Tag: Barndom

Dialog i könsdemokratins tecken

Ungdomsromanen befinner sig våldsam förvandling under 1960-talet och de följande årtiondena. Nya sätt att skildra ungdomars upplevelser och erfarenheter slår igenom i Danmark i 1970-talets socialrealistiska ungdomslitteratur. Till skillnad från den äldre, ofta moraliserande litteraturen är den moderna ungdomsboken både system- och tabubrytande.Inga teman är förbjudna längre och traditionella könsrollsmönster, auktoritetsförhållanden och samhällsformer kritiseras mer eller mindre öppet. I den nya författargenerationen ligger synvinklar och sympatier hos böckernas ungdomar, ofta missanpassade och upproriska huvudpersoner i konflikt med sig själva och det omgivande vuxensamhället.

Starka röster

Kön och klass i 1970-talets isländska kvinnolitteratur

Ett universum kallat Tulavall

Korpfolksungen är den finlandssvenska författaren och bildkonstnären Irmelin Sandman Lilius fyrtionde bok. Hon debuterade som nittonåring 1955 och har sedan dess etablerat sig som en av Finlands internationellt mest kända barnboksförfattare. I Korpfolksungen förenas flera av de typiska elementen hos Irmelin Sandman Lilius. Glidningarna mellan det realistiska och det fantastiska, mellan barn- och vuxenvärld, mellan mytisk tid, historisk epokskildring och nutid gör henne till en gränsöverskridande, mångbottnad allåldersförfattare.I det samhälle som hon bygger upp i bok efter bok är huvudpersonerna grändernas fattigfolk. Denna fattigfolksvärld är i stor utsträckning en minutiöst beskriven kvinnovärld, där flickorna redan som mycket unga utför kvinnosysslor, tar vuxet ansvar och försörjer sig själva. I sin senare produktion stiger hon allt oftare in i en mera självbiografiskt betingad verklighet. I utsökta små bilderböcker går hon tillbaka till sin barn- och ungdom.

Skönhet och fulhet, allt i en enda blick

Sonja Hauberg dog innan hon hade fyllt trettio år, av en tyfus som hon hade ådragit sig. Hon hann ge ut två romaner, Hvad vil du mig?, 1942, och Syv Aar for Lea, 1944. Vid sin död efterlämnade hon romanmanuskriptet April som gavs ut postumt år 1961.Alla böckerna har det gemensamma mönstret att den kvinnliga huvudpersonen är placerad mellan två män. Dels är det den broderlige vännen som hon delar minnen med, och i förhållande till honom kan hon bli synlig som person. Dels är det älskaren som hon kämpar för att bli förstådd av. Men alla Sonja Haubergs kvinnogestalter sviks i sina kärleksförväntningar: vänskap går inte att förena med erotik.

Jag är en kvinna du inte känner

Till de modernistiska strömningarna på Island borde självklart räknas en enstaka kvinna, Arnfríður Jónatansdóttir. Hennes dikter uppvisar samma karakteristika: de är i obunden form, de är skrivna på ett koncentrerat språk och hon använder bildspråket på ett fritt sätt.Redan tidigare hade det kommit otaliga andra poeter som stod mellan tradition och förnyelse, inte minst fanns det många kvinnliga lyriker som förenade gammalt och nytt. Det gäller författare som Sigríður Einars frá Munaðarnesi och Halldóra B. Björnsson. Men de är inte lätta att placera i den isländska litteraturhistorien. Och detta placeringsproblem illustrerar deras poetiska konflikt.Det verkar som om de själva är tveksamma om sin position; de vill bekräfta sig själva inom en tradition som de i själva verket inte tillhör, samtidigt som de entusiasmeras av den fria poesiform. De hängav sig helt och fullt åt denna nya, fria poesi sedan de i sina debutverk hade bevisat att de behärskade det traditionella hantverket – dikter med rim och allitteration och i en bunden, rytmisk form.

Från mödrarnas jord till stadens betong

Den alltför snabba och grova moderniseringen och urbaniseringen på Island medförde psykiska konsekvenser och kulturella brytningar. De kvinnliga isländska författarna under perioden 1930–65 försökte analysera de processer de utsattes för, försökte dra linjer bakåt och framåt och rekonstruera en mening i sin egendomliga vardag. En bred diskussion pågick bland kvinnor under de år då ett uppror mot efterkrigsårens omsorgs- och husmodersideologi var på väg. Man kan också notera flera små utbrott av frustration inför och motstånd mot den manliga litterära elitens arrogans och uppenbara kvinnoförakt. Men arrogansen och föraktet hade ändå effekt, och de yngre kvinnornas litteratur på 1950- och 1960-talet präglas ofta av försiktighet, distans och självcensur. Det är långt mellan ambitiösa debutanter, och kvinnornas romaner blev genomsnittligt mindre, tunnare – vartenda ord vägdes. Språkmedvetande, formförnyelse, absurda eller groteska inslag är påfallande i Unnur Eiríksdóttirs, Drífa Viðars och Ásta Sigurðardóttirs noveller. Modernismen var på väg, och det var stadens unga kvinnor som banade väg för den.

