Ingen kvinna har under medeltiden inspirerat diktarna så som Maria, Jesu moder.
Mariatexterna är emellertid svåra att läsa. Det beror på att vi som läsare är blockerade av olika fördomar, som hindrar oss från att se vad texterna egentligen säger. En protestantisk läsare är skeptisk mot Mariagestalten på grund av att hon tilldelats en sådan central roll, en manschauvinist på grund av att hon är kvinna, en feminist på grund av att Maria representerar en kvinnobild som hon inte tycker om, en nationalist på grund av att hon i både religiöst och språkligt avseende utgör ett främmande element, en marxist på grund av att han menar att hon (i Norden) inte dyrkades av folket.
I följande avsnitt om danska medeltida Mariatexter görs ett försök att bortse från sådana fördomar.
Mariadikterna skrevs i anslutning till den folkliga Mariadyrkan och den teologiska Marialäran. Den senare var som regel sekundär till den förra.
Maria skildras i Nya testamentet utförligast och mest personligt i Lukasevangeliet. Den teologiska Marialäran bygger på denna Mariabild, men växer så småningom ut i tolkningar som saknar belägg i Bibeln.
Den grundläggande dogmen i Marialäran, att Maria inte endast är moder till Jesus som människa utan också har fött honom som Gud, fastslogs på kyrkomötet i Efesos år 431. Hon blev därmed Dei genitrix, Guds moder. Detta på grundval av att hon ansågs ren till kropp och själ. Maria uppfattades som “evig jungfru”, dvs. jungfru både före och efter Jesu födelse och benämndes även Virgo virginum, jungfrurnas jungfru. Först 1854 antogs emellertid dogmen om “den obefläckade avlelsen”, dvs. att hon föddes utan arvsynd och att hon därmed var helt syndfri.
Eftersom Maria uppfattades som Guds moder och själv var utan synd, sågs hon som en Mediatrix, dvs. förmedlare av människans frälsning. Hon födde Gud åt människorna och förmedlade genom sin förbön människornas böner till Gud. I Marialäran ingår även föreställningen att Maria upptogs till himlen med både kropp och själ, Assumptio. Denna dogm stadfästes dock inte förrän 1950. Det rådde redan under medeltiden delade meningar om huruvida Maria redan var död när hon upptogs till himlen. Frågan är ännu inte avgjord inom den katolska kyrkan.
Maria kom genom denna lära att inta en särställning gentemot den frälsta människan, vars kropp och själ förenas först på domedagen.
Genom inflytande från den östromerska kyrkan kom Mariakulten att spela en allt större roll också i den latinska västkyrkan. Särskilda Mariafester firades: Jungfru Marie rening (senare Kyndelsmäss) den 2 februari, Jungfru Marie bebådelse den 25 mars, Jungfru Marie himmelsfärd den 15 augusti och Jungfru Marie födelse den 8 september. Dessutom firades olika folkliga fester till Marias ära, bland annat fruktbarhetsfester, där hon övertog äldre hedniska fruktbarhetsgudinnors plats. Värt att notera är att juldagen, Jesu födelsedag, betraktades som en Kristusfest, inte som en Mariafest.
Marialyrik
Den latinska Marialyriken var omfattande och mycket varierande såväl till omfång som till kvalitet. Den kan indelas i lovprisningar (Ave Marialyriken), ofta knutna till böner till Maria, dikter om Marias sorger (med Stabat Mater som det mest kända exemplet) och dikter om Marias fröjder (Gaude Maria, dvs. Gläd dig, Maria).
Efter hand utvecklades en särskild Mariastil, som bl.a. karaktäriseras av uppräkningar av Mariaepitet såsom sol, morgonstjärna, ros, lilja, himladrottning. En särskild Mariasymbolik uppstod, där företeelser hämtade från naturen och Gamla testamentet användes för att åskådliggöra svårförklarliga element i Marialäran. Jungfrufödseln förklarades ofta på följande sätt: på samma sätt som när solen lyser genom en glasruta, utan att denna spräcks, blir Maria havande utan att mista sin jungfrudom.
Marialyriken tillkom inom den grekisk-katolska kyrkan från 500-talet och nådde sin fulla utbredning ca 800. Därifrån spred den sig till den romersk-katolska kyrkan, där den hade sin blomstringstid ca 1100-1400. Under senmedeltiden upptogs drag från den franska trubadurdiktningen (kärleksdiktningen).
Mariadiktningen utvecklades först på latin, som var det internationella religiösa språket och översattes senare. Marialyrik diktades även i många genrer på de så kallade folkspråken.
