Det moderna genombrottet i Sverige
Tag: Feminism
En norsk kvinnlig offentlighet växer fram.
Svenska Emilie Flygare-Carléns debutroman Waldemar Klein (1838) är i mycket ett plagiat av Sophie von Knorrings välkända romanstil. Men i fortsättningen utvecklade hon en alldeles egen profil. Den diskussion kring erotiken, mannen och kvinnan som von Knorring introducerade, kom Flygare-Carlén att vidareutveckla i modern riktning. Hon väjer inte för att kalla mannens egoism i förhållande till det andra könet vid dess rätta namn eller för att avslöja kvinnans strategiska dubbelspel i förlovning och äktenskap.När Sophie von Knorring beskriver erotiken, som på en och samma gång passionerad och oförlöst, så skildrar Emilie Flygare-Carlén den mer explicit som en nödvändig men ödesdiger fysisk drift. Flygare-Carlén visar också, ju mer författarskapet fortskrider, hur en handlingskraftig kvinna kan, om inte alltid förändra sin situation, så i alla fall påverka den. Det är säkerligen modet att positivt skildra även aktiva kvinnor som är hemligheten bakom hennes stora ekonomiska framgångar som bestsellerförfattarinna. År 1862 mottog Emilie Flygare-Carlén Svenska Akademiens stora guldmedalj, och 1865 kom hennes sista betydande verk, den självbiografiska trilogin Skuggspel.
Camilla Colletts främsta verk Amtmandens Døttre är den första realistiska tendensromanen inom norsk litteratur och den första norska roman, som kritiskt och på bredden utforskar kvinnornas livsvillkor inom de bättre ställda befolkningsskikten. Romanen var ingen dussinvara när den kom ut 1854–55. Många greps av bokens tendens: Angreppet på förnufts- och försörjningsäktenskapet, klagomålen över kvinnolivets trånga ramar. Till och med de manliga kritikerna gladde sig över det nya i hennes stil.Efter Amtmandens Døttre och en samling Fortællinger (1861), skrev hon inte fler berättelser. I stället använde hon 1860-talet till att utforska gråzonen mellan självbiografi, memoarlitteratur och reseskildring. Därefter tar hon på allvar steget in i essäistiken, utger två nya band Sidste Blade (1872, 1873) och ger 1877 ut sin genombrottssamling som feministisk kulturkritiker, Fra de Stummes Leir.Författarskapet avslutas med två nya essäsamlingar och en rad enskilda artiklar. Hon har stor del av äran i att det norska moderna genombrottet blev så starkt präglat av kvinnosaken, och hon medverkade till att man i Norge kunde undvika den skarpa klyfta mellan kvinnor och män i synen på könsmoral, som präglade det danska kulturlivet på 1880-talet.
Romantikens författarinnor var inte som flertalet av sina manliga kolleger akademiskt och litterärt skolade, men detta betydde inte att deras inträde i litteraturen saknade förutsättningar. Snarare kan man påstå att de manliga författarnas beskrivningar av världen och sig själva stod kvinnorna upp i halsen. De längtade intensivt efter att komplettera och korrigera männens kvinno- och världsbild utifrån sina egna erfarenheter.Författarinnorna upplevde starkt att de hade något nytt att berätta. Givetvis var de medvetna om att de skrev in sig i en litterär institution som varken önskade dem välkomna till professionen eller tillmätte deras texter någon auktoritet. Det var inte lätt att vinna läsare till den kvinno- och världsbild som de kvinnliga författarna försökte skriva fram. Samtidigt betydde tidens könsdualism och intimsfärskultur att författarinnorna kämpade med att integrera sitt diktarjag i sin kvinnliga självförståelse.
Svenska Sophie Sagers produktion är liten. Hon blev känd genom sina inlagor i ett misshandelsmål, där hon varit offret. Dessa inlagor publicerades i Stockholms Dagblad som en följetong 1848 och samma år utgavs de med förord och kommentarer av Sophie Sager under titeln Sagerska målet. Sophie Sagers inlagor präglas av en stark ambition, av viljan att få upprättelse från den kränkning hon utsatts för. Kränkningen gäller primärt hennes rätt att som kvinna avvisa sexuella inviter. Det är det sätt på vilket hon avviker från tidens passiva, goda kvinnlighet och väcker anstöt, som gör henne intressant för oss i dag. Genom hennes liv och texter kan vi studera framväxten av kvinnlig medvetenhet – hur hon först drivs att kämpa för sin egen sak och hur hon sedan väcks att utvidga kampen till att gälla kvinnans sak generellt.
