“Vi behöver människor i livet och litteraturen, som skapar nya modeller för längtan och lust. Människor som väntar allt av livet och som sätter igång” skriver Suzanne Brøgger i sin recension av Erica Jongs Fear of Flying, 1973 (Rädd att flyga, 1975).
Många av de kvinnliga författarna på 1970-talet sökte en form för att kunna visa upp dessa nya modeller. Man ville tala i egen sak och med egen röst ville man bära vittnesmål om de egna erfarenheterna. Man återskapar för detta syfte en gammal genre; bekännelseromanen som ytterst går tillbaka till Augustinus Confessiones (Bekännelser) från omkr 400 och vars moderna utformning skapas av Rousseau.
“Jag begynner ett företag som aldrig ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa i naturens fulla sanning; och denna människa skall vara jag.” Så lyder de berömda inledningsorden till Rousseaus Les Confessions (Bekännelser) som skrevs under åren 1765 till 1770.
Bekännelseromanen innebär på många sätt en fortsättning av 1960-talets dokumentarism. Rapportboken som då rörde sig i det stora livet, med reseskildringar, arbetsplatsskildringar och sociologiska skildringar av samhällsgrupper och platser kom nu att användas för att skildra det lilla livet; hemmet, känslorna och den privata utvecklingen. Lika viktigt som det på 1960-talet var att dokumentera det personliga deltagandet och undersökandet, lika viktigt blir det på 1970-talet att erfarenheten och upplevelsen som beskrivs verkligen är äkta. Där 1960-talets ideal är objektivt skildrande blir 1970-talets det subjektiva återgivandet. Fiktionen gör anspråk på autenticitet. Man bryter upp det episka berättandet med mytiska inskott eller författarkommentarer men grunden är den klassiskt berättande romanen. Genrens krav på vittnesmål och sanning lämpar sig för motiv som tidigare varit mer eller mindre tabubelagda. Kvinnlig sexualitet, modershat, frigörelseförsök från både den traditionella kvinnorollen och vanliga samlevnadsformer. Man beskriver ett sökande efter ett annat sätt att leva och visar hur varje uppbrott också har sina återvändsgränder.
I bakgrunden hörs de frågor som Agnes von Krusenstjerna ställer i sitt författarskap: Hurdan är en riktig kvinna? Får jag vara den jag är? Kan man göra uppror mot kvinnors livsvillkor? Är alla mödrar onda? Hur ska kvinnan använda sin särart för att förändra världen?
1976 publicerades urmodellen för den svenska bekännelseromanen: Kerstin Thorvalls (född 1925) Det mest förbjudna, den första av en serie böcker, Oskuldens död, 1977, Den lyckliga kärleken, 1977, Ensam dam reser ensam, 1979, där hon gör upp med sin uppväxt och rollen av duktig flicka.
Det mest förbjudna är en rasande uppgörelse med mamman och hennes sexualfientliga uppfostran samtidigt som boken redogör för huvudpersonens försök att fly barndomen genom olika sexuella relationer:
“Jag kan inte leva utan det förbjudna. Jag kan inte bli vanlig och trevlig och normal. Det kommer aldrig att bli möjligt för mig att stanna belåten i radhuslycka och barnbarnsstickningar. Stygg dotter. Otrogen hustru. Dålig mor.”
Rollen som dotter, hustru, mor är det ständigt närvarande motivet hos Thorvall. Ett jag talar och bekänner för att ibland kommenteras av författaren i fiktionsbrytande syfte. Kerstin Thorvall har redogjort för hur hon lyckades övervinna sitt komplicerade och förlamande förhållande till modern genom att dels skriva om det, dels offentliggöra det. För den som vill understryka sanningshalten och äktheten i det berättade är dagboken en naturlig form. Två författare som använder sig av genren är Rönnog Seaberg (född 1932) och Agneta Klingspor (född 1946), dock på diametralt olika sätt. Rönnog Seabergs Hemlig dagbok, 1975, för tankarna till traditionella kvinnliga dagböcker. Hon beskriver det lilla livet och visar upp den enahanda vardagen. Penningbekymmer, småbarnsgråt, svåra menstruationssmärtor vävs samman med politiska ställningstaganden och försök att aktivt arbeta för att förändra situationen. Allt är likvärdigt.