Lyrisk, episk och dramatisk Mariadiktning förekommer över hela Norden. På fornvästnordiskt språk finns ca 50 Mariatexter bevarade. Dessa har dock inte varit föremål för någon systematisk forskning. En del av den fornvästnordiska Marialyriken kan ha tillkommit i norska kloster. I Sverige skrevs dikter till Marias ära på både latin och svenska. Den svenskspråkiga Marialyriken fick, i synnerhet genom Birgittinklostren, betydelse för den danska Marialyriken. Av de svenska dikterna kan nämnas en dikt om “Vår Frus pina”, som förekommer i flera olika versioner, och en stor dikt om “Marias sju fröjder”; en av fröjdedikterna ingår i den stora andaktsboken på rim Siælinna thröst (Själens tröst). Den äldsta nedtecknade versionen av psalmen “Den signade dag” är svensk och innehåller tydliga Mariaelement.
Marialyriken i Danmark omfattar dels latinska dikter skrivna av danska författare, dels originaldikter och översättningar till danska.
Två latinska sekvenser, dvs. psalmer som följde efter halleluja, “Missus Gabriel” och “Stella solem”, tillskrevs tidigare biskop Andreas Sunesen (1167-1228), men nyare forskning har visat att de inte är skrivna av honom. En lång latinsk dikt, “Salutacio beate Marie”, bestående av 150 dubbelstrofer kan dock med tämligen stor säkerhet tillskrivas Roskildeklerken Jacobus de Dacia, död i slutet av 1300-talet.
På danska finns 22 Mariadikter. Några av dem har namngivna manliga författare. Per Ræv Lille har skrivit fem Mariadikter, som alla återfinns i en handskrift från ca 1470, utgiven under titeln En Klosterbog. Några av dikterna är tonsatta. Per Ræv anses vara Danmarks förnämsta Mariadiktare.
Odenseprästen herr Michael har författat en enda Mariadikt, som inledning till den bok han skrev om rosenkranstillbedjan. Poul Helgesen författade under reformationstiden några Mariadikter, där han uttrycker sin vrede över att Mariadyrkan inte längre tillåts.
Övriga danska Mariadikter ingår samtliga i bönböcker. Från senmedeltiden finns ca 30 danska bönböcker bevarade. Tillsammans innehåller de över 1100 böner, varav några få är skrivna på vers. Enligt europeisk tradition var bönböckerna illustrerade. Dessa böner finns utgivna av Karl Martin Nielsen i Middelalderens danske bønnebøger I-V (1946-1982).
“Mariavisor” är en samlande beteckning på all sångbar Marialyrik, även den lyrik som inte är men skulle kunna vara tonsatt. Termens ursprung är osäker men kan knappast vara katolsk. En katolik skulle aldrig kalla Stabat mater för visa.
Bönböckernas ägare har alla varit kvinnor. De var också initiativtagare till böckernas tillkomst. Dessa kvinnor var ansedda adelsdamer med anknytning till klostren. Bönerna är ofta översättningar från latin, tyska eller svenska, men några har säkerligen författats på danska. Författare och översättare har varit munkar och nunnor. Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att författarna och översättarna av Marialyriken kan ha varit kvinnor. Det är dessa sistnämnda Mariadikter som kommer att behandlas i det följande.
Bönböckernas Marialyrik
Dansk Marialyrik har grundligast behandlats av Ernst Frandsen i avhandlingen Mariaviserne (1926), som med sina banbrytande fakta och resultat fortfarande är standardverket. Den präglas emellertid av att Ernst Frandsen genomgående intar en reserverad hållning till sitt ämne, beroende på nationella, religiösa och könsbundna fördomar. Hans huvudtes är att “det märkliga odanska stoffet” inte riktigt förmått entusiasmera de danska diktarna, och att även Per Rævs alster endast är “andrahandsarbete”.
Ernst Frandsen har rätt i att den danska Marialyriken, jämfört med de danska folkvisorna, inte äger samma originalitet och inte heller är av samma internationellt höga kvalitet. Ur ett annat perspektiv kan dessa dikter ses, inte som “främmande element”, utan som en inspirationskälla och en utmaning för det danska tänkesättet och det danska språket.
Bönböckernas Mariavisor kan indelas i tre huvudkategorier: lovprisningar av Maria, sånger om Marias sorger, sånger om Marias fröjder, alla med infogade böner.
Ave Maria
När ärkeängeln Gabriel kom till Maria för att överbringa budskapet om bebådelsen hälsade han henne enligt Lukasevangeliet med orden: “Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig.” (Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum.) När Maria senare besökte Elisabet mottogs hon med orden: “Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt.” (Benedicta tu in mulieribus et benedictus fructus ventris tui.) Ursprungligen bestod den kända latinska bönen Ave Maria enbart av dessa hälsningsfraser. Texten kan ledas tillbaka till 800-talets östromerska kyrka. Bönen spreds över Europa på 1000-talet och upptogs vid slutet av 1100-talet bland kyrkans officiella böner. Allmänheten tog del av den genom franciskan- och dominikanmunkars försorg, och även människor som inte behärskade latin kunde lära sig de enkla orden, åtminstone några av dem. Så småningom fogades även en bön till Ave Maria (officiellt först 1568). Denna bön lydde: “Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen.” (Sancta Maria, mater dei, ora pro nobis peccatoribus, nunc et in hora mortis nostrae. Amen.)
