Elisabeth Hansen ville göra allt – upplysa mänskligheten, skriva uppbyggliga och underhållande romaner, skildra främmande länder samt debattera ekonomi, samhällsfrågor och konstens roll. Detta gjorde hon också helt oförskräckt. Störst talang visar hon sig dock ha i rollen som journalist, hennes förmåga att beskriva levande och detaljrikt är utpräglad, och i sina bästa stunder visar hon prov på en torr och intelligent humor. Erkännandet uteblev dock vad gällde romanerna, den genre där Elisabeth Hansen helst hade sett den. Hon hävdar att även kvinnor har behov av att lära och av att utveckla sitt intellekt. Detta budskap kan hon inte föra fram direkt i sina romaner – det förbehåller hon den bild av sig själv som hon visar upp för offentligheten. Den envisa styrka och det sannerligen manliga uppträdande hon valde är enastående.
Tag: Kristendom
Efter 1814 var världen inte längre densamma. Unionen mellan Norge och Danmark upplöstes och Norge kom i union med Sverige. Kvinnors dagböcker från denna tid förtäljer om vardagslivet under dessa dramatiska historiska förändringar. En direkt motivation till kvinnors memoarer är ofta önskemålen från den senare generationens sida att få förstahandskunskap om det förgångna. De äldsta memoarförfattarna berättar om vardagslivet och om historiens gång och vänder sig ofta direkt till sina barn eller andra nära anförvanter. Dessa hågkomster riktar sig till privatsfären. Här finns inga litterära ambitioner. Andra memoarförfattare hade offentligheten i sikte. De mest kända av dessa är Camilla Collett. Hennes roman Amtmandens Døttre var startsignalen för de kvinnliga författarna. Med den fick Norge sin första betydande realistiska roman.
Romantikens kvinnliga prosaister måste i sina vardagshistorier, essäer och romaner formulera sig i förhållande till en manlig romantisk retorik, som hos en rad manliga teologer tjänade till att ge oskuldsmyten innehåll och socialitet i det borgerliga hemmet. Kvinnovärdigheten blir en central tanke för många kvinnliga skribenter och författare under denna tid.Deras värdighetsmyt är ett svar på de föreställningar och idéer om upphöjelse och oskuld som en romantisk tankegång ofta skrev in kvinnor i och beskrev dem utifrån. Men värdighetsmyten färgas i hög grad av att den just är en motsvarighet till det könsliggörande av kvinnan som oskulds- och upphöjelseidealet innebär. Det är ett kvinnligt, romantiskt svar på den manliga romantikens könspolarisering.
Om 1800-talets kvinnor inte kunde bli präster och inte heller utan konflikter ägna sig åt intellektuellt arbete, så var psalmdiktningen det närmaste predikstolen de kunde komma. Lina Sandell kallade sig “en god skrifvares penna”, ett uttryck som förenar anspråkslöshet med hög självuppskattning. I de fria samfundens psalmböcker kom Lina Sandell att dominera totalt från och med den första upplagan av Pilgrimsharpan (1861). Fortfarande dominerar hon de fria samfundens psalmböcker.Bland Bibelns gestalter sökte de kristna författarinnorna förebilder för att kunna upprätta en kvinnlig tradition. Tillsammans med Charlotte af Tibell skrev Lina Sandell boken Bibelns qvinnor, och Betty Ehrenborg-Posse valde som förebilder Bibelns Debora, Mirjam och evangelisten Philippis fyra döttrar. Dessa vittra och poetiska kvinnor, menade hon, hade Guds bemyndigande att få dikta andliga sånger, även om en och annan kunde tycka att uppgiften endast hörde till prästämbetet. Men den position hon uppnådde gav hennes förkunnelse ett större rum än den någonsin hade kunnat få genom en prästtjänst.
