelset. År 1682 drabbas hon emellertid av ett gallstensanfall och berättar förtjust att stenen var “sammansatt av strålar, på somliga ställen som förgylld, på somliga ställen som försilvrad”. Leonora Christine vill också gärna vara en alkemist, ur vars kropp de vises sten frambringas.
Fängelsecellen är trång, men i Jammers Minde ryms ett myller av händelser och andliga föreställningar och betraktelser. Komiska och groteska situationer växlar med bitska replikskiften, självbetraktelser, förmaningar och beskrivningar av hur skrivdon och handarbeten tillverkas. Jammers Minde har skapats av en författare med en utomordentlig språkkänsla och uttrycksförmåga.
Leonora Christine skriver på danska, och i verkets första del översätter hon oftast de plattyska, högtyska och franska repliker som förekommer och anger endast på vilket språk samtalen förs. Längre fram återger hon replikerna på originalspråken och fogar därmed ännu ett drag till karakteristiken av personerna. Hon får själv tillfälle att briljera språkligt genom att svara på ett språk som motparten inte förstår eller som får dem att framstå som socialt deklasserade. Ärkefienden Sophie Amalie får tala högtyska eller uttrycka sig korthugget och klumpigt på danska, medan Leonora Christines få vänner i förtroliga samtal eller uppmuntrande brev använder franska. Jammers Minde är språkligt sett en komplicerad väv, där varje detalj är betydelsefull i den retorik som författaren skapar utifrån sitt liv.
Leonora Christine är angelägen om att Jammers Minde skall bli ett vittnesbörd om hennes förmåga att uthärda och om hennes andliga styrka, och hon försöker därför hålla läsaren kvar i illusionen att verket till största delen har tillkommit i fängelset. Genom pappers- och skriftanalyser har man kunnat fastslå att två tredjedelar av verket har skrivits på 1690-talet, under Leonora Christines sista levnadsår i Maribo. Leonora Christine var medveten om att verket skulle göra starkast intryck om det framstod som en autentisk fängelseskildring, och hon höll på fiktionen om dess tillkomst. Hon lät aldrig ett tillfälle gå sig ur händerna. Fiktionen och retoriken tjänade hennes syfte att omskapa lidandet i Blåtårn till lidelsefull tro och litteratur.
Otto Glismann redogör för pappers- och skrifttyper i artikeln “Om tilblivelsen af Leonora Christines Jammers Minde” (Acta philologica Skandinavica, band 28, 1966).