Varje enskild rad i “Ave Maria” äger en vidare innebörd. När Gabriel säger “full av nåd”, kan det tolkas så att Maria inte var fylld med annat än nåd, dvs. hon var utan synd redan från konceptionen. Denna syndfrihet är en förutsättning för uppfattningen att Maria har besegrat döden och kan gå i förbön för döende. “Ave Maria” är alltjämt den mest använda bönen inom katolska kyrkan.
Det finns andra latinska lovprisningar till Maria, bland annat Ave regina (Var hälsad, drottning) och Ave maris stella (Var hälsad, havets stjärna).
Bland de danska bönböckernas Mariavisor finns tre av ren lovprisningskaraktär och två där vissa sådana drag kan spåras. Inga förlagor till dessa har kunnat påvisas. De kan alltså vara original. De citeras i det följande med moderniserad stavning.
Hil dig, Maria, den skinnende lilje, du fødte din signede søn med vilje, med de dråber, Gud selv dide (diade), frels min sjæl fra helvedes kvide.
(Originaltextens “taaræ” ‘tårar’ har här återgivits med “dråber” ‘droppar’. Det går inte att språkligt fastställa om innebörden är droppar eller tårar. Sammanhanget talar dock för det förstnämnda.)
Denna bön, som även var tonsatt, återfinns på tre ställen i de danska bönböckerna. Den här citerade är rytm- och rimmässigt nästan perfekt, vilket inte är vanligt i den danska medeltidslyriken. Inga upplysningar föreligger om denna visa, men den måste ha varit tämligen känd, eftersom den återfinns på tre ställen.
Den dikten är på samma gång enkel och mångtydig och kan läsas på flera plan. Maria beskrivs med ett av sina kända epitet, liljan. Liljan symboliserar skönhet och renhet, här förstärkt med adjektivet “skinnende”. “Lilje” rimmas på “vilje” och det antyder att Maria således inte bara är ett vackert och passivt käril, hon har genom ett medvetet val blivit Jesu moder. Det svarar mot den Mariauppfattning som uttrycks i Lukasevangeliet. Lukasevangeliets Maria kan ses som världens första kristna människa, eftersom hon är den första som hör talas om och tar emot Kristus. Samma tankegång uttrycks genom rimsammanställningen lilje-vilje: skönhet och medvetenhet.
Dikten innehåller ytterligare en central tankegång: “Med de dråber, Gud selv dide.” Innebörden är en fundamental morbarnrelation, nämligen amningen. Samtidigt uttrycks en gudomlig dimension, eftersom det inte är barnet Jesus som diar utan “Gud selv”. De droppar han dricker är Marias mjölk. Det är i den som den frälsande kraften finns. “Mjölken från paradiset” ägnas ett helt kapitel i den amerikanska forskaren Marina Warners bok om Maria, Alone of All Her Sex (1978), och författaren gör den intressanta iakttagelsen att endast mjölk och tårar är accepterade utsöndringar från kvinnokroppen.
Dikten “Hil dig, Maria, havsens stjerne” består av fem strofer. Ernst Frandsen är hård i sin bedömning av författaren: “Hans poetiska talang är ringa, den begränsas till förmågan att rimma. Inte ens denna förmåga behärskar han. Det är snarare rimmet som behärskar honom.”
Man skulle lika gärna kunna se rimförmågan som något positivt och notera att här framträder ännu en dansk författare som har något hum om rim och rytm. Texten är som helhet inte särskilt lyckad, men intressanta formuleringar förekommer, t.ex. i tredje strofen:
Du er oprunden af Davids rod,
aldrig fødes sådan imod.
Jeg kan det prøve med selver mig,
ærligste blomster fødes af dig.
Att döma av sammanhanget är denna strof riktad till Jesus. Andra versraden betyder: aldrig kommer någon att födas som kan jämföras med dig. På de följande raderna jämför sig diktens jag med Jesus och erkänner att Jesus är den störste. Bilden som används är märklig: “ærligste” (dvs. de som är mest värda) blommor födes av dig. Vad innebär det att “föda blomster” och vad innebär det att Jesus “föder”? Avsikten kan vara att påminna läsaren om att Jesu gärningar är störst, men sammanställningen gärningar/blomster och Jesus/födare är märklig. Bilder som brukar användas om Jesu moder, Maria, används här om Jesus. Därmed uttrycks även genom bildspråket det som framgår i hela visan, nämligen att Maria och hennes son för diktens jag är en och densamma.
På andra ställen i dikten är Jesus och Maria klart åtskilda. “Havets stjärna” är otvetydigt en benämning på Maria. “Stella maris” är översatt med “havsens stjerne”. Ursprunget till detta tillnamn är inte helt klarlagt, men det fick till följd att Maria betraktades som de sjöfarandes beskyddarinna. Därför var hon också, vilket sägs i fjärde strofen, en “ledstjärna”. “Havets stjärna” är en (felaktig) tolkning av Mirjam, som är Marias hebreiska namn. “Havets stjärna” var egentligen Venus, som både är morgon- och aftonstjärna. Genom Marias tillnamn uttrycker diktens jag sin önskan att följa henne.
