Ett viktigt tema i 1980-talets finska kvinnolitteratur är kritiken av uppfostran, som tillspetsas till att omfatta en skoningslös dissektion av mänskliga relationer. Den idylliska ytan bryts och inga familjemedlemmar skonas. En av de teoretiker som har haft inflytande på den nya litteraturen är Alice Miller, vars verk man började översätta till finska på 1980-talet. I de nya familjeskildringarna visar sig modern ofta som en utsugare, men man kan lika väl finna ett barn i rollen som omättlig tyrann. Gängse uppfattningar och tolkningar av flickuppväxten vänds och vrids och myter omtolkas.
Anna-Maija Ylimaula (född 1950) är både arkitekt och författare. Hon härstammar från norra Finland. Debutromanen är en kortfattad utvecklingshistoria med titeln Papintyttö (Prästdottern), 1976. Barnet, som växer upp med en lång rad förbud, utkämpar hårda strider om skuld och synd, men klarar sig och blir till slut en etiskt stark hustru och mor. För henne är kärleken en fråga om vilja, inte om känsla eller erotik.
Anna Maija Ylimaula är prästdotter och mor till många barn. Hon har själv vuxit upp inom en väckelserörelses verksamhetsområde och hon skildrar vad det totala förbudet mot prevention innebär, sett ur en kvinnas synvinkel.
I romanen med den ironiska titeln Idylli (Idyllen), 1985, tillspetsas moderskapstematiken. Huvudpersonen Ansa föder barn och gör samtidigt karriär som forskare, men till slut klarar hon inte av “lyckan” att ha en stor familj, och när hon ännu en gång upptäcker att hon är gravid dränker hon barnen och sig själv i husets simbassäng.
Medan Anna-Maija Ylimaula som berättare är behärskad och lakonisk, tecknar intryck och koncentrerar formen, har Annika Idström (född 1947) en stark och hetsig röst. Med vidlyftig dramatik och experiment framställer hon intrigen, och hon hör till de djärvaste i den nya generationen av kvinnliga finska författare som bryter mot tabun och dissekerar familjelivets helvete.
Ända sedan debutromanen Sinitaivas (Den blå himlen), 1980, har Annika Idström varit intresserad av kvinnors drömmar och fantasier. I den första romanen är formen fortfarande helt konventionell. Romanen skildrar vänskapsförhållandet mellan fyra förortskvinnor. Bara monologen i slutet av romanen, som framförs av en psykotisk kvinnlig taxichaufför, ger en försmak av den intensitet med vilken författaren skall komma att utforska människans inre.
Romanen Isäni rakkaani (Min far, min älskade), 1981, blev Idströms genombrottsverk. Där sprängs konventionerna både med hänsyn till de berättartekniska medlen och kärlekstematiken. Huvudpersonen är en servitris som har vuxit upp utan far, och som av en händelse möter honom på sin arbetsplats. Romanen tematiserar de spänningar som ingår i att undvika och möta fadern, att hata, känna medlidande med och älska honom. Splittrade kristaller och blanka vapen är romanens centrala symboler.
I romanens drömlika slutfas lever fadern och dottern, som har genomlevt incest, svartsjuka, lögn och avslöjande, ett isolerat liv på en ö i havet. Och till slut kommer uppklarandet, när detta lyckoland mottar den splittrade familjens mor. Annika Idström gör ingen skarp åtskillnad mellan vad som händer i huvudpersonens drömmar och fantasivärld och vad som händer i verkligheten. Men den kvinnliga huvudpersonen känner att hon har blivit en mera hel människa efter resorna in i alla variationer av förtryck. Nu kan hon lugnt konstatera: “Vilken tur att jag inte är mor, att jag är jag!”