Rönnog Seaberg gestaltar hur den traditionella kärnfamiljen bryts upp genom adoption. Detta blir ett sätt att föra den politiska kampen i det privata livet. Boken utspelas i USA och skildrar det trauma familjen genomlever då ett tredje adoptivbarn ska tas emot. Adoptionens politiska dimension accentueras av att inget av barnen är vitt – de är antingen svarta eller av indianursprung.
Rönnog Seaberg vill med sin dagbok visa upp ett alternativt levnadssätt där det privata och politiska förenas i en ny form av kärnfamilj. Agneta Klingspor däremot avslutar romanen Inte skära bara rispa, 1977, med att konstatera att hon ännu inte funnit en möjlighet att leva i harmoni med både man, yrkesliv och samhällsengagemang. Hon väljer bort kärleken enligt åsikten att samhället tvingar kvinnan att välja ett antingen-eller-liv. Den tillvaro präglad av både kärlek och yttre engagemang hon söker är än så länge omöjlig. Hennes dagbok är nästan helt i avsaknad av den vardagsmonotoni som präglar Hemlig dagbok. Hos Agneta Klingspor skildras de känslomässiga topp- och botten-perioderna och ingenting däremellan. Romanen har undertiteln “Kvinnodagbok 1962–76” och hon har ambitionen att dokumentera sin egen utveckling från pubertet till 30-årsåldern i relation till familj och kärleksförhållanen. I förordet till bokens andra upplaga menar hon att det är nödvändigt att vi delar med oss av våra privatliv till varandra för att se vad som är gemensamt och vad som är samhälleligt betingat.
Båda texterna har stora autenticitetskrav. Rönnog Seaberg beskriver i förordet hur hennes skrivande sker under tilltvingade stunder. Hon säger sig ha skrivit största delen av dagboken i sängen medan översättningen från engelska skett vid matbordet på kvällen då barnen gått till sängs. Agneta Klingspor hävdar att Inte skära bara rispa består av oredigerade utdrag ur den verkliga dagboken. Romanen slutar med en dröm: Huvudpersonen, ensam och övergiven i öknen, möter en annan kvinna. De gör upp eld och sätter sig på en stock för att tala med varandra. Där Seaberg anser att en lösning för kvinnan är en öppnare kärnfamilj förespråkar Klingspor systerskap och ensamliv i väntan på att den verkliga kärleken skall bli möjlig. Den kärlek som inte krymper människan utan hjälper henne till ett helt liv.
Agneta Klingspors förebild är Anaïs Nin, vars dagböcker gavs ut 1975–83. Nin varvar noggrant detaljerade beskrivningar av sitt liv med drömmar om en utopisk tillvaro där kvinna, man och barn förenas i skapande och kärlek. Också hennes inslag av drömmar och idén om nattjaget som i sig bär fröet till människans skapande återfinns hos Klingspor som låter delar av skeendet ackompanjeras av återgivna drömbilder.
Agneta Klingspors roman är ett karaktäristiskt exempel på hur sexualiteten användes som ett led i frigörelsen. Sexualiteten som metafor ersätter hos många författare gamla tiders kärleksmetafor. Den står för liv, glädje och utveckling till skillnad från kärlekens väntan, längtan och behagfullhet. Flera av de kvinnliga gestalterna bryter upp och söker nya sexuella erfarenheter. Genom den sexuella utlevelsen söker man befria sig från objektrollen och i stället agera som subjekt. Det visar sig dock oftast vara en chimär och sexualiteten blir till sist enbart ännu en flyktväg där konsumerandet av andra ersätter gemenskap och dialog. Varken hos Agneta Klingspor eller Kerstin Thorvall leder de nya sexuella erfarenheterna till annat än förnyade uppbrott. Ännu mörkare skildras detta av Anne-Marie Berglund (född 1952) som i flera noveller gestaltar kvinnor som söker bekräftelse på sig själva genom en destruktiv, ofta våldsam, sexualitet. Tydligt visas detta i samlingen En ödets gunstling, 1980, vars kvinnliga gestalter antingen låter händelser glida förbi därför att de är upptagna med att i tankarna förverkliga den perfekta bilden av händelsen i fråga eller söker efter en besatthet som också den är en fantasibild som uppslukar varat. Det moderna kvinnliga jaget tycks vara fånget i en förstelning och handlingsförlamning som extasen visserligen kan rubba men aldrig förändra.
Anne-Marie Berglunds kvinnor är som tagna ur gamla berättelser om den bergtagna. Hon som frivilligt går till bergakungen och knackar på hans port, av en okänd makt. Antingen försvinner hon sedan för alltid in i berget eller så kan hon ses sköta sina vanliga sysslor, men långsamt och som i sömn medan kraft och liv sakta tycks sippra ur henne.
