Kvinnorna har alltid stått starka inom den finska teatern. De har dominerat teaterinstitutionen som pjäsförfattare, regissörer och direktörer. I raden av kvinnliga dramatiker finns till exempel Minna Canth, Elviira Willman-Eloranta, Maria Jotuni, Hagar Olsson och Hella Wuolijoki.Den finska teatern är ung och var från starten påverkad av tidens radikala tankar, nationalkänslan, arbetarrörelsen och den ibsenska realismen. Men man får också söka viktiga orsaker till den kvinnliga dominansen inom teatern på helt andra håll i kulturtraditionen: i de förebilder som folkdiktningen erbjuder. Den omfattade många starka kvinnofigurer och positiva förebilder. Inspirerade av folkdiktningen framhävde dramatikerna kvinnors resurser.
Tag: Humor
Ragnhild Jølsens liv och diktning präglas av spänningen mellan hembygden och huvudstadens bohemkrets, mellan det robust folkliga och det estetiskt förfinade. Redan vid debuten 1903 hälsades hon välkommen som uppseendeväckande mogen, märkvärdigt begåvad och speciell. Men hennes “brutala, råa kraft” och “oslipade, våldsamma erotiska scener” fick många att tro att författaren måste vara en man. Hennes böcker kretsar kring en kvinnotyp som är vacker, sårbar och sinnlig, med ett medvetande som pendlar mellan dröm och verklighet. Hon struntade i erotiska tabun och visade modigt att hon såg kropp och själ som en helhet. Ragnhild Jølsens litteratur är fjärran från det borgerliga, vardagliga och allvarsamma som kännetecknade den norska litteraturen under det tjugonde århundradets första decennium. Det känsliga, insiktsfulla och sagoaktigt överdrivna var en huvudlinje i alla hennes böcker.
Hur kunde det komma sig att en dotter till den liberale, men dock konservativt högborgerlige professorn och kunglige livmedikusen Carl Henrik Horn Nebelong kunde fjanta omkring som en bohem med väninnor och författaraspiranter på köpenhamnska kaféer och skriva djärva romaner om det kvinnliga begärets svåra villkor i det småborgerliga och dubbelmoraliskt patriarkaliska Danmark?
Henrik Ibsen fick inte alltid stå oemotsagd. Tvärtom provocerades flera av genombrottets kvinnor att korrigera eller revidera den ibsenska förlagan. Gång på gång dyker hans kvinnobilder upp i deras dramer och noveller, men omskrivna utifrån en annan förståelsehorisont. Två tydliga exempel från 1882 på en sådan kvinnlig, delvis subversiv, dialog med Ibsen är Anne Charlotte Edgren Lefflers novell “Tvifvel” (1866) och Alfhild Agrells drama Räddad (1879).Explicit visar dessa texter hur Ibsens kvinnobild har fungerat som en utmaning, en kuliss som måste prövas och delvis förstöras för att komma åt en trovärdigare historia.
Atmosfären i Danmark var långt in på 1880-talet ansträngd – och fruktbar! Den fick kvinnor att skriva som aldrig förr. Under perioden mellan 1870 och 1890 debuterade över 70 kvinnliga författare i Danmark – nästan tre gånger så många som under de två föregående decennierna. De flesta kan varken ur tematisk eller stilistisk synvinkel utpekas som moderna, men mångfalden är ett vittnesbörd om att kvinnorna var med. Det stora antalet utgjorde växtmån för ett fåtal, som skrev in den nya tiden i språk och föreställningar. Detta krävde kraft – dessa kvinnor blev författare på grund av tvivel inför könet. De många manliga pseudonymerna är talande. Men som författare fick de det svårt och kom i kläm på många sätt. Dels från männens sida. Dels kunde kvinnorna inte leva på författandet. Det typiska blev därför att kvinnorna använde författarskapet som ett inslag i en bredare kvinnokulturell verksamhet. Skönlitteraturen var tillsammans med journalistik, föredrag och organisationsarbete olika sätt att yttra sig på.
Det sagomaterial som kallas “Narrationes Lubricae”, slippriga historier, berättades förr i tiden av vuxna informanter runtom på den norska landsbygden. Många kvinnor har registrerats bland de vuxna källorna, de grova historierna var/är ingalunda förbehållna herrsällskap.Man känner till namngivna personer bakom ca två tredjedelar av det erotiska skämtmaterialet, och av dessa är exakt hälften kvinnor. Detta är kanske överraskande. Många räknar sagan, och man skulle då förvänta sig speciellt av det grövre slaget, som en mer manligt präglad form. Kvinnliga informanter knyts i folks medvetande i första hand till folkvisorna, där musiken och det estetiskt bundna står i förgrunden.
De kvinnliga danska 1700-talsdramatikerna skiljer sig betydligt från varandra. Både Anna Catharina von Passow och Birgitte Catharine Boye odlade herdespelet som genre, men de sökte sig snabbt olika vägar. Boye tog upp det heroiska skådespelet, och Passow började experimentera med den nya komedin, som även blev den genre som Charlotta Dorothea Biehl i huvudsak kom att ägna sig åt.Medan Boyes skådespel utgör en patetisk avslutning på 1700-talets heroiska dramatik, tillhör von Passow och Biehl en tidigare generation; de tänker i nya banor och har stor del i att den danska borgerliga dramatiken förs vidare efter Holbergs död 1754.
Mycket tyder på att kvinnor i hög grad stod för den muntliga traditionen i den fornnordiska litteraturen och inte minst för eddadiktningen, som till stor del har kvinnliga erfarenheter som tema, liksom en kvinnlig infallsvinkel. Till diktningen knöts sejd (spå- och trolldomskonsten) och läkekonsten, som båda tillhörde kvinnokulturen. Det vill säga att diktning, sejd och läkekonst räknades till ett och samma område, bildade en rituell enhet. Till omfånget spänner den fornnordiska litteraturen över övergången från hedendom till kristendom och från en muntlig till en skriftlig kultur. Samtidigt gestaltas rörelser från en starkt kvinnocentrerad till en nästan ensidigt manligt dominerad kultur. Med monoteismen, kristendomen, klostren, skriften och skolorna blev denna kvinnocentrerade kultur undertryckt och/eller gick upp i den manliga. När kristendomen infördes miste kvinnorna många av de viktiga roller, som de hade i den hedniska ritualen. De lärde sig heller inte att skriva. Detta innebar att kvinnornas muntliga tradition bokstavligen övermannades av den skriftliga manliga kulturen.