Språkdebatten i Finland
Tag: Barnböcker
Det moderna genombrottet i Sverige
Det var den förändrade samhällsekonomin som gjorde att Nathalie Zahle fick gehör för sina utbildningstankar, och genom att grunda skolor uträttade hon ett banbrytande arbete för att kvalificera kvinnor för de nya krav som omställningen medförde. Det krävde att kvinnorna kunde försörja sig själva, att de hade kunskaper och utbildning.I överensstämmelse med detta utformade också genombrottskvinnorna sina romaner som bildningsförlopp. Att det sällan lyckades, att deras bildningsromaner blev sammanbrottsromaner, beror inte på att de var dåliga författare, tvärtom, utan på att romanerna reflekterar modernitetens dubbelhet: att frigörelsen till personlig myndighet samtidigt är ett lösrivande, en förlust av kontrollen.Karakteristiskt nog kom Erna Juel-Hansen närmast att uppfylla genrekravet. Av samtliga kvinnliga genombrottsförfattare hade hon störst tillit till framsteget. Hennes bildningsromaner bärs av en optimistisk tro på frigörelsens möjlighet och en vilja att – trots allt – skriva fram en hel kvinnoidentitet.
Under sitt långa liv skrev den norska författaren och prästfrun Hanna Winsnes, såväl i underhållande syfte som för praktiskt bruk, dikter, religiösa texter på vers, romaner, noveller och barnberättelser. Hon hade inga uttalat konstnärliga ambitioner, men hon fann glädje i att berätta inom familjekretsen och hade ett starkt meddelelsebehov. Hon var beläst och väl orienterad både i äldre och nyare litteratur. Hennes poetiska värld är helt igenom harmonisk och överskådlig, och hon uttrycker aldrig några tvivel på fundamentet för vad som är rätt och orätt. Hon återvänder gång på gång i sin diktning till att kärleken – såväl mellan mor och barn som mellan man och kvinna – jämte gudstron och ödmjukheten har högsta prioritet i tillvaron. Hon är framför allt berömd, älskad och kritiserad – som hela Norges kokboksförfattarinna. Redan den första utgåvan av Lærebog i de forskjellige Grene af Huusholdningen (1845) blev mycket populär.
Romantikens författarinnor var inte som flertalet av sina manliga kolleger akademiskt och litterärt skolade, men detta betydde inte att deras inträde i litteraturen saknade förutsättningar. Snarare kan man påstå att de manliga författarnas beskrivningar av världen och sig själva stod kvinnorna upp i halsen. De längtade intensivt efter att komplettera och korrigera männens kvinno- och världsbild utifrån sina egna erfarenheter.Författarinnorna upplevde starkt att de hade något nytt att berätta. Givetvis var de medvetna om att de skrev in sig i en litterär institution som varken önskade dem välkomna till professionen eller tillmätte deras texter någon auktoritet. Det var inte lätt att vinna läsare till den kvinno- och världsbild som de kvinnliga författarna försökte skriva fram. Samtidigt betydde tidens könsdualism och intimsfärskultur att författarinnorna kämpade med att integrera sitt diktarjag i sin kvinnliga självförståelse.
Kyrkohistoria blir gärna teologernas och de kyrkliga ledarnas historia. Dessa är av tradition oftast män och kvinnornas roll är i dessa framställningar mera undanskymd. Men i 1800-talets väckelser finner vi många kvinnor, verksamma inom olika områden i tidens många, sinsemellan ofta olika väckelserörelser. Nya verksamhetsformer ger upphov till ny litteratur, och i tidens nya andliga strömningar i de nordiska länderna finner vi kvinnliga skribenter, psalmdiktare och även predikanter.Haugianismen är en viktig faktor i Norges andliga och kulturella liv under 1800-talet och en av de många väckelserörelser av större eller mindre format och betydelse som uppstår under århundradet i de nordiska länderna. Man menar att haugianismen fick betydelse för kvinnorörelsen i Norge och medverkade till goda förutsättningar för exempelvis Camilla Colletts energiska kamp för kvinnans frigörelse.
Wendela Hebbe, under 1840-talet verksam på Sveriges största och mest förargelseväckande tidning, Aftonbladet, har gått till historien som rikets första fast anställda kvinnliga journalist. Men hon var mycket mer, hon var vår första kvinnliga litteratör. Hennes lilla salong i arbetsrummet i Gamla stan blev snart en samlingsplats för den nya andans män. En krets av fria litteratörer, som innebar något nytt, en politiserad litterär kultur.I Wendela Hebbes journalistik är tidens sociala tendens märkbar, men den kan vara svårare att upptäcka i hennes författarskap som är ovanligt mångstämmigt och prövar olika genrer, från romantiska texter och vardagsprosa till folklivsskildringar. Wendela Hebbe publicerade under perioden 1846 till 1850 artiklar med avsikt att ge offentlighet åt den misär som främst kvinnor kunde leva i. Samtidigt är Wendela Hebbes litterära produktion ett intressant exempel på hur svårt det var för kvinnlig livserfarenhet att finna sin litterära form. Hon saknade en passande genre för detta.
Thekla Knös gav vid närmare fyrtio års ålder ut dikter som i allt väsentligt ansluter sig till en glad, from och ombonad hemidealism. Av sin samtid sågs hon som en typisk exponent för vardagskulturen. Den samtida kritiken berömde hennes dikter och såg i hennes lyrik bekräftelse på tesen om att konstperioden i historien var slut. Dikten, poesin, hade därmed ingalunda spelat ut sin roll men hade fått en ny uppgift: att förgylla vardagen. Därmed öppnades också det poetiska fältet för den kvinnliga poeten.Hennes intresse för barn är påfallande. Hon skriver inte bara om barn, hon skriver också för barn och hennes karriär som kvinnlig författare är därmed tidstypisk. Dessvärre hamnade hon där så många kreativa och frustrerade kvinnor förr slutade sina liv, på sinnessjukhus.