Enel Melberg (född 1943) knyter i sina romaner ihop kvinnans försök till uppror mot existerande familje- och samlevnadsmönster med myter och glömd kvinnokunskap. Flera av hennes romaner, Modershjärtat, 1977, Medeas systrar, 1978, Nyckelpiga flyg, 1980, och Månbrunnen, 1981, diskuterar om kärleksförhållanden kan förbli levande. Hos Enel Melberg har män och kvinnor helt olika lösningar på problemet att bevara kärleken. Mannen förordar otrohet som ett sätt att bekräfta att man inte äger varandra i ett förhållande utan tillåter varandra att utvecklas fritt. Kvinnan tyr sig till samtalet och skriften. Hon skriver om sina känslor och hoppas på en dialog med mannen. “Dagbok från en tvåsamhet med utopiska ideal”, sista delen i Modershjärtat, skildrar ett allvarligt försök att bygga en fungerande parrelation, men också den ställer upp samma kontrast mellan man och kvinna. Ett genomgående tema hos Enel Melberg är hur mannen använder sexualiteten för att förstärka sin frihet samtidigt som han därmed begränsar kvinnan.
Också Enel Melberg säger sig dokumentera sin egen historia och skriva sitt eget liv. Hon använder sig av farmoderns och mormoderns erfarenhet som relief till bilderna av den egna uppväxten och utvecklingen. Berättartekniskt varvar hon olika episoder jämsides med myter och sagor som bryter av det episka förloppet. I Modershjärtat finns också insprängda dialoger mellan “Berätterskan” och hennes “Feministiska syster” som kommenterar det skrivna. Myterna fungerar inte bara som berättartekniska brott utan för Enel Melberg är det en grundtanke att kvinnan glömt gammal kunskap och måste lära sig den igen. Artemis – mångudinna, jaktgudinna, jungfrugudinna – är den gestalt som tillsammans med häxan skall återge kvinnan hennes kraft.
Enel Melbergs syn på skrivande sammanhänger med den mytiska kvinnobild hon för fram. Skrivandet är en urkraft som ges kvinnan för att hon skall gestalta den kvinnliga verkligheten. I en enkät om vad den unga prosan vill i BLM -79 beskriver hon hur skrivandet för henne handlar om att både söka sig inåt och utåt. Inåt tillbaka till källorna och utåt till dem som ännu inte “varit vid grottans mynning”. Skrivandet ger en möjlighet att inte bara peka på gammal kunskap utan också underminera det manliga språk som skapar normen. Så blir skrivandet för henne ett ihärdigt underjordiskt mullvadsarbete riktat mot det normgivande.
Den kvinnliga utvecklingsromanen
Utvecklingsmotivet finns ofta inskrivet i bekännelseromanen men under 1970-talet kommer också renodlade utvecklingsromaner. Där bekännelseromanens författare skriver sitt liv enligt naturalismens motto om verkligheten sedd genom ett temperament, skriver den kvinnliga utvecklingsromanen någon annans historia, och därmed allas, enligt den klassiska realismens program. Syftet är i båda fallen att hjälpa den moderna kvinnan att finna identifikationsobjekt. Utvecklingsromanen har en terapeutisk funktion, precis som bekännelseromanen. Huvudpersonen är en kvinna som drabbas av en kris, bearbetar denna, kommer till insikt och går vidare mot större frihet och rikare liv. Några av romanerna fokuserar på socialiseringsprocessen enligt Simone de Beauvoirs tes att man inte föds till kvinna utan skapas till det. Krisen i dessa romaner handlar om striden för att få växa upp till fritt tänkande individer.
