Print artikeln

På barnets sida

Written by: root |

1945, andra världskrigets sista mörka kaotiska år, är ett märkesår i svensk litteraturhistoria. Då utkom en bok som skulle bli lika internationellt ryktbar som Nils Holgerssons underbara resa och inleda en helt ny syn på barn och barnlitteratur. Boken hette Pippi Långstrump och utgav sig för att vara en skämtsaga, men den hade egentligen lika medvetna pedagogiska ambitioner som Selma Lagerlöfs skolbok och kom att nå ut lika långt och få lika djupgående verkningar. Författarinnan, Astrid Lindgren, är i dag, vid sidan av Selma Lagerlöf, Sveriges mest kända och lästa författare, översatt till minst 60 språk.

Astrid Lindgren debuterade med tonårsboken Britt-Mari lättar sitt hjärta, som fick andra pris i en flickbokstävling 1944. Samma år skickade hon Pippimanuskriptet till Bonniers förlag. Det blev refuserat. I stället vann Pippi Långstrump pris som bästa barnbok i en tävling anordnad av det nystartade barnboksförlaget Rabén & Sjögren. Vid publiceringen väckte boken omedelbart stor uppmärksamhet och en debatt följde om hur en barnbok egentligen skall se ut och vilka normer den skall bibringa.

Den 18 april 1946 gick den kände litteraturkritikern professor John Landquist till generalangrepp mot Pippi Långstrump. Därmed startade han den s k Pippifejden, på samma sätt som han varit pådrivande kraft i den s k Pahlenfejden 1934. Precis som i fallet Agnes von Krusenstjerna ifrågasatte Landquist författarens moral och sinnesförfattning. “Den onaturliga flickan” ingav professorn “förnimmelsen av något obehagligt som krafsar på själen” och hela boken påminde honom om “en sinnessjuks fantasi”. Professorn fick många instämmanden från oroliga föräldrar och kränkta moralväktare. Folkskollärarförbundet ställde upp på belackarnas sida, under det att folkskollärarinnorna i sin tidning tog Pippi i försvar.

Nyman, Ingrid Vang (1916-1959) (da.): Pippi i Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, u.å. Teckning s/h

Pippi är egentligen ett utsatt och ensamt barn. Hennes mor dog när hon var liten. Hon seglade omkring på “de sju haven” med sin far, en sjökapten, och i hennes fantasi också en sjörövarhövding. Han “blåste i sjön under en storm” och försvann.

Ett av Astrid Lindgrens mest verkningsfulla författargrepp är att låta fantasin ta över verkligheten. Det “ljugande” barnets tolkning av tillvaron får triumfera över de vuxnas rationalism. Pippi vägrar tro att hennes far har drunknat. Hon tror att han drivit i land på en söderhavsö och blivit “negerkung”. Något som i den andra boken om Pippi – Pippi Långstrump går ombord, 1946 – skall visa sig vara alldeles sant.

I skildringen av Pippi har författarinnan låtit den barnsliga allmaktsdrömmens vildaste önskningar gå i uppfyllelse. Med oemotsäglig logik demonstrerar hon handfast vad ett ensamt barn behöver för att inte bli kuvat och tillintetgjort i den hårda verklighetens värld med dess förakt för svaghet. Pippi är “starkast i hela världen” och rikast också. Hon äger sin pappas skatt av guldpengar och hans gamla förfallna “Villa Villekulla” och kan klara sig själv. När samhället skickar ut poliser för att tvångsförflytta henne till barnhem, driver Pippi först hejdlöst med dem och lyfter sedan upp dem och bär bort dem.

Pippi har också andliga egenskaper som gör det möjligt för henne att överleva. Man skulle kunna tolka henne som ett utkast till “den hela människan”. Pippi gör som hon själv vill – det är hemligheten med hennes oöverträffade dragningskraft på unga läsare av båda könen. Som det av alla kulturella hämningar obesmittade barn hon är, rymmer Pippi inom sig alla mänskliga egenskaper och har inte förtryckt någon av sina potentialer.