Jaget självt träder i denna text fram med en egen identitet, inte bara som ett stilistiskt jag utan som en människa med egen fri vilja och eget ansvar:
Gud haver mig givet vid och skel, (vett och förstånd)
giv mig dem at styre vel.
Det är i denna överförda styrsituation som jaget behöver de sjöfarandes ledstjärna Maria.
I “Hil dig, Maria, verdens trøst” framträder jaget enkelt och rättframt:
Jeg er det menneske, som brødelig (ångerfull) står,
hver dag jeg på jorden går.
Dikten är enkel och rättfram utan stora innehållsliga eller stilistiska åthävor. Den bygger på kontrasteringen av diktens jag och Maria. Mest intressant är dikten genom sin fina översättning av Marias tillnamn, “verdens trøst”, “himmerigs dronning”, “smukkeste spejl”, “væne rosens blomster”, “syndemænds lægedom”, “moder uden mand”.
Den första versraden i “Hil dig Maria, fuld med nåde” är en ordagrann översättning av “Ave Maria, gratia plena”, men i övrigt handlar dikten om Marias sorger och kommer att behandlas nedan.
“O Maria, jomfru fin” vänder sig både till Maria och till hennes mor Anna. Dikten utmärks av sin förhållandevis drastiska beskrivning av djävulen och helveteskvalen.
I helved er redt med ild och kuld (köld),
og sjælen er med sorger fuld.
Mater Dolorosa
Det var franciskan- och dominikanmunkar som på 1200- och 1300-talen spred dikterna om Marias sorger och fröjder, ämnen som omedelbart kunde förstås av dåtidens människor. På 1300-talet, när en tredjedel av Europas befolkning dog i digerdöden, låg det nära till hands att människor identifierade sig med Maria som Mater dolorosa, den sörjande modern.
På danska finns en tvåradig dikt, “O du overflydende kilde”, som i sina vackraste strofer enkelt och intagande skildrar Marias sorg över den döde Jesus:
O du overflydende kilde,
hvorfor er du nu så udflydende vilde? (en utflytande villfarelse)
O du vise mester over alle mennesker på jorden
hvorfor er du nu så tiende vorden? (blivit så tyst)
O du klare skinnende sol,
over dig går så mørkt et mulm (mörker)
Denna poetiska pietà bygger på sammanställningen av den levande och den döde sonen.
Den mest kända latinska dikten om Marias sorg är “Stabat Mater”, som tillskrivs franciskanmunken Jacopone da Todi (ca 1230-1306). Hans dikt är till både innehåll och form fylld av stark känsla och stilistisk skönhet. Den består av två delar. I den första beskrivs Marias sorg vid korset. I den andra återges berättarjagets bön till Maria om att få bli delaktig i hennes sorg och vid döden omslutas av hennes förbön.
Den latinska texten är rim- och rytmmässigt fulländad och stilistiskt raffinerad. Med rimmens hjälp kopplas stroferna samman två och två. Med den danske författaren Peter Schindler kan man säga att de latinska rimmen ljuder som “mörka dödsklockor”.
Stabat mater dolorosa
Juxta crucem lacrimosa,
Dum pendebat filius.
Cuius animam gementem,
Contristatem et dolentem,
Pertransivit gladius.
Stabat mater förekommer i en dansk prosaöversättning i Anna Brades bönbok och i versifierad form i Marine Jespersdatters bönbok. De första stroferna i den danska versöversättningen lyder:
Hos korsets træ
med sorg og ve
stod Kristi moder
med grådens floder,
hendes søn på korset hængte.
Af suk og gråd
som før var spå’t
med stor ufryd
stak drøvelsens spyd
hendes hjerte det da trængte.
Denna översättning äger inte det latinska originalets perfektion och elegans, men den är skriven på god danska, och rim- och rytmmässigt korrekt. Här finns till och med fler rim än i originalet, eftersom varje strof består av fem i stället för tre versrader. Vid översättningen har såväl stil som innehåll tonats ner. Diktens jag är inte lika brinnande i sin lidelse. Den latinska textens “låt mig berusas vid korset” har exempelvis uteslutits. Jaget vill främst visa sin medkänsla med Maria i hennes smärta. Maria är i originaltexten samtidigt den milda modern och den stränga himmelsjungfrun. I den danska texten är hon helt igenom mild. Den dämpade tonen får ett fint uttryck i följande strof, som för övrigt innehåller en bild, “milda ros”, som inte förekommer i den latinska texten:
O milde Ros’
lad mig stå hos
og bære med dig
af drøvelse slig,
som da dit hjerte måtte gæste.