Mönstren i många av romanerna är likartat. Via giftermål och en barnafödande hemmafrutillvaro nalkas huvudpersonen det slutliga mörkret som består i otrohet och skilsmässa eller någon annan avgörande händelse. Därefter stiger huvudpersonen mot en ljusare tillvaro genom eget arbete, ekonomisk självständighet och uppgörelse med tidigare roller. Frigörelsen från kärnfamiljen, antingen genom skilsmässa eller genom nya förhållanden, beskrivs nästan som en initiationsresa. Äktenskapet ses som en metafor för fångenskap och förtryck men skilsmässan behöver inte alltid slutföras för att den skall fungera katharsiskt. I flera fall räcker det med insikten om det ömsesidiga förtryck som det traditionella äktenskapet bygger på. Margareta Sarri (född 1944) skildrar t ex i Ta dej en slav, 1975, hur huvudpersonen växer då mannen bestämmer sig för att skiljas. I romanens slut flyttar de två ihop igen men nu enligt nya villkor. De har båda två upptäckt hur kvävande de traditionella könsrollerna är och vill försöka leva tillsammans som likar. Detta ömsesidiga förtryck går igen i nästan alla dessa romaner. En samhällsgrupp som förtrycks kommer att försöka ge igen på olika sätt och den grupp som förtrycker kommer att lida av sitt förtryck. Kvinnan slåss med ironi och ordning, mannen med sprit och slagsmål.
1974 skildes 26 800 svenska par. Att jämföra med 1955 då antalet skilsmässor var 10 300.
Inte heller Barbro Myrbergs (född 1933) roman Karin, 1976, slutar med någon genomförd skilsmässsa. Hennes huvudperson bryter med sin hemmafrutillvaro då hon är som mest icke-behövd. Barnen skall snart flytta hemifrån och mannen är upptagen med att göra karriär. Genom ett ganska slumpartat deltagande i en kvinnodemonstration börjar Karin funderar över sitt liv och med hjälp av dottern försöker hon ändra både sitt beteende och sina villkor.
Hos Kerstin Thorvall skildras skilsmässan genomgående som början till kvinnans befrielse. Då får hon äntligen daghemsplats och möjlighet att jobba utan att känna skuld. Inger Alfvén (född 1940) skildrar också skilsmässan som en befrielse i Arvedelen, 1981, där den yngsta kvinnan i denna släktkrönika bryter sig loss från sin förtryckande man och får möjligheter att skapa på egna villkor till skillnad från generationerna före henne. Tidstypisk är utvecklingen hos en av Alfvéns huvudpersoner i Städpatrullen, 1976. Från hemmafru-tillvaro i ett allt kyligare äktenskap förändras hennes situation då mannens otrohet gör att hon börjar yrkesarbeta. Genom arbetet och gemenskapen med andra kvinnor utvecklas hon till en vuxen kvinna som kan ta ansvar för andra. I romanens slut har hon och mannen bestämt att de ska fortsätta äktenskapet och motarbeta kärnfamiljens slutenhet genom att ta fosterbarn.
Efter brottet med mannen kommer uppgörelsen med modern som ses som en representant för allt man vill lämna bakom sig. Ofta sker en identifikation med fadern som får representera fantasi och lekfullhet samtidigt som man tar avstånd från modern. Så småningom upptäcker man den historiska kvinnokunskap man tidigare föraktat och kan utifrån nya positioner närma sig modern på nytt.
Modersbilderna tecknas med olika grad av svärta, där Kerstin Thorvalls kolsvarta porträtt av en renhetsfixerad kvinna representerar den mörkaste. Margareta Sarris modersbild är också utan försköning men annars är det vanliga just att gemenskapen med modern trots allt visas fram. Anna-Lisa Bäckman (född 1941) låter Fia i romanerna Fia i folkhemmet, 1974, och Fia med manifestet, 1975, först förakta och sedan gradvis inse sin historiska bundenhet till släktens kvinnor. I Inger Alfvéns Dotter till en dotter, 1977, skildras temat närmast mönstergillt. Redan titeln placerar in romanens jag i ett historiskt sammanhang. Genom att tala till den blivande dottern gör hon också upp med sin egen dottersroll liksom hennes mor i romanen gör upp med sin mor. Då hon äntligen vågar visa sin vrede mot modern kan hon gå vidare och förkasta den traditionella kvinnorollen. I romanens slut är hon på väg att bygga ett öppet och omhändertagande liv tillsammans med en man.
Många gånger innebär denna återkomst till modern en idyllisering av just de traditionellt kvinnliga dygder som romanerna opponerar emot. Samtidigt som dessa kvinnliga huvudpersoner frigör sig och blir ekonomiskt oberoende värnar de om det lilla livet och håller traditionella kvinnodygder högt vilket gör att skildringen av dem ofta känns ambivalent.