Motiven kring barnet som blir en jätte och suger ut sin mor upprepas i följande roman, Veljeni Sebastian, 1985 (Min bror Sebastian, 1987). Huvudpersonen, son till en ensamstående mor som arbetar med litteratur, är mer intelligent än många vuxna och överger egentligen bara sin roll som observatör och analytiker när han äter: han tillfredsställer sitt behov av ömhet med de av modern inhandlade kakorna. Barnet tar sin tillflykt till det intellektuella i stället för “att vada i känslornas dyningar”, och han måste fungera som vårdare av den otillfredsställda och frustrerade modern. Kvinnorna i romanen går under. De har inte tid att se sitt självbedrägeri i ögonen innan det blir ödesdigert.
1989 utkom Annika Idström med romanen Kirjeitä Trinidadiin (Brev till Trinidad, 1991), en mörkt ironisk skildring av en alldeles vanlig finsk mans vedermödor på en sällskapsresa i det heliga landet. I boken förekommer en kannibalistisk drömscen och i följande roman, Luonnollinen ravinto (Den naturliga födan), 1994, blir huvudtemat just kannibalism. En riksdagsman sitter i det unkna bakrummet i en liten restaurang i Helsingfors och väntar på att bli anrättad och uppäten av sin hustru.
Med hänsyn till intrigen är Eira Stenbergs (född 1943) Paratiisin vangit (Paradisets fångar), 1984, ett lika vilt och förbluffande verk. Författaren är en av de få finskspråkiga lyriker som debuterade på 1960-talet. Sedan dess har hon utgivit berättelser och återvände omkring 1980 till dikterna.
Paratiisin vangit analyserar utan medlidande en fars, en mors och två syskons inflammerade samliv och en matriarkalisk grymhet. Hemmet är både en “dödens lustgård” och ett hus på fågelben. Modern är häxan i pepparkakshuset och systern å ena sidan en kombination av ängel och vidunder, å andra sidan en fågel Fenix. “Paradiset är inget lyckoland”, konstaterar bokens berättare, det ena av de två syskonen, “det är inte ett tillstånd av tillfredsställelse. Det är ett tillstånd av otillfredsställelse dominerat av förbud, alltså en dödens lustgård”.
Det krävs ett djärvt språng in i det okända, “in i det svarta hålet”, för att frigöra sig från bojorna i förhållandet mellan föräldrar och barn. Detta händer flickan, som är huvudpersonen i Eira Stenbergs andra roman, Häikäisy (Blindfönster), 1987. Hon heter Stella, vilket anspelar på bokens kosmiska symbolik. Efter att ha gjort en resa in i sitt eget mörker finner Stella den helhet som hela världen försöker uppnå. Det är visserligen splittringen som härskar i världen, men “allt inom oss söker sig tillbaka mot helheten, mot att flyta samman, att förenas. Mot kärleken och döden”.
Grundrädslan och ensamheten
Många betydande kvinnliga författare i 1970- och 1980-talets Finland koncentrerar sig på de eviga, existentiella frågor som hör samman med att vara människa. Ofta beskrivs människan i gränssituationer, skild från andra, före ett möte eller nära sorg och död. De vanligaste temana är skuldkänsla, identitet, frustration, psykiskt sammanbrott och möjligheten att förändras på ett eller annat sätt. I bakgrunden skymtar problem med att bli vuxen, att leva i äktenskap eller att arbeta.
Eeva Tikka (född 1939) och Raija Siekkinen (född 1953) skildrar ensamhet och rädsla. Men även om de grundläggande motiven är desamma hos dem, finns det skillnader i de etiska betoningarna, i sättet att inge hopp och skapa människoporträtt.