Kyrkohistoria blir gärna teologernas och de kyrkliga ledarnas historia. Dessa är av tradition oftast män och kvinnornas roll är i dessa framställningar mera undanskymd. Men i 1800-talets väckelser finner vi många kvinnor, verksamma inom olika områden i tidens många, sinsemellan ofta olika väckelserörelser. Nya verksamhetsformer ger upphov till ny litteratur, och i tidens nya andliga strömningar i de nordiska länderna finner vi kvinnliga skribenter, psalmdiktare och även predikanter.Haugianismen är en viktig faktor i Norges andliga och kulturella liv under 1800-talet och en av de många väckelserörelser av större eller mindre format och betydelse som uppstår under århundradet i de nordiska länderna. Man menar att haugianismen fick betydelse för kvinnorörelsen i Norge och medverkade till goda förutsättningar för exempelvis Camilla Colletts energiska kamp för kvinnans frigörelse.
Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
För norska Magdalene Sophie Buchholm måste längtan efter att skriva ha varit lika stark som konfliktfylld. Hon producerade trots allt en mängd dikter, varav många blev tryckta i tidskrifter och poesisamlingar under 1780-talet. De flesta av hennes dikter samlades emellertid i hennes Poesier och gavs ut i Köpenhamn 1793. Denna samling publicerade hon under eget namn. Författaren fann det alltså inte nödvändigt att dölja sin identitet som kvinna.Både med hänsyn till innehåll och genreval var hon en tidstypisk författare. Hennes produktion omfattar elegier, tillfällesdikter, en heroid, ett ode och en romans, samt en del visor. Men det är känsliga och elegiska dikter som dominerar hennes författarskap.
Insamlingen av muntlig diktning i Finland på 1800-talet fick ekonomiskt stöd av staten och resulterade i en av världens största samlingar. Minst hälften av de upptecknade texterna härstammar från kvinnor, kvinnliga sångare och berättare.Vid insamlandet koncentrerade man sig på innehållet. Få upptecknare tog någon notis om traditionsbärarna, de som sjöng sångerna eller berättade sagorna. Man vet att många av dem var kvinnor, men så gott som alla förblev anonyma.I denna artikel behandlas endast en del av denna omfattande tradition: de på kalevalameter upptecknade gamla runorna (lyrik- och balladdiktning) samt gråtkvädena, vilka har sjungits uteslutande av kvinnor. Till den första gruppen hör allt som allt ca 145 000 texter och till den andra ca 3 000.
Under 1700-talet har dagboken, precis som breven, en eller flera tilltänkta läsare. Det kan vara barnen, familjen eller släkten, läsare som ibland tilltalas direkt i texten. 1700-talsdagboken har inte den privata eller rentav hemliga karaktär som dagboken får under 1800-talet, då den ofta ges formen av journal intime, dvs. skribenten blir mer självanalyserande och själviakttagande.I drottning Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok finner man under 1800-talet mera inträngande analyser av de egna känslorna. Hon var en beläst och bildad person med god kunskap om fransk brevkonst, och hon hade sannolikt lärt sig att analysera känslor hos både Richardson och Rousseau. Hennes dagböcker bildar därigenom en naturlig övergång till romantikens journal intime och den nya människosyn som nu växer fram.
Drottning Kristina har en plats i Sveriges historia som landets regerande drottning åren 1644-1654. Hon abdikerade, varefter hon konverterade till katolicismen, ett steg som vetenskapen ägnat stort intresse. De återstående åren av sitt liv var hon kulturellt och vetenskapligt intresserad och umgicks och brevväxlade i hela sitt liv med flera av sin tids främsta vetenskapsmän.Drottning Kristinas litterära produktion består av två samlingar maximer, en självbiografi, två essäer – en om Alexander den store och en om Julius Caesar – och slutligen hennes brev. Drottningen publicerade själv inte sina litterära verk utan det har skett senare, först av Johan Arckenholtz 1751-60 i Mémoires concernant Christine, reine de Suède, pour servir d’éclaircissement à l’histoire de son règne et principalement de sa vie privée (Memoarer rörande Kristina, drottning av Sverige, för att tjäna belysandet av hennes regeringstid och särskilt hennes privata liv).Kristina skrev på franska, det språk som tidens bildade personer använde.