Sara Elisabeth Wacklins författarskap är ett bra exempel på hur svårt det var för en av de halvoffentliga salongernas berättartalanger att bli författarinna. Strax före hennes död förelåg i tre band hennes livsverk, Hundrade minnen från Österbotten. Genom sin karaktär av provkarta över tidens prosastilar utgör boken en intressant länk i både den finska och den svenska romanens historia.Även om man ser verket i en samtida litterär tradition av hembygdsrealister, så kan det också tolkas i termer av ett sökande och ett experimenterande. Kanske ett resultat av Wacklins försök att osökt skildra också den österbottniska kvinnan och hennes livsvillkor. Utgivningen av Hundrade minnen från Österbotten blev omständlig. Den finske förläggaren krävde en subskriptionslista som skulle garantera åtgången och författarinnan måste förbinda sig att köpa tillbaka eventuellt osålda exemplar. Det blev aldrig aktuellt, ty verket fick en avsevärd framgång.
Mängden skrifter där kvinnors talanger eller brist på talanger diskuterades var stor i 1500- och 1600-talets Europa. Verken är indelade efter genrer och föreligger i både tryckt och handskriven form. Att begrepp som “feminae illustres” (framstående kvinnor), “feminae doctae” (lärda kvinnor), “musa decima” (den tionde musan) har varit kända i Norden är säkert.Medvetandet om “feminae illustres” eller “feminae doctae” tycks främst ha hört renässansen till. Naturligtvis fanns det också tidigare lärda kvinnor men intresset för att räkna dem, gruppera dem och också framskapa dem tycks ha varit ett renässansfenomen som uppstått i progressiva manliga lärda kretsar.
1600-talets danska adelsfru Birgitte Thott var sin tids mest framstående lärda kvinna, en “femina docta”, en “femina illustris”. Hon är en av de få danska kvinnor som vid sin död hedrats med hyllningsdikter på latin, och säkert också den enda som förärats några på grekiska. Hon skulle själv ha glatt sig åt dikterna. I skriften Om ett lycksaligt liv talar hon uppskattande om romarna för att de hade infört en lag om att såväl kvinnor som män skulle prisas med hyllningstal vid sin död.Ett ståtligt tryckt begravningstal på latin, skrivet av Jørgen Rosenkrantz, “hofmester” (hög ämbetsman) vid Sorø Akademi, finns bevarat. Av detta kan man bilda sig en uppfattning om hennes liv. Det ligger i sakens natur att ett minnestal innehåller vissa överdrifter, men Birgitte Thotts språkkunskaper är omvittnade av tillräckligt många för att man i det avseendet skall våga tro Rosenkrantz. Det bekräftas också av hennes egna översättningar, även om de inte täcker alla de språk hon påstås ha behärskat.
Ordet “gynaeceum” kommer från grekiskan och kan översättas med “kvinnokammare”. Under renässansen kom termen att användas som en litteraturhistorisk genrebeteckning: en katalog över kvinnor som utmärkt sig genom eget skrivande eller annan form av konstnärlig eller intellektuell verksamhet.Utmärkande för gynaeceerna är att de är skrivna i systematisk eller alfabetisk uppslagsform. Man slår upp namnet på en berömd kvinna och får i några berömmande ord en presentation av kvinnans egna intellektuella prestationer. Oftast är uppgifterna mycket knapphändiga.I Norden har vi en fin samling av egna gynaeceer. I synnerhet i Danmark är genren rikt representerad. Den lilla svenska samlingen biografier och de tämligen talrika danska och norska samlingarna, som ingår i de danska gynaeceerna, ger intryck av en livlig konstnärlig och intellektuell verksamhet bland Nordens kvinnor under 1600- och 1700-talen. Det ligger nära till hands att tro att förhållandena varit desamma på Island, Färöarna och i Finland. Och att det i Norden har funnits kvinnor som själva ansett sig tillhöra en europeisk “klubb” av kulturella kvinnor.