Som berättare bryter Eeva Tikka inte den traditionella romanens eller novellens form, men språket i hennes skildringar är i hög grad lyriskt. Det centrala temat är gränsen mellan att vara sjuk och att vara så kallat normal, analysen och skildringen av psyket hos en känslig, avvikande individ, framställningen av hur man genom att bryta samman kan växa och uppnå större insikt. Huvudpersonen kan vara en pojke som blir mobbad p g a en liten eller stor skavank eller en sinnessjuk kvinna. Den ömtåliga och intuitiva utanförstående konfronteras ofta med en stark “normalindivid”. Dessa två personer kan motsvara Bibelns Jakob och Esau, och den som utvecklas under romanens lopp är som regel “Jakob” som är stark i sin känslighet och i sin uppenbara svaghet. I romanen Jyrkänparras (Avgrunden), 1981, upplever den stammande Sulevi, som till slut försvinner i skogen, sin paradoxala styrka: “Stark! Han slöt ögonen i skolbänken och vräkte upp massor av jord, mejade ner hela skogar, lyfte upp vattnet i sjöarna. Så kolossal var hans styrka att han dignade under den –”.
I slutet av novellen “Auringossa” (I solen) i samlingen Alumiinikihlat (Förlovningsringar av aluminium), 1984, föder en barnlös kvinna, vars psyke har gått sönder, sig själv igen i vattnet. Men först måste hon acceptera sig själv som en människa som har gått sönder. “Det är en skugga som kommer från solen, vattnets skugga, vid roten av en vit näckros. I dess livmoder gungar hon, och överallt är hon omgiven av varmt fostervatten, som ett näckrosfrö väntar hon sin nedkomst, väntar och inte helt förgäves, fortfarande kommer nya barn till världen”.
Raija Siekkinen skildrar människans fundamentala främlingskap mer pessimistiskt och absolut än Eeva Tikka. Hon framställer äkta makars, syskons eller andra närstående människors samliv som ett fängelse, hon avslöjar det groteska under ytan i samtalet vid kaffebordet eller vid familjebjudningar, och hon håller fast vid uppfattningen att människornas inre världar aldrig möts. Dörrar, tomma fönster, irriterande glasskärvor eller stenflisor och hisschakt är återkommande bilder av bristen på kontakt mellan människor. “Teorin om främlingskap kände jag till”, kan berättarjaget i en novell ironiskt säga, “och den blinda som begick självmord efter att ha fått tillbaka synen.” (Elämän keskipiste (Livets mittpunkt), 1983).
Raija Siekkinens människobild varierar inte mycket från verk till verk. Huvudpersonen är en kvinna som har passerat sin första ungdom och som är frustrerad p g a studier eller äktenskap. Hon har råkat vilse och går i cirkel, fastän hon kanske tror att hon är på resa och rör sig framåt. Hennes inre värld är en okänd och gåtfull avgrund. En liknande tematik finner man hos Eeva Tikka som förtydligar med natursymboler: en både lockande och fasaväckande avgrund i människans inre symboliseras av vattnets mörka botten, en lodrät sluttning, en krater eller ett brant stup. “Det var ingen inbjudan till flodens silverkälla eller till en helgelse. Men in i det mörker som existerade i henne själv och som drog till sig i mörka virvlar” (Jyrkänparras).
Raija Siekkinen identifierar ofta denna avgrund med en metafysisk “livets mittpunkt” eller med den biologiska kärnan, cellkärnan. Detta innersta, djupaste och mörkaste delas av alla och ändå känner bara ett fåtal igen det hos andra om över huvud taget hos sig själva.
Känslan av främlingskap innebär också att “det verkar som om världen hade blivit mindre och ville hålla sig borta från mig”, som jaget i sin diffusa smärta konstaterar i Raija Siekkinens novell “Koulu” (Skolan) i Elämän keskipiste. Bilder av en öppen plats och klart solsken förenas hos Raija Siekkinen med existentiell orkeslöshet. En motsvarande bild hos Eeva Tikka kan vara mer positiv, rädsla blandas med hopp, därefter räddning: “… och sedan tog skogen slut, och gränsen var skarp, hon kom till en öppen plats där träden var fällda – och det var en känsla av frihet och tomhet som slog emot henne. Var det sorg?” (Jyrkänparras)
“Hemma hade hon gått och ställt sig framför en spegel och sett ansiktet som var alldeles naket och uttryckslöst. Det var ett fullständigt främmande ansikte”.