Pippis oavhängighetsförklaring gentemot sin pappa är inte utan vibrato. Bland alla litteraturens tårdrypande och känsloladdade avskedsscener förtjänar denna att bli klassisk:
“‘Nej, pappa Efraim’, sa Pippi. ‘Det går inte. Jag står inte ut med det!’ ‘Vad är det du inte står ut med’, undrade kapten Långstrump.
‘Jag står inte ut med att någon människa på Guds gröna jord gråter och är lessen för min skull. Allra minst Tommy och Annika. Ut med landgången igen! Jag stannar i Villa Villekulla.’
Kapten Långstrump stod tyst en stund.
‘Du gör som du vill’, sa han till sist. ‘Det har du alltid gjort!’
Pippi nickade instämmande.
Ja, det har jag alltid gjort’, sa hon stillsamt.
Och så omfamnade de varandra omigen, Pippi och hennes pappa, så att det knakade i revbenen.”
(Pippi Långstrump går ombord, 1946.)

Verklighetens barn

Författarens lyhördhet för barns känslor och föreställningsvärldar och hennes omutliga ställningstagande på deras sida är ett modernistiskt drag som kopplar ihop böckerna med den radikala barnpsykologi med “fri uppfostran” på programmet, som börjat vinna insteg i Sverige under mellankrigstiden. Precis som i Pippi Långstrump ifrågasattes pluggskolan, lydnadsdisciplinen och straffmoralen. Krigsåren 1939–45 innebar en tillbakagång härvidlag. Man började åter ropa på ordning och disciplin. Och man bör inte glömma att boken om Pippi Långstrump, nioåringen som benhårt håller på barnets rätt till revolt, protest och nytänkande, kom till under andra världskrigets mörka år. Kanske är det därför hon av sin författare utrustats med magiska krafter för att kunna överleva i en tid då det svaga, det känsliga och det växande var hotat som aldrig förr. Pippi, starkast av alla, är i alla andra avseenden ett barn, och liksom sin författare för hon alla barns talan och slåss för deras rättigheter i en mörk och obarmhärtig tid.

Det nya och genreöverskridande i Pippi Långstrump uppstår genom den säregna blandningen av verklighet och fantastik. I detta gränsområde rör sig de flesta av Astrid Lindgrens texter. En del av hennes verk kan visserligen kallas realistiska, men handlar inte desto mindre om fantasifulla barns förmåga att leva i lekens och inbillningens värld.

Man har påpekat vissa likheter mellan Pippi Långstrump och den rödhåriga hjältinnan i den kanadensiska flickboksklassikern Anne på Grönkulla, 1908 (på svenska 1909), av Lucy M. Montgomery (1874–1942). Men det finns säkert också en svensk förlaga: Ester Blenda Nordströms tre böcker om den vilda, föräldralösa Annmari. Den första, En rackarunge, utkom 1919, och den sista, Patron förlovar sig, 1933.

I böckerna om Emil – Emil i Lönneberga, 1963, Nya hyss av Emil i Lönneberga, 1966, Än lever Emil i Lönneberga, 1970 – förnyar och fördjupar Astrid Lindgren den slitstarka rackarungegenren. Emil kan betraktas som en vardagslivets Pippi, en liten upprorsmakare som med sina “hyss” underminerar den faderliga ordningen i lantbrukarhemmet. Han skildras som ett i grunden godhjärtat naturbarn, och namnet knyter honom ju omedelbart till Rousseaus Émile, frihetspedagogikens grundtext. I sina kraftmätningar med vuxenvärlden drar Emil nästan alltid det längsta strået. Enligt Astrid Lindgrens eget uttalande är Emilböckerna det verk som hon själv värdesätter mest av allt hon skrivit. Trilogin om Emil i Lönneberga lever inte minst i kraft av sin eminenta berättarstil och kan läsas som en av de mest levande och detaljtrogna skildringarna i svensk litteratur av lantlivet i Sverige vid seklets början. Emil är ännu ett av Astrid Lindgrens goda, starka barn som står utanför vuxenvärlden och dess värderingar, men också griper in i den och förändrar dess mönster genom att betrakta den från sitt spontant naiva perspektiv.