Minnets labyrint

1937 fick Tove Ditlevsen första gången en dikt publicerad, i tidskriften Vild hvede. Dikten kan läsas som en allegori över hennes författarskap, som blev det kvinnolitterärt mest betydande under dansk efterkrigstid. Under den rörande enkla ytan föregriper dikten återkommande teman som kvinnoidentitet, minne och kreativitet. Förlusten av barndomen och i synnerhet det symbiotiska förhållandet till modern är grunden för Ditlevsens melankoliska poetik.Författarskapet är en enda lång minnesprocess, först i fiktionens form men efter hand också som essäer med personlig utgångspunkt och minnesfragment fram till utgivningen av de självbiografiska verken. När minnesstoffet var uttömt och alla huvudpersonerna i hennes barndoms universum, modern, fadern och brodern, var döda, och den äkta mannen hade lämnat henne, tog Tove Ditlevsen sitt liv, som hon hade förutspått.

Ett språk av kött och blod

Torborg Nedreaas debuterade sent. Först vid 39 års ålder kom hon ut med två novellsamlingar, och hon utmärkte sig genast som en betydande författare. Novellgenren är som gjord för hennes stilsäkra utmejslande av en central händelse i en avgränsad text. Konsekvent följer hon sina utvalda personer, bevarar hela tiden kronologin och sätter sällan igång parallella handlingsförlopp. Enligt författarinnan skulle läsaren inte förvirras och läsningen inte vara som att lösa en rebus. Författarskapet behandlar utifrån olika positioner outsiders och vardagsmänniskor under krigets och kapitalismens ok. Hon intresserar sig för de små i samhället, och det är ofta kvinnor och barn som utgör den svagaste gruppen. Hon rör sig mellan arbetarklassen och borgerskapet, och låter världshändelser som de två stora krigen samt spekulationstiden mellan dem ge underlag för personernas utveckling och för de mellanmänskliga relationerna. Kärlekens betydelse för den enskilda människans möjligheter att handla, att göra något av sin egen och andras situation, står hela tiden i fokus.

I alltets modersfamn

Efter 1945 kastade kriget en lång skugga över den norska litteraturen, och Gunvor Hofmos texter bör läsas som uttryck för en verklighet som brutit samman. Men författarskapet är inte bara en tematisering av krigs- och efterkrigserfarenheter. Det behandlar i lika hög grad en rad mänskliga konflikter som är knutna till kropp och kön. I hennes författarskap träder en polariserad och disharmonisk världsbild fram, där barnet och kvinnan är underställda mannen, liksom diktaren Gud. Men världen är inte det enda som ligger i grus i författarskapet – även kroppen gör det. De första fem samlingarna framställde inte bara lidandet, utan också lidelsen. De följande femton visar inte bara fram kroppens offer, utan också andens triumf. Kroppens smärta förvandlas till poesi. Denna dialektiska spänning mellan ande och kropp är kärnan i Gunvor Hofmos poesi.

På barnets sida

Ett av Astrid Lindgrens mest verkningsfulla författargrepp är att låta fantasin ta över verkligheten. Det “ljugande” barnets tolkning av tillvaron får triumfera. I skildringen av Pippi har författarinnan låtit den barnsliga allmaktsdrömmens vildaste önskningar gå i uppfyllelse. Med oemotsäglig logik demonstrerar hon handfast vad ett ensamt barn behöver för att inte bli kuvat och tillintetgjort i den hårda verklighetens värld.I detta gränsområde mellan verklighet och fantastik rör sig de flesta av Astrid Lindgrens texter. En del av hennes verk kan visserligen kallas realistiska, men handlar inte desto mindre om fantasifulla barns förmåga att leva i lekens och inbillningens värld. Författarens lyhördhet för barns känslor och föreställningsvärldar och hennes omutliga ställningstagande på deras sida är ett modernistiskt drag som kopplar ihop böckerna med den radikala barnpsykologi med “fri uppfostran” på programmet, som började vinna insteg i Sverige under mellankrigstiden.