(Raija Siekkinen: Elämän keskipiste, 1983).
Eeva Tikka förenar tomhetsmotivet med människans positiva möjlighet: växande, nåd och hopp – trots att det som människan aldrig kan uppfatta är lika stort som himlen. “Men den existerar där ute: i sin helhet, den av vilken vi bara ser ett stycke, helheten som är avsedd och förberedd för oss. Och i våra motgångar är den utgjuten i form av nåd, så att vi återfår våra krafter och lever vidare i dess närhet”. (Hiljainen kesä, 1979 (Den stilla sommaren, 1986)).
Liisa Enwald
Förstörda liv och mörk tystnad
Rosa Liksom (född 1958) tillhör de författare som liksom Mariaana Jäntti, Anja Kauranen, Päivi Perttula, Eira Stenberg och Annika Idström på 1980-talet har givit profil åt ett nytt sätt att berätta i den finska prosan. Ett karaktäristiskt drag hos denna nya prosa är Kafka-Orwell-liknande skildringar av nutidens samhälle som en antiutopi, liksom att formen är fragmentarisk, episodisk. Medan t ex Mariaana Jäntti har använt sig av den modernistiska romanens klichéer i sin undersökning av den fysiska och existentiella determinismen, och Päivi Perttula har gjort stilen betydelsefull i sin dadaprosa och med sin antiroman har förvandlat litteraturen till abstrakt konst, har Rosa Liksom med hjälp av ofta humoristiska detaljer frammanat en idyll som hotas av en stor katastrof.
Rosa Liksom debuterade 1985 med en hetsig novellsamling, Yhden yön pysäkki (Hållplats för en natt), som genast blev en framgång hos publik och kritiker. Där visade sig en alldeles ny uttrycksform, en provokativ protest i skildringen av individer uppfyllda av ensamhet, isolering, ordlöshet, stumhet, självförakt, likgiltighet, hat, avsky, aggressioner och den totala bristen på illusioner hos autistiska ungdomar i 1980-talets stadsmiljöer eller i det beckmörka, ensamma Lappland.
Redan som små barn får Rosa Liksoms förstörda människor känna hur “blodet smakar i munnen”, antingen de har vuxit fast i en rå betongmiljö eller sitter bakom nedisade rutor uppe i norr. Rosa Liksoms människor lider av föreställningen att det totala oberoendet är den totala friheten. Och i konfrontationen med medmänniskorna och samhällsmaskineriet möts de med förakt och känslolöshet.
Det ges inga valmöjligheter för dessa “gränsmänniskor”, antingen det är bittra och cyniska storstadsungdomar eller utslitna skogshuggare från de arktiska ödemarkerna. Det finns inte plats för drömmar i en värld där människor fyller sig med hat mot verklighetens schizofreni. Bara ett motbjudande, meningslöst våld upplevs som ett slags desperat lösning.
Författaren analyserar inte närmare sina personers problem. Därför framstår deras tomma ritualer, deras primitiva halvliv och deras ändamålslösa verklighetsflykt också som ytterst statiska, motivationslösa och destruktiva i all sin okänslighet.
Människorna i Rosa Liksoms noveller är anonyma, konturlösa. Med snabba penseldrag lägger författaren en iskall stämning över personernas inre liv och de yttre, beklämmande landskapen. Det mest levande hos Rosa Liksom är språket, storstadsslangen eller en nordlig dialekt.
I den följande novellsamlingen, Unohdettu vartti, 1986 (Frusna ögonblick, 1988), fortsätter Rosa Liksom att dra fram de arktiska ödemarkernas människoöden. Formatet är fragmenterat till mycket korta prosastycken, där personerna fortfarande är anonyma, hämmade, låsta. Dock har debutbokens våldsamma hat och provocerande protest dämpats något och ersatts av ett resignerat uthärdande.