Sagan om Landet i Fjärran

Det mest ensamma och övergivna barnet av alla i Astrid Lindgrens diktade värld är Bo Vilhelm Olsson, han som i fantasins rike blir prins Mio i Mio, min Mio, 1954. Bo är föräldralös och fosterbarn hos ett strängt och känslokallt äldre par. Ensam på en bänk i den höstmörka Tegnérlunden i Stockholm upplever så Bo ett under. En sagans ande, instängd i en vanlig pilsnerbutelj – Astrid Lindgren är alltid mycket exakt i alla detaljer – tar honom, liksom i Tusen och en natt, med på en svindlande resa genom rymderna. Han kommer till Landet i Fjärran, där “all hans längtan blir underbart uppfylld”, för att tala med Edith Södergran i den berömda dikten “Landet som icke är”, från vilken klanger genljuder i Mios bitterljuva längtanssaga. I det romantiskt skildrade sagolandet möter han sin far kungen, som älskar sin son just så oförbehållsamt som Bo på jorden längtat att hans riktiga far skulle göra.

Mio, min Mio är en grym och vacker saga om den svåra och nödvändiga striden mellan ont och gott, om en ung människas utveckling till mod och integritet från att ha varit liten, skrämd och förtryckt. Astrid Lindgren arbetar med folksagans och mytens stilmedel: det episka tretalet, formelartade omkväden och först och sist hjältemytens struktur. Mio företar en ångestfull vandring genom ondskans ofruktbara land och fasornas svarta borg för att dräpa den onde riddar Kato. Först när han lyckats utföra sitt uppdrag och genomborra riddar Katos stenhjärta med sitt magiska svärd, börjar landet grönska på nytt och alla levande varelser som Kato fängslat och förtrollat återtar sin rätta gestalt. Mios återförening med sin far kungen i Landet i Fjärran skildras som en pånyttfödelse.

Det djupt unika i Lindgrens hjältesaga är att den lagts i ett barns egen mun, som jagberättelse. Den återges inte från en punkt utanför berättelsen, av en allvetande författarröst, utan genom det upplevande subjektets eget medvetande. Därför får berättelsen en prägel av här och nu, av omedelbar närvaro, som i en lek av det slag som barn kan gå in i så intensivt att deras fantasivärld tycks bli levande för dem. Samtidigt griper den realistiska verkligheten in gång på gång. Figurerna i leken/sagan om Mio är tydligt modellerade på personer som omger Bo i verkliga livet.

Fantasi är verklighet, tycks författaren säga. Vad vi diktar och drömmer är lika verkligt, lika viktigt för oss som den kringliggande världen. Ja, kanske viktigare?

Krigsromanen Bröderna Lejonhjärta

När Astrid Lindgren skapar sitt andra stora mästerverk på sagans domäner, Bröderna Lejonhjärta, 1973, återvänder hon till hjältemyten, men på ett annorlunda sätt. Alla ingredienserna från Mio, min Mio finns med: kallelsen, förflyttningen till ett sagorike, det svåra uppdraget, kampen mot det onda. Men här gäller det inte enbart att oskadliggöra en tyrann, utan till detta kommer sagoriddardådet framför andra: att slåss mot en drake. Och det är inte, som i Mio, min Mio, hjälten själv som är berättare, utan hans väpnare och lillebror, den nioårige Karl Lejon.

Wikland, Ilon (f. 1930) (sv.): Draken i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren, u.å. Teckning s/h

Historien om bröderna Lejonhjärta är en suggestiv och spännande utvecklingshistoria, där man får följa en liten, outvecklad och rädd pojkes väg mot självtillit och känslomässig mognad. Hans idol och ledstjärna är brodern Jonatan, den verklige “Lejonhjärta”, och berättelsens tema är hur Karl lär sig att bemästra sin ångest för att trofast stå vid broderns sida i alla faror, också i “det yttersta mörkret” – symboliserat i drakgrottan – och i själva dödens stund. För Jonatan Lejonhjärta är inte enbart en segerhjälte som med mod och dådkraft leder befrielsekampen för ett förtryckt folk. Han är också en offerhjälte som ger sitt liv i striden för det rätta.