Även om den danska texten inte utmärks av samma stilistiska elegans som den latinska, har översättaren dock helt tydligt lagt ner möda på klangelementen. Exempelvis utnyttjas ö- och m-ljuden fint i slutstrofen. Den som har förmedlat denna storartade dikt till danska kan vara stolt över sitt verk:
O milde mø
når jeg skal dø,
gak for din søn
med moderlig bøn
og frels min sjæl af våde. Amen.
“Hil dig Maria, fuld med nåde” beskriver Marias passionsväg, dvs. de sorger hon upplevde i livet för Jesus skull. Dikten inleds som tidigare nämnts med Gabriels hälsning, och den ansluter sig till lovprisningstraditionen genom att de flesta stroferna avslutas med ett Ave Maria. Dikten är schematiskt uppbyggd: först skildras en av Marias sorger, därefter följer diktarjagets bön, som har anknytning till denna sorg. Fjärde strofen lyder (på forndanska är rimmen rena, t.ex. twongen-fongen):
Maria, du var af sorgen tvungen
den tid, du spurgte, din søn var fangen,
jøderne bandt ham med migel gere (många band)
så ledte de ham for dommer fire.
Fordi han talte så uskildelig (oskyldig)
Frels min sjæl evindelig. Amen. Ave Maria.
Vad som särskilt utmärker denna Mariavisa är dess tydliga folkvisedrag. De förekommer i den ovan citerade strofen men även i slutstrofens skildring av Maria:
Din’ kinder blege, din’ øjen var røde
aldrig så nogen tåle sådan møde (kval).
Gläd dig, Maria
I den danska bönbokslyriken förmedlas inte endast Ave Maria- och Mater dolorosa-traditionen. Där ingår även dikter om jungfru Marias fröjder.
“Gaude virgo, mater Christi” (Gläd dig, Maria, Guds moder) ingår i en lyrisk latinsk tradition som kan föras långt tillbaka och som förekommer i många versioner. Ursprungligen är “Gläd dig, Maria”-dikterna förmodligen skrivna till (och sjungna vid) Mariafesterna. På 800-talet skrev en munk vid namn Notker i det berömda Sankt Gallen-klostret i Schweiz en “Moderhymn” till julfesten den 1 januari. Den bör inte förväxlas med julsången till Jesu födelsedag den 25 december, som även den är en glädjesång: “Dies es laetitiae” (Detta är glädjens dag). Gläd dig-diktningen utvecklades så småningom enligt två huvudlinjer, den ena handlar om Marias himmelska salighet, den andra om Marias jordiska glädjeämnen. De sistnämnda var fem eller sju till antalet.
“Glæd dig Maria, Guds moder, og fryd dig” är den längsta och mest kända av de danska fröjdedikterna. Den har stora likheter med fyra svenska dikter och en tysk, men olikheterna är trots detta ändå för stora för att det skall kunna vara fråga om en direkt översättning.
Ingen av dem som ägnat sig åt den danska dikten har noterat att diktens jag är en kvinna. Detta framgår klart i tre av diktens böner: “og hans tro tjenestekvinde dø” (fröjd 4), “alsomhelst vil jeg din tjenestekvinde være (fröjd 6), och “giv mig min jomfrudom således at leve/ at jeg må være uden din vrede” (fröjd 7). Den sista bönen antyder att kvinnan som talar är ung och att det innebär ett offer för henne att leva i kyskhet. Intressant nog finns det i den tyska texten ingenting som tyder på ett kvinnligt jag, och bara i en av de svenska dikterna talar ett kvinnligt jag, dock endast vid ett tillfälle jämfört med den danska versionens tre.
Ett kvinnligt berättarjag innebär givetvis inte en kvinnlig författare eller bearbetare. Men författaren kan ha varit en kvinna. Bönen däremot måste ha skrivits för kvinnor, eftersom det inte är sannolikt att en dikt med ett kvinnligt jag skrivits för munkar eller adelsmän.
För att förstå “Glæd dig, Maria” är det viktigt att man lägger märke till att dikten skrivits utifrån det perspektivet att den lovprisande och bedjande är en kvinna, vars förebild är den jungfruliga Maria.
De sju fröjder som beskrivs i dikten är: bebådelsen, besöket hos Elisabet, födseln, Heliga tre konungars besök, besöket i templet, återseendet med Jesus efter att han i tre dagar varit försvunnen i templet, Marie himmelsfärd.
Ernst Frandsen är kritisk mot den femte och den sjätte fröjden som han anser borde ha handlat om Jesu uppståndelse och himmelsfärd. Författaren kan ha uteslutit dessa två fröjder, menar han, “eftersom de kräver ett starkare religiöst engagemang än de fröjder han ersätter dem med”. Om man tar fasta på att det kraftfält som texten rör sig kring är den inifrån upplevda jungfruproblematiken, blir slutsatsen en annan.
Som ett exempel kan vi studera fröjd sex. (Den citeras i moderniserad form.)
Glæd dig, Maria, den signede daggry,
den sjette glæde kom dig til hand,
så at ingen hende fuldsige kan,
der du din signede søn igenfandt.