I Väliasema Gagarin, 1987 (Station Gagarin, 1990), har miljön skiftat till Mongoliet och Sibirien, och Rosa Liksoms berättelser har blivit exotiska miniberättelser, som i sitt barnsliga uttryck är respektlöst komiska. Stilen har lånat den retoriska, gammaldags, mässande tonen från gamla folksagor och sägner. Mytiska, sagoaktiga element ingår också som naturliga led i de vardagliga, nutida händelserna, t ex halvvilda hästar, brunstiga kameler, fiskar som flyger upp på tundrans torra land, där ungdomarna sparkar boll med torkade hästpenisar, medan de mindre pojkarna spelar tärning med lammben. Absurditeterna blir på så sätt i några fall alldeles självklara och naturliga. En del av berättelserna fungerar som ironiska, schamanistiska lärostycken.
Tyhjän tien paratiisit, 1989 (Paradis ultra light, 1992), är en fortsättning på skildringen av det primitiva halvliv och de “primitiva” människoöden som Rosa Liksom sysslade med i de tidiga novellsamlingarna. Det fragmentariskt skildrade samhället får sitt mänskliga innehåll genom berättarens subjektivitet och stil. Också här blottläggs den cynism och amoralitet som gömmer sig bakom den “polerade” ytan, antingen den är privat eller samhällelig.
1996 utgav Rosa Liksom sin första roman, Kreisland, en satir över herrskapsliv och samhällsklichéer. Här finns en rörlighet i tid och miljö ända från 1930- och 1940-talets Finland till Bresjnevs Sovjet och dagens USA.
Leena Lander (född 1955) debuterade som underhållningsförfattare 1982. Idag är hon en av Finlands mest populära och välkända författare och översatt till många språk. Förutom romaner har hon skrivit essäer och dramatik för såväl teater som radio och TV. Hon har fått ett flertal nationella litterära priser och med Tummien perhosten koti, 1991 (De mörka fjärilarnas hem, 1993) och Tulkoon myrsky, 1994 (Må stormen komma, 1997) blev hon nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris.
Pirkko Saisio (född 1949) debuterade 1975 med romanen Elämänmeno (Livets gång, 1979). Det är en stor episk roman om en arbetarfamilj i Helsingforskvarteret Sörnäs. Hon har under eget namn skrivit bl a den ångestladdade romanen Kainin tytär (Kains dotter), 1984, om lesbisk kärlek. Dessutom har hon publicerat böcker under både manlig och kvinnlig pseudonym. Förutom prosaist är Pirkko Saisio en flitig skådespelsförfattare.
När Anja Kauranens (född 1954) debutbok Sonja O. kävi täättä (Sonja O. var här) kom ut 1981 väckte dess skildring av kvinnlig hämningslöshet uppståndelse. Sonjas utveckling fram till den moderna kvinnligheten sker genom flera stadier. Först är hon en flicka som vandrar från säng till säng och som utnyttjas av män. Sedan blir hon hård och hämndgirig, tills hon slutligen blir medveten om sitt kall: att vara Vierge moderne, att bli författare.
I Pimeää vain meidän silmillemme (Det är bara mörkt för våra ögon), 1987, berättar Anja Kauranen om barnidrottsstjärnan Petra Winter, vars muskulatur trimmas till toppform medan hennes kvinnlighet undertrycks. Hon är en systerfigur till den andligt kvävda Sonja, och de bryter sig båda ut, men på mycket olika sätt.
I Ihon aika (Hudens tid), 1993, berättar Anja Kauranen om sin mors sjukdom och död och gör ett gripande inlägg i debatten om terminalvård. I romanen Pelon maantiede (Fruktans geografi), 1995, beskriver hon hur en feministisk akademikergrupp utför en serie kallblodiga mord på utvalda manspersoner. Flera av Anja Kauranens böcker har blivit omdebatterade bästsäljare.
Elisabeth Nordgren