Bröderna Lejonhjärta är Astrid Lindgrens stora krigsroman – eller kanske snarare antikrigsroman. För att vara en “barnbok” ger den ovanligt starka och upprörande skildringar av våld och förtryck. Riddaren Jonatan Lejonhjärta, som vägrar att bära vapen och att döda, blir en symbol för pacifismen som nödvändig dröm och dyrköpt möjlighet. Den svåra fråga Astrid Lindgren ställer i sin berättelse är aktuell och allmängiltig: Kan våld och förtryck besegras utan våld? “Det finns äventyr som inte borde få finnas”, säger Jonatan till sin lillebror.

“Aldrig våld!” var rubriken på ett tal som Astrid Lindgren höll då hon mottog den tyska bokhandelns fredspris. “Finns det någon möjlighet att mänskligheten kan ändra sig, innan det är för sent?” frågar hon i det talet, och hon svarar att en förändring måste börja med barnen. Barn som uppfostras med kärlek, trygghet och respekt blir inte våldsutövare. Våld är ingen ursprunglig drift hos människan. De flesta människor drömmer om ett liv i fred, nära naturen och i trygghet tillsammans med dem de älskar.

I Bröderna Lejonhjärta bearbetas det djupast ångestskapande: skräcken för lidandet och döden. Som symbol och brännpunkt för det ohyggliga står draken Katla. Hon är tyrannens allra hemligaste vapen, och länge lurar hon som ett namnlöst hot, en aning om onämnbara fasor. Katla slukar allt levande som kommer i hennes väg. Hon sprutar gift och eld som förlamar och dödar också på långt avstånd.

Brödernas vandring genom Katlagrottan kan läsas som en inre resa ned i mörker, ångest och kaos, där det sköra jaget hotas av uppslukning och förintelse. Men det dödsbringande odjuret kan också uppfattas som en allegori över en mer konkret fara i vår tid: kärnvapenhotet. För vad kan det annars liknas vid, detta monster, som inte kan oskadliggöras med mindre än att det fängslas i en underjordisk klippgrotta i tusentals år? Också bröderna Lejonhjärta dukar under för Katlas dödsbringande strålning.

Astrid Lindgrens mörka saga bearbetar ångesten och undran inför döden. Ett för barn i vår kultur djupt bortträngt ämne har förts upp till ytan. Med hjälp av Bröderna Lejonhjärta har det blivit möjligt att tala med barn om det svåraste: krig, våld, lidande och död. Men också om motståndskamp, mod och hopp om ett bättre liv, både för den mänskliga framtiden och efter döden.

Genom att ta barn på allvar har Astrid Lindgren inlett en ny epok i barnlitteraturen. Hon har visat att det inte finns några frågor som är för djupa, för svåra eller för kontroversiella för barn. Barn är människor och har del i alla starka känslor: ångest, lidelse, vrede, hat, medlidande, kärlek och sökandet efter mening i livet. Det finns flera kvinnliga författare som i Lindgrens efterföljd, eller kanske oberoende av henne, gått in för att skriva god skönlitteratur med existentialistisk och psykologiskt djuplodande problematik för barn och ungdomar. Hit hör Tove Jansson och Irmelin Sandman-Lilius i Finland, Maria Gripe, Gunnel Linde och Barbro Lindgren i Sverige, Anne-Cath Vestly och Karin Bøge i Norge samt Cecil Bødker i Danmark.

I Bröderna Lejonhjärta finns en spännande anknytning till Hagar Olsson. “Där är det ännu sagornas och lägereldarnas tid”, säger Jonatan om sagolandet Nangijala. De orden återfinns i Hagar Olssons stora civilisationskritiska uppgörelse Jag lever!, 1948, där det står att läsa:
“Människan av idag känner sig skrämd och främmande inför sin egen civilisation, ty det är något inom henne som bär på minnen från uråldrig tid, från sagornas och lägereldarnas tid. /…/ Atombomben svävar över hennes huvud som ett slags utanförmänskligt vidunder hon själv frammanat, utan att veta om hon kan behärska den kraft hon frigjort.”