O du søde jomfru rene,
i tre dage havde du ham tabt
og tålte for ham men.
Alsomhelst vil jeg din tjenestekvinde være,
fordi at din renhed monne den enhjørning forvinde,
du haver af den løve et lam gjort
og tæmmet den vilde ørn, som vi have hørt,
du haver bundet den stærke Samson
og forvundet (övervunnit) den vise Salomon,
du haver den vilde pelikan fanget,
og salamander er af ilden til dig gangen;
du haver og spæget den vilde panter
og tvunget den store elefant,
af dig blev den gamle Fønix ung,
der Guds søn sprang det høje spring
af det høje himmerige
og hid ned til jorderige,
der Guds søn lod sig føde av dig.
For din sjette glæde beder jeg dig,
vend din grundløse (bottenlösa) miskund(hed) til mig.
Maria trøst mig usle menneske,
og hør min hjertens røst,
tag min mening for alles tale
giv alle bedrøvede hjerter husvalelse,
hver efter som ham trænger nød
hjælper ikke du, da bliver jeg død.
Amen. Salve regina misericordie.
Den sjätte fröjden bygger på Lukasevangeliets berättelse om när Jesus som 12-åring vid ett besök i Jerusalems tempel försvinner för att tala med de vise männen. Det centrala temat i denna text är det gudomliga barnets konflikt mellan himmelsk och jordisk lydnad.
“Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” säger Jesus. Föräldrarna förstår honom inte, men Maria “bevarade allt detta i sitt hjärta” och Jesus visar från och med nu sin lydnad även mot henne (Lukas 2:49-52).
Denna episod behandlas på flera ställen i den danska medeltidslitteraturen. I folkboken Jesu barndomsbog framställs konflikten ännu tydligare, och en insikt nås. Josef och Maria inser att Jesus är Guds son och han å sin sida “övade sig i dödlighet”, dvs. insåg sina jordiska förpliktelser. Samma episod skildras även i folkvisan “Jesus og Jomfru Maria”. Maria återfinner där Jesus i en örtagård:
“Hør du, Jesus, kære sønnen min,
hvi gjorde du mig den angst og kvide?”
Jesus han svarede moder sin:
“Skal jeg ikke luge (rensa) blomsterne mine?
Jeg luger de store jag luger de små,
dem, torne bær, kaster jag frå.”
Poängen i denna berättelse om den försvunne Jesus är att Maria inte bara återfinner utan också återvinner sitt gudomliga barn. Anledningen till att hon har den kraft som gör att hon så att säga kan konkurrera med Gud om barnet är, enligt “Glæd dig, Maria”, hennes jungfrulighet. Det är den som är hennes styrka.
Selma Lagerlöf har i novellen “I templet” (Kristuslegender, 1904) skildrat samma episod.
“‘Hvarför gråter du? Jag kom ju till dig, så snart jag hörde din röst.’
‘Skulle jag inte gråta?’ sade modern. ‘Jag trodde, att du var förlorad för mig.’
De gingo ut ur staden, och mörkret föll på, och alltjämt grät modern.
‘Hvarför gråter du?’ sade barnet. Jag visste inte om, att dagen var liden. Jag trodde, att det ännu var morgon, och jag kom till dig, så snart som jag hörde din röst’.
‘Skulle jag inte gråta?’ sade modern. Jag har sökt dig hela dagen. Jag trodde, att du var förlorad för mig.’
De vandrade hela natten, och modern grät alltjämt.
Då dagen började gry, sade barnet: ‘Hvarför gråter du? Jag har inte sökt efter min egen ära, men Gud har låtit mig göra undren, därför att han ville hjälpa dessa tre arma människor. Och så snart som jag hörde din röst, kom jag åter till dig.’
‘Min son’, svarade modern, ‘jag gråter, därför att du likafullt är förlorad för mig. Du skall aldrig mer komma att tillhöra mig. Hädanefter skall ditt lifs strävan vara rättfärdighet, och din längtan skall vara paradiset, och din kärlek skall omfatta alla de arma människor, som befolka jorden.’
Alla de symboler som författaren hämtar från Gamla testamentet och från den medeltida naturläran syftar till att visa Marias kraft. Hon kan fånga enhörningen och hon kan tämja pantern, elefanten och den vise Salomo. Hon kan förmå salamandern, som bara kan fångas med eld, att göra ett språng från Guds eld till hennes eld. Hon kan göra den gamla Fenix ung igen. Alla de varelser hon tämjer är symboler för Jesus. Texten har en erotisk underton, eftersom symbolerna ibland står för Gud, ibland för Jesus, och det är ibland både ett barn och en älskare som hon fångar med sin jungfrumakt.
De sista sex raderna i den sjätte fröjden visar den danske bearbetarens personliga engagemang. Dessa rader är tilldiktade och återfinns varken i de tyska eller svenska versionerna. De enkla raderna, som saknar all stilistisk konstfärdighet, är direkt riktade till Maria. Här talar en människa med “hjärtats röst”, ödmjukt och uppriktigt.