Parallellt med upproret mot mannen, äktenskapet och modern skildras den uppfostran till underkastelse som flickor utsätts för. Insikten att fina flickor inte är fria flickor genomsyrar romanerna. Starkast skildras striden mot det normgivande mönstret i de romaner där huvudpersonerna är yngre flickor. Hit hör Inger Alfvéns Lena Bell, 1971, Barbro Backbergers (född 1932) Inga träd växer in i himlen, 1977, och Ingrid Sjöstrands (född 1922) Törnrosatrilogi, 1985–90.
Backberger ger i berättelsen om Cillas uppväxt i 1930-talets Göteborg en klassisk barndomsskildring om en flicka som reser sig över sin sociala miljö. Hon är klumpig och rädd till skillnad från sina yngre systrar men duktig på att rita och berätta. De kunskaperna blir hennes väg ut ur en tillvaro som behärskas av mammans vrede och kamraternas hån. Ju mer hon vågar visa av sin “andra” sida desto modigare blir hon. Tidigt inser hon att det inte är någon idé att vänta på prinsen på den vackra hästen. Även om han dyker upp så kommer han att vilja sitta längst fram och själv hålla i tömmarna. Bättre då att rida bort ensam. Det är också vad hon gör i slutscenen då hon sitter på tåget på väg bort och känner att alla gränser står öppna. Scenen känns igen från flera av 1900-talets utvecklingsromaner antingen huvudpersonen är manlig eller kvinnlig. Den egna begåvningen och styrkan blir biljetten till en större värld och klassresan kan börja.
Som en mörk relief till Cilla skildras modern. Hon sjunker allt djupare ner i depression som yttrar sig i våldsamma utfall mot barnen. Hon föder fyra döttrar och sliter för att få det hela att gå ihop medan mannen köper dyra presenter för pengar de inte har. Romanen är berättad utifrån Cillas perspektiv vilket gör att moderns situation mest visas genom praktiska smådetaljer: varje nytt barn gör att det blir trängre på golvet för sängarnas skull, när Cilla ramlar betyder det hål på strumporna – som mamma skall laga.
Ingrid Sjöstrands Törnrosatrilogi avslutas mer än ett decennium efter 1970-talet och kan ses som en sammanfattning av decenniets utvecklingsromaner. Sjöstrand följer en grupp flickor från småskolan fram till ålderdomen. Drömmen om kärleken och insikten om den förkvävande tvåsamheten, striden och återföreningen med mamma, hoppet om att nästa generation skall klara av att leva jämlikt och försöken att bryta uppfostrans makt gestaltas olika för olika personer i böckerna. Fostran till lydnad och konsekvenserna för de enskilda individerna och för samhället är trilogins grundläggande tema. Ingrid Sjöstrand är inte särskilt optimistisk. För de flesta av hennes flickor går det mindre bra: för tysta Allis, misshandlade Ann, överbeskyddade Cecilia, begåvade Ran, tjocka Märta, rika Lilian, långa Louise, arga Varja – hon som egentligen heter Birgit.
I sista delen lyfter Ingrid Sjöstrand fram vikten av gammal kunskap och samhörighet då hon placerar Varja i Afrika som biståndsarbeterska. Hon inser genom kontakten med människorna i en liten afrikansk by hur långt bort ifrån varandra vi kommit i Sverige. För Törnrosas kvinnor är hoppet om nästa generation och den egna vänskapen det bestående. Genom livet stödjer dessa kvinnor varandra, uppslukas ibland av annat men kommer ständigt tillbaka. Trots allt slutar trilogin med en försiktig optimism; Varja har övergivit det svarta och börjat måla med färg igen. Och hon är inte rädd!
1975 proklamerades av FN som internationella kvinnoåret. Förstamajboken det året hette Kvinnobilder och gavs ut av Grupp 8, Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Ordfront. Den såldes vid förstamajdemonstrationer runt om i Sverige och innehöll bl a en berättelse om Jonas Mellgrens Enka, född 1842, årsbarn med folkskolan. Hennes barnbarn frågar sig varför hon, som drog upp en stor barnaskara, nämns enbart som Odalstorparen Jonas Mellgrens Enka både i kyrkböcker och skattelängder. Aldrig fick hon heta Stina Marta Mattsdotter. En strävan som kvinnoförfattarna på 1970-talet hade var att ge röst åt kvinnorna – både åt det egna jaget i bekännelsens form och åt de ännu tysta kvinnorna i utvecklingsromanens form. Man ville visa upp starka förebilder och skapa en modern beredskapslitteratur vars resultat skulle avspegla sig ute i samhället. Åtminstone nutidens Stina Marta Mattsdotter skulle äntligen få höras i eget namn.