På många sätt kan Astrid Lindgren betraktas som Selma Lagerlöfs arvtagare i svensk litteratur. I mytens och sagans förklädnad pejlar hon människosläktets stora existentiella spörsmål: livets och dödens mening, glädje och ångest, kärlek och hat, ondska och godhet. Skillnaden är att Astrid Lindgren inte har fått Nobelpriset i litteratur, inte ens blivit invald i Svenska Akademien. Beror det på att hon “skriver bara för barn”? Orubbligt placeras hennes författarskap under rubriker som “Barn- och ungdomslitteratur” i de litteraturhistoriska handböckerna. Därigenom undviker man att se det som en del i en stor litterär tradition också utanför barnkamrarnas väggar.

Familjeromanen Ronja Rövardotter

Om Bröderna Lejonhjärta är den stora krigsromanen för barn, så är Astrid Lindgrens hittills sista verk, Ronja Rövardotter, 1981, den stora familjeromanen.

Ronja växer upp i sin fars, rövarhövdingen Mattis borg. Men hon tar ännu starkare intryck av naturen, vildmarken som omger borgen. Astrid Lindgren skildrar den svenska storskogen med mossa och granar, kärr och forsar, vitsippor om våren och lingon om hösten. Men hon befolkar den också med mytiska sagoväsen: grådvärgar och rumpnissar och vildvittror, som kan tolkas som projektioner av olika sidor av den uppväxande flickan Ronjas inre och som står för hennes barnsliga ångest för att bli uppslukad av blinda naturkrafter.

De verkliga farorna i Ronjas omgivning finns emellertid inte i naturen utan inne i Mattisborgen, som representerar familjelivets hotande bråddjup för en uppväxande flicka. Här dominerar den nyckfulle och maktfullkomlige Mattis med omväxlande vredesutbrott och gapskratt över sina tolv rövare, sin hustru och sin dotter. Ronjas förhållande till den tyranniske fadern, som dyrkar henne, är ambivalent: kärleksfullt men smärtsamt, förtroligt men fyllt av starka spänningar. Här tecknas linjerna till en far/dotter-konflikt med drag från antik ödestragedi, men kanske allra mest från den svenska faderstragedin framför andra: Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, 1914. Liksom Jan i Skrolycka erfar Mattis en stöt av den vildaste, mest ödesdigra kärlek när den nyfödda dottern läggs i hans famn.

Ronja har en stark och trygg mor. Lovis, rövarhustrun, styr med fast hand sin explosiva man och hans tolv rövarkumpaner. Lovis understödjer Ronjas frigörelse. De känslomässiga konflikterna i Ronjas liv hänger ihop med hennes förhållande till fadern. Då Ronja trotsar hans förbud och bryter “Faderns Lag” genom sitt symboliska språng över “Helvetesgapet” för att förena sig med sonen till Mattis ärkefiende Borka, då brister allt för Mattis och han förskjuter sin dotter med vrålet: “Jag har inget barn!”

Ronja bryter upp hemifrån och bosätter sig i en grotta i skogen tillsammans med rövarsonen Birk. Det uppstår en klassisk triangelsituation mellan den uppväxande dottern, fadern och en ung manlig rival till fadern. Fadern rasar och förbannar, vild av svartsjuka och sårad faderskärlek. Men någon återförening mellan far och dotter sker inte, förrän Mattis själv förstår att han måste acceptera sin dotters rätt att frigöra sig från hemmet, leva sitt eget liv och välja sin egen kärlek.

Ronjas revolt innebär ett uppror mot allt det fadern står för, hans sätt att leva och värdera. Mattis vill att Ronja skall efterträda honom som “rövarhövding” när hon blir stor. Ronjas första avståndstagande från fadern kommer när hon inser vad hans “arbete” innebär. I slutet av romanen bestämmer sig Ronja och Birk, framtidens nya unga människopar, att leva på ett annat sätt än deras fäder gjort. Det är ett uppror mot hela den ordning som dessa fäder representerar: mot dess vålds- och maktideologi som går ut på att utnyttja och förtrycka.

Ronja är kanske den mest intensivt levande av alla Astrid Lindgrens många kämpande och upproriska barnungar. Boken slutar med hennes jubelskri över våren, hennes vilda lycka över att vara till.