Avslutningsbönen: “giv mig min jomfrudom således at leve…” förekommer endast i den danska texten, vilket ger stöd för tolkningen att det faktiskt är en jungfru som talar till Maria.
“Glæd dig Maria, moder Krist” består av sju regelbundet rimmade strofer och beskriver de vanliga Mariafröjderna. Om jungfrufödseln används följande märkliga metafor:
Som roser og liljer udspredt giver lugt av sig,
så fødte du Jesus, sand mand af dig.
Tankegången är här att Maria föder naturligt och utan smärta. Att Maria födde helt utan besvär framhävdes ofta under medeltiden, och följande liknelse var vanlig: som stjärnan lyser utan att mista sin lyskraft, så födde Maria Jesus. Metaforen, som även finns hos Per Ræv, är enligt Ernst Frandsen helt dansk.
En nutida läsare slås av att allt kroppsligt har trängts bort i metaforerna. Allt som har med kvinnligt födsloarbete och födslosmärtor att göra, är borttaget.
I den medeltida bildkonsten föder Maria ofta stående, eller sittande på huk. Det avbildas idealiserat, som en Maria försjunken i bön framför den nyfödde. Det ger anledning till ytterligare en tolkning, som även metaforerna ger stöd åt, nämligen att det i Mariagestalten finns rester av den primitiva naturkvinnans sätt att föda. Hon föder stående och utan smärta. Samma bild kan således tolkas på flera plan.
I den tredje danska fröjdedikten, “Glæd dig, Guds moder, jomfru Maria, fuld med ære” är det inte Marias egen glädje som skildras, utan den glädje hon väcker. Berättarjaget ber här om att få bli delaktig av denna “eviga glädje”. Dikten karaktäriseras av de många Mariaepiteten: “glædens dronning”, “mildheds kilde”, “klar som skin”, “sødheds gren”, “engles og hellige mænds fryd”, “jomfruers spejl”. Det sista epitetet är enligt Ernst Frandsen av danskt ursprung. Man finner det även i överskriften till den danska översättningen av Legenden om Katarina af Siena i Mariager Legende håndskrift från slutet av 1400-talet.
En jämförelse med Per Ræv och herr Michael
Varken Per Rævs eller herr Michaels Mariadiktning kommer att behandlas utförligt i detta sammanhang, eftersom huvudsyftet här är att diskutera den Mariadiktning som möjligen kan ha skrivits av kvinnor. Per Ræv och herr Michaels texter berörs endast för att läsaren skall få ett perspektiv på den Mariagestalt som skildras i bönböckerna.
Per Rævs Mariadikter återfinns samtliga i en handskrift från slutet av 1400-talet. Denna handskrift utgavs 1933 under titeln En Klosterbog.
Per Rævs Mariavisor skiljer sig från övriga Mariavisor genom att de är erotiskt färgade. Berättaren är förälskad i Maria. Per Ræv har kallats “Vor Frues troubadour”, eftersom han besjunger Maria på samma sätt som de franska trubadurerna besjöng de gifta adelsdamer som var föremål för deras ömma låga. Per Rævs Mariavisor är sannolikt dansk originaldiktning.
Vid min jämförelse mellan Per Rævs och bönböckernas Mariadikter utgår jag från Per Rævs Mariavisa “Guds faders magt kalder jeg oppå”. Dikten består av 17 rimmade strofer. Per Ræv använder här samma uppsättning gammaltestamentliga och naturhistoriska symboler som författaren till “Glæd dig, Maria, Guds moder, og fryd dig”, exempelvis pantern, enhörningen, salamandern, fågel Fenix, men Per Ræv behandlar dem annorlunda. Han ser Maria utifrån, och deltar inte i hennes glädje.
Han gläds över henne och vill beskriva henne, som han säger, “fra top til tå og derimellem”. Det blir ett porträtt i helfigur av en kvinna med gyllenblont hår, strålande ögon, liljevita händer och fötter samt en välskapad kropp:
Du er vel voksen smal omkring,
du lignes ved den alædleste ting,
som himmel og jord kan have,
det volder (gör att) Gud fader han haver dig kær,
du fødte hans søn, både ren och skær,
alt af den helligånds nåde.
Även i bönboken sägs det att Gud fick Maria “kär”, men där är anledningen, liksom i Lukasevangeliet att Marias själ var redo. I Per Rævs fall är anledningen att Maria är vacker.
Till skillnad från erotikern Per Ræv ser herr Michael Maria ur ett teologiskt perspektiv. Herr Michael var präst vid S:t Albans kyrka i Odense och har författat en enda Mariavisa. Den inleder hans bok om Jomfru Maria Rosenkrans, som förmodligen skrevs 1496 och trycktes 1515.
“Min hu (håg), min agt og alle minne sinde” heter herr Michaels Mariadikt, som består av 21 strofer. De två första har trubadurlyriska drag: berättarjaget vill prisa en “värdig kvinna”, men därmed upphör trubaduren i herr Michael att tala. Här finns inget guldhår, inga liljehänder eller slanka midjor, inga rosor eller liljor, inga enhörningar eller salamandrar. Metaforerna har uteslutande hämtats från Gamla testamentet: Arons stav, den brinnande busken. Dessutom förekommer en lång rad bibliska personer. Gemensamt för männen, och framför allt för kvinnorna, är att de alla har dräpt en fiende: “Judith hun tog hans egen kniv/ hans hoved hug hun fra hans liv”, “en kvinde med en mægtig sten/ knused hans hoved, gjorde hannum det mén”. Allt har till syfte att framställa Maria som den yppersta. Hon har dräpt den allra störste fienden:
Så lægger Maria djævlen øde,
dem, synden haver dræbt, rejser hun af døde.
Herr Michael är den av Mariadiktarna som utmärks av störst religiöst allvar. Hos honom är Maria inte förmedlerska utan frälserska.
Ur språkhistorisk synvinkel är Mariavisorna, enligt språkforskaren Paul Diderichsen, ett led i skapandet av ett danskt litterärt språk efter latinska förebilder. För Marialyrikens vidkommande har uppgiften varit att skapa ett poetiskt danskt språk med rim och rytm, att utveckla känslan av ett lyriskt diktarjag och att överföra de för Marialyriken utmärkande stildragen, epiteten och symbolspråket. I motsats till Ernst Frandsen menar jag att det har lyckats väl.
Författare och översättare har introducerat ett på kontinenten väl bekant men i Norden helt nytt motiv, Maria. Mariabilden har utformats på olika sätt. I bönböckerna har Maria, möjligen av kvinnor, framställts som en mild och stark jungfru, av Per Ræv som en underskön kvinna och av herr Michael som en frälserska.
Maria introducerades i dansk litteratur av kvinnor och män som verkade inom klostren. Hon har kommit för att stanna, trots växlande tidsklimat. “Intet Billed stod fast i Menneskers Drøm som Gudsmoder”, skrev Sophus Claussen i sin kända dikt “Atomernes Oprør” (1925). Sophus Claussen har rätt. Det finns från och med medeltiden ingen period i dansk litteratur, och knappast någon författare, som inte intagit något slags förhållningssätt till Mariatraditionen. Huvudpersonen Maria i Kirsten Thorups Himmel og Helvede (1982) får till exempel en del av sin utstrålning tack vare sitt namn. Hade hon hetat Susanne hade hon varit en annan.
Efter en textanalytisk granskning av bönböckernas Mariadikter framstår det som sannolikt att några av dikterna kan ha författats av kvinnor. Undersökningen skulle kunna utvidgas genom en repertoarundersökning, dvs. en undersökning av vem som ägt varje enskild bönbok, vem som var initiativtagare och vilka som skrev i den. Det sistnämnda kräver ingående handskriftsstudier. En annan metod är att undersöka varje handskrift som en helhet, för att få en överblick över den prosa, den lyrik, de noter och de illustrationer som den innehåller. Efter en sådan undersökning av handskriftens “repertoar” får man en bild av den miljö vari texterna tillkommit. Genom utgivningen av “Middelalderens danske bønnebøger” har det skapats underlag för sådana repertoarstudier, men många problem återstår, exempelvis identifieringen av varje enskild skrivare. Sannolikt skulle en sådan undersökning stärka hypotesen om adelskvinnornas och nunnornas betydelse för den danska medeltidslitteraturen.
Filosofiskt sett är Maria ett av de främsta uttrycken för tanken att skönheten och godheten går hand i hand. Det är inte möjligt att föreställa sig en ful Maria. “Skönhet föder godhet”, skrev en italiensk renässansdiktare. Detta ger ett intressant perspektiv på vår egen tid där det sköna och det goda inte längre är varandras förutsättning. Estetik och etik är i vår tid skilda begrepp.
Det psykologiska perspektivet på Mariagestalten är – bortsett från den insiktsfulla artikeln Stabat Mater av Julia Kristeva – ett ämne som är mycket litet utforskat. Det råder inget tvivel om att Mariagestalten har avsatt djupgående spår i det västerländska medvetandet. Grundligare studier av “Mariakomplexet” saknas emellertid. Under 1970-talet diskuterades visserligen madonna/skökabegreppet, men då endast utifrån en enda och mycket begränsad aspekt. Dessa studier har dessutom alla den bristen, att man inte samtidigt sett uppspaltningen av mansbilden i Gud/djävul, Gud/Josef, Gud/Jesus.
Religiöst sett betecknar Mariagestalten ett mellanstadium. I förhållande till de förkristna moders- och kärleksgudinnorna, vilka hon ersätter, är hon i den medeltida katolicismen visserligen inte gudomlig men en kvinna med makt och inflytande av nästan obegränsad vidd. Med Maria försvinner all kvinnlig gudom i den nordiska religionen. Maria står på tröskeln till ett patriarkat med ökande makt.